Mother! (2017)

Jag borde förstås ha klämt ur mig en text om Darren Aronofskys Mother! så fort jag hade sett den. Det finns ju en del att hålla reda på vad gäller den filmen. Det händer mycket, det är kaotiskt, surrealistiskt, och tempot är rätt så uppskruvat. Om jag minns rätt. Dessutom gillade jag filmen skarpt, så mycket vet jag. Men jag kom aldrig till skott.

Däremot har jag kvar mina anteckningar från när jag såg den så här kommer en tankeströmsrecension, en sorts transkribering av de omedelbara tankar som poppade upp i mitt huvud under titten. Förmodligen lika oförklarliga tankar som filmen i sig är.

Obs! Varning för spoilers om du inte har sett filmen.

Det är väl inte J-Law som brinner i början? Det känns direkt att det är en speciell film. Den är utstuderad, udda (pretto?). Jag gillar stämningen. Vad är det folk ogillar med filmen?! Min kommentar nu: haha, kanske att den är just pretto.

Det känns lite som en home invasion-film. Eller kanske Roman Polanskis Carnage.

Så. De bor alltså i samma hus som brann ner (med hans familj i?). Sen mötte han ”Mother” som renoverade alla rum. Jag tolkar det som att Ed Harris och Michelle Pfeiffer är personer som representerar de båda: Mannen och Mother.

Paranoia! Lite skräckkänsla. Jag tänker på Polanski igen. Repulsion. Hjärtat i toaletten. Där gick mina tankar till Dirty Pretty Things.

Filmen är så intressant och öppen för tolknig. Handlar den om att privatlivet invaderas på Twitter? Hur folk tror sig kunna ta sig friheter och låtsas som att de känner kändisar.

Hahahahahaha. Rolig replik: ”You’re an arrogant cunt”. Min kommentar nu: ooooook. Men jag censurerar inte mig själv. Jag tyckte tydligen det var en rolig replik i sammanhanget.

De sitter och hoppar på diskbänken som inte är säkrad.

Det är nu uppenbart, för mig, att den handlar om friheter som folk tar sig på sociala medier.

”They’re ruining everything!”
”It’s just things, they can be replaced!”

Falska profeter, ja, visst. Surrealism. Jag gillar’t. Den enfaldige mördaren. Sociala medier. Sorg på Internet. Alla ska ha en piece. Palestina vs Israel. Vänster vs höger. Folk man trott på visar sig vara svin. Folk som inte visar hänsyn (i verkligheten och på nätet).

Ja, så mycket att smälta.

Varför har ingen jämfört den med Sauls son?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Mother! hamnade på plats sju på min topplista för 2017.

The Man in Grey (1943)

Wikipedia genrebeskriver man The Man in Grey som en melodram (ett melodrama?). Det var tydligen inget jag tänkte på, eller i alla fall nämnde, i min gamla preblogg-text som skrevs skrevs i juni 2008. Däremot har jag en melodram-kategori på bloggen som man klicka på om man vill se vilka andra melodramer jag skrivit om. Ledtråd: man kan räkna dem med två fingrar.

När jag för ett tag sen köpte en del noir-filmer på dvd så blev det, pga att jag ville ha Odd Man Out, också en box med James Mason-filmer. Nu har jag sett den första Mason-rullen, The Man in Grey, som inte är en noir (i mina ögon) men den saknar ändå inte svärta. Tvärtom. Filmen utspelas under 1800-talet och är ett triangeldrama mellan den elake lorden Rohan (Mason), helylletjejen Clarissa (Phyllis Calvert) och fatale-häxan Hesther (Margaret Lockwood). Clarissa och Hesther träffas på en flickskola och blir vänner, i alla fall tror Clarissa det. Man skulle faktiskt kunna kalla filmen en kostym-noir. Jag kallar The Man in Grey för det i alla fall.

Filmen är brittisk och känns brittisk, lite torr och inte speciellt spektakulär. Det är lite som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) skrev för ett tag sen: brittiska filmer kan ibland kännas lite, jag vill inte säga amatörmässiga, men ospektakulära i alla fall. James Mason är skönt hänsynslös som den onde lorden, även om han inte är med så mycket och inte heller är huvudpersonen. I fokus står väl egentligen den snälla Clarissa. Det som sticker ut är att filmen visade sig ha en avslutande del som var överraskande grym/tragisk. Jag vet inte om filmen väckte uppståndelse på sin tid, men det känns som om den borde ha gjort det. Betyget blir en trea. Det var kul att se en ung Mason och uppfriskande med ”noir-slutet”, och då bortser jag från den, precis som prologen, tillrättalagda epilogen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Breath (2007)

Dags att skicka upp en gammal preblogg-text med tillhörande Om visningen-anekdot om en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2007. Det är en film regisserad sydkoreanen Kim Ki-duk och som jag nämner i texten hade tidigare sett The Bow. Till dags dato har jag även sett Järntrean (Bin-jip) och Dream (Bi-mong). Min preblogg-text om Breath (Soom) skrevs i november 2007.

Förra gången jag såg en film av Kim Ki-duk var faktiskt på Filmfestivalen för två år sen. Den gången hette filmen The Bow och var en besvikelse. Denna gång var det bättre. Breath är en ganska annorlunda film som blandar allvar och humor lite hur som helst (fast så brukar det ju vara i asiatiska filmer). Personerna i filmen får man inte veta mycket om, varför de agerar som de gör eller egentligen hur de kommit till den situation de är i. Huvudperson är en kvinna som är olycklig i sitt äktenskap och som (därför?) beslutar sig för att besöka en dödsdömd fånge i ett fängelse. Där gör hon allt (och lite till) för att göra livet gladare för fången.

Breath är en fascinerande film som dock känns lite statisk och begränsad. Ibland är den bisarrt rolig t ex när kvinnan sjunger olika sånger för fången medan fängelsechefen tittar på via övervakningskamera. Som helhet blir det en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Hmm, hände nåt speciellt på den här visningen av Kim Ki-duks nya film? Hmm, ja, när filmen skulle starta kom bara ett statiskt piiiiiiiiiiip ur högtalarna och filmen var helt ofokuserad. Detta pågick nån minut, varefter man bröt och tände tokstarka lampor i ansiktet på alla i salongen. Sen säger man att det kommer ta ca 10 minuter innan filmen ska starta om från början. När den väl startar om så är ljudet fixat (halleluja). Däremot är filmen fortfarande fantastiskt oskarp. Detta åtgärdas efter en kvart eller så. Men det var ändå en ok visning. Det är ju trots allt festival med folk som jobbar ideellt och så. Eller nåt. 😛

Evigheten och en dag (1998)

Evigheten och en dag av den grekiske regissören Theo Angelopoulos bara måste vara en sån film som jag såg eftersom SVT:s Filmklubben visade den. I början av 00-talet hade jag för vana att kolla på dessa kulturtantsfilmer som visades på tisdagkvällar på SVT. Min text om Evigheten och en dag, som för övrigt vann Guldpalmen i Cannes, skrevs i september 2004.

Bruno Ganz spelar huvudrollen i denna grekiska (kalimera, filmis!) (min kommentar: filmis var en gammal filmforumkompis med grekiskt påbrå) film om författaren Alexandre som är allvarligt sjuk och inte har lång tid kvar att leva. Han lämnar sitt hem för sista gången för att checka in på sjukhus. Det blir dock en lång dag och natt för Alexander som tänker tillbaka på sitt liv, och räddar en albansk pojke undan polisen.

Mmm, en lugn (tråkig?), långsam (seg?) och ganska stämningsfull (händelselös?) film var detta. Övergångarna mellan händelser i nutid och händelser tidigare i Alexandres liv är snyggt gjorda och påminde mig lite om John Sayles Lone Star (även om filmen är helt olik i övrigt). Den lille albanske pojkens öde är gripande, och det är tydligt att han inte litar på någon eller något. Ibland är filmen smått surrealistisk (och bra), bl a under en nattlig bussfärd som pojken och Alexander gör i slutet av filmen.

Ganz är utmärkt i sin roll och jag stördes inte nämnvärt av att det inte var hans röst vi hörde, utan en grekisk skådis. Dubbningen var bra gjord och den stämde med hur Ganz ser ut. Betyget blir en stabil trea pga att filmen bitvis vinglade mellan de positiva omdömena jag gav ovan och de negativa inom parentes.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

T2 Trainspotting (2017)

Anledningen till att jag såg om Trainspotting och därmed kunde konstatera att den höll för nostalgihajpen var förstås att jag dagen efter skulle titta på uppföljaren T2 Trainspotting. Titeln, T2, någon, why?

Filmen inleds med att vi presenteras för alla och var de nu befinner sig i livet 20 år efter händelserna i den första filmen. Trenton, han springer förstås, men på ett löpband den här gången. Spud sitter på en stol och pratar. Vi får många callbacks till originalet.

Det handlar om kompisar från förr. Alla har blivit äldre men minnena, och sveken, finns kvar. Band som bryts, består eller knyts. Edinburgh, hemstaden. Eller är det hemstaden? Man vill ju kanske vara ung men är gammal och då är det som att man kanske inte känner sig hemma i en gammal hemstad. Allt förändras ju. Bättre kanske att söka sig till nya marker.

Stilen är som tagen ur den första filmen, vilket känns helt logiskt. Det är hetsigt och intensivt och Ewan McGregor drar sin monolog om man vad man ska välja.

”Choose Facebook, Twitter, Snapchat, Instagram and a thousand others ways to spew your bile across people you’ve never met. Choose updating your profile, tell the world what you had for breakfast and hope that someone, somewhere cares.”

Ett sidospår som inte funkar riktigt är det med Begbie (Robert Carlyle). Det kändes krystat. Begbie sitter i finkan men rymmer och träffar sin son som ska iväg till college för att studera. Begbie tycker sonen är en tönt och att han borde bli kriminell. Ok? Jag tror t.o.m. Begbie, hur galen han än är, skulle vara glad över att sonen väljer en annan väg i livet. Kom igen nu! Men det stod väl i manus antar jag…

En ny bekantskap är Sick Boys flickvän Veronika som spelas av bulgariskan Anjela Nedyalkova. Jag gillade henne. Hon påminde mig om Lykke Li till utseendet. Nästan ”lika som bär”-varning där (se videorna nedan). Kanske lite Ana de Armas också.

Det är sällan man ser en film som så tydligt återkopplar till en tidigare film. Filmerna bör alltså ses som en double feature, annars missar man mängder av referenser. Det finns säkert många andra exempel på en uppföljare som direkt refererar till händelser och scener från en tidigare film, men här är det verkligen en stor del av innehållet och kanske, förmodligen, en för stor del. Men det bidrar till den där melankoliska känslan av nostalgi.

I slutändan räcker det ändå för att dela ut en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Choose Life!

Lykke Li – ”I Follow Rivers”

Trainspotting (1996)

Den uppmärksamma läsaren av den här bloggen kanske noterade att jag för ett tag sen bytte bloggheader. Nu är det Renton från Trainspotting som får äran att vara Jojjenitos ansikte utåt. Anledningen är förstås att jag såg om Trainspotting och att det visade det sig att den fortfarande är den 5/5-film som jag tyckte efter att ha sett den på bio när den kom, då för en herrans massa år sen. Jag hade faktiskt inte sett om den sen dess. Skönt att den höll. Det finns ju alltid en risk att gamla klassiker plötsligt inte känns lika klassiska som man tyckte då.

Filmen sjuder av liv. Den sjuder av en iver att berätta, att berätta i bilder och med musik. Kreativiteten flödar. Det är som att regissören Danny Boyle skulle ha exploderat om han inte hade fått göra Trainspotting.

De inblandade spelarna presenteras på klassiskt vis med frysta stillbilder och namnen utskrivna: Renton, Sick Boy, Begbie, Spud och Tommy. Hur ofta har inte det här greppet använts vid det här laget? Och säkert tidigare också. Det funkar i vilket fall klockrent här.

Trainspotting utspelar sig mestadels i Edinburgh, Skottland (dock är det mesta inspelat i Glasgow enligt uppgift), och därmed bjuds vi ju på ett härligt talat språk filmen igenom. Skotsk engelska regerar nämligen i mina öron. Ändå bra att det är textat.

Kreativiteten flödar som sagt. Filmen är full med surrealism snedstreck magisk realism. (Vad är skillnaden mellan de två begreppen egentligen?) Delar av filmen känns som en dröm eller kanske passande nog en drogtripp. Men det är inte nån drogromantiserande film. Tvärtom. Droger är skit, det framstår med all önskvärd tydlighet.

Vi får både kvinnlig och manlig (!) full frontal nudity. Inte det vanligaste. Vi får Skottlands absolut mest avskyvärda toalett i en sån där galet surrealistisk sekvens. För att inte tala om hela avsnittet när Renton ska avgifta sig själv. Det fullkomligt pumpar av intensitet.

Det var verkligen en härlig upplevelse att se filmen igen. Jag mindes en del (mest känslan av filmen) samtidigt som det var som att se filmen för första gången igen. Extra kul då att den höll till 100 procent. Är det kanske ändå nån sorts inbyggd nostalgi som spökar trots att jag inte minns speciellt mycket. Och med spökar menar jag att det är nostalgin som lyfter filmen till toppbetyg vid den här omtitten så här 24 år senare.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Choose Life!

The Parallax View (1974)

Konspirationsteorier funkar väl alltid bra på film, eller hur? Det är något av en favoritgenre för mig. Filmer som Three Days of the Condor och Marathon Man är underbara. Min text om The Parallax View skrevs i november 2004.

Journalisten Frady (Warren Beatty) börjar gräva i ett mord på en politker efter att vittnena tre år senare har dött en efter en. Han blir mer och mer besatt av att avslöja den sammansvärjning som han tror ligger bakom.

Det kändes rätt snart att det här var en speciell film. Flera sekvenser är överraskande pga att filmen inte följer nån standardmall. I en mer vanlig film hade man t ex visat mer vad som hänt i vissa scener. Här klipps det direkt till något annat på ett ganska udda sätt. Jag nämner två såna scener för er som har sett filmen inom spoilermarkeringar:

<spoiler>
1. När Beatty kramar om sin kvinnliga vän (tv-journalisten) på balkongen. I nästa scen ligger samma kvinna död på ett bårhus.
2. Efter båtexplosionen får man aldrig se vad som händer med Beatty. I scenen efter är han bara på kontoret för att snacka med sin chef.
</spoiler>

I en mer vanlig film hade man känt att nåt var på gång, det hade byggts upp med hjälp av musik eller klippning på nåt sätt. Här puttrar en scen på, på ett nästan tråkigt sätt, för att plötsligt slå till helt från vänster med nåt överraskande. Två exempel: <spoiler>När båten exploderade (ut ur det blå) och när polisen plötsligt tar fram pistolen när Beatty står och fiskar framför dammen.</spoiler>

En annan sak jag la märke till vara att det ofta var ganska sparsamt med musik eller dialog. Jag vet att bl a Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir, som jag fick låna filmen av för övrigt) gillade musiken som skapade rätt stämning, och det gjorde den säkert i vissa scener, men jag måste erkänna att jag inte minns den riktigt. Då var ”ledmotivet” i Blood Simple effektfullare tycker jag. Däremot tycke jag som sagt att det ibland blev bättre stämning pga att det just inte var nån musik. Ett exempel är i början när den ena hitmannen jagas upp på taket av tornet av några män och de brottas. Här förekom ingen musik, utan man hörde bara ett obehagligt ljud från männens skor. En annan scen där man (eller regissören Pakula snarare) bygger upp stämningen utmärkt är ju ”flygplansscenen”. Ni som har sett filmen vet vad jag menar. Detta var det bästa avsnittet i hela filmen.

Skådisarna är bra. Beatty spelar så där envis och lite tjurskallig och sen gillade jag veteranen Hume Cronyn som hans chef på tidningen.

Som helhet tyckte jag dock det fattades lite för att den ska vara den där riktiga toppfilmen. Jag har sagt till Czech att den liksom var för smart för sitt eget bästa. Jag vet inte riktigt om det är vad jag menar, men jag kände ibland att jag inte kunde komma igenom den smarta ytan med mystiska händelser och organisationer och verkligen känna nåt för filmen. Kanske var det den sparsmakade dialogen som på gott och ont skapde en stämning som var effektiv i vissa scener men ibland gjorde filmen lite svåråtkomlig. I vilket fall som helst så blir det en fyra till denna konspirationsklassiker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Populärmusik från Vittula (2004)

Jag minns känslan jag fick när jag läste Mikael Niemis roman Populärmusik från Vittula (det här var innan filmen kom). Det var en känsla av fräschhet och överraskning av att läsa en så välskriven bok på just svenska. Det svenska språket är vackert ibland. Vid den här tiden läste jag troligen oftast böcker på engelska så det var en sorts uppenbarelse att läsa på svenska igen. Min text om filmatiseringen skrevs i oktober 2004.

Mikael Niemis bok har blivit film, och jag tyckte det var en ganska lyckad sådan. I början störde jag mig på Reza Baghers Smala Sussie-klippning som blev lite förutsägbar och inte smart som i Malmros film. Efter ett tag lugnade han dock ner sig och då blev det underhållande. Jag gillade bröllopsfesten. Den där gårdfarihandlaren var en ganska ruggig figur, mycket märklig, som tagen ur en Hasse & Tage-film eller nåt. Jag vet inte varför men jag fick en sorts Äppelkriget-känsla. Det kanske var naturmystiken. Jag måste säga att Björn Kjellman var rolig som skånsk musiklärare. Ett stort minus var förstås många av skådisarnas försök att prata med norrländsk dialekt. Vissa sket i det och pratade ren stockholmska. Det sistnämnda var nästan att föredra jämfört med Sten Ljunggrens stapplande försök att snacka norrländska. Klart godkänt blir betyget till Populärmusik från Vittula.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

The Crossing Guard (1995)

Sean Penn kanske är en pretentiös regissör (och skådis) men jag tycker ändå han gör stabila filmer. The Indian Runner och Into the Wild är bra filmer, helt klart. En av de minst kända Penn-regisserade filmen handlar det om idag och min text om The Crossing Guard skrevs i oktober 2004.

The Crossing Guard är en mycket märklig film om ett par (spelade av Jack Nicholson och Anjelica Huston) vars dotter blivit ihjälkörd av en rattfull förare (David Morse). När vi kommer in i handlingen har de två skilt sig och Huston bor ihop med en ny man. Filmen har en obehaglig stämning över sig. Detta bidrar mest Nicholson till. I filmen glider han runt som en storrökande zombie, med horor och på stripbarer. Han är besatt av att döda Morses rollfigur. Detta var Sean Penns andra film som regissör och han gör inte några lättviktiga filmer direkt. Ibland finns det dock en märklig humor i denna film. Egentligen känns den helt orealistisk när det gäller hur Morse och Nicholson agerar och de situationer som uppstår, men det spelar liksom ingen roll eftersom det ändå blir scener som berör och är gripande. Men en konstig film, som jag inte blir riktigt klok på.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Wild Rose (2018)

Har ni koll på Mary Steenburgen? Jag känner igen henne från främst Parenthood (där hon spelar Steve Martins fru), Back to the Future Part III och Curb You Enthusiasm (där hon är ihop med Ted Danson, vilket hon är i verkliga livet också).

Vad jag inte hade koll på är att Steenburgen för drygt tio år sen när hon vaknade upp efter en ganska enkel operation, som dock krävde anesti (narkos på vardagssvenska), började höra musik i sitt huvud. Hon hörde musik hela tiden och kunde inte sluta höra den. Hon kunde inte fokusera på att jobba som skådis, att läsa manus, lära sig repliker osv. Hennes hjärna hade på något sätt förändrats och allt som hon upplevde gjordes om till musik i hennes huvud.

Till slut, för att få nån sorts ordning på sitt liv började hon ta musiklektioner för att kunna skriva ner de sånger hon hörde. Jag tror t.o.m. hon och Ted flyttade till Nashville (de har åtminstone en bostad där) för att hon skulle kunna jobba med sin låtskrivarkarriär. Country verkar vara hennes genre. Vid det här laget har hon credits på över 50 utgivna låtar. Vilken otrolig, och även på ett sätt skrämmande, historia. Det visar väl också att det aldrig är för sent att byta karriär, och göra nåt annat med sitt liv. Just Steenburgen var ju så illa tvungen men ändå.

Varför skriver jag om det här? Jo, för att jag nyss har sett filmen Wild Rose där en av Steenburgens låtar är själva ledmotivet.

Wild Rose handlar om Rose-Lynn som precis blivit frigiven från fängelset efter en dom för ett knarkrelaterat brott. Rose har en karta över USA och ett vykort från Nashville i sin cell och orden ”Three chords and the truth” tatuerade på sin arm. Japp, hon drömmer med andra ord om att åka till Nashville och göra karriär countryartist.

Det är ju bra att ha drömmar. Problemet är bara att Rose är en riktig slarvmaja som ständigt ställer det för sig själv och dessutom för sina barn. Under tiden i fängelset bor barnen hos hennes mamma (spelad av mysiga Julie Walters). Jag misstänker att Rose hoppas på ett liknande upplägg när hon drar till Nashville. Kan man sympatisera med en sån rollfigur? Rose är ett typexempel på vad jag skulle säga en osympatisk rollfigur. Man vill bara skaka om henne och skrika ”skärp dig för i helvete!”.

Men.

Sen börjar hon sjunga. Och då kan jag inte låta bli att smälta. Rose spelas av Jessie Buckley som jag förstås kände igen från den strålande (ehe) tv-serien Chernobyl. Det visade sig att Buckley har en mäktig och rörande sångröst fylld med känsla och äkthet. Precis vad som behövs för en countrylåt.

Filmens manus är kanske lite förenklat med osannolika saker som sätter käppar i hjulet för Rose samt att hon beter sig osannolikt korkat och därmed sabbar för sig själv.

Jag kan avslöja (spoiler!) att Rose till slut åker till Nashville. Vad jag däremot inte ska avslöja är vad som händer där och hur filmen avslutas. Men jag kan säga att jag gillade det. Det var en lite annorlunda avslutning där det mer handlade om att hitta sig själv och hur man ska leva sitt liv än om att nå framgång. Fast det kanske är samma sak?

Jag skulle beskriva Wild Rose som en blandning av en Mike Leigh-dramakomedi och Jills veranda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jessie Buckley sjunger ledmotivet ”Glasgow” på BAFTA-galan i februari 2020 (pre-pandemi)