Ljuva dagar (2002)

Det är inte ofta man ser ungerska filmer. Jag kommer osökt att tänka på en ungersk film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2010: den något udda Bibliothèque Pascal. Se den istället för Ljuva dagar, eller Szép napok (cool titel dock) som den heter på ungerska. Min preblogg-text om Szép napok skrevs i maj 2004.

Denna ungerska film ingick i en serie med filmer från de nya EU-länderna som SVT visade nyligen. Den handlar om en bror, en syster och deras fattiga och kriminella bekantskapskrets. Brorsan har precis blivit fri efter en fängelsevistelse. Syrran har precis fått ett barn som hon själv inte fött. Den riktiga mamman har fått jobba i hennes tvätteri och fått betalt men vill sen få tillbaks sitt barn. Brorsan blir intresserad av henne.

Nja, här fanns det faktiskt potential. Det som jag lade märke till direkt var det annorlunda fotot. Vackra färger och lite annorlunda ljussatt. Bildlösningar som inte var standardmässiga. Det var bra. Men sen tyckte jag bara filmen var jobbig i övrigt. Det är en sorts film noir eftersom ingen av personerna är sympatiska. De gör misstag och tar ständigt fel beslut. Jag får ingen känsla alls för någon. Det är vackra bilder med ”fula” människor och jag förstod inte poängen med filmen alls. Nä, några ”ljuva dagar” var det verkligen inte frågan om här. Även om det kanske är orättvist (jag vet ju inget om någons bakgrund) så kändes det som: ja, ja, ni får väl skylla er själva. Snudd på bottenbetyg faktiskt. Jag blev varken berörd, ledsen eller glad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: Toy Story 4 (2019)

Den fjärde och sista (?) Toy Story-filmen inleds precis som vanligt med en rafflande actionsekvens. Den här gången är det dock inte nån av Andys (eller Bonnies) lekar vi får se spelas upp. Istället är det leksakerna själva som försöker rädda en av sina kollegor som fastnat i en vattenränna och är på väg att svepas bort under en regnstorm. Det hela är en flashback-sekvens som utspelar sig nio år tidigare när våra leksaksvänner fortfarande var hos Andy.

Allt ser ut att ha ordna sig. Leksaksbilen är räddad. Men så ställs allt på ända när Woodys flamma Bo Peep plötsligt ska skänkas bort till ett annat barn. Woody känner sig lockad att haka på till en ny ägare för att vara tillsammans med Bo.

Nyckelordet, tillika Henkes favoritord, är lojalitet. ”No one is left behind!”. Det handlar om lojalitet både mot sina leksakkollegor men även mot sin ägare, vilket i Woodys fall är Andy och senare Bonnie. I valet mellan Bo och Andy väljer Woody i flashback-scenen att stanna hos sin ägare. Jag skulle säga att hela filmseriens tema är just lojaliteten mot sina vänner och samtidigt ansvaret mot sina ägare.

I Toy Story 4 får vi se nåt nytt och väldigt intressant: en leksak som skapas av sin egen ägare! Han heter Forky och konstrueras av Bonnie när hon är på förskolan. Senare presenterar Woody Forky för de andra leksakerna och Forky liksom föds som en leksak ur Bonnies ryggsäck. ”Problemet” med Forky är att han är gjord av skräp och instinktivt vill han tillbaka till papperskorgen. Han kan inte greppa att han nu är en leksak. From trash to toy.

En sak som Sofia gnällt lite på i de tidigare filmerna är att de kvinnliga leksakerna får för lite att göra. Jag kan till viss del köpa det även om det inte är nåt jag fokuserer eller stör mig på när jag tittar på filmerna. Här tycker jag dock inte man kan komma med samma klagomål. Bo Peep har förvandlats till en självständig badass och är en av huvudpersonerna och Woody spelar ofta andrafiolen. Dessutom är huvudskurken en kvinnlig docka, Gabby Gabby, som vill stjäla Woodys inre röst eftersom hennes egen är trasig.

Eftersom Gabby Gabby aldrig haft nån ägare utan spenderat sitt liv på ett antikvariat så känner Woody förstås, lojal som han är, att han måste ställa upp på att donera sin inre röst.

Förutom det här med lojalitet så kände jag att det fanns en hel del barn/föräldrar-tematik här. Leksakerna är ”föräldrar” och deras ”barn” är deras ägare, dvs barn. Tiden går, barnen växer upp (barnen flyger ut ur bot) och leksakerna förlorar då sin mening tycks filmen säga. Så om man aldrig i det verkliga livet haft barn (eller haft en ägare i Toy Story-världen) så har man aldrig haft nån mening? (Nå, att sitta inspärrad på ett museum eller ett antikvariat verkar ju onekligen ganska meningslöst.)

Det här nyanseras dock när det visar sig att Bo lever helt självständigt utan ägare och att Woody i slutet beslutar sig för att leva samma liv tillsammans med henne. Däremot jobbar de båda som nån form av adoptionsbyrå och ser till att leksaker som längtar faktiskt får en ägare.

Här kom jag lite att tänka på Lady och Lufsen där det handlade om att som hund antingen leva fritt eller vara bunden till en ägare. Jag tycker Toy Story 4 gjorde ett bättre jobb med den här tematiken.

Animeringen? Den är för bra! Jag kan tycka att miljöerna nästan är för fotorealistiskt återgivna. Det behövs liksom inte när figurerna, främst människorna, inte är det.

I Toy Story 4 är det Woody som är i fokus. Buzz, och de andra leksakerna, har helt klart mindre att göra. Det är väl främst Bo som tagit fokus från Buzz. Men Buzz inre röst var dock väldigt rolig och väldigt smart. Den hade ju för fasiken rätt varje gång. Helt otroligt! Man kanske skulle lyssna mer till sin egen inre röst?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag skrattade högt när kvinnan i slutet upptäcker buktalardockan i barnvagnen. Jag var tvungen att se om den scenen tre gånger. Härligt.

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om Toy Story 4 efter sin omtitt.

Die Fälscher (2007)

Die Fälscher, eller Falskmyntarna som den fick heta i Sverige, vann en Oscar för 2007 års bästa utländska film. Efter att ha läst min korta preblogg-text från maj 2010 så verkar jag ganska kallsinnig inför filmen. Jag noterar att jag tyckte huvudpersonen var osympatisk, och då väcks ju den frågan tilll liv igen: kan man gilla en film med en osympatisk huvudperson? Nej, vänta nu, frågan är felformulerad. Frågan borde vara: kan man gilla en film med en huvudperson som är både ointressant och okarismatisk? Och då är nog svaret nej. Osympatisk, däremot, behöver inte vara nåt negativ.

Falskmyntarna handlar om judar som arbetar med att trycka upp falska pund- och dollarsedlar i ett nazistiskt fångläger i andra världskrigets slutskede. Nånting gör att jag inte dras in i filmen helt. Jag vet inte, men jag tyckte inte huvudpersonen Sally (Karl Markovics) var en speciellt intressant person. Visst, lite annorlunda är det med en hjälte som inte är god utan snarare tvärtom. Sally ser egoistiskt på tillvaron; han vill överleva. Vissa frågor uppstår dock. Ska man överleva till varje pris även om det innebär att man hjälper sina förtryckare och det samtidigt som andra dödas skoningslöst? Jag tycker aldrig riktigt filmen når sin höjdpunkt som t ex nån form av uppgörelse eller samförstånd mellan Sally och hans medfånge Burger (August Diehl). De båda har en annorlunda syn på just de frågor som jag nämnde ovan. Lägerchefens fru var en typisk kliché som filmen inte behövde. Dit hörde väl möjligen även sadistiske lägervakten Holst. Slutet och början av filmen band väl ändå ihop det hela hyfsat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Robin Hood (2010)

Hur många versioner av Robin Hood har det egentligen gjorts? Det måste ju vara hundratals. 2010 kom Ridley Scotts försök och som jag minns det så blev det inte direkt hyllad. Själv är jag mer positiv i den här preblogg-texten som skrevs i juni 2010. För övrigt är Oscar Isaak med som prins John och det här var ju innan han blev Oscar Isaac.

För mig kan välgjorda historiska äventyrsdramer med matinékänsla nästan aldrig gå fel. Ridley Scotts Robin Hood är mycket riktigt en mysig matinérulle. Det är en sorts omstart (eller reboot som det kallas i Sverige) av Robin Hood, ungefär som Batman Begins precis som Plox nämnde. Jag gillar Crowe och Blanchett i sina roller. De verkar trivas och ser ut att ha ganska roligt. Filmen innehåller en del smårolig humor, lite mer än vanligt kanske. Blanchett bidrar med välbehövlig kvinnlig kraft även om det kanske kändes krystat när hon dök upp med barnen på stranden i slutet. Kanske inte att just hon dök upp men att barnen nödvändigtvis skulle vara med. Max von Sydow bidrar med pondus som skådis. När han talar så lyssnar man. Jag tror nästan han är min favorit i filmen. Två andra positiva saker: man fick höra franska vilket var uppfriskande (i motsats till engelska med fransk brytning som annars ju brukar vara standard) och så var manus var lite annorlunda med en kung Rikard som inte var nån modig ädel sagokung direkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Var det bara jag som tyckte att Cate Blanchett såg väldigt smal ut?

Pixar: Toy Story 3 (2010)

Fredag och Pixar-dags igen!

Toy Story 3 inleds på samma sätt som tvåan, dvs med en actionsekvens regisserad av Andy själv. Jag tycker det är en rätt så kul idé det här med att vi får se det som barnen leker som en liten film i filmen. Det uppstår en parallellvärld där leksakerna är huvudpersoner i sin egen film. Här kan man också börja skönja en förklaring till varför det för leksakerna finns ett egenvärde i att bli lekt med, och varför de flesta faktiskt uppskattar det. Det är roligt helt enkelt.

Den inledande acctionsekvensen var en fartfyllt blandning av western och science fiction (Cowboys & Aliens, någon?). Allt kan hända och leksaker och tidseror blandas huller om buller. Jag fick vibbar av Tillbaka till framtiden 2 och 3.

En sak som dock störde mig var att det ute i öknen på en skylt stod följande: ”Gränsstation 2 km, Fredlösa välkomna”.

Hallå, Disney+! Jag har faktiskt valt att se filmen på engelska med engelskt tal och engelska undertexter. Då vill jag inte plötsligt se svenska texter inne i själva animeringen. Det är otroligt störande och jag kastas nästan ut ur filmen. Obs! Det här har varit nåt jag stört mig på genomgående och inte bara i trean.

Efter inledningen hoppar vi framåt i tiden rejält, vilket inte minst märks på hunden Buster (som för övrigt leksakerna av nån anledning kan prata med). Andy ska iväg till college likt Mason i Boyhood. För leksakerna betyder det tre saker: Haka på till college (inte troligt), förvaras på vinden för framtida barn (kanske) eller åka ut med soporna (troligt). Ja, det visar sig faktiskt finnas ett fjärde alternativ också: att skänkas till förskolan Sunnyside och det är givetvis det som händer pga… förvecklingar.

Efter en trevlig första tid på Sunnyside där vi bl a får träffa den mysige rosa nallebjörnen Lotso (och Barbiedockan Ken) så förvandlas plötsligt filmen till både en maffiafilm och en fängelseflyktfilm. Mina tankar gick till gangsterrullar av Martin Scorsese och Stephen King-filmatiseringen, tillika mästerverket, The Shawshank Redemption.

Det blir även en sorts heistfilm under själva flykten och jag fick vibbar av svenska och gamla Jönssonligan.

Förutom den obligatoriska Star Wars-blinkningen när Big Baby kastar Lotso ner i soplådan så noterar jag bl a följande filmreferenser: Sagan om konungens återkomst (”Just push it!”), Melancholia/Deep Impact (när de håller hand innan eldinfernot) och The Matrix (The Claw to the rescue). Ja, Melancholia kom ju ut efter Toy Story 3 så det är snarare Melancholia som refererar till Toy Story 3.

Som jag var inne på tidigare så kom jag att tänka på Boyhood. Andys mamma har en scen som liknar den bästa scenen i hela Boyhood när Patricia Arquette inser att Mason åkt iväg och hon är ensam kvar i ett tom hus utan några egentliga mål kvar i livet (så upplever hon det i alla fall).

Slutet försöker trycka på mina känslomässiga knappar och lyckas nog göra det lite dammigt i rummet men jag upplevde att det trycktes lite väl hårt på de där knapparna. Jag hade inte riktigt lika kul och mysigt under den här filmen som jag hade under tvåan så nu är vi tillbaka på samma nivå som ettan. Toy Story 3 är en bra film. Jag undrar om det faktum att det handlar om leksaker gör att jag inte fullt ut berörs av deras öde.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om Toy Story 3 efter sin omtitt.

Screamers (1995)

Det känns som att jag motsäger mig själv i den här gamla preblogg-texten från maj 2010 om Screamers. Det är en b-film men samtidigt känns den inte b. Peter Weller är träig men jag gillar honom. Ok?

Jag råkade hitta den här science fiction-rullen på Headweb (min kommentar: Headweb. Det här var länge sen.) och eftersom det var just sci-fi så kunde jag inte låta bli att kolla in den även om titeln signalerade b-film. Screamers är smeknamnet på en sorts små dödsbringande minirobotar. När de anfaller med sågklingor vilt snurrandes så låter de nämligen höra ett högt skrikande ljud. Filmen utspelar sig på en avlägsen gruvplanet där två fraktioner krigar. Peter Weller (japp, RoboCop) spelar huvudrollen som chef över en liten sektion med soldater som strider för den ena sidan i konflikten.

Jag får väl erkänna att det här nog var en b-film. Men det är en stilren och snyggt gjord film. Jag får känslan av att det är en film med ganska låg budget med där filmmakarna ändå lyckats bra med att få till en film som inte känns b. Historien som berättas är dock alltför blek och enkel. Filmen har en del charm, bl a pga av sköna specialeffekter gjorda utan cgi, och sen gillar jag faktiskt Peter Weller även om han kanske kan anklagas för att vara träig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Searchers (1956)

Tidigare i veckan skrev jag om västern-rullen News of the World och jag drog en uppenbar parallell till John Ford-filmen The Searchers (eller Förföljaren på svenska). Som Henke påpekade i en kommentar så hänger de bägge filmerna samman tematiskt men inte när det gäller den direkta handlingen. Men att dra den parallellen var ofrånkomligt. När jag nu läser igenom min korta preblogg-text om The Searchers, som skrevs i augusti 2003, så blir jag nästan chockad över hur mycket jag ogillade filmen. Jag menar, man måste ju ta hänsyn till vilken tidsera filmen gjordes i. Eller hur? Att fokusera på fördomar, rasism och förlegad kvinnosyn gör ju att man inte ser filmens verkliga kärna, vad den egentligen handlar om? Ska man verkligen underkänna en film på såna grunder? Oklart.

Jag har sett Förföljaren (The Searchers, 1956) regisserad av John Ford med John Wayne i huvudrollen som indianhataren Ethan som är på jakt efter det indiangäng som dödat hans familj (bror med fru och barn) och tillfångatagit en systerdotter.

Jag orkar inte berätta mer om handlingen för faktum är att jag tyckte det här var en rent ut sagt usel film. För det första tycker jag skådisarna (t.o.m. John Wayne) mest hör hemma i nån buskisrevy med Stefan & Krister (*kräk*). För det andra är den full med fördomar, rasism och förlegad kvinnosyn så att det blir jobbigt. Nån förklaring till varför indianerna gjort som de gjort ges inte. De är bara vildar och framställs inte som riktiga människor. De har i princip inga repliker överhuvudtaget.

Kvinnorna gör ingenting i filmen, förutom att bli tillfångatagna, duka bordet, bjuda på kaffe, läsa brev, eller stå utanför dörren på ranchen för att antingen ta farväl eller välkomna sina stora starka cowboysare. För det sista och det viktigast när det gäller betyget som filmen får: den är helt och absolut ospännande. Betyget blir alltså 1+/5. Pluset är för Natalie Wood, som den kidnappade systerdottern, och de vackra naturbilderna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: Toy Story 2 (1999)

Pixar-fredag igen, och leksaksdags igen. Det känns helt rätt att se Toy Story-filmerna i ett svep istället för att se de andra filmerna mellan. Bra förslag, Henke. När det gäller just Toy Story 2 så hade det kanske inte blivit nån större skillnad då endast en annan Pixar-film (Ant… eh A Bug’s Life) kom ut mellan Toy Story 1 och 2. Men för Toy Story 3 och 4 är det nog bra att köra det här upplägget.

Man kan säga att handlingen i den här uppföljaren är inverterad jämfört med ettan. I den första filmen är det Buzz som är både är desillusionerad och behöver räddas. I Toy Story 2 är det Woody som råkar illa ut och dessutom funderar på meningen med livet. Nu är det upp till Buzz och de andra leksakerna att genomföra en räddningsaktion, både en mental och praktisk sådan kan man säga.

Nu börjar jag lära känna leksakerna och deras olika tropes. Rex som vill besegra den onde Zurg och tar till alla medel för det. Mr Potato Head som när han inte vill lyssna på Rex helt sonika tar av sig öronen. Mrs Potato Head vars röst jag tror görs av George Costanzas mamma (ja, Estelle Harris!). Spargrisen Hamm som droppar cyniska eller ironiska oneliners i ett. Etc, etc.

Filmen går i nostalgins tecken. Woody upptäcker att han tillhör en gammal familj av, numera dyrbara, cowboy-leksaker. En Ond Man, vars röst görs av Newman!, hittar Woody på en loppis och då är hans samling komplett och ska säljas till Japan. (Newman! Från Seinfeld och måste sägas med ett utropstecken!) Woody får reda på att han i fornstora dagar var mäkta populär och hade t.o.m. en egen tv-serie (som alltid avslutades med en cliffhanger). Serien avslutades nån gång på 50-talet. Varför? För att det var rymden (Buzz!) som gällde förstås. Inte nån torr och dammig western-leksak.

Nostalgi och en svunnen barndom, det är vad Toy Story handlar om. Just hur man gestaltar detta genom leksakernas ögon. Leksaker som en gång var populära men säljs på en yard sale eller ställs ut på museum istället för att lekas med. Apropå att bli såld på loppis så fällde Andys mamma följande kommentar när hon inte ville sälja Woody till Den Onde Mannen: ”It’s not for sale. It’s an old family toy”. Hmm, jag undrar om det är så att den tillhört henne själv eller nån ännu äldre släkting?

Referenserna då? Haha, ja, de kryllar av dem som vanligt. Jag tyckte inledningen var lite väl övertydliga med sin Star Wars-inledning. Likaså tyckte jag inte ”I Am Your Father”-scenen mellan Zurg och Buzz funkade. Det kändes som att slå in öppna dörrar. En sak jag gillar är dock att filmerna inte tar ställning mellan Star Wars och Star Trek. Alla får påsar. Man kan faktiskt gilla bägge!

En referens som jag gillade var scenen med The Cleaner som bara måste vara en referens till Harvey Keitels The Wolf i Pulp Fiction. Ja, i alla fall inledningen, hur det var panik och att The Cleaner verkligen behövdes, kändes som tagen ur Pulp Fiction. Men jag gillade även själva rengörningsscenen där Woody skulle piffas till inför resan till Japan.

Animationen? Jag noterade att vi fick fler scener där vi faktiskt får se människor, både Andy, Andys mamma och Den Onde Mannen. Uncanny valley-känslan var borta. Jag tror det kan bero på att animeringen blivit bättre men kanske främst att man inte försöker göra verkliga människor. T ex Den Onde Mannen har överdrivna drag som en karikatyr. Det gäller även The Cleaners gigantiska näsa.

Jag kanske har några fler saker att säga men tror jag hoppar över dem alternativt väntar med dem till senare Toy Story-inlägg. Toy Story 2 var en mysig titt och betyget blir snäppet bättre jämfört med ettan. Om det fortsätter så här så kommer Toy Story 4 få ett riktigt högt betyg. Vi får väl se…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om Toy Story 2 efter sin omtitt.

News of the World (2020)

I denna västern som jag fick tips om från Henke spelar Tom Hanks en nyhetsuppläsare som åker runt från den ena hålan till den andra i 1870-talets Texas. Nyhetsuppläsare? Ja, han läser helt enkelt upp ett urval av nyheter från tidningar för folk i respektive hålas samlingssal. Den tidens CNN.

En bit in i filmen hamnar en ung flicka, Johanna/Cicada, i knät på Hanks. Hon är vit men klädd som om hon vore en infödd amerikan. Det visar sig att hon kidnappats som bebis från sina tyska nybyggarföräldrar och vuxit upp hos ursprungsbefolkningen, närmare bestämt hos stammen Kiowa. Det faller på en motvillig Hanks att föra tillbaka Johanna till sina överlevande släktingar.

Ja, här finns det ju en tydlig koppling till den mycket kända västern-klassikern The Searchers. Där är det John Wayne som ska för tillbaka Natalie Wood till ”civilisationen”. En skillnad jämfört med den är att ursprungsbefolkningen knappt förekommer i News of the World. De syns då och då i periferin, långt borta i bakgrunden. Däremot så förekommer de ju indirekt, så att säga, dels i form av Johannas språk och dels i form av de illdåd de har begått.

Jag kommer även att tänka på Coen-brödernas True Grit (ja, även där finns ju en John Wayne-förlaga) och även X-Men-filmen Logan. Både True Grit och Logan är dock klart bättre än News of the World.

Jag tycker är News of the World en bra film. Den blåste mig dock inte av banan. Relationen mellan Hanks och Johanna är intressant. Det finns ofta nåt roande och rörande när en grumpy old man får ett flickebarn på halsen och sakta men säkert mjuknar. Både Hanks och Johanna har sin beskärda del av tragik i sitt liv. Skillnaden är väl att Hanks kommer ihåg tragiken tydligt (och förtränger den) medan Johanna är en rotlös person utan att hon själv kanske är medveten om varför, eller åtminstone helt utan egen förskyllan.

Hela tiden i för- eller bakgrunden så blir vi påminda om konflikten mellan nord- och sydstaterna i USA, och Hanks är en gammal sydsstatssoldat. Det här utspelar sig ju efter inbördeskriget men sydstaterna är på intet sätt nöjda med att deras land patrulleras av yankees.

Det förekommer en del spänningsinslag, bl a en bra filmad shootout när Hanks och Johanna är jagade av tre punks som vill sälja Johanna som slav. Hanks visar prov på gamla soldattakter. Och regissören Paul Greengrass visade prov på hur man effektivt skapar en bra intensitet. Jag var förresten, av nån anledning, överraskad över att det var Greengrass som var filmens regissör. Jag har inte kopplat Greengrass med västern-genren tidigare.

Allt som allt, en bra film med ett slut som väl nånstans var oundvikligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att se vad han tyckte om filmen. Goda eller dåliga nyheter?

The Italian Job (1969)

Den här gamla preblogg-texten från maj 2010 om The Italian Job påminner mig om att min betygsskala har ändrats. Ja, själva skalan har inte ändrats men betydelsen av siffrorna har skiftat en aning. Om jag idag skulle inleda en text om en film på samma sätt som jag gör här nedan så tror jag inte att jag hade delat ut en tvåa. Det hade känts orimligt. Det hade troligen blivit en etta, möjligen en stark sådan. Och nej, jag har inte sett remaken med Marky Mark från 2003. Åh, herregud, jag upptäckte precis att den svenska titeln på ’69 års version av The Italian Job är Den vilda biljakten. Underbart. Jag upptäckte även att Benny Hill är med i filmen…

Oj, vad dåligt det här var då. Det är fullständigt ospännande och töntigt hela tiden, vilket var något överraskande eftersom t ex Czech (min kommentar: aka Movies – Noir) ger det här italienska jobbet en fyra. Tanken är ju att det ska vara roligt men när det inte är roligt utan bara tråkigt så faller filmen platt. Jag gillar inte ens Michael Caine som jag nog brukar gilla. Filmen är dock väldigt snygg. Fotot, scenerierna, allt är riktigt snyggt. Jag gillade t ex bilden på det snyggt designade planet på landningsbanan tillsammans med jeeparna. Biljakten i slutet är ingen biljakt värd namnet. Jag har sett liknande ”biljakter” i andra filmer (t ex i Blåst på 60 sekunder). De är evighetslånga och helt utan nerv. Eftersom man här dessutom försöker vara rolig blir det bara pajasartat. Det absoluta slutet får väl ändå sägas vara bra även om det var alltför klantigt av föraren av bussen. Men det kanske man får ta även om jag hade önskat att det typ sprungit ut nåt djur som han hade varit tvungen att veja för. Nu var det bara slarv i onödan. Själva stöten är väl också hyfsad men är för kort för att bli spännande.

Jo, just det, jag gillar också den del av ”biljakten” som utspelar sig på några sorts innergårdstrottoarer med riktigt fina neonskyltar som hänger i taket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep