Waking Life (2001)

10 mars, 2015 2 kommentarer

Waking LifeMed anledning av recensionen av Richard Linklaters Slacker i fredags kommer här en gammal text om Waking Life, som man skulle kunna säga är en animerad version av Slacker.

Handlingen i filmen är lite svårbeskriven, men huvudperson är en ung kille (spelad av, för mig okända, Wiley Wiggins). Han är fast i en dröm. Gång på gång vaknar han upp bara för att upptäcka att han fortfarande drömmer. En dröm i en dröm i en dröm i en dröm… I drömmarna träffar han på en mängd personer som han pratar med, eller snarare, som pratar med honom. Själv säger han inte så mycket. Vad pratar personerna om? Jo, det här är en film som är sprängfylld med filosofi. Det mesta avhandlas; meningen med livet, tidsresor, reinkarnation, den fria viljan, etc.

Det här var verkligen en annorlunda film. Skulle nästan vilja se den igen för att ta in allt som togs upp i den. Den innehåller långa monologer om ganska tunga ämnen, så det gäller att vara pigg när man ser den. Ämnena som tas upp är verkligen tankeväckande (tänk Donnie Darko). Sen är den animerad också, nästan. Vad man har gjort är att man filmat alla scener som vanligt med riktiga skådisar, bl a dyker Ethan Hawke och Julie Delpy upp. Sen har man på digital väg gjort om det till en animerad film. Ett 30-tal tecknare har tydligen jobbat med filmen. Effekten blir en film som ser ut både som en vanlig film och som en animerad. Bilderna vibrerar, färgerna flyter. Om ni är pigga och vill se en film där filosofi-densiteten är så hög den kan bli, så rekommenderar jag verkligen Waking Life. För mig blev det på gränsen till för mycket att smälta. Ibland kändes det som ”Vetenskapens värld on speed” ungefär.

Waking Life är skriven och regisserad av Richard Linklater som ju stod för överraskningsfilmen på Stockholm Filmfestival i höstas; den helt annorlunda, jämfört med Waking Life, Jack Black-komedin School of Rock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Slacker (1991)

6 mars, 2015 6 kommentarer

decadesIbland lär man känna regissörer bakvägen liksom. Richard Linklater är en sån regissör för mig. Den första film jag såg av Linklater var den mumbojumbofilosofiska snack- och flumfilmen Waking Life. I den agerade riktiga skådisar men i efterhand la man till animering ovanpå det hela med en teknik som kallas rotoscoping. Effekten tyckte jag var riktigt cool och jag gillade Waking Life som helhet.

Förresten, jag får ta tillbaka att Waking Life var min första Linklater-film. Jag upptäckte nu, medan jag skriver denna text, att jag faktiskt såg The School of Rock som överraskningsfilm på Stockholm Filmfestival hösten 2003, och den Jack Black-musikalkomedin tyckte jag var hur rolig och skön som helst. Så med två av hans rullar under bältet var han en liten favorit och då visste jag knappt om att han hade gjort två filmer som hade titlar som började med Before…

Innan jag åkte ner till Malmö Filmdagar 2013 så tog jag mig tid att titta på de två första filmerna i Before-trilogin eftersom den tredje, Before Midnight, skulle visas där nere. Jag gav de två första filmerna en stark trea eller svag fyra i betyg. Nånstans i den häraden. Jag tyckte det var bra filmer men inga favoriter.

I höstas så var det återigen Linklater som stod för årets snackis under Malmö Filmdagar i och med hans 12-årsprojekt Boyhood. Återigen tyckte jag att det handlade om en bra film men jag blev inte blåst av banan.

Mina Linklater-favoriter är fortfarande Waking Life och The School of Rock, tro’t eller ej.

Varför babblar jag om det här undrar ni? Jo, mina filmspanarkompisar Henke och Christians decennieprojekt har dragit igång igen och nu har vi kommit till 90-talet och jag är som vanligt med som vicesheriff och skriver om de gemensamma fredagsfilmerna. Första filmen är Slacker från 1991. Slacker är Richard Linklaters egentliga debut. Rent teoretiskt kanske den räknas som hans andra långfilm. Hans första, It’s Impossible to Learn to Plow by Reading Books, spelades dock in på Super 8 och finns inte utgiven som en egen dvd.

Slacker är en episodfilm där vi i mer eller mindre korta sekvenser möter ett antal personer i Austin, Texas. I den inledande scenen spelar Linklater själv en snubbe som åker buss och sen taxi på väg till Austin. Den dialog (eller monolog!) som förekommer i taxin påminner väldigt mycket om Waking Life. Linklater funderar på alternativa tidslinjer, drömmar i drömmar och andra filosofiska spörsmål. Slacker är ganska uppenbart en sorts övningsfilm inför Waking Life.

Slacker

Efter en scen hoppar man vidare till en annan person under en kort stund. Slacker är en sorts hyperlänkfilm men där man aldrig länkar tillbaka till en tidigare person. Det är en linjär hyperlänkfilm med bara en riktning. Det här gör ju att det i princip inte finns någon handling, vilket i sin tur gör att det är ganska svårt att dras in i filmen.

De personer vi möter babblar och snackar, snackar och babblar, om konspirationsteorier (många konspirationsteorier blir det!), om smurfar, om annat. Det är inte alltid speciellt intressant. Personerna vi möter är slackers (nähä!) och man skulle kunna säga att det är mycket snack och lite verkstad. Pretty much nothing happens…

Men på något konstigt sätt så kände jag plötsligt att filmen inte var så dålig ändå. Det var som att jag drogs in i dess icke-tempo. För att uppskatta flum måste man vara flummig själv. Det fanns något här. Ett tag i alla fall…

Tre bra saker med filmen, saker jag noterade, intressanta frågeställningar eller scener:

  • Om resor. När man varit på en resa kan det ibland kännas som att det inte är en själv som varit med om den utan att man sett den på tv.
  • Om hur man konsumerar media och hur daterad filmen är. I Slacker läser man tidningar, tittar på tv och använder fasta telefoner, t.o.m. så kallade telefonkiosker. Det här, tillsammans med klädstilar och frisyrer, gör nästan Slacker till ett historisk kostymdrama of sorts.
  • En kvinna på ett fik som pratar med en främling och upprepar ”You should quit traumatizing women with sexual intercourse… I should know… I’m a medical doctor…”. Haha, en galen sekvens och märkvärdigt udda och nästan obekväm.”You should quit, you should, you should, you should quit traumatizing women”. Det var nästan lite spoken word över det hela.

En sak jag tänkte på under filmen är om den är Richard Linklaters syn på USA:s gemensamma medvetande eller om det mer är Linklaters egna tankar och funderingar. Jag antar att det är en kombination. Första scenen lär ju vara något som Linklater själv blivit besatt av i alla fall, det här med drömmar och alternativa tidslinjer.

Jag kom att tänka på en film som My Dinner with Andre, som vi såg när decennietemat var inne på 80-talet. Det är i princip samma film med den skillnaden att vi i My Dinner with Andre bara träffar två personer som sitter och pratar på ett ställe. Det lustiga är att jag, trots beiga gubbar och beige mat, gillar den bättre. Till Slacker kan jag inte dela ut mer än en tvåa, en stark tvåa. Den känns för exkluderande och kanske är detta Linklaters problem rent generellt för min del när det gäller många av hans filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu in vad Henke och Christian tyckte om Slacker. Vill de flytta till Austin i början av 90-talet för att flumma runt?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Hyperlänkfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Nattfilmer

4 mars, 2015 16 kommentarer

filmspanarna_kvadratFilmspanarnas tema den här månaden är Natten! Jag gillar ofta nattfilmer, filmer som till största delen utspelar sig under den mörka delen av dygnet, kanske speciellt filmer med en handling som äger rum under en enda natt. När filmspanarna kör sina teman brukar jag i vanliga fall välja ut en film som passar temat, se den och skriva om den. Oftast handlar det om en film som jag inte sett förut men ibland kan det bli en omtitt. Den här gången hade jag siktet inställt på två filmer som jag sett för länge sen och då gillat mycket. Antingen skulle jag se en av dem eller till och med bägge.

Men jag hann varken med att se en eller två filmer så därför kör jag Henke-style och sätter ihop en topp-10-lista istället! Mina favoriter bland de nattliga filmerna kommer här.

.

10. After Hours (1985) och Into the Night (1985)
After HoursInto the Night
Precis som Adam på Filmspotting så fuskar jag på min tiondeplats. Den blir nämligen delad och filmerna det handlar om är just de två som jag hade siktet inställt på som jag nämnde i inledningen. Härliga filmer (som jag dock inte sett på evigheter) som utspelar sig under en enda crazy natt. Bägge kom dessutom samma år, 1985!

9. Akira (1988)
Akira
Jag lyckades klämma in en anime på listan. Roligt! Neo-Tokyos nattliga miljöer är helt underbara i denna flummiga historia.

8. Dinner Rush (2000)
Dinner Rush
En nattfilm som i princip i sin helhet utspelar sig på en restaurang på Manhattan. Härlig stämning och miljö. Efter filmen ville jag äta pasta men inte friterad. Jag skrev om filmen när filmspanarna hade tema Mat.

7. Nuit blanche (2011)
Nuit blanche
En mycket bra fransk actionthriller som till största delen utspelar sig på en nattklubb under en intensiv Kulturnatt i Paris.

6. 25th Hour (2002)
25th Hour
Här är ytterligare ett exempel på en film som till största delen utspelar sig på en nattklubb. Edward Norton ”firar” i Spike Lees film sin sista natt i frihet innan han ska avtjäna ett långt fängelsestraff.

5. The Set-Up (1949)
The Set-Up
Jag var ju bara tvungen att ta med en film noir på listan då ju dessa väldigt ofta utspelar sig nattetid. The Set-Up skrev jag om när jag hade film noir-tema och den utspelar sig i realtid under matchkväll i den korrupta boxningsvärlden.

4. Deep Cover (1992)
Deep Cover
Larry Fishburne gör en klockren insats som en undercover-cop som tappar bort sig själv när han går föööör djupt undercover. En psykotisk Jeff Goldblum gör den slemmigaste av korrupta advokater.

3. Collateral (2004)
Collateral
Michael Mann är mästaren på att skildra Änglarnas stad om natten. Tom Cruise är en ambulerande hitman som får motvillig taxilift av Jamie Foxx.

2. Nightcrawler (2014)
Nightcrawler
Är det så att Dan Gilroy är Manns arvtagare när det gäller att skildra Los Angeles om natten? I vilket fall så är Nightcrawler en toppfilm där Jake Gyllenhaal åtminstone borde ha blivit nominerad till en Oscar.

1. Irréversible (2002)
Irréversible
Nattkaos under en kaosnatt. En käftsmäll och ett slag i magen. Ett snurrande inferno. Kan man backa bandet? Nej.

.

Hade jag några fler nattfilmer jag bollade med? Ja, bl a: Night and the City, Strange Days, My Dinner with Andre, Magnolia, Attack the Block, The Towering Inferno, Night of the Living Dead och så tv-serien ”Miami Vice” förstås!

Kolla nu in vilka nattliga äventyr de andra filmspanarna ger sig ut på.

Har du inte sett den? (blogg)
Absurd Cinema
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Flmr
Fiffis filmtajm
Filmitch

Arkiverad under 10 i topp, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Cirkeln (2015)

25 februari, 2015 12 kommentarer

filmspanarna_kvadratI lördags hade Filmspanarna en specialinsatt extraträff där vi såg den svenska fantasyfilmen Cirkeln, som bygger på Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs häxtraordinary roman med samma namn. Inte nog med det. Efter filmen sammanstrålade vi med den ena halvan av författarduon för ett fikasnack.

Cirkeln utspelar sig i den lilla bruksorten Engelsfors. I fokus är sex tonårstjejer som egentligen inte har något gemensamt, snarare tvärtom, men det visar snart att något binder dem samman. Mystiska och otäcka saker sker i Engelsfors och under en natt finner de sig samlade vid den gamla och övergivna dansbanan utan att de själva vet hur de hamnade där.

Jag kastar in en brasklapp det första jag gör: jag har inte läst böckerna i Engelsfors-serien. Att jag kallar detta faktum för en brasklapp beror på att jag nämligen tror att jag hade uppskattat filmen mer då. Men det där vet man ju aldrig. En film är ju alltid en film, och en bok är en bok.

Under filmens inledning var jag verkligen med på noterna. De första 5-10 minuterna (scenen med Elias… jag ville se mer med Elias) var riktigt otäcka och med ett suggestivt bildspråk som jag tokgillade. Dessutom bombarderas vi av en ljudmatta som gjorde att det nästan slog lock för öronen (i det här fallet var det något positivt).

Jag gillade hur vi introduceras till de olika huvudpersonerna (eller huvudhäxorna om man så vill). En smart scen var t ex när Vanessa (Miranda Frydman) kom hem och hennes mamma totalt ignorerade henne… trodde Vanessa, för det var hennes häxkraft att kunna göra sig osynlig som började visa sig där. Här knöt filmen klurigt ihop Vanessas vardagsliv och problem hemma med hennes begynnande kraft.

Likadant var det med den mobbade Anna-Karin och hennes kraft att kunna styra andras tankar. Plötsligt kunde hon få sin mamma att baka bullar istället för att röka vid matbordet. Men visst kan bli för många bullar. Var försiktig med vad du önskar dig. Anna-Karin kunde nu även få ihop det med killen som hon tittade på i smyg på skolbussen. Men även om det är ett lätt sätt så är det ju inte rätt sätt.

Cirkeln

En av De Utvalda (som tjejerna kallas) heter Rebecka och jag trodde först hon var lärare på skolan i Engelsfors. Man fick se hur hon vaknade på morgonen, klev upp och tog hand om sina barn med orden ”Mamma har jobbat natt, kan ni vara litet tysta”. Jag förstod det som att det var Rebecka som var mamman och hade jobbat natt, så blev jag förvirrad när hon direkt på morgonen skulle iväg och jobba som lärare på skolan. Haha, så man kan missförstå.

Filmens miljöer är helt underbara. Jag älskar övergivna folkparker och gamla gruvor. Just därför blev jag väldigt förtjust i filmens eftertexter.

En sista sak som talade till filmens fördel för min del var musiken, främst en grym montagesekvens till tonerna av Kate Bushs ”Running Up That Hill”. Den påminde mig om två montagescener från Donnie Darko (”Love Will Tear Us Apart” och ”Mad World”). Dessutom fick vi höra ”Keep The Street Empty For Me” med Fever Ray. En väldigt bra låt, som efter vad jag har förstått handlar om att hoppas på tomma vägar utan köer när man ska lämna på dagis. 😉

Nu till filmens problem eller snarare mina problem med filmen. Den är för lång. Den saknar det där riktiga drivet. Många scener kändes utdragna utan att spänningen hölls kvar. Specialeffekterna är överlag bra men jag förstod inte riktigt vad all svart rök, speciellt i slutet, hade där att göra. I slutet tyckte jag också det blev aningen för pampigt. Jag gillade de mindre scenerna mer som t ex när tjejerna börjar upptäcka sina förmågor.

Scenerna när skolans rektor förklarar för tjejerna vad som egentligen pågår, och här kommer vi tillbaka till det här med bok vs film, tyckte jag var ganska trista. I bokform tror jag dessa funkar bättre. Nu blev det högläsningen av det hela tyckte jag, och då läser jag hellre själv.

Jag älskar att den här typen av svensk (genre)film görs och att det satsas stort. Jag försöker tänka på andra svenska filmer i liknande genrar och de enda jag kommer på är Den osynlige (rekommenderas!) och Storm (rekommenderas!). Storm-regissörerna Mårlind och Stein ligger ju för övrigt även bakom tv-serien De drabbade som har många likheter med Cirkeln (och jag tror att Cirkeln faktiskt hade fungerat lika bra eller bättre som tv-serie). Sen finns det ju några skräckisar som exempelvis Psalm 21, Vittra och Frostbiten men det är inte riktigt samma genre.

Så även om inte jag är filmen Cirkelns största fan så hoppas jag den gör succé och banar väg för sina två uppföljare (Nyckeln och Eld) och även för andra liknande filmer.

   

Efter visningen drog vi spanare till ett fik i närheten där vi träffade Sara Bergmark Elfgren (numera hedersmedlem i Filmspanarna skulle jag säga) för Cirkel-snack och annat snack. Bl a fick vi höra om skådespelande korpar, Benny-hysteri och ett fan som åkt från Belgien (!) för att se filmen på premiären i Sverige. Supertrevligt!

Kolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om Cirkeln. Den perfekta cirkeln eller kanske mer av en häxagon?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Go, Jennifer, go!)
The Velvet Café

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Fantasy, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Secretary (2002)

21 februari, 2015 10 kommentarer

SecretaryMed anledning av den nu aktuella snackisfilmen Fifty Shades of Grey kommer här en gammal kortrecension av den romantiska BDSM-dramakomedin Secretary.

En annorlunda indie-rulle där Maggie Gyllenhaal spelar en tjej som har haft problem pga att hon gör sig själv illa genom att t ex skära sig själv. Nu har hon just blivit ”utsläppt” från psykvården och försöker hitta ett jobb. Det hittar hon, som sekreterare åt en advokat spelad av James Spader. Det visar sig att de båda har sadomasochistiska egenskaper som matchar varandra ganska bra.

Mmm, en ganska mysig och varm film som liksom inte gör en så stor affär av själva temat. I slutändan handlar det om två människor som försöker hitta sin plats, och kanske varandra, i livet. Kul att se Spader i sin roll då jag vanligtvis inte brukar gilla honom; jag vet inte, han har nåt slemmigt över sig. Men här känns han sympatisk på nåt sätt. Maggie Gyllenhaal känns som gjord för rollen. Betyget blir en stark trea till denna romantiska komedi som det faktiskt är.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fifty Shades of Grey (2015)

18 februari, 2015 13 kommentarer

filmspanarna_kvadratI lördags, på Alla hjärtans dag (!), slog Filmspanarna på stort och gick och såg årets hittills största snackis, det romantisk-erotiska dramat Fifty Shades of Grey. Luften i salongen på den trevliga biografen Grand dallrade av en kittlande spänning.

Historien om filmen och dess tillblivelse är väl nästan mer intressant än filmen i sig. För några år sen skrev användaren Snowqueen’s Icedragon fanfiction baserat på Twilight-serien. I hennes version inleder vampyren Edward och den tonåriga Bella ett BDSM-förhållande, fast jag vet inte om Edward faktiskt var vampyr eller om det bara var namnet han lånat. Efter att ha bytt namn på huvudpersonerna och gjort om vampyren till en svinrik affärsman och tonårstjejen till en 22-årig studentska så publicerades den som Fifty Shades of Grey. Det blev stor succé. Nu har det hela alltså blivit film, den första av tre. Som sig bör skrev nämligen E.L. James (aka Erika Leonard) en trilogi (förstås!).

Efter att hennes rumskompis blivit sjuk blir det Anastasia Steele (porrfilmsnamn?) som får åka till Seattle för att intervjua företagaren Christian Grey. Ljuv musik uppstår (nåja) och de båda inleder så småningom ett ”förhållande”. Oerfarna Anastasia är som Bambi på hal is medan Grey döljer hemligheter bl a i form av sitt rödtapetserade playroom med diverse redskap.

Jag visste på förhand inte så mycket om handlingen. Jag visste att det hade snackats en hel massa om böckerna och den kommande filmen. Skulle det vara någon form av tantsnusk det här? Vad är tantsnusk? Grottbjörnens folk? Joan Collins? Jag antar att detta är Tantsnusk version 3.0 (eller?) och jag kan tycka att det är litet roligt att det hajpas, och pratas, och att det är säljs slut på biljetter till en sån här film.

Därmed inte sagt att jag tycker detta är något vidare rent filmmässigt. För mig är filmen ett ganska vanligt och hyfsat välgjort romantiskt drama om en man med relationsproblem som träffar en kvinna som skakar om hans inrutade värld. Typ Along Came Polly, på ett sorts inverterat sätt.

50 Shades

Kontraktsläsning

Problemet med den sadomasochistiska vinkeln är väl att Greys version av det hela, efter vad jag har läst på (ehe), inte stämmer med hur det funkar i verkligheten. I filmen kräver Grey att Ana skriver på ett kontrakt med regler som de båda är överens om. Inget konstigt med tydliga regler, det är viktigt och en förutsättning för att de inblandade ska känna sig trygga. Det som blir problematiskt är att Grey verkar tro att han därmed ska kunna styra över hela Anas liv, och inte bara när de har sina sessioner. Inte bra. Fast gör det filmen sämre? Eller bara Grey till en idiot?

Jag kom att tänka på en rad andra, bättre, filmer under visningen: American Psycho för att Grey lever i en sorts Patrick Bateman-värld även om han inte har ihjäl sina ”offer”; The Devil Wears Prada för att Ana påminner om Anne Hathaways till en början bortkomna rollfigur; Secretary för att Secretary på ett mycket varmare och mer, i mina ögon, äkta sätt skildrar ett BDSM-förhållande.

Jag tyckte filmens inledning var bra, charmig och ganska rolig. Dakota Johnson (dotter till Don Johnson och Melanie Griffith, vilket jag inte hade en aning om!) är bra som Ana. Kemin med den stålstele ismannen Grey, spelad av Jamie Dornan, finns där, även om Grey är en känslokall idiot med rejäla mentala problem. Just Greys mentala problem börjar man bara skrapa på ytan av och filmens slut känns väldigt avhugget, men det beror på att del två i serien kommer nästa år. Hela salongen stönade häpet när det plötsligt blev svart och eftertexterna började rulla.

Scenerna när det idkas dominans och underkastelse känns märkliga. Redan från början står det klart att Ana är fullkomligt ointresserad av detta, förutom möjligen som en tillfällig lek. Det gör att det aldrig blir allvar utan mest konstigt och enbart framställt som ett problem som Grey måste botas från. Vilket kanske just han måste, men det är inte en generell sanning vilket t ex en film som Secretary visar.

Men vafan, det finns nåt i hela konceptet, böckerna (som jag inte har läst) och filmen som jag gillar. Att det diskuteras hur ett BDSM-föhållande ska eller inte ska fungera. Måste gilla’t. Jag ger en extra halv filmspanarikon i betyg och därmed landar vi på 2,5/5.

   

Kolla nu in hur många nyanser de andra filmspanarna hittar i filmen? Jag tror åsikterna kan gå isär. Upplagt för spännande läsning med andra ord.

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Den perfekta filmen (pod)
The Velvet Café
Filmparadiset

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Filmer 1995

17 februari, 2015 25 kommentarer

1995Oj, 1995 – vilket starkt filmår! Det formligen kryllar av filmer som jag kan tänka mig på topp-10.

Det är väl inte så mycket att orda om utan jag låter listan tala för sig själv.

.

10. Ghost in the Shell
Ghost in the Shell
Jag var tvungen att ta med den här anime-rullen på listan. Den är så snygg att The Matrix snodde en rad scener rakt av.

9. Seven
Seven
En film jag inte har sett på väldigt länge så jag kan inte placera den högre, men jag minns en spännande kriminalmysteriethriller. What’s in the box?

8. Sense and Sensibility
Sense and Sensibility
Jag är en sucker för brittiskt kostymdrama och det här är högsta klass. Ang. Ang Lee så levererar han i ytterligare en genre.

7. 12 Monkeys
12 Monkeys
Bruce Willis (eller är det Vin Diesel?) i högform i Terry Gilliams twistade tidsparadox-sf-thriller.

6. Dead Man
Dead Man
Ytterligare en film som jag såg för länge sen men där känslan består. Drömsk, surrealistisk, svartvit, bra musik av Neil Young och en pre-PotC-Johnny Depp.

5. Helgon i neon (Fallen Angels)
Helgon i neon
Strålande stämning och musik samt suddzoomfoto av Christopher Doyle i Wong Kar-wais bästa film, och en bra svensk titel.

4. Medan vi faller
Medan vi faller
En svartvit fransyska med en svensk titel som är bättre än originaltiteln La haine. En bra film också. 😉

3. Living in Oblivion
Living in Oblivion
Jag älskar den här komedin. Inte ofta jag älskar komedier så därför hamnar den på pallen.

2. Strange Days
Strange Days
Kathryn Bigelows sf-rulle Strange Days är en personlig favorit. En ung och vacker Ralph Fiennes och en badass Angela Basset dominerar.

1. Heat
Heat
Jag kan inte låta bli att placera Heat som nummer ett. Alltid kan jag reta någon och samtidigt göra någon annan nöjd *host*M-Noir*host*.

.

Några filmer som är värda det så ärofyllda hedersomnämnandet? Well, faktiskt inte. Eller nej, jag skojar bara. 1995 verkar alltså ha varit ett starkt år, speciellt jämfört med det svaga 1996. Här är några filmer som jag bollade med men som hamnade utanför listan: Casino, The Crossing Guard, Safe, Apollo 13, The Bridges of Madison County, Dolores Claiborne, Welcome to the Dollhouse, The Usual Suspects.

Kolla nu in vilka guldkorn som mina filmbloggarvänner vaskat fram:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Flmr
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Filmitch
We Could Watch Movies

Arkiverad under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Deux jours, une nuit (2014)

12 februari, 2015 12 kommentarer

De belgiska bröderna Dardenne gör europeisk diskbänksrealism och tidigare har jag sett Barnet och Rosetta, två starka och bra filmer. Speciellt Barnet var en film som berörde (mig) och den hamnade precis utanför min topplista för 2005.

Deux jours, une nuit är deras senaste skapelse och den här gången har de faktiskt fått in litet stjärnglans i sin film i form av en viss Marion Cotillard. Nu är ju givetvis Cotillard sminkad för att se osminkad ut och klädd i jeans och linne som den slitna tvåbarnsmorsan Sandra med depressionsproblem hon gestaltar i filmen.

Sandra är efter en viss tids sjukskrivning tillräckligt frisk och redo att komma tillbaka till sin arbetsplats. Det kommer som en chock när hon får höra att hon ändå inte får komma tillbaka utan ska sägas upp. Hennes kollegor har fått ett val: antingen får de sin (som jag förstod det) årliga bonus på 1000 euro (och då måste Sandra gå) eller så får Sandra stanna men då blir det ingen bonus. En omröstning har skett och kollegorna röstade på bonusen. Ett fåtal av kollegorna känner dock för Sandra och lyckas få till en ny omröstning då de tyckte att den första inte gått helt korrekt till. Sandra har nu hela helgen på sig att försöka övertala sina kollegor att låta henne stanna.

Två dagar, en natt

Min första tanke i filmen var att Sandra verkade trött. I den första scenen har hon bakat en paj och ligger och sover medan den är i ugnen. När hennes mobil, inte äggklockan, ringer tar det en lång stund för henne att vakna till.

Min andra tanke var att jag inte kunde låta bli att störa mig på upplägget. Jag kan helt enkelt inte köpa att ett företag skulle låta de anställda rösta om en person ska få sparken eller inte. Att företagets ledning bestämmer att de anställda ska få en bonus samtidigt som en eller flera får gå, ja, det händer dagligen, men att låta personalen avgöra? Tillåt mig tveka.

Min tredje tanke var att den skådis som gör Sandras man har en ganska otacksam roll i filmen. Allt han gör i filmen är att säga ”Sandra! Sandra! Sandra!” – och så bakar han litet pizza. Apropå pizza, så blev Sandras nybakade paj undanskuffad till förmån för mannens pizza, och just detta kan ha varit filmen största ögonblick för mig. Den där pajen skjuts åt sidan på köksbänken när pizzorna kommer ut från ugnen. Det fanns något i detta som jag fann väldigt sorgligt. Just mammans tappra försök, som hamnar vid sidan om och glöms bort.

Min fjärde och sista tanke var att filmen till slut inte funkade för mig. Det blir för repetitivt. Sandra åker runt och pratar med sina kollegor. För att få litet variation hade jag gärna sett några scener med hur de som besöks reagerade (och interagerade med varandra) efter att hon gått. Men icke. Det är Sandra som är i fokus. Dessutom tyckte jag att manus var ganska svagt med en del övertydliga politiskt korrekta poänger. Njae, jag vet inte, Dardenne-brödernas film känns för mig som en överdramatisk Hollywood-rulle klädd i en europeisk finfilmsskrud. Marion lyfter ändå filmen en del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Det finns fler som skrivit om Två dagar, en natt och åsikterna har gått isär. Kolla t ex in vad Rörliga bilder och tryckta ord, Movies – Noir, The Velvet Café, Har du inte sett den?-Carl och Fiffis filmtajm tycker.

Arkiverad under Betyg 2, Bröderna Dardenne, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Lego Movie (2014)

10 februari, 2015 4 kommentarer

Ni som känner mig eller åtminstone känner till min filmsmak vet att jag har svårt för filmer som refererar till andra filmer. När en film är en enda lång rad med filmreferenser så faller den för mig. Jag vill filmer som står på egna ben, i så mån det nu är möjligt. Att låta sig inspireras av tidigare verk är en sak men att bygga en stor del av sin film på callbacks till andra filmer… nja, det är inte min grej helt enkelt. Nu finns det säkert exempel på just sådana filmer där jag ändå tycker att det funkar pga det faktiskt finns en bra berättelse i grunden.

När jag satte mig ner för att kolla in den universellt hyllade The Lego Movie så borde jag ha insett att det skulle bli en referensfest utan dess like. Det är ju till viss del inbyggt i legot självt, åtminstone om man tänker på det faktum att det finns en mängd lego-modeller som är hämtade från filmens värld, som Star Wars och Harry Potter. Nåväl, det kanske blir bra trots allt. Alla andra verkar ju tokgilla den så…

Det var inte så länge sen jag såg The Lego Movie men nu när jag skriva om den så har jag svårt att komma på vad jag ska skriva om den, förutom just detta med att det i mångt och mycket är en referensfest. Det börjar direkt i prologen med att vi får träffa ”Gandalf” och sen fortsätter det så i ganska täta skurar.

Release the kragle!

”Release the kragle!”

Jag gillar ändå grundstoryn. Ska man leva sitt liv efter strikta regler och göra som alla andra eller ska man vara mer rebellisk och kreativ? I slutändan kanske filmen säger att man ska vara sig själv men man ska vara det tillsammans med andra, och det tycker jag är ett fint budskap.

En anledning till att jag verkar ha glömt mycket av filmen är jag blev fullkomligt översköljd av skämt, karaktärer, händelser, repliker i ett (everything is) awesome tempo. Om filmen bara hade lugnat ner sig en aning så hade jag troligen hamnat på en ganska stabil trea i betyg. Nu blev det för mycket för mig.

Filmreferenserna då? Fanns där inget jag uppskattade? Jo. Givetvis var det kul att Star Trek: The Motion Picture fick sig en trevlig nickning. V’GER!

Skämten i filmen funkade oftast men de kom i en så strid ström att jag just nu inte minns ett enda. Nästan.

Jag gillade hur Trini…eh Wyldstyle skakade på håret när hon träffade vår hjälte Ne.. eh Emmet.

Jag gillade hur den där 80-tals-astronautfiguren hade en trasig hjälm.

Slutligen gillade jag när systern kom ner i källaren på slutet och via sina figurer lät meddela ”…and we are here to destroy you”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Betyg 2, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Blue Ruin (2014)

8 februari, 2015 6 kommentarer

Ibland handlar det om detaljerna. De där små detaljerna som gör att en film lyfter litet extra. När jag såg Blue Ruin var det precis så. Jag återkommer till detaljerna.

Blue Ruin är en sorts hämndfilm men den är gjord i en tidslucka som inte brukar förekomma i mer normala hämndfilmer. Själva hämnden kommer nämligen tidigt i filmen och händelsen som är orsaken till varför hämnaren vill hämnas, den är inte ens med i filmen. Istället handlar detta om vad som händer efter man har hämnats. Tar det, kan det, någonsin slut?

Blue Ruin är också en mysteriefilm. Frågan om vad som egentligen har hänt hänger i luften. I inledningen möter vi en uteliggare, Dwight. Han bor i en bil parkerad vid en sandstrand vid havet. För att få mat glider han omkring utanför restauranger och kollar igenom deras sopor efter matrester. Men se där, en halväten hamburgare och litet pommes. Middag!

Varför presenteras vi för Dwight? Vem är han och varför är han hemlös? Ja, en morgon knackar en poliskvinna på bilrutan och vill att Dwight ska komma med till stationen. Hon har något att berätta. Dwight tror att det har att göra med något han själv har gjort, som t ex att passa på att låna en familjs badrum medan de är borta. Men, nej, det handlar inte Dwight, i alla fall inte direkt. Fast, jo, det handlar absolut om Dwight. Han får veta att en fånge precis har frigivits efter ett fängelsestraff. Kopplingen till Dwight är oklar men något är det definitivt eftersom Dwight ger sig av i sin skruttiga bil mot sin gamla hemstad. Han väntar utanför fängelset och följer sen efter när fången blir hämtat av sin familj.

Blue Ruin

Jag skriver inte så mycket mer än så om handlingen. Det är bättre att helt enkelt uppleva filmen. Stämningen är väldigt speciell. Jag försöker komma på andra filmer att jämför med, och det är väl svårt att inte nämna några av Coen-brödernas filmer. Fargo t ex. Precis som i Fargo har vi här en man som tar sig vatten över huvudet och ger sig in i saker som han inte behärskar, inte kan kontrollera. Det här ger upphov till en mörk men ändå nästan dråplig humor. Samtidigt är stämningen hela tiden väldigt intensiv. Under en period i filmen satt jag framåtlutad med händerna tryckta mot ansiktet likt en fanatisk fotbollssupporter som är helt inne i en match. Jag var helt uppslukad.

Förutom spänning, intensitet, en mörk humor och en i grunden tragisk historia bjuds vi även på ett härligt filmfoto av Jeremy Saulnier som även regisserat. När jag kollar igenom vilka filmer som Saulnier varit inblandad på IMDb så tror jag inte jag känner någon och filmernas betyg är inget att skryta med. Helt otroligt att ta fram Blue Ruin ur bakfickan! Fast jag antar att han hade den inom sig och att han förmodligen har jobbat med att få den gjort väldigt länge. Det var nog dags att den kom ut.

Detaljerna var det. Jag tänker på detaljer i manus, hur det är skrivet. Det är väldigt smart. Saker planteras som man inte tänker på förrän de dyker upp en stund senare. Som exempel kan jag nämna en sekvens som händer en bit in i filmen. Jag vet inte om det är en spoiler men ni som är känsliga får väl sluta läsa. Hur som helst, så är Dwight ensam i ett hus. Han väntar på att hans motståndare ska komma. När de till slut kommer så springer Dwight upp i badrummet och sätter på kranen handfatet för att förvirra sina fiender. Efter en superintensiv kurragömmalek lyckas Dwight fly från huset. Ganska långt senare i filmen kommer Dwight tillbaka till det fortfarande övergivna huset. Det första han gör är att gå upp för trapporna till badrummet och stänger av den rinnande kranen. Detaljer.

Just sådana här detaljer gör att jag delar ut en klockren fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Det är fler som skrivit om Blue Ruin. Kolla t ex in vad Fripps filmrevyer, Flmr och Movies – Noir tycker.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →