Tracks (2014)
12 juni, 2014 13 kommentarer
Imorgon har filmen Tracks premiär. I april var Robyn Davidson på besök i Stockholm för att marknadsföra ”sin” film. Jag och tre av mina filmspanarkompisar, Joel, Fiffi och Henke, fick chansen att gå på en förhandsvisning av filmen. Efter visningen hölls ett Face2Face med Robyn och mer om det blir det i slutet av inlägget.
Vem är nu Robyn Davidson frågar ni er? Jo, hon är kvinnan som på 70-talet kände att hon var tvungen att tillsammans med några kameler vandra hela vägen från det mittersta av Australien ända till Indiska oceanen. En vandring på lite drygt 273 mil. En vandring som skulle ta över ett halvår. Från början ville Robyn genomföra allt själv med hjälp av sina kameler (och sin hund Diggity). Målet var ju att vara ensam. Efter ett tag inser hon dock att om hon ska kunna finansiera det hela – man måste ju äta och dricka – så är hon tvungen att göra eftergifter. Tidskriften National Geographic är villiga att sponsra äventyret men kräver att med jämna mellanrum skicka ut en fotograf för att bilddokumentera.
Jag kände inte till bakgrunden till filmen alls när jag hörde om visningen, och om jag ska vara ärlig så kände jag mig inte speciellt lockad av filmen. Det som gjorde att jag var sugen på att gå var just att Robyn skulle vara på plats. Det kändes som att det kunde göra hela eventet bra mycket mer intressant då faktiskt den verkliga huvudpersonen på plats.
Men bortsett från allt det som har med Robyn själv att göra, vad tyckte jag om filmen? Hmm, ja, inget speciellt. Mia Wasikowska är en litet udda skådis som jag oftast gillar. Så även här. Hon passade verkligen i rollen och om hon inte hade funkat då hade filmen fallit platt. Den faller inte platt. Naturscenerierna, de vackra ökenlandskapen, är givetvis väldigt vackra. Kamelerna är coola djur. Mia spelar Robyn med en envis envishet.
Tyvärr tycker jag filmmakarna upprepar sig själva efter ett tag. Vi får se frustande kameler i form av en brunstig hankamel. Vi får se svepande helikopterbilder på öknen och Robyns lilla karavan bestående av henne själv, en hund och fyra kameler. Vackert. Men det återkommer lite för ofta. Det kanske hade funkat perfekt som andrum mellan nerviga naturäventyr. Som det är nu får vi inte så mycket äventyr tyckte jag. Det som händer är att den där fotografen, Rick (spelad av Adam Driver som jag kände igen från Inside Llewyn Davis), dyker upp med sin jeep och tar fram kameran. Hmm, jag vet inte, kanske saknade jag lite stakes.
I filmen förekommer även några flashbackscener som vad det verkar ska förklara varför Robyn gjorde sin vandring. Dessa scener funkade inte och hade liksom inte med resten av filmen att göra, vilket även eftersnacket med Robyn bekräftade.
Jag gillade en hel del i Tracks men till en trea räcker det inte riktigt.
Jag har en känsla av att jag kanske delar ut lägst betyg av oss fyra som skriver om filmen idag men man vet aldrig. Vad tyckte de andra? En ökenvandring med eller utan oas? Ta reda på det här: Fiffi, Henke och lipsillen Joel.
Om visningen och Face2Facet: Den ökända biografen Park var skådeplatsen för detta drama. Varför ökänd frågar ni? Jo, sätena på Park är rena tortyrredskapen. Om fler visningar ägde rum här kan stjärtprotesoperationer vara en lukrativ bransch. Men, det konstiga är att denna gång hade jag inga problem alls med. Jag måste ha fått salongens enda säte med stoppning.
Innan filmen drog igång sa Australiens ambassadör i Sverige och Robyn själv några ord men lämpligt nog hade man lagt själva Face2Face-delen efter filmen. Och vilket Face2Face det var. Robyn var en ytterst vältalig och, vad jag tyckte, intelligent person. Hon svarade på de frågor hon fick utan att svara på en annan fråga (som politiker är experter på) och utan att tappa tråden. T.o.m. tvådelade frågor klarade hon av galant. När hon i slutet fick den alltför uppenbara och aningen fåniga frågan om VARFÖR hon gjorde sin vandringen så blev hon tyst en stund. Men sen sa hon ”let me tell you a story” och så berättade hon en historia, sann eller inte spelade ingen roll.
