Watership Down (1978)

6 september, 2020 11 kommentarer

Watership Down är en brittisk animerad film som bygger på romanen med samma namn av Richard Adams. På svenska fick både boken och filmen namnet Den långa flykten. På filmens soundtrack hittar vi ”Bright Eyes” sjungen av tenoren Art Garfunkel. Det är en sorts fantasyberättelse, eller kanske fabel är en bättre beteckning. Kaninerna det handlar om är antropomorfiserade och kan t ex prata, åtminstone så förstår vi tittare vad de säger. John Hurt gör en av rösterna som kaninen Hazel.

Jag får lite Sagan om ringen-vibbar och även den vackra The Song of Sea kommer jag att tänka på. Det är ibland ”målade” bilder, som om man har använt sig av vattenfärg. Det finns nåt genuint med stilen som jag gillar. Ibland ser man t.o.m. hårstrån som smygit sig in under overheadbladen. Jag kan inte heller låta bli att tänka på Studio Ghibli, även om jag inte sett röken av några hårstrån i deras produktioner. Miyazaki hade slitit sitt hår om så varit fallet.

I slutändan handlar filmen om att söka sig till nya marker för bosätta sig när man måste fly. I det här fallet för att människor kommer att skövla kaninernas fina hedar. Det ska byggas nya bostäder! Filmens titel, Watership Down, är namnet på den gräsbeväxta kulle som kaninerna har som slutmål på sin långa flykt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den svenske organisten Bo Hansson släppte 1977 albumet ”El-ahrairah” som var inspirerat av Richard Adams roman. El-ahrairah är i boken en mytomspunnen kanin som förekommer i de flesta av kaninernas sagor. Här är ”Utvandring”, det första spåret på albumet. Det är drygt 16 minuter som är svängigt, fånigt, melankoliskt och funky på samma gång. Briljante Kenny Håkansson på gitarr!

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Drama, Fantasy, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Dream (2008)

4 september, 2020 6 kommentarer

Dags att skicka upp en gammal preblogg-text med tillhörande Om visningen-anekdot om en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2008. Det är en film regisserad sydkoreanen Kim Ki-duk. Min preblogg-text om Bi-mong (Dream) skrevs i festivaltider i november 2008. Jag undrar och tvekar över om jag kommer att vilja gå på årets festival? Speciellt med tanke på hur logistiken brukar se ut i vanliga fall. Men saker kan ju hinna ändras fram tills dess. Vem vet?

Jag trodde ett tag att Kim Ki-duk skulle kunna bli en favoritregissör. Jag hade hört mycket gott om Livets hjul och jag hade sett och gillat – hyfsat gillat i alla fall – Soom (Breath) på Filmfestivalen förra året. Jag hade i och för sig sågat Hwal (The Bow) men det kändes som ett olycksfall i arbetet. Även Järntrean och den mer våldsamma Seom (The Isle) verkade intressanta (jag har dock inte sett dessa än).

Bi-mong handlar om en kille (Jan) och en tjej (Ran) vars liv vävs samman pga att det Jan drömmer blir verklighet för Ran. En klart godkänd början på filmen som har ett upplägg som tilltalar mig. Det är roligt samtidigt som det är mystiskt. Men det leder tyvärr ingen vart. Upprepningar och en handling som rinner ut i sanden är det som följer. Slutet är bitvis snyggt men hade bara funkat fullt ut om filmen som helhet hade varit lika bra. Nu känns filmen inte helt genomarbetad. En svag trea blir det ändå. Bitvis magiskt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Jannike Åhlund, fd chef för Göteborgs Filmfestival, som skulle se Phoebe in Wonderland, hade hamnat på fel visning och fick rusa ut när filmen började för att irra in i rätt salong på Saga.

Arkiverad under Asiatiskt, Övernaturligt, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , , ,

Uncut Gems (2019)

2 september, 2020 2 kommentarer

Bröderna Safdie! Coolt namn på två coola filmmakarbröder. Uncut Gems är den andra filmen jag ser av dem.

Jag har nog aldrig var nåt jättefan av Adam Sandler. Samtidigt har jag nog aldrig varit ett större Adam Sandler-fan som just när jag såg Safdie-brödernas Uncut Gems. Sandler blev inte ens Oscarsnominerad för sin stressframkallande insats som New York-juveleraren, optimisten, opportunisten och spelmissbrukaren Howard Ratner, vilket väl får betraktas som en stöld.

Om jag jämför med bröderna Safdies förra film, Good Time, så är det ganska mycket som jag känner igen. Det är samma nerviga och närgångna stil. Det är samma typ av intensiva färger. Den strålande elektroniska musiken är även i Uncut Gems gjord av Oneohtrix Point Never a.k.a Daniel Lopatin.

Vi har en huvudroll som inte är en idiot (nåja) men som tar ständiga risker och felbeslut (vilket kanske är definitionen på ”idiot”). I Uncut Gems är det nog uppskruvat några snäpp till då Ratner är en obotlig spelare, som när han för en gångs skull får till nåt bra bara väntar på första bästa tillfälle att förstöra allt igen. Det är både fascinerande och jobbigt att se på.

När skrev en kort blänkare om Uncut Gems i mitt inlägg där jag listade 10 i topp: Filmer 2019 så jämförde jag med Curb Your Enthusiasm. Där är det ju Larry David som ständigt hamnar i den ena situationen efter den andra som han måste ta sig ur. Uncut Gems är Curb Your Enthusiasm på crack eftersom insatserna (!) är så höga, och det gäller både pengarna Ratner spelar för och följderna det får om han skulle förlora.

Ratner är på ett sätt den evige optimisten. Jag tror aldrig jag har sett en så optimistisk rollfigur på film. Han dominerar trots att han är i underläge, som om att han inte förstår att han är i underläge. Istället för optimistisk skulle man förstås kunna säga att Ratner är dumdristig och har ett allvarligt problem med spelberoende…

…och ja, till slut visar det sig att även Ratner har en gräns som överskrids och det leder till en total hopklappning.

Slutet involverar en basketmatch som Ratner har spelat på och det är knappt jag kan titta. Jag vet ju att det kommer att gå åt helvete. Den sista kvarten eller så kan vara det svettigaste jag har sett. Det kommer gå helvete. Det kommer gå åt helvete. Det kommer gå åt helvete. Nej, vänta, vad händer?! Det gick inte åt helvete. Fast, vänta, det gjorde visst det ändå. Eller? <spoiler>Men han dog lycklig ändå där han gjorde det han älskade</spoiler>. Snudd på toppbetyg från mig!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Good Time (2017)

30 augusti, 2020 6 kommentarer

Bröderna Safdie! Coolt namn på två coola filmmakarbröder. Good Time är den första filmen jag ser av dem.

A good time är väl det sista man säga att Robert Pattinsons rollfigur, Connie, har i filmen. Ett rån går år helvete, Connies brorsa grips, och sen spenderar Connie resten av filmen på flykt undan både rättvisan och andra kriminella i ett New York som inte ser ut som i en Nora Ephron-romcom. Som om inte det vore nog försöker Connie även fixa 10000 dollar för att betala borgen för att få ut brorsan ur finkan.

Oj! Vilken intensitet. Färgerna, närheten, neonen, den elektroniska musiken av Oneohtrix Point Never. Filmen tar vändningar jag inte är med på. Alls. Det ständiga flödet, drivet, påminner mig lite om entagningsfilmen Victoria. Skillnaden är att Good Time är mycket bättre, både vad gäller handlingen och skådespelarna. Dessa element är viktigare än att en film är gjord i en tagning, det inser man rätt snart.

Allting sker i ett desperat flöde, nästan utan paus, och känslan är att det här ju aldrig kan gå bra. Jag önskar mig nästan ett The Florida Project-slut för att ge rollfigurerna, Connie främst, nåt, även om det skulle vara filmens önskedröm. En annan film jag kommer att tänka på är faktiskt svenska Tjuvheder. Även den har en sorts känsla av undergång över sig. En känsla som nästan blir komisk när allt går åt helvete i kubik

Om jag ska slänga in en brasklapp här så är det att filmens huvudpersoner inte är jordens smartaste och det kan möjligen vara svårt att relatera till dem. Jag vet att vissa har problem med filmer där korkade personer tar idiotiska beslut. Haha, och när jag uttrycker mig så, så dyker ju förstås Give Me Liberty upp som ett exempel på en sån film. Och den gillar jag också. Jag har tydligen en förkärlek för hetsiga filmer där rollfigurerna trasslar in sig i ett nät av korkade eller överilade beslut.

När det gäller Connie så är han en person som kan vara svår att tycka om. Han är i grunden, i alla fall som det framställs i filmen, en skitstövel som utnyttjar allt och alla, inklusive sin förståndshandikappade bror Nick. (Förståndshandikappade, är det rätt ord? Nej, det är det förmodligen inte… Intellektuellt funktionsnedsatte säger 1177.se.) Nick behöver absolut inte vara med på ett bankrån och sen slängas in i ett fängelse. Han behöver vård och omsorg. Men Connie har en plan. De brukar ju ha det. En sista stöt som ska ge pengar för att ge den vården och omsorgen. Men Connie skulle inte ha valt just den där satans eftermiddagen att göra rånet på…

Jag gillar filmens titel eftersom den i mina ögon snyggt knöt ihop vad som till slut händer med Connies rollfigur, att det som hände på ett sätt var värt det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Good Time hamnade på plats 12 på min lista över 2017 års bästa filmer. Den är kanske något av en oslipad diamant, men kanske kan brödernas nästa film ta sig in på en årsbästalista?

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

La zona (2007)

26 augusti, 2020 2 kommentarer

Jag undrar om La zona kom upp på bio delvis pga att mexikanska regissörer var heta 2008 (och kanske är det fortfarande) med tre amigos i spetsen. Det är ju trots allt en ganska smal film, men thrillergenren och ämnet hjälpte nog, plus då att hajpen kring de tre vännerna (Alfonso Cuarón, Guillermo del Toro och Alejandro González Iñárritu) gjorde sitt till. Själv såg jag och skrev om filmen i juli 2008. Jag önskar jag kunde tipsa om var man kan se den men det verkar inte som några av tjänsterna på nätet har den. Och på bio går den ju inte längre…

La zona är mex-dramathriller som till största delen utspelas i ett inhägnat bostadsområde (gated community på svenska) i Mexico City. Under en stormig natt så tar sig några halvkriminella fattiga in i området för att försöka göra inbrott i någon villa. När morgonen gryr är en ung pojke kvar i området. Han är ensam, han är mordmisstänkt, och han är jagad (min kommentar: ’71 någon?). Familjerna i området lever i sin värld och tycker sig kunna ta lagen i egna händer. Det gäller i alla fall majoriteten av familjerna. Sonen i en familj känner dock att det som händer är fel.

Det är en klart intressant idé och bitvis riktigt bra. Intressant med tanke på gränsen mellan USA och Mexiko, fattiga och rika. Samma sak pågår inom Mexikos gränser; det verkar vara en naturlag. Samhällets baksida vill man inte veta av. Filmen visar även upp vad som händer i sektliknande sammanslutningar: inget bra. Jag vet inte riktigt vad som fattas för ett bättre betyg, men det känns ibland som en tv-film. Fokus saknas lite grann. Är det sonen som är huvudpersonen? Det hela rinner ut sanden. En stark trea ger jag filmen, som jag såg för nästan en månad sen men inte hunnit med att skriva om förrän nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag gillade för övrigt poliskommissarien i filmen. Han var rättfram i en korrupt och slapp omgivning. <spoiler>Till ingen nytta</spoiler>.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Mother! (2017)

23 augusti, 2020 6 kommentarer

Jag borde förstås ha klämt ur mig en text om Darren Aronofskys Mother! så fort jag hade sett den. Det finns ju en del att hålla reda på vad gäller den filmen. Det händer mycket, det är kaotiskt, surrealistiskt, och tempot är rätt så uppskruvat. Om jag minns rätt. Dessutom gillade jag filmen skarpt, så mycket vet jag. Men jag kom aldrig till skott.

Däremot har jag kvar mina anteckningar från när jag såg den så här kommer en tankeströmsrecension, en sorts transkribering av de omedelbara tankar som poppade upp i mitt huvud under titten. Förmodligen lika oförklarliga tankar som filmen i sig är.

Obs! Varning för spoilers om du inte har sett filmen.

Det är väl inte J-Law som brinner i början? Det känns direkt att det är en speciell film. Den är utstuderad, udda (pretto?). Jag gillar stämningen. Vad är det folk ogillar med filmen?! Min kommentar nu: haha, kanske att den är just pretto.

Det känns lite som en home invasion-film. Eller kanske Roman Polanskis Carnage.

Så. De bor alltså i samma hus som brann ner (med hans familj i?). Sen mötte han ”Mother” som renoverade alla rum. Jag tolkar det som att Ed Harris och Michelle Pfeiffer är personer som representerar de båda: Mannen och Mother.

Paranoia! Lite skräckkänsla. Jag tänker på Polanski igen. Repulsion. Hjärtat i toaletten. Där gick mina tankar till Dirty Pretty Things.

Filmen är så intressant och öppen för tolknig. Handlar den om att privatlivet invaderas på Twitter? Hur folk tror sig kunna ta sig friheter och låtsas som att de känner kändisar.

Hahahahahaha. Rolig replik: ”You’re an arrogant cunt”. Min kommentar nu: ooooook. Men jag censurerar inte mig själv. Jag tyckte tydligen det var en rolig replik i sammanhanget.

De sitter och hoppar på diskbänken som inte är säkrad.

Det är nu uppenbart, för mig, att den handlar om friheter som folk tar sig på sociala medier.

”They’re ruining everything!”
”It’s just things, they can be replaced!”

Falska profeter, ja, visst. Surrealism. Jag gillar’t. Den enfaldige mördaren. Sociala medier. Sorg på Internet. Alla ska ha en piece. Palestina vs Israel. Vänster vs höger. Folk man trott på visar sig vara svin. Folk som inte visar hänsyn (i verkligheten och på nätet).

Ja, så mycket att smälta.

Varför har ingen jämfört den med Sauls son?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Mother! hamnade på plats sju på min topplista för 2017.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Surrealism, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Man in Grey (1943)

21 augusti, 2020 Lämna en kommentar

På Wikipedia genrebeskriver man The Man in Grey som en melodram (ett melodrama?). Det var tydligen inget jag tänkte på, eller i alla fall nämnde, i min gamla preblogg-text som skrevs skrevs i juni 2008. Däremot har jag en melodram-kategori på bloggen som man klicka på om man vill se vilka andra melodramer jag skrivit om. Ledtråd: man kan räkna dem med två fingrar.

När jag för ett tag sen köpte en del noir-filmer på dvd så blev det, pga att jag ville ha Odd Man Out, också en box med James Mason-filmer. Nu har jag sett den första Mason-rullen, The Man in Grey, som inte är en noir (i mina ögon) men den saknar ändå inte svärta. Tvärtom. Filmen utspelas under 1800-talet och är ett triangeldrama mellan den elake lorden Rohan (Mason), helylletjejen Clarissa (Phyllis Calvert) och fatale-häxan Hesther (Margaret Lockwood). Clarissa och Hesther träffas på en flickskola och blir vänner, i alla fall tror Clarissa det. Man skulle faktiskt kunna kalla filmen en kostym-noir. Jag kallar The Man in Grey för det i alla fall.

Filmen är brittisk och känns brittisk, lite torr och inte speciellt spektakulär. Det är lite som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) skrev för ett tag sen: brittiska filmer kan ibland kännas lite, jag vill inte säga amatörmässiga, men ospektakulära i alla fall. James Mason är skönt hänsynslös som den onde lorden, även om han inte är med så mycket och inte heller är huvudpersonen. I fokus står väl egentligen den snälla Clarissa. Det som sticker ut är att filmen visade sig ha en avslutande del som var överraskande grym/tragisk. Jag vet inte om filmen väckte uppståndelse på sin tid, men det känns som om den borde ha gjort det. Betyget blir en trea. Det var kul att se en ung Mason och uppfriskande med ”noir-slutet”, och då bortser jag från den, precis som prologen, tillrättalagda epilogen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Film noir, Kostymdrama, Melodram, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Breath (2007)

19 augusti, 2020 Lämna en kommentar

Dags att skicka upp en gammal preblogg-text med tillhörande Om visningen-anekdot om en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2007. Det är en film regisserad sydkoreanen Kim Ki-duk och som jag nämner i texten hade tidigare sett The Bow. Till dags dato har jag även sett Järntrean (Bin-jip) och Dream (Bi-mong). Min preblogg-text om Breath (Soom) skrevs i november 2007.

Förra gången jag såg en film av Kim Ki-duk var faktiskt på Filmfestivalen för två år sen. Den gången hette filmen The Bow och var en besvikelse. Denna gång var det bättre. Breath är en ganska annorlunda film som blandar allvar och humor lite hur som helst (fast så brukar det ju vara i asiatiska filmer). Personerna i filmen får man inte veta mycket om, varför de agerar som de gör eller egentligen hur de kommit till den situation de är i. Huvudperson är en kvinna som är olycklig i sitt äktenskap och som (därför?) beslutar sig för att besöka en dödsdömd fånge i ett fängelse. Där gör hon allt (och lite till) för att göra livet gladare för fången.

Breath är en fascinerande film som dock känns lite statisk och begränsad. Ibland är den bisarrt rolig t ex när kvinnan sjunger olika sånger för fången medan fängelsechefen tittar på via övervakningskamera. Som helhet blir det en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Hmm, hände nåt speciellt på den här visningen av Kim Ki-duks nya film? Hmm, ja, när filmen skulle starta kom bara ett statiskt piiiiiiiiiiip ur högtalarna och filmen var helt ofokuserad. Detta pågick nån minut, varefter man bröt och tände tokstarka lampor i ansiktet på alla i salongen. Sen säger man att det kommer ta ca 10 minuter innan filmen ska starta om från början. När den väl startar om så är ljudet fixat (halleluja). Däremot är filmen fortfarande fantastiskt oskarp. Detta åtgärdas efter en kvart eller så. Men det var ändå en ok visning. Det är ju trots allt festival med folk som jobbar ideellt och så. Eller nåt. 😛

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2007 Tagged with , , , , , , , , , ,

Evigheten och en dag (1998)

9 augusti, 2020 Lämna en kommentar

Evigheten och en dag av den grekiske regissören Theo Angelopoulos bara måste vara en sån film som jag såg eftersom SVT:s Filmklubben visade den. I början av 00-talet hade jag för vana att kolla på dessa kulturtantsfilmer som visades på tisdagkvällar på SVT. Min text om Evigheten och en dag, som för övrigt vann Guldpalmen i Cannes, skrevs i september 2004.

Bruno Ganz spelar huvudrollen i denna grekiska (kalimera, filmis!) (min kommentar: filmis var en gammal filmforumkompis med grekiskt påbrå) film om författaren Alexandre som är allvarligt sjuk och inte har lång tid kvar att leva. Han lämnar sitt hem för sista gången för att checka in på sjukhus. Det blir dock en lång dag och natt för Alexander som tänker tillbaka på sitt liv, och räddar en albansk pojke undan polisen.

Mmm, en lugn (tråkig?), långsam (seg?) och ganska stämningsfull (händelselös?) film var detta. Övergångarna mellan händelser i nutid och händelser tidigare i Alexandres liv är snyggt gjorda och påminde mig lite om John Sayles Lone Star (även om filmen är helt olik i övrigt). Den lille albanske pojkens öde är gripande, och det är tydligt att han inte litar på någon eller något. Ibland är filmen smått surrealistisk (och bra), bl a under en nattlig bussfärd som pojken och Alexander gör i slutet av filmen.

Ganz är utmärkt i sin roll och jag stördes inte nämnvärt av att det inte var hans röst vi hörde, utan en grekisk skådis. Dubbningen var bra gjord och den stämde med hur Ganz ser ut. Betyget blir en stabil trea pga att filmen bitvis vinglade mellan de positiva omdömena jag gav ovan och de negativa inom parentes.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , ,

T2 Trainspotting (2017)

7 augusti, 2020 4 kommentarer

Anledningen till att jag såg om Trainspotting och därmed kunde konstatera att den höll för nostalgihajpen var förstås att jag dagen efter skulle titta på uppföljaren T2 Trainspotting. Titeln, T2, någon, why?

Filmen inleds med att vi presenteras för alla och var de nu befinner sig i livet 20 år efter händelserna i den första filmen. Trenton, han springer förstås, men på ett löpband den här gången. Spud sitter på en stol och pratar. Vi får många callbacks till originalet.

Det handlar om kompisar från förr. Alla har blivit äldre men minnena, och sveken, finns kvar. Band som bryts, består eller knyts. Edinburgh, hemstaden. Eller är det hemstaden? Man vill ju kanske vara ung men är gammal och då är det som att man kanske inte känner sig hemma i en gammal hemstad. Allt förändras ju. Bättre kanske att söka sig till nya marker.

Stilen är som tagen ur den första filmen, vilket känns helt logiskt. Det är hetsigt och intensivt och Ewan McGregor drar sin monolog om man vad man ska välja.

”Choose Facebook, Twitter, Snapchat, Instagram and a thousand others ways to spew your bile across people you’ve never met. Choose updating your profile, tell the world what you had for breakfast and hope that someone, somewhere cares.”

Ett sidospår som inte funkar riktigt är det med Begbie (Robert Carlyle). Det kändes krystat. Begbie sitter i finkan men rymmer och träffar sin son som ska iväg till college för att studera. Begbie tycker sonen är en tönt och att han borde bli kriminell. Ok? Jag tror t.o.m. Begbie, hur galen han än är, skulle vara glad över att sonen väljer en annan väg i livet. Kom igen nu! Men det stod väl i manus antar jag…

En ny bekantskap är Sick Boys flickvän Veronika som spelas av bulgariskan Anjela Nedyalkova. Jag gillade henne. Hon påminde mig om Lykke Li till utseendet. Nästan ”lika som bär”-varning där (se videorna nedan). Kanske lite Ana de Armas också.

Det är sällan man ser en film som så tydligt återkopplar till en tidigare film. Filmerna bör alltså ses som en double feature, annars missar man mängder av referenser. Det finns säkert många andra exempel på en uppföljare som direkt refererar till händelser och scener från en tidigare film, men här är det verkligen en stor del av innehållet och kanske, förmodligen, en för stor del. Men det bidrar till den där melankoliska känslan av nostalgi.

I slutändan räcker det ändå för att dela ut en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Choose Life!

Lykke Li – ”I Follow Rivers”

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →