Natural Selection

20 november, 2011 6 kommentarer


Titel: Natural Selection
Regi: Robbie Pickering
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Om jag ska beskriva den amerikanska indierullen Natural Selection med ett ord så får det bli charmig. Filmen inleds med att en fånge flyr från ett fängelse i Florida genom att gömma sig i gräsklipparpåse och sen ”lifta” med gräsklipparen ut ur fängelset när det ska klippas gräs på fältet utanför murarna. Efter denna inledning så får vi träffa Linda (Rachael Harris) som lever tillsammans med sin väldigt kristne man Abe (John Diel). Trots att det finns lust hos båda (speciellt på morgonen) så vägrar Abe att ge efter. Nej, istället ska det bes vid sängen till JC om att inte ge efter för frestelsen.

Nå, man anar väl att det ligger nåt mer bakom — och det gör det. När Abe får en hjärnblödning får Linda reda på att han har donerat sin säd på en spermabank i 25 år. Hon får även reda på att det finns en son nånstans i USA som Abe vill träffa. Det visar sig att sonen är från Florida… Linda ger sig ut på en road trip för att hitta honom.

Jag tycker filmen inleds lovande. Det är roligt, med den vanliga lite udda indie-humorn. Jag gillar oftast när man driver med den kristna högern i USA. Det är kanske politiskt inkorrekt att gilla det men jag kan inte hjälpa det. Det finns nåt lockande med att vara så där strikt kristen men ändå ha starka frestelser att försöka avstå ifrån.

Själva grejen med filmen är att den naiva Linda träffar den strulige Raymond (Abes son alltså). Det är en kulturkrock av stora mått. Samtidigt som två olika livsstilar möts så lär sig de båda nånting på kuppen. Raymond (Matt O’Leary) kommer till insikt om att han kanske ska ordna upp sitt liv. Linda inser att hon kanske inte behöver stanna med Abe. Eller?

Bristen med filmen tycker jag är att dess dramatiska delar inte riktigt funkar. Humorn är oftast bra men som helhet så blir det inte tillräckligt tungt för att hålla hela vägen. Sen har jag även svårt för strulpellen Raymond, åtminstone i början. Han är mest irriterande, titta bara på bilden här ovan. Filmens Linda är en kvinna som förhoppningsvis får ett bättre liv. Nu när jag tänker efter så påminner Natural Selection en hel del om Waitress (som jag såg på Festivalen för några år sen) just när det gäller det här kvinnlig frihet eller vad man ska säga. I slutändan kan jag inte ge godkänt till filmen och då är jag förmodligen för hård mot den.

2+/5

Om visningen: En positiv sak med visningen var att det var en helt ny salong för mig. Nån som hört talas om Klarabiografen tidigare? Den ligger i Kulturhuset. Kulturhuset visade sig dessutom vara en byggnad som sjuder av liv. Det var folk överallt på alla våningar. Det spelades schack, det lästes böcker och serier, det köptes biljetter till Stadsteatern, det fikades, det snackades, det åktes rulltrappa. Senaste gången jag själv besökte Kulturhuset för en kulturupplevelse var när jag såg Aniara. Läs om den upplevelsen här.

När det gäller själva visningen så fick volontären lite hjärnsläpp när hon skulle önska en trevlig… ja vadå? Hon var tvungen att lämna scenen eftersom hon inte kunde komma på vad hon skulle kalla det som skulle äga rum. ”Visning” brukar de flesta säga. Jag har varit med om samma sak. Det bara tar helt stopp i hjärnan och det ord man är ute efter går helt enkelt inte att hitta.

Annars var det dålig lutning i salongen och jag fick ett huvud framför mig som störde lite. Många skrattade lite överdrivet mycket, speciellt en snubbe som satt precis bredvid oss. Så fort Raymond (rollfiguren som jag inte gillade) gjorde nåt struligt så skrattade han. Högt. Om och om igen. Ett tecken på att jag inte blev helt engagerad av filmen var att jag nickade till lite i mitten. En positiv sak var att publiken (inklusive mig) applåderade efter filmen. Trots att jag inte var helt positiv själv till filmen så är det kul med applåder.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival 2011 Tagged with , , , , , , , , ,

The Yellow Sea

15 november, 2011 16 kommentarer


Titel: The Yellow Sea (Hwanghae)
Regi: Na Hong-jin
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Efter debaclet med visningen på festivalen där textfilen spårlöst hade försvunnit för de stackars volontärerna (se nedan om visningen) så har jag nu äntligen sett den sydkoreanska thrillern The Yellow Sea. Bakom filmen ligger Na Hong-jin som gjorde den mörka och våldsamma thriller The Chaser som jag såg i somras.

Filmen handlar om taxichaffisen Ku-nam (Ha Jung-woo med samma nästan efterblivna stil som i The Chaser) som bor i en sorts självstyrande koreansk provins i Kina. Livet ser inte ljust ut för Ku-nam. Han är spelberoende och fortsätter spela trots att han är skyldig mycket pengar. Hans fru har åkt till Seoul för att jobba där men han har inte hört nåt från henne på väldigt länge. Efter att till slut ha blivit skyldig lite för mycket pengar så gör han en deal med den lokale gangsterbossen Myung-ga (Kim Yun-seok, även han från The Chaser). Ku-nam ska åka till Seuol för att mörda en boss inom den sydkoreanska maffian. Förutom den lilla mördaruppgiften tänker Ku-nam även passa på att hitta sin fru. Låter väl som en enkel plan?


Det tar ett tag innan filmen kommer igång. Men den sydkoreanska thriller-känslan där man inte riktigt vet vad som kommer hända, där stämningen är mörk men absurd, där våldet är grafiskt men snyggt, infinner sig snart. Från det att Ku-nam anländer till Seuol är filmen en grymt spännande thriller. Ku-nam hamnar i en situation som blir allt mer desperat. Han lyckas med den ena panikartade flykten efter den andra. Antingen har han polisen efter sig eller så är det gangsters.

Sin vana trogen visar sig inte den koreanska polisen från sin bästa sida. Det är lustigt det där, jag tror inte jag har sett en enda sydkoreanska thriller där polisen har varit med och de inte har gjort bort sig. Jag skulle väldigt gärna vilja fråga en korean (kanske en koreansk regissör på ett Face2Face på nästa års festival) vad det här beror på. En företeelse som faktiskt lös med sin frånvaro var det sedvanliga regnet. Däremot får vi se en del vatten då transporten till och från Seoul sker via båt på Gula havet (därav filmens namn). Och sen tror jag det snöade om jag minns rätt.

Jag rekommenderar The Yellow Sea. Det är en mörk (mörkare än jag trodde) och våldsam thriller med skön sydkoreansk känsla. Actionscenerna håller världsklass som vanligt.

4-/5

Efter att ha sett bilden ovan med en springande Ku-nam kom jag att tänka på repliken ”run, Forrest, run!” från en välkänd film som jag hittade en bild ifrån. Det finns säkert hundratals liknande bilder från alla möjliga filmer men va fan, dessa båda bilder hamnar i Lika som bär-kategorin.


Om visningen: Efter en arbetsdag som markerade slutet på en ganska stressig period — vi fick till slut till en release av vår mjukvara (nej, jag jobbar inte på Voddler ;)) — så var jag i helt rätt stämning för att se en lång sydkoreansk och välgjord (förhoppningsvis) thriller. Jag såg fram emot filmen eftersom regissörens förra film The Chaser var helt ok om än ingen höjdare. Visningen ägde rum på Bio Rio vilket gjorde mig lite orolig då deras biofåtöljer är ganska obekväma åtminstone om det är en lång visning. Efter lite energiintag kom jag in i salongen i ganska god tid och tog en plats hyfsat lång fram. Det var gott om plats och blev aldrig mer än till en tredjedel fullt kanske.

Innan filmen drog igång kom det som vanligt fram en volontär som hälsade välkommen och presenterade filmen. Hon nämnde även att nästa film skulle börja direkt efter The Yellow Sea, det var tajt med tid, och därför skulle vi ta nödutgången ut efter filmen istället för den vanliga utgången. Detta för att underlätta insläppet till nästa visning. Hon skulle efter filmen stå och markera hur vi skulle gå. Jaha, det var ju bra att de tänker på sånt innan filmen tänkte jag.

Filmen rullade igång, först med hel radda med produktionsbolag som varit med och bidragit med kosing, det tog aldrig slut. Det brukar vara så när det handlar om asiatiska filmer som släpps internationellt, då ska både de asiatiska bolagen och de amerikanska (oftast) presenteras. Sen kom de egentliga förtexterna och lite melankolisk musik. Efter nån minut kom en koreansk berättarröst samtidigt som vi ser bilder på några mahjongspelande koreaner varav en är berättarrösten förstår man snart. Vad som emellertid saknas är TEXTNINGEN. Kanske den kommer snart tänker de flesta i salongen… men efter ytterligare nån minut står det klart: Det saknas textning i denna sydkoreanska film där alla pratar koreanska eller kinesiska.