Det mest intressanta var när Robyn fick frågan om det var nånting hon var missnöjd med och hur själv skulle ha gjort filmen. Här brukar man väl vanligtvis få ett diplomatiskt svar om att filmmakarna gjort ett bra jobb osv. Robyn svarade på ett mer komplext sätt. Hon gillade förstås filmen men det var inte ”hennes” film. Speciellt var det en detalj, just den där förklaringen till vandringen som filmmakarna la fram, som hon inte var förtjust i. Hon hade kämpat en del med regissören om att det inte skulle vara med i filmen men fått ge sig, och det var hon ok med i slutändan. Men det var inte hennes film. Efter detta svar fick hon applåder då hon gjorde en bra poäng om att när kvinnor gör ”galna” saker på film så måste det alltid finnas en tragedi eller en mental diagnos – ”hon är ju uppenbart inte helt frisk i huvudet” – som bakomliggande orsak. När det handlar om män så är det mer ”a man’s gotta do what a man’s gotta do”.
Efter visningen stod vi utanför biografen och pratade om filmen och eftersnacket och när Robyn själv stod bakom min rygg nådde kvällen ganska höga metanivåer. Joel kunde inte hålla sig utan gick fram till Robyn och uttryckte sin kärlek till filmen och fick en kram på axeln. Efter det berättade Robyn för oss om den mest idiotiska fråga hon fått. Under ett Face2Face nånstans i USA hade en kvinna frågat henne om hon tog livet av sig då när hon gick ut i vattnet när hon nådde Indiska oceanen.
Filmens Face2Face får högsta betyg.
Jag firar vår nationaldag med en gammal och kort text om den första filmen jag såg av Ruben Östlund. Det handlar om Gitarrmongot från 2004 som jag såg och skrev om 2010. Jag har fortfarande inte sett Östlunds 
Jag har sett alla Wes Andersons filmer. Jag har sett många av Wes Andersons filmer på bio. Jag har alltså betalat för att se Wes Andersons filmer på bio. Ändå kan jag inte säga att jag gillar Wes Anderson. Medelbetyget som hans filmer får av mig ligger på 2,6 av 5 möjliga. Det konstiga är att en del av mig ändå tror att jag gillar Wes Anderson. Men sen när jag ser en film så ger den mig ingenting, förutom en irriterande snygg yta. Så var det nu senast med 
Det kryper och krälar hos filmspanarna i den här månadens tema. Det ska bli intressant att se hur de andra spanarna tar sig an det. Det första man kommer att tänka på är ju skräckisar, skräckisar med b-stämpel. Men det går säkert att twista till det hela. En del kanske gör listor, typ ”de tio läbbigaste insektsscenerna”. Jag själv kommer att tänka på en gammal 50-talsklassiker. Nämligen skräckisen 
Jeff Daniels (hade lika gärna kunnat vara Steve Martin eller Tom Hanks) spelar familjefadern och läkaren Ross som flyttar från San Francisco till en mindre stad, Canaima, tillsammans med fru (Harley Jane Kozak) och två barn. Här är det tänkt att han ska ta över efter den snart pensionerade läkaren Sam Metcalf. Problem tillstöter dock för Ross när gamle Sam bestämmer sig för att han minsann inte vill pensionera sig trots att han lovat det. Hur ska Ross nu kunna få patienter och därmed försörja sin familj.
Historien i sig är ju för fantastisk för att ta på allvar, men 
Prrrruuutt! Så skulle man kunna sammanfatta det stora skämtet under slutscenerna i A Million Ways to Fart… ehe Die in the West. Då gör vi väl det.
Paul Greengrass är något av en favorit. Jag tror inte jag sett en enda dålig film av honom. Jo, förresten, 
Det har blivit lite av ett tema i temat att vi decenniespanare har med en Disney-film varje årtionde. Efter 40-talets 
Marvelskapelserna X-Men är ju inte en del av 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?