Seraphim Falls (2006)

20 mars, 2014 6 kommentarer

BrosnanDet här tycker jag är en märkligt bortglömd film. Det kanske har med genren att göra. Western är väl inte det hippaste man kan göra. Seraphim Falls är klassisk hämndfilm där en man (Pierce Brosnan) jagas genom vild natur av en annan man (Liam Neeson). Och jagad av Liam ”I will look for you, I will find you, and I will kill you” Neeson vill man inte vara. Men Brosnans rollfigur är en påhittig rackare som lyckas slippa undan när det ser kört ut. Jag gillade den enkla berättelsen, miljöerna och stämningen. Mot slutet när de båda befinner sig i en öken blir tonen surrealistisk. Den enda märkliga är kanske Pierce Brosnans skägg. Det klär honom inte.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Sofia har också skrivit om Seraphim Falls.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller, Western Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Proposition (2005)

2 mars, 2014 2 kommentarer

The PropositionJag vet inte om regissören John Hillcoat själv är en dysterkvist men hans filmer är fanimej inte några må-bra-filmer i alla fall. En av mina favoritfilmer, The Road kom 2009 och är ungefär så grå och dyster en film kan bli. The Proposition, skriven av ingen annan än Nick Cave är riktigt bra den med. Jag minns vackra naturvyer från den australiensiska outbacken. Stämningen är rå. Filmen har beskrivits som en västern fast i Australien, och ja, det är väl en ganska bra beskrivning. Men det är inte en John Ford-västern. Nej, tankarna går istället till en regissör som Sam Peckinpah och t ex The Wild Bunch.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Red River

27 december, 2013 4 kommentarer

decadesRed RiverTitel: Red River
Regi: Howard Hawks, Arthur Rosson
År: 1948
IMDb | Filmtipset

Decennie-temat fortsätter och den här gången var det Movies – Noir som valt en western med hertigen John Wayne. Western är nog inte min favoritgenre. När jag försöker komma på några filmer som jag gillar så har jag lite svårt. The Proposition (western i australiensisk tappning), True Grit (bröderna Coens version), Meek’s Cutoff (Kelly Reichardts western med kvinnorna i fokus) är några som poppar upp, och det känns inte som standardwesterns direkt. Jag påminns om att jag hatade den hyllade The Searchers (med John Wayne från 1956). Vad skulle jag nu tycka om Red River?

Filmen handlar om Texas och om de nobla nybyggarmän som började föda upp boskap på de stora slätterna. Wayne spelar Thomas Dunson som tillsammans med adopterade sonen Matthew (Montgomery Clift) startar upp en ranch. Efter amerikanska inbördeskriget har Dunson en hjord med flera tusen djur i men Texas är dock för fattigt och Dunson måste ta sin hjord norrut för att tjäna pengar. Det blir en lång färd med många problem.

Jag gillar i princip aldrig filmen. Redan från början sänks den pga av pampfånig manskör under förtexterna. Anledningen till att jag inte gillade The Searchers var att jag inte kunde låta bli att se den som otidsenlig i våra dagar. Synen på kvinnor och indianer stack ut för mycket för att jag skulle klara av den bedriften. Skulle det gå bättre här? NEJ är svaret. NEJ säger jag. Dunson är ihop med en kvinna i början men hon får veta att starta upp en ranch i Texas det är inget för en kvinna, och det trots att hon försöker övertala honom med följande invit: ”The sun only shines half the time, Tom. The other half is night”. Precis.

Filmens upplägg påminner lite om Baz Luhrmanns Australia. En stor boskapshjord ska drivas en lång och svår väg. Australia är bra mycket bättre, vilket säger mer om hur seg och tråkig Red River är än om hur bra Australia är (för det är den inte). Red River är urseg. De envisa och nobla männen driver sin boskap. Dunsom blir besatt av att komma fram till Missouri och tror inte på ryktena som säger att järnvägen och därmed pengarna finns på närmare håll. Nu kom jag att tänka på att det även finns en del likheter med en film som There Will Be Blood (PTA:s mastodontfilm om oljemannen spelad av Daniel Day-Lewis).

Alltså, jag är ledsen, jag har inte så mycket mer att säga om filmen. Jag minns knappt hur den slutade. För slutade hjorde den till slut, men det var två lååååånga timmar. Betyget kan bara bli ett.

betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu Henke och Movies-Noir? Vilken brännmärkning blir det? Stamp of approval eller underkänt?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Äventyr, Betyg 1, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Django Unchained

16 februari, 2013 6 kommentarer

Samuel L. JacksonTitel: Django Unchained
Regi: Quentin Tarantino
År: 2012
IMDb | Filmtipset

När jag pluggade i Uppsala så gick jag då och då på bio med mina kursare. Vi såg en hel del bra film, bl a Singles, Short Cuts, Natural Born Killers. Och så Pulp Fiction. Jag ska berätta en liten anekdot från visningen av Pulp Fiction. En av mina kursare, Fredrik, var lite känslig, lite blödig när det gällde blod och… sprutor. Fredrik satt i sätet bredvid mig. Ni som sett Pulp Fiction vet alla att det förekommer en scen när John Travoltas rollfigur tvingas köra in en adrenalinspruta rätt in i hjärtat på Uma Thurman. Platsen där sprutan ska tryckas in är markerad med en röd tuschpenna. Denna scen blev för mycket för stackars Fredrik som sjönk ihop i sin biofåtölj, helt avsvimmad. Nån minut senare vaknade han till och kunde fortsätta ”njuta” vidare av filmen.

Jag är väldigt förtjust i Pulp Fiction. Det var väl kanske ett tag sen jag såg den men varje gång den visas på nån tv-kanal och jag råkar komma in i den så brukar jag kolla en stund. Det finns helt underbara sekvenser i den. En sak det finns gott om i Pulp Fiction och Tarantinos senare filmer är dialog. Det pratas en massa. Det här var inget jag tänkte på speciellt mycket på när jag såg just Pulp Fiction första gången men så här nästan 20 år senare så är det ju tydligt.

En annan detalj som jag hörde nån nämna på en podcast om Tarantinos filmer är att det ofta förekommer en scen, kanske främst mot slutet av filmen, där handlingen liksom stannar upp. En scen där det, återigen, pratas väldigt mycket och tempot går ner. I Pulp Fiction är det The Bonnie Situation som är den scenen. Nu när jag tänker efter så minns jag att jag nog tyckte filmen blev lite sämre just då. Fast samtidigt kan dessa scener vara bra också på ett sätt. Ofta byggs spänningen upp långsamt fram tills att rollfigurerna hamnat i en hypernervig situation, och efter att ha tittat på klippet jag länkar till så är kan jag konstatera att det är en bra scen (även om det känns som en lite konstig avslutning på själva filmen).

Min historia med Tarantino är mestadels en glad sådan. Jag tokgillade de flesta filmerna fram till Kill Bill-filmerna. När första Kill Bill-filmen skulle komma hängde jag på låset när biljetterna skulle släppas till Stockholm Filmfestivals visning. Hajpen var enorm. Jag blev inte besviken på filmen och gav den en fyra. När tvåan kom såg jag den på bio och det var kanske här nånstans den där intensiva kärleken till Tarantinos filmer svalnade. Kill Bill: Vol. 2 var helt ok, inte mer. Jag tyckte det pratades för mycket. Dialogen kändes konstlad. Death Proof gjorde inte mycket för att återuppväcka kärleken, snarare tvärtom. Inglourious Basterds var bättre men Tarantino-suget var ett minne blott.

Med ovan nämnt så är det lite kul och motsägelsefullt att jag avbröt en trevlig middag en fredagkväll för att smita iväg för att se Tarantinos nya film Django Unchained. En orsak var att jag skulle träffa mina vänner i Filmspanarna dagen efter och i princip alla hade sett Django och jag ville ju inte sitta där och inte fatta nåt, alternativt hålla för öronen, när diskussionerna började.

Haha, nu har det här inlägget blivit en sorts genomgång av min historia med Quentin så det blir inte så mycket plats kvar för att skriva om Django. Men det kanske är passande då filmen inte gav mig så rackarns mycket. Det är en underhållande film, inget snack om den saken, även om jag har lite svårt att se varför den ska behöva vara så himla lång. Det känns liksom inte som den typ av film som behöver vara så lång. Det finns mycket att gilla och en del som inte är lika bra (som t ex Tarantinos egen insats som australiensare).

Efter filmen tweetade jag om att i Tarantinos senare filmer så känns hans skådisar som ”dialog(ue) delivery devices” och inte som riktiga personer. Lite så känner jag här också. Ja, Christoph Waltz är underbar som prisjägaren Schultz. Ja, Leo DiCaprio är härligt elak som plantageägaren Calvin Candie. Ja, Sam Jacksom är Onkel Tom-skruvat bra som Candies högra hand Stephen. Men nånstans på vägen så slutar jag liksom bry mig… eller jag gjorde det nog inte från början heller när jag tänker efter. Den skådis som jag gillar mest kan faktiskt vara Jamie Foxx i titelrollen. Han är den som genomgår den största förändringen i filmen. I början är han en förtryckt slav som knappt säger nåt. I slutet är han en badass hjälte som räddar sin dam och är befriad.

3/5

PS. Don Johnson! Det tog några minuter innan jag kände igen honom.

Don Johnson

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lawless

17 september, 2012 4 kommentarer

Titel: Lawless
Regi: John Hillcoat
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Stockholm Filmfestvial körde en förhandsvisning av Lawless och för första gången på länge så gick jag på en sådan visning. Det var Henke som på senaste Filmspanarträffen var pepp och jag hakade på. Nu är det dessutom inte lika bökigt med köande för att hämta ut biljetter utan man fixar biljetten på nätet. Sen handlar köandet bara om hur bra plats man vill ha.

Lawless är regisserad av samma snubbe, John Hillcoat, som gett oss The Proposition och The Road. Den förstnämnda filmen har jag inte sett (uppdatering: jo, det har jag, jag såg den i förrgår) men jag har dock hört att den är ganska rå och mörk (min kommentar: japp, den är ganska rå). The Road, som definitivt är mörk men samtidigt djupt mänsklig, är en film som jag nästan gav högsta betyg. Då var frågan vart Hillcoat skulle ta oss den här gången? Ner i vår mänsklighets mörka irrgångarna som han verkar gilla att utforska? Eller skulle det kanske bli nåt lättsammare? Mmm, efter att ha sett Lawless är det en ganska skön känsla som dominerar, inte den posttraumatiska som man får efter en titt på The Road.

Filmen utspelar sig under förbudstiden på 1920- och 30-talet i natursköna Virginia på USA:s östkust. Vi får möta bröderna Bondurant som bedriver illegal tillverkning och försäljning av sprit. Äldst är Howard (Jason Clarke), mellanbrorsan heter Forrest (Tom Hardy) och minstingen är Jack (allas vår Shia LaBeouf). Forrest är patriarken i brödraskaran, han är den lugne och den som styr. Howard är en slarver, lite vild men ställer alltid (well, oftast) upp. Jack är en osäker gangsterwannabe som vill imponera på prästdottern Bertha (Mia Wasikowska) i byn.

Till byn anländer Maggie (Jessica Chastain) och lite senare special detective (nån sorts högre polis, federal kanske) Charlie Rakes, härligt överspelad av en ögonbrynslös Guy Pearce. De både förändrar tillvaron för bröderna fast på ganska olika sätt.

Ok, vi börjar med Shia LaBeouf bara för att få det avklarat. Förstör han filmen? Nej, det gör han inte. Jag har nog bara sett honom i den första Transformers-filmen – tänkte jag skriva fram till att jag kollade upp honom på Filmtipset då jag insåg att jag sett och gillat snorungen i I, Robot och Constantine. Eller gillat och gilllat, jag har gillat filmerna i alla fall. Här gör Shia en helt ok insats som en karaktär som är lite irriterande. Jack gör fel saker mest hela tiden men han är ändå ganska charmig, speciellt när han försöker uppvakta Bertha i smyg utan att väcka hennes faders ilska.

De som dominerar filmen är utan tvekan den grymtande Tom Hardy och det parfymdoftande äcklot Guy Pearce. Jag läste en intervju i DN där Hardy förklarar att han försökte göra sin Forrest så feminin som möjligt, en sorts matriark istället för en machopatriark. Hmm, faktum är att Hardy går runt med händer i fickorna i en kofta, grymtar och försöker lära Jack vad det betyder att ta ansvar. Nu vet jag inte om just grymtningar, koftor och ansvar ska vara nåt kvinnligt, men lite annorlunda är Hardy i alla fall. Sen att den där handen i koftfickan döljer ett knogjärn det är en annan sak. Hardy är riktigt pjäs i filmen rent fysiskt, något han fick ”gratis” efter att ha tränat inför sin roll som Bane i The Dark Knight Rises.

Innan jag pratar om Guy Pearce måste jag bara nämna Jessica Chastain. Jag har sett henne i tre filmer nu på senaste tiden (denna, The Tree of Life och Take Shelter) och hon är helt enkelt underbar. Hon är nåt speciellt, en närvaro, jag vet inte riktigt vad det är. Hon är förstås snygg men det finns nåt mer, nån sorts dragningskraft. Rött hår? Här får hon inte så rackarns mycket att göra men det hon gör gör hon väldigt bra.

Sen var det alltså Pearce, haha. Ja, Pearce gör en parodisk skurk. Det är en superskurk, en sån där skurk som aldrig kan vara nåt annat än en skurk. Han är genomond. Om jag inte förklarade det i början så vill alltså Pearce rollfigur, special detective Rakes, ha sin del av spritkakan. Här ska inte dras in pengar på illegal sprit utan att Rakes får sin rättvisa del. Åh, Pearce är så slemmig man kan bli. Jag insåg efteråt och när jag lyssnade på /Films podcast om Lawless att mannen inte hade några ögonbryn.

Jag hade en trevlig stund på bion. Det tog kanske tio minuter, en kvart, för mig att dras in i filmen. Det är en mysig film trots ultravåldet (hmm, ultravåld kanske är att ta men grovt och ganska grafiskt våld i alla fall). Musiken som kanske inte stack ut är bra och ger rätt stämning. Det är Nick Cave som ligger bakom den. Cave har även skrivit filmens manus som faktiskt bygger på verkliga händelser. Förlaga är boken The Wettest County in the World skriven av Bondurant-ättlingen Matt Bondurant. En sak som imponerade på mig är miljöerna och hur Hillcoat fått till en film som får mig att tro att nån åkt tillbaka i tiden med en kamera och spelat in. Kläderna, bilarna, frisyrerna (och vilka frisyrer sen), ja, allt är perfekt.

Min favoritscen i filmen är när Jack (lillbrorsan spelad av Shia alltså) besöker kyrkan i byn för att få se och eventuellt träffa Bertha. Det är en nästan surrealistisk scen med en udda gudstjänst där man tydligen ska tvätta varandras fötter för att visa nån sorts ödmjukhet. Jack finner sig mitt uppe i dessa konstigheter och dessutom har han precis druckit fulsprit som gör att han inte mår helt bra. Det är en härligt klaustrofobisk och udda scen.

Jag vet inte om det har framgått i min text men filmen är ofta rolig. Ofta är det Tom Hardy som står för humorn med sitt grymtande. Nu när jag tänker efter känns det nästan som om filmen hade kunnat passa på nån sorts buskisteater i Sverige. Jag hoppas jag inte skrämt bort några nu. Jag vet inte, den har liksom en viss känsla, ungefär som en film som Coen-brödernas O Brother, Where Art Thou?. Den där dammiga grusvägskänslan. Som inte alls känns som en buskisteaterkänsla när jag tänker efter. Nåväl.

Det finns negativa saker att ta upp, t ex filmens slut som känns ditklistrat i efterhand, och kanske kommer filmen blekna ganska snart men under själva visningen så tyckte jag det var en svag fyra. Det är helt enkelt en perfekt matinéfilm om du vill ha en del bra skådespelarinsatser, en del grovt våld, en del humor och en del dammig grusvägskänsla.

4-/5

Läs nu vad Henke har att säga om Lawless.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Thriller, Western Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Meek’s Cutoff

9 september, 2012 10 kommentarer

Titel: Meek’s Cutoff
Regi: Kelly Reichardt
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Meek’s Cutoff är en annorlunda western som bl a Henke har skrivit om. Det är en sån där perfekt indiefilm (inte indianfilm alltså… heh) som jag gillar att se på Filmfestivalen i Stockholm. Den hade passat perfekt där. Nu såg jag den mellan sportsändningarna mitt i OS-sommaren.

Vi kastas direkt in i handlingen då en grupp immigranter i USA försöker hitta nya mark att slå sig ner på. Nybyggarna har anlitat en viss Stephen Meek som lett dem bort från huvudvägen på en genväg till det förlovade och frodiga landet. Fast grejen är att Meek inte har speciellt mycket koll. Han genomskådas ganska snabbt av Emily (Michelle Williams), en ung kvinna med skinn på näsan. Det är männen som tror de styr men Emily är den som nånstans kontrollerar skeendet. Meek, han skryter om hur han dödat indianer och känner till landet som sin egen ficka, men nåt vatten, det kan han inte hitta.

Filmen är långsam och vi får ej heller nån backstory. Den börjar och sen slutar den och lämnar mig sugen på att se mer. Ljudspåret är mycket bra, en sorts ambient electronica som ger en perfekt ödsligt stämning. För mig var det något av meditation att se filmen. Lite annorlunda med så moderna musik gjord av datorer och syntar i en westernfilm. Här var det liksom inga fioler och munspel, men det funkade alltså perfekt och gjorde inte att man tappade den historiska känslan som väl annars kan vara en risk.

Under filmens gång hade jag ingen aning om vem som spelade Meek, han var fullkomligt dold i ett buskigt skägg och långt hår. Paul Dano är med också och han är som vanligt en något obehaglig, nästan slemmig, person, precis som i There Will Be Blood.

Meek’s Cutoff är en nedtonad film men den är ändå spännande och det är nånting som gör att jag tänker på den efteråt. Fotot och miljöerna i filmen är vackra. Åh, vad jag önskar att jag hade haft möjlighet att se den på bio. Nåt som är lite speciellt är att den är filmad med det gamla tv-formatet 4:3 vilket regissören valde för att ge en känsla av utsatthet och ensamhet.

4-/5

PS. IMDb upplyste mig om att det var Bruce Greenwood som spelade Meek, och han har jag ju faktiskt sett i en hel del storfilmer, t ex National Treasure: Book of Secrets.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , ,

True Grit (2010)

21 april, 2011 4 kommentarer

TrueUnga Mattie letar efter sin fars mördare och får hjälp av en enögd alkad gammsheriff och en naiv Texas Ranger… Först måste jag berätta en liten anekdot. Jag har en kompis som är ett stort fan av bröderna Coens filmer men grejen är att han inte riktigt hänger med i film- och biosvängen, vilka nya filmer som har premiär och så. Jag föreslog i ett mail att vi skulle se True Grit och beskrev den som bröderna Coens nya västernfilm. Förslaget accepterades och vi såg filmen. Det roliga var att min kompis inte hade uppfattat att det var en Coen-film (trots mitt mail) utan trodde bara att det var nån ny västernfilm. Och just västern var inte alls min kompis favoritgenre, snarare tvärtom.

Efter visningen kom det fram att min kompis en bit in i filmen hade suttit och stornjutit då han ganska tidigt började inse att det faktiskt måste vara en Coen-film. Det vi båda konstaterade efteråt var att det endast i en Coen-film kan förekomma små scener — Matties förhandlingsscener med affärsmannen i början t ex — som först inte verkar vara viktiga alls men som sen fortsätter längre än förväntat, en sorts transportsträckor som växer, pågår, fortsätter pågå med välskriven (inte realistiskt) dialog som är härlig att lyssna på.

Som ni kanske förstår tyckte jag True Grit var en ganska härlig Coen-film. Det är underhållande hela tiden och välgjort rent tekniskt (inget annat att vänta från bröderna). Filmen är matinémysig, rolig, och mot slutet riktigt spännande. Plötsligt, mitt i all mysighet, fick vi oss även lite trevligt ultravåld till livs.

Hailee Steinfeld som spelar Mattie är helt underbar. Hon leverar sina repliker med pondus och på ett härligt envist sätt. Jeff Bridges är perfekt som drucken lagman med hjärtat på rätta stället. Mellan Matt Damons Texas Ranger och Bridges U.S. Marshal uppstår ett härligt gnabb och även en plötslig skytteuppvisning på fyllan. Nä, jag kan inte låta bli att gilla detta. Skönt att bröderna är tillbaka efter den rejäla svackan med Burn After Reading.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tom

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Bröderna Coen, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Nyare inlägg →