Fast Color (2018)

Det känns som att det blvit ett litet minitema på sistone på bloggen: små science fiction-rullar, ofta i form av lite udda berättelser om vanliga människor bestitter superkrafter (Freaks och Code 8 är två exempel).

I Fast Color är det Ruth (Gugu Mbatha-Raw) som är på flykt undan folk som vill studera och utnyttja hennes krafter. Världen vi befinner oss i påminner mig om början i Interstellar och även Logan. Det mesta känns hopplöst. Det är torka och katastrofläge på grund av människans hänsynslöshet. Vatten är hårdvaluta.

Ruths krafter är till en början helt okontrollerbara och består i att hon får nån typ av anfall som skapar kraftiga jordbävningar. Hon är en sorts blandning av den senile Professor X i Logan och Storm från de tidiga X-Men-filmerna.

Jag gillar filmen. Den är helt ok. Den är lagom mystisk och jag vill få reda på vad som ska hända. Ett grepp som jag kanske ledsnat en del på är flashbacksekvenserna som återkommer med jämna mellanrum. Nånting viktigt och avgörande för handlingen och huvudpersonen har hänt tidigare men vi får se det enbart i snabba och korta glimtar. Det blir lite krystad mystik istället för mer organisk dito.

Mot slutet blir det aningen för smetigt och pompöst. Det var även lite övertydligt med det värdiga svarta mot det onda vita (ja, förutom den snälle sherfiffen spelad av David David Strathairn). Det blev nästan fånigt med en vit sadistisk tjänsteman mot rena Mother Abagail.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Freaks (2018)

Dags för ytterligare en liten konceptbaserad sf-rulle som är en sorts superhjältefilm utan att vara en superhjältefilm. Jag tycker upplägget i Freaks är intressant. Filmen är en sorts blandning av Room, Captain Fantastic och X-Men.

En pappa (med superkrafter?) vill skydda sin dotter (med superkrafter?) från omvärlden men dottern är förstås nyfiken på vad som finns utanför deras hus. Frågan är om det pappan eller omvärlden som är galen och farlig?

Ja, det visar sig alltså (spoiler!) att pappan och dottern har superkrafter. Pappan, spelad av Emile Hirsch, kan på nåt sätt styra tiden medan dottern har nån form av telepatiska krafter. Givetvis är myndigheterna efter dem. Allt annorlunda är ju både fel och farligt, det är sen gammalt.

I Freaks är det inte så enkelt som i de flesta mer normala superhjältefilmer att använda sina krafter. Nej, här har det sitt pris i form av att de blöder från ögonen och hostar blod. Det gör det hela lite mer komplext och bidrar till att förstå dilemmat som pappan har hamnat i.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vivarium (2019)

Gissa vem de ger fingret?

Vivarium är en av de bättre små science fiction-filmer som jag har sett på sistone. Eller vänta, det kanske är en skräckfilm det här? Oklart. Ett par, spelade av Imogen Poots (härligt namn, som vanligt) och Jesse Eisenberg, blir lockade ut till en ”trevlig” villaförort för att titta på ett hus. När de ska köra hem igen så kan de hur de än försöker inte (inte!) hitta ut ur villaförortslabyrinten. Efter ett tag ger de upp och bosätter sig i ”sitt” hus.

En tid senare dyker det, likt en gökunge, upp en liten bebis i en kartong. På kartongen står: ”uppfostra barnet och bli fria”. Ok?

Haha, ja, jag gillar upplägget. Det är väldigt creepy och mardrömslikt. Jag får ångest och minns såna där obehagliga drömmar när man har hur mycket tid som helst att packa när man ska med ett flyg men sen är det som att man liksom aldrig blir klar. Man kommer inte iväg hur mycket man än försöker.

Apropå mardröm. Om jag har träffat på den där mäklaren vid namn Martin (Jonathan Aris) så hade jag vänt i dörren. Extremt obehaglig. Fast den som tar priset är ändå bebisen som växer upp till en unge som är snäppet värre än sonen i The Babadook.

Slutet kanske inte funkade fullt ut. Jag förstod aldrig riktigt syftet för dem som låg bakom det hela. Men som helhet gillar jag faktiskt Vivarium tillräckligt mycket för att dela ut en fyra. En svag fyra kanske men ändå en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Marjorie Prime (2017)

Här kommer ytterligare en litet omdöme om en sån där liten sf-rulle i stil med The Vast of Night och Code 8. Fast Marjorie Prime är nog en ännu mindre film, i alla fall budget- och spektakelmässigt. När eftertexterna rullar i slutet ser jag att filmen bygger på en pjäs från 2014 skriven av Jordan Harrison. Ja, det känns helt rimligt.

Jag får kanske lite Ex Machina-vibbar. Istället för en robot har vi här dock ett hologram, spelad av John Hamm, som ska hjälpa Marjorie (Lois Smith), en åldrande kvinna i slutet av sitt liv på väg in i demens.

Hologrammet levereras av ett företag kallat Prime och deras tjänst går ut på att ”patienten” får välja vem hologrammet ska vara, typiskt en avliden familjemedlem. Hologrammet programmeras sedan med patientens minnen och kan då senare återberätta dessa minnen om patienten själv glömt dem.

Nu kommer det nog lite spoilers så sluta läsa om du vill undvika dem…

Jag fann tyvärr Marjorie Prime lite trist. Till skillnad från i Ex Machina, som ju även den utspelas på en enda plats och bara har några få skådisar i rollerna, så saknar jag här en intensitet. Huset som filmen utspelar sig i och runt ger mig förresten också Ex Machina-vibbar. Nu ska jag sluta nämna den där filmen som har initialerna EM, jag lovar.

Marjorie Prime handlar om ålderdom, minnen som suddas ut och vård av äldre. Det kanske är lite för dystra ämnet för min smak. Det är liksom inte klackarna i taket. Men för i h-e filmen, påminn mig inte om min egen dödlighet!

Jag ställer mig ganska snart frågan om det är nån som inte är ett hologram, inklusive hunden. Jag ställde mig nog den frågan lite för tidigt. Det kändes lite för uppenbart, så mystiken försvann, i alla fall för mig.

En annan negativ detalj var musiken. Jag tyckte den kändes jobbig och överflödig och tog fokus från berättelsen. Nej, jag var tydligen inte helt med på noterna när det gäller den här filmen, både bokstavligt och bildligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Vast of Night (2019)

The Vast of Night är en sorts lågbudgetvariant av Närkontakt av tredje graden. Det är även lite Stephen King och Twilight Zone över det hela. Två ungdomar (eller unga vuxna, svårt att veta), radioreportern Everett och växeltelefonisten Fay, undersöker märkliga ljud som hörs på en viss frekvens i en håla i New Mexico på 50-talet.

Oj, oj, vilken snackig inledning. Jag gillar inte alls huvudpersonen Everett. Vilken snackpåse. Jag fick huvudvärk. Ingen pratar så där. Det blev mer av ett uppträdande än vettiga repliker.

En bit in filmen bjuds vi på en rätt så omtalad lång tagning. Använde man en drönare här tro? Ja, den är lång och kanske imponerande men är den verkligen snygg och tillför den verkligen nåt? Oklart.

Det förekommer mycket radio i filmen och jag kände av lite radionostalgi. Jag minns när jag satt hemma i Knivsta på 80-talet och lyssnade på Eldorado med Kjell Alinge eller närradio från norra Stockholm som spelade house och techno. Att vrida på frekvensknappen en millimeter hade avgörande betydelse för monoljudkvaliteten på närradion. Spännande!

I mångt och mycket är The Vast of Night en berättelsernas film. Folk berättar historier om vad de har varit med om som våra två huvudpersoner spelar in. Vad handlar berättelserna om? Ja, att jag refererar till Närkontakt av tredje graden ger nog ett svar.

Slutet av filmen var inte tillfredsställande, tyvärr. Vad hände egentligen med Fay och Everett? Filmen kommer liksom inte fram till nåt. Jag hade kanske aningen för högt ställda förväntningar då jag hade hört en del gott om filmen plus att jag brukar gilla lite mindre science fiction-mysterier.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Code 8 (2019)

Code 8 är en superhjältefilm som inte är en superhjältefilm. Det har kommit några såna under de senaste åren (Freaks och Fast Color är två andra exempel). Det handlar om människor med superkrafter men som inte klär sig i en speciell dräkt. Nej, de är vanliga människor som helst vill bli lämnade i fred och leva sitt liv i lugn och ro.

Jag får givetvis X-Men-vibbar. I filmens värld har fyra procent av befolkningen nån typ av superkraft. Nån kan alstra elektricitet, nån kan framkalla värme som kan smälta metall. Ja, ni vet. Fast det här är alltså inte X-Men utan mer jordnära, och jag gillar det. Det är konceptbaserad science fiction med ganska låg budget och bra skådisar.

Man kan dra många paralleller till vår verklighet. Arbetare som utnyttjas, fördomar mot och registrering av såna som är annorlunda, korruption, polisvåld, mm.

Jag gillar filmens stil. Skurkarna är inte riktigt de skurkar man tror. Vi får följa både polisen och de kriminella, lite som i The Wire (yay!). Rollfigurerna är inte svarta eller vita, snarare grå. Ja, vissa är väl genomonda men man kan läsa mellan raderna att de blivit så på grund av… livet.

Filmmakarna har gjort sin film till en personlig film. Det handlar om relationer och de olika karaktärernas motivation till att de gör vad de gör, tar de beslut de tar. Alla har sin story och det inkluderar även ”the bad cop”. Bra grejer!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Ready Player One (2018)

Jag är inte nån spelare (eller gamer heter det väl på svenska). Jag spelade Doom en gång i tiden men det är allt. Ready Player One är proppfull med populärkulturella referenser fast kanske mest till filmer och tv-serier? Fast att jag inte snappade upp spelreferenser kanske (nähä?) beror på att jag har noll koll på spelvärlden. Filmens inledning var trist och en enda lång exposition med en orerande berättarröst. Helt ointressant. Efter det balanserar Ready Player One mellan ganska vettig kritik om dagens IT-samhälle och att bli övertydlig samt drunkna i referenser (som gör att jag tas ur berättelsen som filmen berättar). Slutfajten är ganska tråkig med en sån där typisk och gigantisk energisköld. Det blir knappt godkänt till Steven Spielberg och hans film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Terminator: Dark Fate (2019)

Terminator-filmerna känns som en död franchise. Med jämna mellanrum har man försökt väcka filmserien till liv, senast 2015 med Terminator Genisys (inget kolon!). Nu var det dags igen och frågan är vilket öde Terminator: Dark Fate skulle gå till mötes?

Mm, ja, inget vidare öde då detta verkar bli den sista filmen… haha, ja, vänta bara några år så får vi nog en hjärtlungräddningsaktion som försöker återliva, kanske inte T-800, men franchisen igen.

Terminator: Dark Fate återförenar Arnold och Linda och det kanske är tänkt att vara spännande och intressant. Men jag vet inte, jag tycker Linda, i alla fall här, är en rätt så dålig skådis. Hon känns stel och krystat tuff. Arnold är roligare som övervintrad T-800, en sorts Old Man Terminator (lite som Old Man Logan).

De nya personerna som introduceras är bortglömda efter att man har sett filmen. Mackenzie Davis spelar nån form av cybernetiskt förbättrad (bra på tennis?) supersoldat som ska skydda en ung kvinna (Natalia Reyes). En ny terminator spelad av Gabriel Luna är tillbakaskickad i tiden av de onda maskinerna för att elimiterminera henne (och förhoppningsvis Borg-kvinnan på köpet).

Ja, ni ser ju, det är samma gamla visa.

Det förekommer en del lite roliga twistar som jag ibland såg komma och ibland inte. Det höjer filmen en del.

En ganska stor del av filmen utspelar sig i Mexico City och det kändes som att det faktiskt var i just Mexico City. Jag tror att jag snappade upp och uppskattade detta just för att jag har varit i Mexico City på en ganska lång semester där jag inte bodde på hotell utan hos en familj. Miljöerna kändes autentiska, även om det var länge sen jag var där.

Vi får också en del övertydliga prylar t ex när filmen slänger in flyktingar från Mexiko som har det svårt. Ja, det är problematiskt med flyktingar men kanske inte rätt att fokusera på det i den här typen av film? Då rekommenderar jag istället en film som Sin nombre. Dessutom bjuds vi på en på gränsen till parodisk sekvens där människor byts ut mot mer effektiva robotar i en bilfabrik. Subtilt.

Och ändå, trots allt gnäll här ovan, så landar jag på en trea. Konstigt hur saker funkar ibland.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Monsters of Man (2020)

Monsters of Man är en sci-fi-actionthriller där AI-krigsrobotar går bärsärk under ett test i en sydostasiatisk djungel. Nu är det upp till några medarbetare från det ansvariga vapenföretaget, som hade flygits in för att monitorera testet, att fånga in robotarna. Eller vill företaget verkligen fånga in robotarna direkt? Först kanske vittnena, en grupp Läkare utan gränser (typ), till den slakt som förekom måste elimineras?

Nej, det här föll mig inte alls på läppen. Det är en sadistisk film. Den är för rå vad gäller våldet samtidigt som den är sentimental på helt fel sätt under vissa dödscener med stråkar och klinkande piano som om vi bevittnar nåt fint. Jag fick vidriga Lone Survivor-vibbar och det är inga bra vibbar. Jag fick även vibbar av Hardware (robotarnas design!) och det är inte heller några bra vibbar.

Jag uppskattade några saker. T ex är det en programmerare från vapenföretaget med som jag kunde relatera till. Han klagade på hårdvaru-människorna som hade designat robotarna. Liksom: jaha, som vanligt är det upp till mig att fixa HW-problem med en mjukvarulösning. 😂 Och så då chefer som vill se saker utvecklade, klara och lösta igår. Framförhållning, tack!

Men som helthet, en äcklig film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Tenet (2020)

Jag såg inte Tenet på bio vilket nog var synd då jag speciellt under inledningens actionsekvenser förmodligen hade dragits in i filmen på ett helt annat sätt.

Det förekommer tidigt en märklig sekvens som skvallrar om att nåt är fel i filmens värld. En kula åker baklänges, ut ur en kulhål och träffar John David Washingtons motståndare. Huh?! Förvirring! Är det som vanligt så att Christopher Nolan leker med tiden?

20 minuter senare: inte så mycket förvirring. Det är alltså prylar, saker, som är tidsinverterade. Solklart! Då väntar vi bara på nästa steg, nästa ”objekt” att tidsinvertera. Hmm, vad kan det vara månntro?

Det var riktigt härligt med riktig action, riktiga inspelningsplatser, riktiga fajter. På riktigt. Och så är ju alltid köksfajter trevliga också.

Hur lång är Elizabeth Debicki egentligen? Lång, gissar jag på.

Notis: John David Washington går som en hallick med ett speciellt flyt, ungefär som sin far som pimp i Malcolm X.

Jag vet inte om filmen funkar fullt ut. Några av actionsekvenserna, speciellt mot slutet, blev för komplicerade och det kändes kliniskt. Jag kände även att jag inte var speciellt sugen att ta reda på hur allt hängde ihop genom att titta på ”Tenet Explained”-videor på YouTube. Well, jag är i och för sig aldrig sugen på att titta på Explained-videor på YouTube. Men om jag hade varit det så hade jag inte tittat på några om Tenet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep