Under the Skin (2013)

18 juni, 2023 6 kommentarer

Handlingen (om man kan kalla den för det): en känslokall Scarlett Johansson åker runt i Glasgow och plockar upp män i sin skåpbil.

Under the Skin har en märklig och obehaglig dokumentär känsla över sig samtidigt som det förekommer inslag av skräck (den svarta sörjan) och science fiction (är Scarlett en utomjording?). Det känns som att det är filmat med en Michael Haneke-kamera.

Under filmens gång kommer jag att tänka på ett antal andra filmer: Starman, Upstream Color, Koyaanisqatsi, Elefantmannen och Jessica Hausners Hotel.

Framförallt så får jag samma vibbar av Under the Skin som jag får när jag tittar på musikvideor av mästaren Chris Cunningham, kanske främst videon till Portisheads ”Only You”, en briljant låt och video.

Så länge Scarlett förför män och får dem att bada i den svarta soppan som en baron Harkonnen så finns det inga stakes och jag fann det hela aningen tråkigt. Ändå är detta väldigt intressant. Men det når inte hela vägen fram.

On a side note så är ju regissören Jonathan Glazer nu tillbaka med sin nästa film The Zone of Interest. Han spottar inte ur sig filmer direkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Portishead – ”Only You” (regisserad av Chris Cunningham)

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

Possessor (2020)

22 februari, 2023 6 kommentarer

Äpplet faller inte långt från trädet. Sådan far, sådan son skulle man också kunna uttrycka det. David Cronenbergs son Brandon verkar nämligen gå i sin fars filmiska fotspår. Possessor inleds omedelbart med (o)behaglig body horror. En perfekt castad Andrea Riseborough spelar Vos, en lönnmördare som tar över andra personers kroppar för att utföra mordet. När mordet är genomfört tvingar hon den övertagna personen att skjuta sig själv. Det perfekta mordet typ.

Att ta över andra personers kroppar tar dock på de mentala krafterna. Vos kan knappt leva ett normalt liv med sin familj, som inte har en aning om vad hon sysslar med när hon är på ”tjänsteresa”. Vos får svårare och svårare att hitta sin egen identitet.

Filmen påminner mig om Inception, Strange Days, Source Code och pappa Cronenbergs eXistenZ. Jag känner även lite The Neon Demon-vibbar. Apropå eXistenZ så är Jennifer Jason Leigh med och spelar Vos chef. Possessor är en iskall, steril film. En stilistiskt fulländad psykologisk thriller med ultravåldsinslag som tog sig in under skinnet på mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Captive State (2019)

13 november, 2022 2 kommentarer

Captive State är väl en mix av den klassiska tv-serien V och blockbustern Independence Day. Utomjordningar har invaderat jorden och styr med järnhand över människorna.

Ockupationen har pågått i flera år och motståndsrörelser har växt fram. I det avseendet är det kanske mer likt V än Independence Day. Här får vi ju inte några scener där en Will Smith-typ slår en alien på käften och kaxigt med glimten i ögat säger ”Welcome to Earth!”, minuten efter att hans bästa vän har omkommit.

Captive State är en film som är betydligt mer småskalig (än Independence Day). Vi får knappt se utomjordningarna. Istället är det fokus på människorna och hur de agerar i den här situationen. Ska man bli en quisling eller försöka kämpa emot?

En av motståndsmännen spelas för övrigt av en man vid namn James Ransone. För mig kommer han alltid vara den enerverade idioten Ziggy i The Wire (yay!).

Upplägget påminner om filmer där nazister under andra världskriget har ockuperat ett land. Det är samma där. Vidkun? Eller gå undercover, låtsas samarbeta, för att sen offra sig själv? Det kanske är det enda sättet. Oj, oj, nu kom jag att tänka på avsnitt 10 av Star Wars-serien Andor och främst Stellan Skarsgårds episka monolog i slutet.

Captive State är inte alls lika bra som Andor. Den känns lite trist och ospännande trots ämnet. Då kan det inte bli toppbetyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Stellans Skarsgårds monolog från Andor. Jag älskar hans cyniska lilla självmedvetna smil i slutet, precis innan han säger ”Everything!”.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

I Am Mother (2019)

11 november, 2022 3 kommentarer

I en postapokalyptisk värld uppfostrar en mor (Mother) sin dotter (Daughter) i en bunker som skyddar dem från omvärlden, en omvärld som enligt Mother är förgiftad. Ja, förresten, Mother behöver nog inget skydd. Hon är nämligen en robot, en sorts uppfostringsrobot vars uppgift är att ”odla” nya människor.

Hmm, tyvärr känner jag direkt att I Am Mother är familjeanpassad, lite för snäll. Inget chockerande kommer att hända här. Det påminde mig lite om känslan i Netflix-serien Lost in Space. Mellanmjölk.

Något som faktiskt ändå var obehagligt var alla de foster som förekommer i den där bunkern. Jag skrev ”odla” här ovan och det var den känslan jag fick och det påminde lite som hur människorna skördades av maskinerna i The Matrix (även om syftet var annorlunda där). Det gick inte att undvika att tänka på de abortdiskussioner som pågår.

Vi har sett historien förut. En robot, ett AI-system eller en människa får storhetsvansinne och ska förgöra mänskligheten bara för att sen bygga upp den på nytt och skapa en drömvärld. I I Am Mother är det endast ”perfekta” människor som får leva (hej, Gattaca!).

En negativ detalj var den cgi som användes när vi väl lämnade bunkern och fick se hur världen faktiskt såg ut. Det var en sån där kall och grådaskig cgi som både ser ful och overklig ut.

Det som ändå höjer filmen till en trea (sic!) är skådespelarinsatserna. De – Clara Rugaard (Daughter), Rose Byrne (Mother) och Hilary Swank (The Stranger… nej, inte Gandalf) – är riktigt bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Tau (2018)

6 november, 2022 Lämna en kommentar

Varför inte beta av ytterligare en sån där småskalig science fiction-rulle som jag skrivit om på sistone?

Jo, det gör vi. Tau är en sorts högteknologisk variant av Saw eller Cube. En galen, besatt forskare utnyttjar oskyldiga människor för sina experiment kring… wait for it… AI! Ja, givetvis har vi en AI-dator vid namn Tau (Gary Oldman) i stil med HAL, Colossus, Mother, GERTY, TARS… ja, hur många fler har vi? Säkert några till.

Maika Monroe spelar huvudrollen som tjejen som genom att prata omkull Tau försöker fly sitt fängelse. Den besatte och hänsynslöse forskaren spelas av Nicholas Hoult-kopian Ed Skrein.

Nja, det här blev nån form av halvmesyr. En luddig blandning av 2001, Ex Machina och Escape Room. Det är lite för rena miljöer. Allt är så rent och sterilt och känns inte på riktigt riktigt. Det är för simpelt allting, för övertydligt. Det finns inget att tveka över eller fundera på.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Fast Color (2018)

30 oktober, 2022 4 kommentarer

Det känns som att det blvit ett litet minitema på sistone på bloggen: små science fiction-rullar, ofta i form av lite udda berättelser om vanliga människor bestitter superkrafter (Freaks och Code 8 är två exempel).

I Fast Color är det Ruth (Gugu Mbatha-Raw) som är på flykt undan folk som vill studera och utnyttja hennes krafter. Världen vi befinner oss i påminner mig om början i Interstellar och även Logan. Det mesta känns hopplöst. Det är torka och katastrofläge på grund av människans hänsynslöshet. Vatten är hårdvaluta.

Ruths krafter är till en början helt okontrollerbara och består i att hon får nån typ av anfall som skapar kraftiga jordbävningar. Hon är en sorts blandning av den senile Professor X i Logan och Storm från de tidiga X-Men-filmerna.

Jag gillar filmen. Den är helt ok. Den är lagom mystisk och jag vill få reda på vad som ska hända. Ett grepp som jag kanske ledsnat en del på är flashbacksekvenserna som återkommer med jämna mellanrum. Nånting viktigt och avgörande för handlingen och huvudpersonen har hänt tidigare men vi får se det enbart i snabba och korta glimtar. Det blir lite krystad mystik istället för mer organisk dito.

Mot slutet blir det aningen för smetigt och pompöst. Det var även lite övertydligt med det värdiga svarta mot det onda vita (ja, förutom den snälle sherfiffen spelad av David David Strathairn). Det blev nästan fånigt med en vit sadistisk tjänsteman mot rena Mother Abagail.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Freaks (2018)

28 oktober, 2022 2 kommentarer

Dags för ytterligare en liten konceptbaserad sf-rulle som är en sorts superhjältefilm utan att vara en superhjältefilm. Jag tycker upplägget i Freaks är intressant. Filmen är en sorts blandning av Room, Captain Fantastic och X-Men.

En pappa (med superkrafter?) vill skydda sin dotter (med superkrafter?) från omvärlden men dottern är förstås nyfiken på vad som finns utanför deras hus. Frågan är om det pappan eller omvärlden som är galen och farlig?

Ja, det visar sig alltså (spoiler!) att pappan och dottern har superkrafter. Pappan, spelad av Emile Hirsch, kan på nåt sätt styra tiden medan dottern har nån form av telepatiska krafter. Givetvis är myndigheterna efter dem. Allt annorlunda är ju både fel och farligt, det är sen gammalt.

I Freaks är det inte så enkelt som i de flesta mer normala superhjältefilmer att använda sina krafter. Nej, här har det sitt pris i form av att de blöder från ögonen och hostar blod. Det gör det hela lite mer komplext och bidrar till att förstå dilemmat som pappan har hamnat i.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Vivarium (2019)

26 oktober, 2022 2 kommentarer

Gissa vem de ger fingret?

Vivarium är en av de bättre små science fiction-filmer som jag har sett på sistone. Eller vänta, det kanske är en skräckfilm det här? Oklart. Ett par, spelade av Imogen Poots (härligt namn, som vanligt) och Jesse Eisenberg, blir lockade ut till en ”trevlig” villaförort för att titta på ett hus. När de ska köra hem igen så kan de hur de än försöker inte (inte!) hitta ut ur villaförortslabyrinten. Efter ett tag ger de upp och bosätter sig i ”sitt” hus.

En tid senare dyker det, likt en gökunge, upp en liten bebis i en kartong. På kartongen står: ”uppfostra barnet och bli fria”. Ok?

Haha, ja, jag gillar upplägget. Det är väldigt creepy och mardrömslikt. Jag får ångest och minns såna där obehagliga drömmar när man har hur mycket tid som helst att packa när man ska med ett flyg men sen är det som att man liksom aldrig blir klar. Man kommer inte iväg hur mycket man än försöker.

Apropå mardröm. Om jag har träffat på den där mäklaren vid namn Martin (Jonathan Aris) så hade jag vänt i dörren. Extremt obehaglig. Fast den som tar priset är ändå bebisen som växer upp till en unge som är snäppet värre än sonen i The Babadook.

Slutet kanske inte funkade fullt ut. Jag förstod aldrig riktigt syftet för dem som låg bakom det hela. Men som helhet gillar jag faktiskt Vivarium tillräckligt mycket för att dela ut en fyra. En svag fyra kanske men ändå en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Mysterium, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , ,

Marjorie Prime (2017)

19 oktober, 2022 Lämna en kommentar

Här kommer ytterligare en litet omdöme om en sån där liten sf-rulle i stil med The Vast of Night och Code 8. Fast Marjorie Prime är nog en ännu mindre film, i alla fall budget- och spektakelmässigt. När eftertexterna rullar i slutet ser jag att filmen bygger på en pjäs från 2014 skriven av Jordan Harrison. Ja, det känns helt rimligt.

Jag får kanske lite Ex Machina-vibbar. Istället för en robot har vi här dock ett hologram, spelad av John Hamm, som ska hjälpa Marjorie (Lois Smith), en åldrande kvinna i slutet av sitt liv på väg in i demens.

Hologrammet levereras av ett företag kallat Prime och deras tjänst går ut på att ”patienten” får välja vem hologrammet ska vara, typiskt en avliden familjemedlem. Hologrammet programmeras sedan med patientens minnen och kan då senare återberätta dessa minnen om patienten själv glömt dem.

Nu kommer det nog lite spoilers så sluta läsa om du vill undvika dem…

Jag fann tyvärr Marjorie Prime lite trist. Till skillnad från i Ex Machina, som ju även den utspelas på en enda plats och bara har några få skådisar i rollerna, så saknar jag här en intensitet. Huset som filmen utspelar sig i och runt ger mig förresten också Ex Machina-vibbar. Nu ska jag sluta nämna den där filmen som har initialerna EM, jag lovar.

Marjorie Prime handlar om ålderdom, minnen som suddas ut och vård av äldre. Det kanske är lite för dystra ämnet för min smak. Det är liksom inte klackarna i taket. Men för i h-e filmen, påminn mig inte om min egen dödlighet!

Jag ställer mig ganska snart frågan om det är nån som inte är ett hologram, inklusive hunden. Jag ställde mig nog den frågan lite för tidigt. Det kändes lite för uppenbart, så mystiken försvann, i alla fall för mig.

En annan negativ detalj var musiken. Jag tyckte den kändes jobbig och överflödig och tog fokus från berättelsen. Nej, jag var tydligen inte helt med på noterna när det gäller den här filmen, både bokstavligt och bildligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Mysterium, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Vast of Night (2019)

16 oktober, 2022 4 kommentarer

The Vast of Night är en sorts lågbudgetvariant av Närkontakt av tredje graden. Det är även lite Stephen King och Twilight Zone över det hela. Två ungdomar (eller unga vuxna, svårt att veta), radioreportern Everett och växeltelefonisten Fay, undersöker märkliga ljud som hörs på en viss frekvens i en håla i New Mexico på 50-talet.

Oj, oj, vilken snackig inledning. Jag gillar inte alls huvudpersonen Everett. Vilken snackpåse. Jag fick huvudvärk. Ingen pratar så där. Det blev mer av ett uppträdande än vettiga repliker.

En bit in filmen bjuds vi på en rätt så omtalad lång tagning. Använde man en drönare här tro? Ja, den är lång och kanske imponerande men är den verkligen snygg och tillför den verkligen nåt? Oklart.

Det förekommer mycket radio i filmen och jag kände av lite radionostalgi. Jag minns när jag satt hemma i Knivsta på 80-talet och lyssnade på Eldorado med Kjell Alinge eller närradio från norra Stockholm som spelade house och techno. Att vrida på frekvensknappen en millimeter hade avgörande betydelse för monoljudkvaliteten på närradion. Spännande!

I mångt och mycket är The Vast of Night en berättelsernas film. Folk berättar historier om vad de har varit med om som våra två huvudpersoner spelar in. Vad handlar berättelserna om? Ja, att jag refererar till Närkontakt av tredje graden ger nog ett svar.

Slutet av filmen var inte tillfredsställande, tyvärr. Vad hände egentligen med Fay och Everett? Filmen kommer liksom inte fram till nåt. Jag hade kanske aningen för högt ställda förväntningar då jag hade hört en del gott om filmen plus att jag brukar gilla lite mindre science fiction-mysterier.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Mysterium, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →