The Nice Guys (2016)

22 juni, 2016 17 kommentarer

The Nice GuysNån gång på 90-talet stod jag en sen kväll på Tullinge pendeltågsstation för att ta tåget tillbaka in till stan. Jag hade varit på den nu för länge sen insomnade musikfestivalen Lollipop, som höll till på Lida friluftsområde om jag minns rätt. Medan vi stod och väntade på perrongen så hände nåt på andra sidan spåret utanför en restaurang.

Två snubbar gick emot varandra och den ena hade nåt tillhygge i handen. Ett järnrör såg det ut som. Snubben med röret svingade ett slag mot den andra killens huvud och sen hördes ett ljud som etsade sig fast. Det lät som ben som kraschades sönder. Snubben föll som en fura mot marken och en blodpöl bildades. Gänget som snubben med järnröret tillhörde hoppade in i en röd bil och drog därifrån så att däcken tjöt. Efter ett tag kom ambulansen och hämtade in snubben som låg och blödde.

När vi senare satt på pendeltåget pratade polisen i högtalarna och frågade om det fanns vittnen till en knivmisshandel som ägt rum alldeles nyss. Kniv? Jag tyckte det såg ut som ett järnrör och att det svingades som ett järnrör.

Efter ett tag rullade tåget tillbaka till stan och vi fick aldrig reda på hur det gick för snubben som fick ett järnrör i huvudet alternativt blev knivhuggen. Men jag kommer aldrig glömma händelsen.

En tid efteråt så skulle jag gå på bio för att se Face/Off, en film som många hyllat som en riktigt cool actionrulle. Jag mådde illa när jag såg den. Nu när jag kollar upp fakta efteråt så måste festivalen varit i slutet av juli 1997 och sen hade Face/Off premiär i oktober samma år. Det var ju ett bra tag efteråt men jag minns att jag ändå inte klarade av att njuta av våld som underhållning. Det gick helt enkelt inte.

Tillbaka till nuet och den film det egentligen handlar om idag. Månadens filmspanarfilm The Nice Guys! Vad är kopplingen till det som hände under Lollipop och Face/Off? Jo, jag kommer till det, men först lite om handlingen i The Nice Guys. Filmen är en buddykomedi skriven och regisserad av Shane Black och vi ser Russell Crowe och Ryan Gosling i huvud- och så småningom titelrollerna.

Crowe spelar Jackson Healy, en… ja, vad? en snubbe som hotar och misshandlar folk mot betalning. Gosling är den mer eller mindre misslyckade privatdeckaren tillika suputen Holland March. På grund av anledningar så bryter Healy armen på March för att han ska sluta leta efter en försvunnen ung kvinna vid namn Amelia. Efter förvecklingar slutar det ändå med att de båda försöker hitta Amelia och de får även hjälp av Marchs unga (tretton?) dotter Holly (Angourie Rice).

Om jag skulle beskriva The Nice Guys så skulle jag säga att det är en actionkomedi i form av en neo-noir. En deckare och en hitman (eller vad man nu ska kalla Healys sysselsättning) letar efter en försvunnen dame och dras in i konspirationer och konstigheter i porrbranschen på 70-talet i änglarnas stad (Boogie Nights!). Givetvis har vi även en berättarröst (jag minns inte om det var Gosling eller Crowe som stod för den eller bägge).

Jag fick även lite bröderna Coen-vibbar då jag får erkänna att filmen är riktigt snyggt gjord med överdådig scenografi och färgglatt foto + att manuset är genomtänkt med smarta callbacks till tidigare händelser i filmen + att musiken schysst 70-talsskön.

Inledningsvis hade jag ändå svårt att sugas in i filmen. Folk runt omkring mig skrattade med jämna mellanrum. Själv satt jag mest och hade varken roligt eller tråkigt och förstod egentligen inget av handlingen. Varför letade man efter Amelia? Efter ett tag insåg jag dock vilken typ av komedi filmen var. Jag tror det var när Gosling sitter på toaletten och försöker rikta en pistol mot Crowe samtidigt som han ska dra upp byxorna och hålla dörren öppen.

En sak som stack ut på ett postivit sätt var att Marchs dotter faktiskt var en ganska stor och viktig del av handlingen. Jag hade räknat med att hon skulle vara med ett kort tag i början och sen kanske dyka upp i slutet. Så blev det inte utan hon följde med och deltog aktivt i pappans irrfärder på porrpartyn och liknande.

Men så var det det här med våldet. Problemet var inte att jag mådde illa under The Nice Guys. Det tog ett tag, men den där äckliga känslan jag hade fått under Face/Off-visningen försvann gradvis (tiden läker alla sår) och senare under hösten ’97 var jag tillbaka uppe i sadeln och kunde återigen (tjoho!) njuta av underhållningsvåld. Problemet med The Nice Guys var att folk sköts ihjäl till höger och vänster mer eller mindre slumpmässigt på sätt som man skulle uppfatta som roliga (?) men som varken var roliga eller fick några konsekvenser. Jag kan inte låta bli att jämföra med Pulp Fiction där Vincent råkar skjuta huvudet av Marvin när de åker bil. Skillnaden i Pulp Fiction är att händelsen är absurt rolig och leder vidare till andra händelser (The Wolf gör entré t ex). I The Nice Guys finns ett litet undantag där det faktiskt blev absurt roligt, och det involverar två personer som faller från hög höjd och en pool. Men överlag blev jag inte klok på vad filmen var ute efter med det här.

Slutord: Jag hade mestadels ganska roligt när jag väl greppat filmens stil. Hade Kim Basinger roligt under inspelningen? Well, det var svårt att se eftersom hon numera inte har förmågan att kunna ändra ansiktsuttryck.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om The Nice Guys samt om nån mer än jag snappade upp följande replik: ”If you want me to do that, don’t eat asparagus”.

Är de snälla mot filmen eller tar de fram knogjärnet?

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Johan)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Komedi, Neo Noir, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Vapenbröder (2009)

18 juni, 2016 2 kommentarer

VapenbröderJohan Falk är tillbaka igen! Eller man kanske snarare ska säga att Frank Wagner är tillbaka. I Vapenbröder får vi nämligen följa Frank (Joel Kinnaman) när han går djupt undercover i Seth Rydells gangstergäng. Falk & GSI ska iscensätta en fejkad vapenaffär och Wagner ska agera mellanhand. Men Rydell (Jens Hultén, lika rolig som vanligt) har dock andra planer och vill plötsligt inte sälja vapnen längre. En annan köpare som är villig att både köpa mer och betala mer har dykt upp. Wagner får helt enkelt spela med så gott han kan och se vad som händer.

Vid det här laget, bara två filmer in i den andra serien filmer som kom 2009, börjar Johan Falk redan kännas som en tv-serie. Vi börjar lära känna våra rollfigurer, utvecklar relationer till dem. Vissa gillar man, andra tycker man är jobbiga. Det här bidrar givetvis till att det är lättare att sugas in i filmerna. Det är som att träffa gamla vänner helt enkelt.

I just Vapenbröder är det alltså fokus på Frank Wagner och Kinnaman gör honom perfekt. Jag har säkert skrivit det tidigare, men det är nåt med ögonen, blicken, som förmedlar en känsla av bräcklighet och beslutsamhet på samma gång. Wagner är ständigt nervös, känner sig ständigt bevakad, ständigt osäker, måste hela tiden spela ett spel.

Jakob Eklund då? Ja, är han inte lite stel? Han kör på med sitt ”vafan” som vanligt men det funkar.

Det förekommer en ganska bra sekvens, ett montage om jag minns rätt, där vi får se Wagner och Falk och hur deras liv i viss mån är lika. De båda är skilda från sina familjer stora delar av tiden pga vad de sysslar med. Givetvis inget som inte har gjorts förutom, men… det funkar.

Ungefär samtidigt som jag kollade Johan Falk-filmerna kollade jag även på tv-serien Mr. Robot, och just därför var det kul att inse att Martin Wallström som spelar en medlemmarna i Rydells gäng även har en stor roll i Mr. Robot. I tv-serien är han en slick IT-kille i kostym och stekarfrilla. I Johan Falk är han en gangstersnubbe med hästsvans och dessutom totalt blåslagen i ansiktet i princip hela Vapenbröder, och så äter han banan.

En annan rolig detalj var att Frank träffar på en jugoslavisk gangster som kallar honom ”Franke!”. Nu säger inte juggen ”Franke, min vän!” men jag undrar om det ändå inte var en hyllning till Pusher där ju Kim Bodnias rollfigur hette just Frank men kallas för Franke av Zlatko Burićs gangster.

Tempot i filmen kanske är lite för lågt. Det känns lite som ett mellanavsnitt i en tv-serie där man ska bygga upp handlingen och karaktärerna. Inget fel i det egentligen. Man måste ju se dessa filmer som en helhet, som en tv-serie, men några toppnivåer är ju svårt att nå just i detta ”avsnitt”. De actionsekvenser som förekommer är bra och förutom det något låga tempot puttrar det på bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Filmer 1993

15 juni, 2016 19 kommentarer

1993Jag brukar ha svårt att säga om ett filmår är bra, lagom eller mindre bra. Hur ska man avgöra det? Ibland har jag tre toppar som är absoluta favorifilmer men resten av filmerna är sisådär. Är det ett toppår då? Om jag har tio mycket bra och jämna filmer men som inte är superfavoriter? Är det inte ett toppår då?

Ett problem för mig är även att jag väldigt sällan ser om filmer och då blir det ju svårt att rangordna filmer. Jag får helt gå på vad jag minns att jag tyckte snarare än min nuvarande uppfattning av filmen.

Oh well. 1993 är ett år då jag i alla fall har en stor favorit som jag dessutom sett hyfsat nyligen. Inget slår melankoli. Då kör vi!

 

11. The Pelican Brief
The Pelican Brief
För att det är en politisk konspirationsthriller som är en äkta filmfilm.

10. Tai Chi Master
Tai Chi Master
För Michelle Yeoh, Jet Li och de fantastiska fajterna och för att den som alla martial arts-filmer från Hongkong alltid ska ha minst en alternativ titel (Twin Warriors eller bara Tai Chi kallas den också).

9. Schindler’s List
Schindler's List
För att jag fortfarande minns tyngden i bioupplevelsen när filmen sågs på Spegeln i Uppsala.

8. Groundhog Day
Groundhog Day
För filmens koncept och för att Bill Murrays rollfigur till slut lär sig och för att den svenska titeln är bättre än originaltiteln.

7. Sonatine
Sonatine
För scenen där regissören och huvudrollsinnehavaren Takeshi Kitano ”spelar” sumobrottning på en sandstrand.

6. Jurassic Park
Jurassic Park
För att datoranimeringen håller än idag och för Spielbergs känsla för magiska under.

5. The Fugitive
The Fugitive
För hoppet vid dammen.

4. Falling Down
Falling Down
För att jag vill ha FRUKOST! och för blandningen av humor, satir och allvar.

3. Trois couleurs: Bleu
Trois couleurs: Bleu
För den blå och underbart jobbiga och fria känslan, och musiken.

2. Short Cuts
Short Cuts
För att det är en av de bästa hyperlänkfilmerna och att jag älskade många av karaktärerna.

1. The Remains of the Day
The Remains of the Day
För att inget slår detta smärtsamt melankoliska och sorgliga kostymdrama detta år.

 

Uppdatering: När jag insåg att jag alldeles hade glömt bort Short Cuts så var jag tvungen att uppdatera listan. Short Cuts åker in på andra plats och The Pelican Brief åker ut från listan. Dessutom gick Jurassic Park om Sonatine och Falling Down passerade The Fugitive.

Bubblare? Några filmer som jag bollade med var: Cliffhanger, Manhattan Murder Mystery, In the Line of Fire, Iron Monkey och What’s Eating Gilbert Grape.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 1993. Inga gissningar den här gången, sorry.

Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
Absurd Cinema
Spel och Film
Filmedia
Filmfrommen

Arkiverad under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

X-Men: Apocalypse (2016)

12 juni, 2016 7 kommentarer

X-Men ApocalypseJajamän, världen kan tydligen inte få nog av superhjältefilmer, och jag tackar inte nej. Oftast får man sig en underhållande och maffig stund på bio. Men visst, en antydan till Marvel-fatigue känner vi nog lite till kvinns.

X-Men: Apocalypse heter alltså den senaste skapelsen i X-Men-serien. Filmen utspelas 20 år efter händelserna i First Class och 10 år efter det som skedde i Days of Future Past. Det lustiga är att alla i filmen ser ut precis som de såg ut i First Class. Hmm, märkligt, då det ju faktiskt gått 20 år. Jag kan förstå det när det gäller Mystique (som ju är en hamnskiftare) och i viss mån Wolverine (vars kropp ju har en självläkande egenskap, eller snarare: den är självläkande). Men de andra? Not so much. Nåja, det kanske är en petitess, men visst är det märkligt?

Handlingen? Ja, vi har en gammal egyptisk gud som efter flera tusen år i dvala vaknar till liv och då (givetvis) vill ta över världen. Den där guden är i själva verket en mutant (världens första!) vid namn En Sabah Nur a.k.a Apocalypse. Nu är det upp till Charles Xavier och hans uppbåd och stoppa apokalypsen. Ja, Apocalypse vill alltså se världen brinna och sen se mutanter styra över den och de människor som finns kvar. Till sin hjälp har han de ”fyra ryttarna”, dvs fyra mutanter som han värvar genom att tala till deras bitterhet på mänskligheten och lova världsherravälde. En av dessa fyra visar sig bli Magneto, som i filmens inledning tror sig kunna leva svenssonliv i Polen. Var jobbar han? På en metallfabrik förstås…

Förutom en vaknande mutantfarao får vi även se krafterna vakna hos en viss Scott Summers (spelad av Tye Sheridan från bl a Mud, yay!). Ni som kan er X-Men vet att det ju är Cyclops. Den unge herr Summers möter vi i skolan under en lektion. När det plötsligt börjar klia nåt fruktansvärt i ögonen blir han tvungen att springa ut på toaletten. En mobbare följer efter för att… mobba. Det skulle inte mobbaren ha gjort. Jag gillade just den här scenen. Jag är ofta förtjust i dessa origin stories. Många andra, efter vad jag hört, är ganska less på just detta och vill se nästa steg när karaktärerna redan är etablerade. Men jag trivs alltså.

Nu är inte X-Men: Apocalypse historien om Cyclops ursprung. Det är förvisso en del av filmen, men en ganska liten del. Det är mängder av andra personer som ska presenteras och få sin lilla bit av kakan. Vissa känns roliga och som att de har betydelse, andra inte.

Ett exempel på en rolig figur är den blåfärgade tyske teleportören Kurt Wagner a.k.a Nightcrawler (Kodi Smit-McPhee från bl a The Road, yay!). Kurt är alltså en bortkommen ung (blå) tysk i USA och fungerar som komiskt element i filmen. Bl a har han aldrig hört talas om vad ett Mall är för nåt och det skämtas om detta. Tydligen finns det även en ganska lång scen som spelades in där de unga mutanteleverna (Jean Grey, Cyclops, Jubilee och Kurt) från Professor X:s skola snor en bil och åker till 80-tals-gallerian där de spelar spel, tittar på skivor och dricker milkshakes. Jag kan tycka att det var lite synd att hela den scenen inte kom med i den slutliga filmen. Nu fick vi bara se när de kom ut från en visning av Return of the Jedi och skämtar om den sista filmen i trilogier (meta!).

En karaktär som inte funkade utan istället kändes onödig var Rose Byrnes CIA-agent MacTaggert. I alla fall var det så mot slutet av filmen. I början förekommer några ganska underhållande ”romantisk komedi”-sekvenser med Xavier inblandad. Men därefter det så står hon mest vid sidan om eller behöver skyddas då hon ju inte har några superkrafter. Kanske hade jag gillat henne mer om jag hade haft First Class mer färskt i minnet eftersom det görs många callbacks till den.

Oscar Isaac? Hur funkar han? Va? What? Jo, det är faktiskt Oscar där under ett tre meter tjockt lager med blåsmink. Han spelar alltså skurken Apocalypse. Jag tyckte han var helt ok. Han hade en del roliga scener där han kom med några nedtonat roliga kommentarer. Det som slog mig var att han som skurk var väldigt lugn. Kanske berodde det på att han var flera tusen år gammal. När nån pratade emot honom så nickade han bara på huvudet som nån mafioso i Chicago, och antingen lät han personen hållas eller så dödade han den genom att förvandla golvet till sand med en handviftning.

I slutändan så var det ändå inte så mycket Isaac kunde göra med sin roll under allt smink.

Det bästa med filmen är som vanligt, när det gäller X-Men, de moraliska dilemmana som uppstår… nej, förresten, stryk det. Det bästa är relationerna mellan karaktärerna, främst då mellan Xavier och Magneto. Det är samma visa som i alla andra filmer, men främst i den senaste trilogin. Det är nästan löjligt hur ofta man (tydligen) kan återupprepa samma sak, om och om igen. Xavier försöker få Magneto att förstå att han är god innerst inne och inte behöver låta sin mörka sida (the daaark side) ta över.

Det märkliga är att jag, precis som under Days of Future Past, plötsligt under vissa scener kände hur det blev väldigt dammigt i rummet. Hur är det möjligt? När vi även har en blåsminkad Oscar Isaac-smurf pratandes med en fånig Bane-röst? Att vi har bägge sakerna i samma film alltså. Både bra rörande drama och nåt som gränsar till camp. Om inte annat visar det kanske att filmmakarna har tryckt in för mycket i filmen, som klockar in på nästan 2,5 timmar.

Slutligen: Ja, den obligatoriska scenen med Quicksilver var en av filmens höjdpunkter även om det i mångt och mycket var en repris av det vi fick se i Days of Future Past. Bättre musik här dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Quiz: Jag hittade en alternativ poster från filmen. Vilken annan science fiction-film får den dig (eller åtminstone mig 😉 ) att tänka på?

Uppdatering: Svaret på min fåniga quiz var den här bilden…

Stalker

…som vi alltså hämtar från Andrej Tarkovskijs Stalker.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

X-Men: The Last Stand (2006)

10 juni, 2016 21 kommentarer

X-Men The Last StandJag utlovade en längre text om tredje filmen i X-Men-serien och den kommer nu. Texten skrevs i juni 2006. Nästa inlägg här på bloggen kommer handla om den nya rullen X-Men: Apocalypse.

Då har jag faktiskt varit på bio och sett den tredje och, förhoppningsvis (think again!), sista av X-Men-filmerna: X-Men: The Last Stand. Eftersom jag inte läst serierna så vet jag som vanligt inte något om handlingen i stort, bakgrunden till olika karaktärer osv. T ex har jag alltid undrat varför Jean Grey inte hade nåt coolt X-Men-namn som de andra, ja, förutom Xavier kanske (hallå! Professor X!). Nu fick vi kanske svaret då Jean återvänder från de döda och har med sig sitt alter ego, den intensivt kraftfulla, farliga och okontrollerbara Phoenix.

Det andra huvudspåret i handlingen är att man har lyckats framställa ett botemedel mot X-Men-mutationen. Detta får givetvis ett blandat mottagande av x-män- och kvinnorna. Både Xavier (Patrick Stewart) och Magneto (Ian McKellen) är väl emot det hela (ja, att Magneto är emot, det är självklart) men när det gäller hur motståndet ska se ut så går åsikterna isär. Det är upplagt för en sista strid, muahahaha.

Jag gillade X-Men-filmerna från första början. Jag gillar hela konceptet där varje x-man/kvinna har sin egna unika ”talang”. Sen lyckas man göra historien lite intressantare genom att karaktärerna brottas med sina olika problem, och så hela vi-mot-dom-temat och hur detta ska lösas. Ettan och tvåan tycker jag har varit intressanta och fartfyllda filmer.

Denna den tredje filmen tappar en del i manus och personregi. Jag förlorar lite av känslan jag hade för karaktärerna i de tidigare filmerna. Det märks på nåt sätt att man har bytt regissör. Allt känns mer schablonart. En karaktär som aldrig varit speciellt bra, och som är ännu sämre här, är Halle Berrys Storm. Urtråkig och dessutom visar Berry prov på stelt, otajmat och smetigt skådespeleri.

Jag gillar inte heller riktigt kärleksbeymmerhistorien med Iceman, Rogue och Kitty Pryde, framförallt inte när det ska åkas skridsko. Sen är Pyro (som nu blivit ”ond”) för ung för att axla rollen som skurk och Magnetos sidekick. Det blir lite dagisfight över det hela.

Det jag gillar är bl a den första tillbakablicken där vi får möta Jean Grey som barn när hon träffar de datoranimerat unga Xavier och Magneto. Om filmen hade fortsatt i den här andan hade det nog blivit ett högre betyg. Logan/Wolverine är alltid cool, och jag har alltid gillat hans relation till Rogue där han känner att han måste vara en sorts styvpappa, om än motvilligt.

Actionscenerna är godkända men när Phoenix tar fram sina krafter känns det som om det blir för stort på nåt sätt. Likaså när Magneto leker med Golden Gate. Jag gillar mer småskaliga action/fightscener. Jag tyckte slutet var lite långdraget, och bitvis kändes filmen något fånig och smetig, främst när Berry är med. Jag tror det beror på att Brett Ratner helt enkelt är en sämre, tråkigare och mindre intressant regissör än Bryan Singer. Ratner satsar för mycket på action; det övriga (som enligt mig är viktigare för helheten) görs mer pliktskyldigt och utan känsla. Jag måste ändå ge filmen godkänt betyg – den är sevärd och bitvis underhållande, det går inte att komma ifrån.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

X2 (2003)

8 juni, 2016 11 kommentarer

X2Dags för preblogg-omdömet om den andra filmen om den ironiska generationen. En sak som jag håller med mig själv om är att gnabbet mellan tråk-Cyclops och den mer (d)järva Wolverine är roligt. Den kortkortkorta texten om X2 skrevs i maj 2003. Jag vet inte om det är nåt att se fram emot men jag kan i alla fall lova att nästa inlägg som handlar om den tredje filmen, X-Men: The Last Stand, blir betydligt längre.

X2 är en bra uppföljare i samma stil som ettan. Jag kan tycka att det nästan är lite väl många karaktärer i filmen. När Wolverine, som betyder järv (nähä?! din j-vla viktigpetter), var med var det oftast bäst. I vissa andra scener fick jag istället en känsla av transportsträcka. Exempelvis är ju Cyclops otroligt platt, vilket förmodligen är meningen. Det blir ju om inte annat kul som kontrast mot Wolverine. Jag tyckte filmen var för lång och slutet blev utdraget och segt. Ändå klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

X-Men (2000)

6 juni, 2016 10 kommentarer

X-MenYtterligare en ny X-Men är ju aktuell just nu och eftersom jag gillar just den här serien serietidningsfilmer var det ganska givet att jag skulle gå och se den på bio. Innan jag skriver om vad jag tyckte om den så tänkte jag dock slänga upp några gamla preblogg-recensioner av de första X-Men-filmerna från början av 2000-talet. Först ut ett kort omdöme om X-Men från år 2000. Den kortkorta texten skrevs i maj 2003.

Jag har inte sett X2 än men som en liten förberedelse kollade jag in ettan X-Men igen. Jag tycker X-Men har en perfekt blandning av action, humor och mystik. Jag gillar verkligen idén med att alla mutanter har en speciell unik egenskap (laserögon, meteorolog med rätt att ändra vädret, telepati, telekinesi, eldgörare, isgörare, energiutkyssare, genomväggåare, supermagnet). Det som är lite intressant (och möjligen blir mer uttalat i tvåan) är att skurken Magnetos synsätt kanske inte är helt fel, även om hans sätt att lösa ”mutantproblemet” är lite väl drastiskt. Professor Xavier vill ju att mutanterna ska integreras i samhället och lära sig att undertrycka/kontrollera sina särdrag. Magneto tänker lite annorlunda. Nåväl, en riktigt underhållande film är X-Men i alla fall och det kändes helt rätt att avnjuta på den nya 32” bredbildsteven (ja, det här var ett tag sen…).

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tomsep

Quiz: Namnge mutanterna som jag beskriver inom parentesen.

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: GSI – Gruppen för särskilda insatser (2009)

2 juni, 2016 6 kommentarer

GSIEfter ett antal år i Haag där han jobbat för Europol är Johan Falk nu tillbaka hos Göteborgspolisen. Falk ska jobba i en framgångsrik liten grupp som har ett speciellt (eller särskilt om ni så vill) sätt att arbeta. Gruppen har en förmåga att nästan ligga steget före brottslingarna. Falk frågar sig hur det är möjligt? Svaret är förstås infiltratörer!

När ett antal värdetransportrån sker så är det upp till GSI att sätta dit de skyldiga innan de slår till igen. Under en jakt efter ett nytt rån dödas en av medlemmarna i gruppen. Misstänkt för mordet är en viss Frank Wagner (Joel Kinnaman) som är känd som kriminell hos polisen. Allt ställs på sin spets när Wagner oväntat kontaktar Falk och säger att han har något att berätta…

Det var en annan känsla i den här den fjärde filmen i serien om Johan Falk. Här är vi tillbaka i Göteborg. Vi får följa poliserna, främst Falk förstås, både i deras privatliv och på jobbet. Det som är sticker ut för mig är att man även får följa de kriminella. Det har funnits antydningar till det i tidigare filmerna också men här är bägge sidorna av lagen med lika mycket. Det är lika mycket fokus på Falk och hans kollegor som på gangstern Seth Rydell (spelad av stenhårde Jens Hultén). Jag ska inte säga att det är The Wire-nivå, för det är det definitivt inte, men känslan påminner lite om David Simons mästerliga tv-serie om Baltimore.

Förutom Hultén så är även Joel Kinnaman en sevärd nykomling. Jag gillar verkligen Kinnaman här. Man kan faktiskt säga att det är han och Hultén som lyfter filmen från att hamna i den lägre betygsfåran. Scenerna mellan Falk och Wagner är svinbra. Intensiva och nerviga. Mest är det Kinnamans förtjänst. Det är nåt med hans blick, rädd och kaxig på samma gång, och det är ju så det är för honom i den roll han har i filmen. Han måste vara kaxig men är samtidigt livrädd.

Jag har läst att många klagar på dialogen. Well, man kan väl säga så här: regissören Anders Nilssons starka sida är nog inte personregi och att skriva bra dialog. När det funkar så beror det främst på att skådisarna lyfter det hela en nivå högre. Däremot kan jag inte låta bli att älska hur ofta Johan Falk säger ”men vafan!”. Det måste ju vara ett medvetet internt skämt från filmmakarnas sida vid det här laget. Samtidigt så är det ju så man pratar i vardagen. Det är lätt att det blir samma uttryck som man kör med hela tiden.

En sak som inte funkade var jargongen mellan medlemmarna i GSI. De körde med ett fånigt prat mellan sig som bara kändes oseriöst. Det påminde mig om samma jobbiga jargong som soldaterna hade i Aliens.

En bra sak är att man har en bra mångfald i castingen, kvinnor, män, folk med annan bakgrund än svensk, och att man har det utan att egentligen gör nån grej av det. Det är bara så det är.

GSI får tre och en halv särskilt utvalda betygshopp från mig. Nu ser jag fram emot nästa film i serien, Vapenbröder.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Filmer 1989

1 juni, 2016 41 kommentarer

1989Som vanligt när det gäller äldre filmår (80-talet) så har jag ganska svårt att från början hitta tillräckligt många filmer som jag tycker är listvärdiga. Först går jag in på Filmtipset och kollar vilka filmer jag har betygsatt från året i fråga. Jag började sätta betyg på Filmtipset i början av 2003. Problemet blir ju då förstås att många äldre filmer saknas, filmer som jag sett och gillat men innan 2003. Då får man titta på t ex IMDb och andra sajter som gjort listor på favoriter och efter några minuter så är det ganska lätt att få ihop den grupp filmer som man ska välja mellan. Topp 3-4, de absoluta favoriterna, är lättast. De sticker liksom ut direkt. Om en film inte gör det så är det tydligen inte en sån där toppfavorit även om jag kan tycka att den är mycket bra.

Hmm, nu när jag tittar på de filmer jag har att välja på från ’89 så känner jag att det blev oroväckande tunt efter toppfilmerna. Gahaha, jag vet knappt om jag faktiskt får ihop tio filmer som jag kan stå bakom helhjärtat den här gången. Vissa filmer har jag förvisso sett och gillat men jag kan liksom inte minnas direkt varför jag gillade dem. Hur ska jag göra? Ta med en film trots att jag inte riktigt vet varför? Räcker det med att jag vet att jag gillade den när jag såg den? Jag har ju liksom ingen annan film att välja på så…. ja, så får det bli.

Då kör vi alltså, efter en viss tvekan!

 

10. Roger & Me
Roger & Me
Säga vad man vill om Michael Moore men han har gjort några underhållande dokumentärer i alla fall.

9. Back to the Future Part II
Back to the Future Part II
Visst är det i den här de åker till framtiden och åker hoverboard?

8. Star Trek V: The Final Frontier
Star Trek V: The Final Frontier
Ja, men det förstår ni väl att en Star Trek-film ska vara med. Det är default, förutsatt att det finns en Star Tre-film tillgänglig för året.

7. Indiana Jones and the Last Crusade
Indiana Jones and the Last Crusade
Det här tycker jag nog är den bästa av Indy-filmerna då Sean Connery bidrar med både tyngd och humor.

6. Dead Calm
Dead Calm
Billy Zane är insane in the membrane, insane in the brain!

5. Parenthood
Parenthood
Steve Martins bästa film. Kanske för snäll och ostig mot slutet (med dubbla födslar och allt) men en rejäl film och Jason Robards dominerar. Keanu Reeves?! Joaquin Phoenix?! ”Daaaaaaaave!”.

4. Dead Poets Society
Dead Poets Society
Minns fortfarande (från när den sågs på bio på 1990) klumpen i halsen när en viss händelse inträffar (inte den på bilden). Robin Williams! Ethan Hawke?!

3. The Abyss
The Abyss
Bästa sortens undervattensäventyr. Är slutet over the top? ALIENerande?

2. Do the Right Thing
Do the Right Thing
Fight the power! We’ve got to fight the powers that be!

1. Kikis expressbud
Kikis expressbud
En otroligt mysig Ghibli-anime om världens charmigaste häxa. Plus en talande katt. Plus att den utspelas i Hayao Miyazakis version av Stockholm/Visby.

 

Har jag några bubblare? Egentligen inte eftersom det handlade om att välja vilka filmer som skulle komma med på listan snarare än att välja bort filmer som inte skulle få vara med, men det här var några av de filmer som jag bollade med: Pet Sematary, Born on the Fourth of July, The Killer, Mystery Train och Den sjunde kontinenten.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 1989. Inga gissningar den här gången, sorry.

Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
Absurd Cinema
Spel och Film
Filmedia

Arkiverad under 10 i topp, Best of, Film, Listor, Studio Ghibli Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Den tredje vågen (2003)

28 maj, 2016 Lämna en kommentar

Den tredje vågenJohan Falk goes large. Ja, eller åtminstone till Europa. Johan är på bilsemester med sin familj när han blir kontaktad av Ove Sellberg (Lennart Hjulström), hans gamla chef hos Göteborgspolisen. Sellberg har avancerat i graderna och är nu chef för nån typ av Europa-polis som ska jobba mot organiserad kriminalitet. Sellberg vill träffa Johan eftersom han tycker att The Falcon ska jobba för honom inom den här nya Europa-polisen.

Samtidigt i London får Rebecca (Irina Björklund), en svenska som är gift med brittisk affärsman, reda på att hennes man är en del av ett stort, kriminellt och välorganiserat nätverk. Rebecca flyr, tar sig till Haag för att där träffa Sellberg. På så vis träffas även Rebecca och Johan. Omständigheterna kunde vara bättre eftersom de ganska så direkt finner sig jagade av hänsynslösa yrkesmördare som är lejda för att se till att det som Rebecca vet aldrig kommer ut. Till råga på allt så dras Johans egen familj, flickvännen Helén (Marie Richardson) och hennes dotter Nina (Hanna Alsterlund), in i våldsamheterna.

Ja, haha, Johan goes large skrev jag i början. Större är inte alltid bättre. Större budget är inte alltid lösningen. Ja, det är väl ALDRIG lösningen även om det inte skadar. Det märks att Den tredje vågen har större budget än de föregående filmerna. Här spelar vi på en lite större skala. Hela Europa är spelplan. Vi har inspelningsplatser som London, Haag och München bl a. Det blir lite kanske maffigare men samtidigt tappar man lite av den personliga stil som fanns i föregångarna (och som man återgår till i senare filmer). Den internationella rollbesättningen gör även den att filmen blir lite mer opersonligt. Jag känner därför bitvis en viss distans.

Den tredje vågen är inte dålig men den är nog den svagaste av de tre jag skrivit om hittills. Inledningen är inte bra. Hur tänkte filmmakarna här? Snacka om exposition i kubik. Vi får en presskonferens som verkar pågå i en evighet där Sellberg berättar om sina mål som ny chef hos Europa-polisen (Europol säger Wikipedia att den hette, men jag fortsätter kalla den Europa-polisen). En märkligt seg inledning. Jag antar att den ska skapa nån typ av dramatisk tyngd men den känns mest som ett tråkigt föredrag.

Nåväl. När väl actionen drar igång på restaurangen där Falk, Sellberg och Rebecca möts så blir det bättre. Här var det kul att se att Falk använde sig av ett klassiskt gangsta style-grepp när han håller sin pistol. Dessutom tyckte jag att Sellberg spelades riktigt bra av Lennart Hjulström. Presskonferensen var tråkig men i övrigt var han tung fast ändå sympatisk. En bra chef.

En detalj jag upptäckt att jag gillar är att karaktärer och handling från tidigare filmer återkommer. Vissa skådisar är med i alla filmer, vissa återkommer då och då. T ex är det kul att Helén och Hanna är med här igen. Att det gått fyra år sen den första filmen märks på att dottern Hanna nu bokstavligen blivit fyra år äldre. Just det här är väl en av orsakerna till att det är så lätt att sugas in i tv-serier, att man lära känna karaktärerna vare sig man vill eller inte.

Titeln Den tredje vågen är för övrigt en callback till ett begrepp som Krister Henriksson myntade i Livvakterna, apropå det här med att knyta ihop filmerna. Ingen stor grej men ändå. Det handlar alltså om en tredje våg av brottslighet, oftast ekonomisk, som polisen har svårt att bekämpa. Endast superpolisen Falk klarar det.

Den tredje vågen är inget mästerverk men en svag trea är den ändå värd. Det är thriller och action utan meseri.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →