The Rider (2017)

När jag var på skolresa i Finland för länge sen slog jag huvudet i ett element under ett kuddkrig. Det blev en tur till akuten för att sy ihop mig. Under några veckor efter det fick jag duscha med duschmössa tills stygnen var borta, precis som vår rodeoryttare Brady i filmen The Rider. Bradys skador efter en rodeo-olycka var dock betydligt värre än mitt jack som krävde fyra stygn eller så.

The Rider är en udda blandning av poetisk konstfilm, vardaglig realism och dokumentär. Den är skriven och regisserad av Chloé Zhao och känns som en ny typ av film med amatörskådisar som spelar sig själva. Även Sean Baker tycker jag rör sig i samma vatten med sina filmer Tangerine och The Florida Project.

The Rider innehåller en hel del starka scener. Det gäller t ex när Brady (spelad av Brady Jandreau) kollar på YouTube-klipp från när han tävlade innan sin olycka. Förmodligen är det hans syster som har filmat. Jag undrar om han kommer att kolla på olycksklippet?

Ännu starkare och finare blir det när Brady besöker sin vän Lane som har skadats ännu allvarligare än Brady efter en liknande rodeo-olycka (tolkade jag det som men det var en bilolycka i verkligheten).

Allra finast är dock alla scener när Brady jobbar med hästar. Mannen som talar med hästar. Det är tydligt att det här är Bradys kall. Det känns som hästar är gjorda för att Brady ska rida på dem. En scen där Brady tämjer en vild häst är väldigt fin. Jag sitter som på helspänn men känner ett intensivt lugn. Ett fokus. Precis som Brady skulle jag tro.

Efter sin olycka råder läkarna honom att aldrig tävla i rodeo igen. Men finns ett tryck på Brady att komma tillbaka, att komma upp på hästryggen (sic!) igen. Ett sorts macho-tryck. Kom igen, var en man! Back at it. För vännen Lane är det inte ens en möjlighet då han är betydligt värre skadad (förlamad). Jag påminns lite om The Wrestler med Mickey Rourke. När en viss sak är allt är det jobbigt att komma igen om den saken rycks bort.

Landskapet de vistas i är så vackert att det av nån anledning nästan ser ut som kulisser eller matte paintings. Filmen är inspelad i the Badlands of South Dakota. Ett mycket vackert område.

Ursprungsbefolkningen och deras kultur är och har en stark närvaro i området. Brady och hans familj ber en bön för rodeo-kompisen Lane vid en eld och det känns som en urceremoni. Intressant hur det här är en naturlig del av allas kultur.

D’oh! Nu när jag läser på lite mer om filmen igen ser jag att alla huvudpersoner är av Lakota-folket och att filmen är inspelad i indianreservatet Pine Ridge. Ja, inte så konstigt då att deras kultur förekom i filmen. Jag blev nog lurad av skådisarnas namn. Jandreau, det låter ju kreolskt. Alla skådisarna som förekommer i filmen spelar för övrigt i princip sig själva.

En liten brist i The Rider kan vara att den har lite för lite av en story. Samtidigt kan den inte ha mer story för då blir den nåt annat, nåt den inte är. Kanske är det här egentligen en dokumentär. Eller? Det blir luddigt det hela. Frågan är om jag ger filmen en fyra trots mina svaga invändningar vad gäller formatet. Ja, ni ser svaret nedan.