Nån springer ut för att göra personalen uppmärksam på detta faktum. Den första volontären säger bara ”sorry, jag kan inget om tekniken”. En mer teknisk kunnig person letas upp och efter ett tag stoppas filmen och det meddelas att det inte finns nån text. Om man är missnöjd (nähä, varför det?!) så får man vouchers på två valfria filmer under festivalen. De flesta lämnar salongen och får sina vouchers. Många tycker dock inte att det räcker med vouchers för andra filmer utan de vill ha pengarna tillbaka. Jag kan förstå dem, man har ju liksom ett färdigt schema och egentligen inte tid att se några andra filmer. Just ikväll har man väl i och för sig tid men är man inställd på en viss film så…

När jag står i kön för att få mina vouchers så hör jag en snubbe i personalen som pratar i telefon. Han frågar den som är på andra sidan luren om filmen faktiskt ska ha engelsk textning och får beskedet att: jo, det ska den ha. Aha, de kanske försöker hitta den där textfilen nånstans tänker jag. På Bio Rio är det digital projektor som gäller och texten finns i form av en fil på en dator som man ska koppla till filmen. Jag antar att det fungerar på ungefär samma sätt som när man kopplar t ex en SRT-fil till en AVI-fil när man använder en mediespelare som VLC.

Jag går tillbaka in i salongen tillsammans med en grupp andra. Där inne startar filmen om ett antal gånger, spolas tillbaka, startar igen, men aldrig dyker det upp nån engelsk text. Efter en halvtimme ger personalen upp och meddelar att det inte kommer bli nån visning av The Yellow Sea. Gahahaha. Det var bara att bryta ihop och komma igen. Personalen påminde om att filmen skulle visas dagen efter också och då kunde man ju gå. Jag frågade ”jaha, den visas imorgon igen, men kommer det vara med eller utan text då, haha?!”. Det kunde de inte svara på. Jag beslutade mig för att inte chansa, det får bli att se den på annat sätt helt enkelt.

Det roligaste med det hela den här episoden var nog att när det meddelades att det inte skulle bli nån visning så kom det fram en koreansk tjej och frågade personalen ”men kan ni inte köra filmen ändå, utan textning, jag kan ju koreanska!!!”. Hon fick svaret att ”nej, nu kan vi inte köra visningen eftersom den krockar med nästa film”.

Bara på Stockholm Filmfestival. 😀

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Stockholm Filmfestival 2011, Thriller Tagged with , , , , , , , ,

Magic Valley

13 november, 2011 6 kommentarer


Titel: Magic Valley
Regi: Jaffe Zinn
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Magic Valley kallas ett område i södra Idaho. Anledningen till att den här delen av Idaho (som ligger uppe i nordvästra hörnet av USA) har fått det magiska namnet är att man här i början av 1900-talet anlade två stora dammar. Detta fick till följd att det tidigare karga och obebodda landskapet förvandlades till ett rikt jordbrukslandskap. Speciellt magiskt är nu inte den miljö som skildras i filmen. Vi får under en dag träffa några personer i ett litet samhälle ute på landsbygden. Scott Glenn, som är den enda skådisen som jag känner igen, spelar ortens sheriff som gillar att jaga fasan från polisbilen eller plocka upp hö som fallit från nån lastbil eftersom han behöver lite till sin gris och sin häst.

Men egentligen handlar filmen om en tragisk olyckshändelse som en av personerna i filmen går omkring och har ångest för. Eller jag vet inte om filmen egentligen handlar om det heller. En flicka är i alla fall borta och hennes mor undrar vart hon tagit vägen. Dottern skulle ju bara vara på bio med sina vänninor kvällen innan. På morgonen är hennes säng tom. Medan mamman letar efter sin dotter leker några barn ute i naturen. De ägnar sin förmiddag åt att att försöka fånga laxforell i en bäck.

Det är en väldigt vacker film. Landskapet och hur det fotats är strålande och rogivande tillsammans med musiken. Om jag ska droppa några referenser till andra filmer säger jag Gus Vant Sants Paranoid Park blandat med John Sayles filmer som utspelas i olika amerikanska stater (Silver City, Sunshine State, Lone Star, City of Hope). Det här hade kunnat vara Sayles film om Idaho. Nu är det inte Sayles film utan regissör är för mig okända Jaffe Zinn och Magic Valley är hans debutfilm.

Precis som i Sayles filmer så är det fokus på människorna snarare än själva brottet eller mysteriet eller vad det nu handlar om. Vad vi får se är en dag i det stilla livet i ett samhälle nånstans ute på landsbygden i Idaho. Fast helt utan konflikter är det inte. En fiskodlare upptäcker på morgonen att i princip alla av hans fiskar har dött av syrebrist. Det visar sig att nån idiotbonde har lett om vattnet ner till sina odlingar istället för att det går ner till fiskdammarna.

Sayles filmer brukar vara ganska ljumma på nåt sätt och därför gillar jag dem men det är inte ofta de får toppbetyg. Det är likadant här. Det blir aldrig riktigt intensivt eller dramatiskt eller spännande men ändå sevärd, speciellt om ni gillar Sayles filmer eller kanske Frozen River/Winter’s Bone. Men i Magic Valley är white trash-faktorn inte alls lika hög om den ens innehåller en sådan faktor. Jag tänker även på en film som Wendy and Lucy. Så! Nu har droppat nog med filmtitlar för den här recensionen.

3/5

Om visningen: En skön tidig visning på Grand (som blivit lite av en favoritsalong). Redan nu har jag dock ledsnat på den reklam som visas innan filmerna. Det är samma reklam hela tiden. Förr om åren körde de bara en kortare jingle om festivalen. Nåväl. Innan visningen hälsades man som vanligt välkommen av en volontär. Den här gången lade hon dock till att man hade problem med ljudet och att ljudet bara skulle komma bakifrån. Om man var missnöjd kunde man gå ut och få byta sin biljett till en annan film. Under reklamen hade jag inte alls tänkt på att ljudet skulle ha varit dåligt men det kanske var ljudet på själva filmen som skulle strula. Nå, jag valde att sitta kvar och jag tänkte faktiskt inte ens på att ljudet bara skulle ha kommit från de bakre högtalarna. Enda grejen var väl att filmen var otextad. Till en början hade jag lite svårt att höra exakt vad alla sa. Exempelvis så mumlade Scott Glenn en del. Fast just att man inte riktigt hörde allt gjorde att man istället för att lyssna på dialogen i detalj liksom fick känna in filmen istället. Efter ett tag hörde jag dock bra, det gällde liksom att anpassa sig till den idahoska dialekten eller nåt.

Som avslutning blir det ytterligare ett Lika som bär-fall. Den här gången är det skådisen Matthew Gray Gubler (åtminstone som han ser ut i Magic Valley) som jag tycker är lik The White Stripes-medlemmen Jack White (åtminstone som Jack White ser ut på just den bilden jag hittat, haha).


Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Stockholm Filmfestival 2011 Tagged with , , , , , , , , ,

Play

10 november, 2011 11 kommentarer


Titel: Play
Regi: Ruben Östlund
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag har sen tidigare sett Ruben Östlunds Gitarrmongot (och gillat den skarpt) så jag visste på ett ungefär vad jag hade att vänta mig av hans senaste film Play, om Östlund nu inte helt ändrat stil alltså. Vilket han inte hade. Play är precis som Östlunds tidigare alster nästan genomgående filmad med en statisk kamera. Den här gången finns det dock några undantag med snygga panoreringar och zoomningar. Men i princip är det en helt statisk bild vi får. Man får känslan av att Östlund helt enkelt satt ut sin kamera i Göteborg och filmat vanliga människor. Givetvis är så inte fallet. Vanliga människor har han film, ja, men varje scen är förstås genomtänkt in i minsta detalj. Var ska kameran stå för att få den bästa bildkompositionen, när och var ska personer synas ordentligt i bild. Ska de vara suddiga eller bara skymtas i utkant av bild. Jag tror nog Östlund vet precis vad han gör och inget är en slump.

De vanliga människorna jag skriver om de gör för övrigt strålande skådespelarinsatser. Om ni vill höra äkta svensk dialog som inte klingar falskt och teater så titta på Östlunds filmer.

Vad handlar Play om? Mja, jag väljer att inte säga så mycket om det utan vill rekommendera alla att se den helt enkelt. Det är nämligen en mycket bra film. Men hur är filmen då? Ja, Östlund är en mästare på att få till en viss typ av scen. Det är en sån där scen som börjar lite anspråkslöst där nån kanske irriterar nån annan. Kanske i en offentlig miljö. Det hela börjar lite löst, det kanske är aningen obekvämt att titta på. Sen eskalerar det hela. En eller flera personer blir utsatta för nåt pinsamt, jobbbigt. Och scenen liksom bara fortsätter. Ingen i omgivningen hjälper till. De tittar men hjälper inte till. Typiskt är att det utspelas på t ex en spårvagn. Jag råkade precis se snutt från ett sånt klipp från De ofrivilliga (som jag inte har sett) och det förekommer ett flertal liknande scener i Play.

I en sekvens i filmen får jag se nåt som jag faktiskt tror att jag aldrig har sett på film. I alla fall inte så grafiskt. Jag tänkte att ”va fan Östlund, kan du inte ta och klippa nu?!” Men nej scenen fortsatte. När ni ser filmen tror jag ni kommer förstå vilken scen jag tänker på.


Förutom såna här påträngande scener som är ganska jobbiga att se på så har Östlund även på nåt märkligt sätt fått till en udda humor. Under filmens gång skrattade flera i publiken inklusive jag. För att i nästa scen svälja skrattet i halsen. De situationer som uppstår i filmen är vissa gånger helt absurda. Det finns en underbar scen med ett träd inblandat t ex. När ni ser filmen kommer ni förstå vad jag menar.

Jag tänker inte heller nämna några referenser till andra filmmakare för att försöka beskriva filmen. Då kan alltid några få förutfattade meningar. Se den bara. Gör det med lite tålamod bara. Vissa scener kan jag tänka mig att de kan upplevas som lite långa. Det förekommer liksom inga klipp utan det är en stillastående kamera som kallt betraktar händelserna utan att följa med när nån person går ut ur bild. Men det finns som sagt några snygga undantag från den regeln.

När det gäller teman som Play tar upp så är det rasism, rädsla för våld, fördomar, politisk korrekthet, rädsla för att ingripa eftersom det kan vara obehagligt, hot, hot om våld, hur man beter sig när man är över- eller underläge, mm, mm. Och sen är filmen alltså bitvis riktigt rolig på ett udda sätt. Bitvis är den faktiskt briljant rolig. Som slutord kan säga att det kanske är dags för Östlund att fundera på att byta stil lite. Nu har han gjort tre filmer i samma tekniska stil och det kan vara dags att överraska. Nu säger jag inte att han ska göra en Beck-film men nånting som bryter av kanske. Med det sagt så rekommenderar jag givetvis ändå Play.

4/5

Om visningen: På väg till denna min första film på festivalen hann jag med att äta en märklig skapelse. Jag gick förbi en korvkiosk. Det visade sig vara en lite annorlunda moj. Istället för vanligt bröd eller mos så serverades korven i en friterad potatisspiral. Även korven friterades tillsammans med potatisen (tror jag i alla fall). Mja, inte helt klockrent kan jag säga. ”Kocken” valde även innan jag hann stoppa honom att fullkomligt hälla på BBQ-krydda. Denna kulinariska egenhet var inte heller helt lätt att äta eftersom jag ville inmundiga den på vägen till bion då jag var lite sen. Nåväl, efter denna snabba måltid inhandlades lite godis och för säkerhets skull en kopp kaffe.


Jag anlände till biografen Grand kanske i senaste laget, typ 10 minuter innan utsatt tid. Men trots att insläppet redan hade varit och föreställning var utsåld så fick jag en bra plats på tredje eller om det var fjärde raden. Innanför mig satt en snubbe som plötsligt reste sig utan ett ord och gick ut. Nån minut senare kom två andra som undrade om platserna innanför mig var lediga. Ja visst sa jag eftersom den första snubben inte sagt ett ord om att hålla platserna. Ytterligare nån minut senare kom den första snubben tillbaka och fick då snällt sätta sig längst ut på kanten. Fast han verkade inte sur över det, haha.

I övrigt var det en skön första visning på festivalen. Inga logistiska problem utan allt funkade bra. Bra publik men ingen applåd efter filmen — en applåd som det var väldigt nära att jag startade men jag får applådera här istället. 😉

Kändisspotting: Jag kände igen Nahid Persson Sarvestani, regissör bakom dokumentären Drottningen och jag.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2011, Svensk film Tagged with , , , , , , , ,

The Shawshank Redemption

5 november, 2011 36 kommentarer


Titel: The Shawshank Redemption (Nyckeln till frihet)
Regi: Frank Darabont
År: 1994
IMDb | Filmtipset

Det var riktigt länge sen jag såg The Shawshank Redemption. Jag mindes den som mycket bra men att det skulle vara världens bästa film ställde jag mig väldigt tvivlande till. En stark fyra, så långt kunde jag sträcka mig. Eftersom jag hade tillgång till ett antal gratisfilmer på Voddler och just Nyckeln till frihet fanns med i utbudet så bestämde jag mig för att se den. Nu skulle jag en gång för alla se om Frank Darabonts filmatiseringen av Stephen Kings novell Rita Hayworth and the Shawshank Redemption levde upp till sitt rykte.

Filmen började. Efter ungefär fem minuter så ville jag att den aldrig skulle ta slut. Filmen är något så udda som en mysig fängelsefilm. Miljön i fängelset dit Andy Dufresne (Tim Robbins) hamnar efter att ha blivit dömd för mordet på sin frun och hennes älskare är som tagen ur en mysig sagovärld. Alla där inne är mer eller mindre mysiga farbröder. Det är nästan så att till och med ”systrarna” som uppmanar Andy att tappa tvålen i duschen är mysiga.

Givetvis har vi en sadistisk fängelsechef (Bob Gunton) — ”Put your trust in the Lord; your ass belongs to me!” — och hans partner in crime vaktchefen (Clancy Brown). Men som sagt, till och med dessa karaktärer… ja jag behöver inte säga det. De passar liksom in i sagovärlden som Darabont bygger upp. Där ska ju finnas elakingar, det hör till, men man vet liksom att det goda kommer att segra.


Jag har faktiskt lite svårt att se att Kings novell kunde bli en så här bra film. Jag minns novellen som, inte tråkig eller dålig, men lite torr. Vad är det som gör att filmen funkar så bra? En sak är att King har hållit sig så långt borta från filmen som möjligt. En annan sak är att de filmatiseringar av King som brukar bli bäst är de som är baserade på hans kortare historier. Ta bara Stand By Me som bygger på novellen The Body. Darabont gjorde ju The Green Mile (en lång roman) några år efter Shawshank och den är ju bra men lite överlång.

Berättarröst på film är ju ett omdebatterat ämne. Bra eller dåligt? Ja, jag är väl kanske inget större fan men jag brukar inte irritera mig speciellt heller. En sak kan jag konstatera: om det är nån som ska agera berättarröst så är det berättarrösternas berättarröst. Yes, you guessed it: Morgan ”Rösten” Freeman.

Tim Robbins som Andy… ja, Robbins är en ganska märklig skådis. Har han egentligen några andra uttryck än sitt vanliga (uttryckslösa) då det verkar som om han har tagit några Valium i sin trailer innan inspelning? Men det konstiga är att han funkar perfekt just här. Man sitter liksom och är irriterad på att han verkar så lugn och inte gör nåt… gör något. Vid några tillfällen skymtar man dock hans desperation bakom den oberörda fasaden.

Som jag skrev i början, så fort filmen börjar så vill jag att den inte ska ta slut. Det måste vara ett tecken på en bra film. En mycket bra film.

5/5

Vad tycker andra filmbloggare om ”världens bästa film”? Ja, Voldo gillar den i alla fall.

Arkiverad under Betyg 5, Drama, Film, Recension, Stephen King, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Raging Bull

1 november, 2011 19 kommentarer


Titel: Raging Bull (Tjuren från Bronx)
Regi: Martin Scorsese
År: 1980
IMDb | Filmtipset

Här kommer en riktigt gammal recension av en film som jag inte har sett sen jag såg den då för åtta år sen. Egentligen borde jag väl se om den och stämma av vad jag tycker nu men va fan, det finns ju så mycket film att se som jag aldrig sett… 😉

Raging Bull var trojkan Martin Scorsese-Robert De Niro-Joe Pescis första film tillsammans. Senare gjorde de även Goodfellas (1990) och Casino (1995). Raging Bull handlar om boxaren Jake LaMottas liv, både i men kanske främst utanför ringen. LaMotta var en envis, misstänksam och tjurskallig typ, vilket han hade nytta av i ringen, men utanför densamma gjorde det att hans liv var stökigt och till slut rätt så tragiskt.

Efter en kort inledning där en fet och utbränd LaMotta förbereder sig för ett nattklubbsframträdande 1964, tar filmen sin början 23 år tidigare i New York. Det är då tidigt i LaMottas karriär och han drömmer om att få gå en titelmatch. Detta visar sig inte vara alltför lätt, eftersom han vill gå sin egen väg och vägrar prata med den lokala maffioson Tommy Como (Nicholas Colasanto). Jakes bror Joey (Joe Pesci) som agerar manager gör sitt bästa för att tygla Jake och övertyga honom om att gå via Tommy nog är det enda sättet. Livet vid sidan om ringen är inget vidare för Jake som ständigt bråkar med sin fru. När han träffar den unga (15 år) och vackra blondinen Vickie (Cathy Moriarty) som umgås i kretsen kring Tommy Como så är det första äktenskapet slut och han gifter sig med Vickie (när hon fyllt myndig ålder). Nu följer en tid av relativ lycka för Jake. Han boxas framgångsrikt och kommer närmare sin titelmatch, och dessutom får han och Vickie barn. Efter att ändå ha kontaktat Tommy får Jake till slut sin chans att bli mästare men han eller åtminstone hans stolthet får betala ett rätt så högt pris.


Jag vet inte hur många flottyrmunkar per dag som krävs men resultatet ser ni till höger

Att Jake har framgång i ringen är inget som avspeglas i det verkliga livet. Han är misstänksam, för att inte säga paranoid, och övertygad om att Vickie är otrogen. Han ber därför sin bror Joey att hålla ett öga på henne när han inte är hemma. Till slut går det så långt att han misstänker alla i sin omgivning inklusive Joey. Det kan bara gå på ett sätt. Utför.

Under förtexterna i början ser man LaMotta dansa i ringen till tonerna av pampig musik vilket är en otroligt tung, vacker och perfekt inledning på denna svartvita film. Boxningsscenerna är brutalt strålande med ljud och klippning som inte kan bli bättre. Hela rollbesättningen med De Niro i spetsen gör ett mycket övertygande jobb. De Niro gjorde som de flesta vet en s.k. Renée Zellweger under filmen. Från en 70 kilos boxare i topptrim till en fet och avdankad föredetting på drygt 25 (?) kilo mer är en slående (ursäkta) förvandling. Men det är inte bara det yttre som gör intryck förstås. De Niro gestaltar LaMottas paranoida, våldsamma, aggressiva men samtidigt osäkra och ångerfulla natur på ett imponerande och mycket realistiskt sätt. Samtidigt som LaMotta är en rätt så patetisk figur så känner man verkligen hur han brottas med sina inre demoner. Speciellt minns jag en scen mot slutet av filmen när LaMotta hamnat i finkan efter att ha serverat minderåriga alkohol på sin nattklubb. Förtvivlad slår han nävarna mot väggen i sin cell samtidigt som han skriker ”I’m so stupid! Stupid. Stupid. Stupid. Stupid”.

Betyget kan inte bli annat än det högsta till denna film som nog borde ha fått en Oscar för 1980 års bästa film. Detta sagt utan att ha sett Ordinary People som fick priset.

5/5

Arkiverad under Betyg 5, Boxning, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Pusher

26 oktober, 2011 10 kommentarer


Titel: Pusher
Regi: Nicolas Winding Refn
År: 1996
IMDb | Filmtipset

Fiffi postade precis en recension av danska superfilmen Pusher. Enda anledningen att Fiffi inte gav den en klockren fyra var att hon var dum nog att se den otextad. 😉 Här kommer min recension som har några år på nacken men som jag nog tror fortfarande gäller.

”A week in the life of a knarklangare”. Frank (Kim Bodnia) är knarklangare (pusher) i Köpenhamn. Han och kompisen Tonny (Mads Mikkaelsen) glider runt och dealar, snackar skit och festar. Frank får sitt knark från lokala juggo-gangstern Milo (Zlatko Buric). Frank är skyldig Milo pengar. Vid en affär med en svensk (Peter Andersson) går allt fel och Frank torskar för polisen. Nu står han utan både knarket han skulle sälja och pengarna han skulle ha tjänat. Veckan som började så bra är på väg utför. Utför. Detta är regissören Nicolas Winding Refn debutfilm.

Oj, oj, fan vad kul det är när man relativt oväntat får se en toppfilm! Jag har ju i och för sig hört att en hel del gott om Pusher men man vet ju aldrig förrän man ser filmen själv. Det visade sig att detta var en otroligt tät, intensiv, realistisk, vad du vill, skildring av en persons liv, ett liv som är på väg ner i avloppet. Kim Bodnia gör en storstilad insats som desperate Frank, vars tillvaro blir ett helvetiskt kaos. Och han kan inte skylla på nån annan än sig själv. Mads Mikkaelsen är rolig som kaxig medhjälpare. De båda har en ganska roligt skildrad tillvaro i början av filmen, med en kul dialog. Kul att höra danska *host*fissefinger*host*. Sen har vi även den ruggigt sköna Buric som gangstern Milo. ”Franke. Franke, du är min bästa vän i hela Danmark!”. Underbart.

Förutom våldet och förfallet så finns det även lite andra inslag. Frank har ihop det, på nåt sätt, med horan (champagneflicka säger hon själv) Vic (Laura Drasbæk). Deras möten återger en sorts sorg som finns i hela deras tillvaro, som allt som oftast går ut på att bli hög eller fixa snabba pengar. Vid sällsynta tillfällen försöker de närma sig varandra, men det blir aldrig mer än en ångrad smekning på en axel. Klippningen imponerar liksom den tunga musiken som man borde skaffa. Sen är inledningen så snygg att den var värd att se två gånger. Om ni inte sett Pusher, så gör det ganska så snart.

4/5

PS. Precis som Fiffi så tipsar även jag om svenskdanska tv-serien Bron. Den finns att se på SVT Play.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , ,

I Saw the Devil

12 oktober, 2011 7 kommentarer


Titel: I Saw the Devil (Akmareul boatda)
Regi: Kim Ji-woon
År: 2010
IMDb | Filmtipset

En störande film. En film att bli störd av. En störd film.

En ung kvinna blir mördad av Kyung-chul, en ovanligt galen seriemördare spelad av Choi Min-sik, efter att hon har fått punktering ute på landsbygden. Hennes pojkvän Soo-hyun som är nån sorts hemlig agent svär att hämnas. Och eftersom det är en koreansk film så är det inte nån liten hämnd det handlar om. Den mördade kvinnan är dotter till en gammal polischef så Soo-hyun får tillgång till utredningsmaterial och snart är han Kyung-chul i hasorna.

Det var ett tag sen jag såg en så här jobbig film. Våldet är rått och explicit. Den obligatoriska koreanska crazy humorn lyser med sin frånvaro. Det gör däremot inte det extrema våldet och den genommörka handlingen.

Soo-hyun spelas av pretty boy Lee Byung-hun från A Bittersweet Life. Här förvandlas han till ett monster med endast hämnd i tanken.

En mer störd karaktär än den som Choi Min-sik spelar är nog svår att hitta. Filmens engelska titel antyder att han är eller representerar djävulen. En sak jag noterade var att han har ett par änglavingar på backspegeln i sin bil samt att han under en del av filmen har tröja med ett kors på sig.

Det regnar faktiskt inte i filmen. Däremot inleds filmen i snöfall så nederbörd blev det som sig bör i en koreansk film.

Vid ett tillfälle får vi se Choi Min-sik höja en hammare över sitt huvud och jag undrade om detta var en slump eller om det var en blinkning till Oldboy.

En störande film. En film att bli störd av. En störd film.

4-/5

Fler som sett och gillat (alla utom Sofia!) I Saw the Devil:

Movies – Noir
Fiffi
Rörliga bilder och tryckta ord
Vrångmannen
Filmitch

Mina recensioner av Kim Ji-woons tidigare filmer:

A Tale of Two Sisters (2003)
A Bittersweet Life (2005)

The Good, the Bad, the Weird (2008) har jag inte sett och det ska tydligen var nån sorts westernäventyrskomedi vilket gör mig lite tveksam men jag ska definitivt försöka se den då Kim Ji-woon har växt till en liten favorit hos mig.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

A Tale of Two Sisters

11 oktober, 2011 15 kommentarer


Titel: A Tale of Two Sisters (Janghwa Hongryeon)
Regi: Kim Ji-woon
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Tillbaka från en spännande kväll på Råsunda med trevligt slut! Sverige-Holland 3-2. Igår utlovade jag en recension av I Saw the Devil men det blir det inte. Jag kom nämligen på att jag även sett Kim Ji-woons dramarysare A Tale of Two Sisters från 2003 så vi kör en liten text om den filmen först.

Denna sydkoreanska psykologiska dramaskräckis handlar om två systrar som kommer hem efter en tids psykiatrisk behandling, vad det verkar. Deras mamma har nyligen dött, vilket tycks vara orsaken till deras sviktande mentala hälsa. Nu när de kommer tillbaka igen så är deras pappa ihop med den i systrarnas ögon ondskefulla Eun-joo. Stämningen blir allt mer spänd mellan de fyra samtidigt som mystiska saker sker i huset. Regissör är Kim Ji-woon som även gjorde A Bittersweet Life, en liten favorit från Stockholm Filmfestival 2005.

Oj, vilken vacker film! Den var faktiskt bland de vackraste jag har sett. Stämningen är helt underbar med ett foto utöver det vanliga och en sagolik ljudbild som skapar en krypande vacker känsla direkt. Fotot har en ren klar kvalitet med bilder som ibland är vackra och rogivande och ibland förmedlar en känsla av den krypande mystik som huset där allt utspelar sig är insvept i. Filmens ljudspår ackompanjerar bilderna utmärkt och främst är det den rent stämningsskapande ljudbilden som imponerar. Ibland är det nästan helt tyst, ibland bara ett lågt vibrerande som gör att man är på helspänn. Den mer traditionella musiken är ok, ett sorgligt stycke som till en början kändes lite smörigt men som i slutändan ändå gav rätt känsla.

Skådisarna i filmen känns handplockade för sina roller. De två som spelar systrarna lyckas förmedla det starka band som ofta finns mellan syskon, där det är den äldre systern Soo-mi som beskyddar sin yngre syster Soo-yeon. Styvmodern är en ganska läskig figur som är så där hispig och överdrivet snäll i början, och systrarna kan ju inget annat göra än att hata henne. Pappan verkar bortkommen och inte veta vad han ska göra i situationen.

Som jag skrev tidigare så är stämningen i filmen underbar och de hopp-scener som förekommer får bra effekt pga just denna krypande stämning. Jag hoppade till ordentligt några gånger, ofta när man precis slappnat av efter att man trott att hopp-scenen inte skulle komma den här gången. Bra timing med andra ord. A Tale of Two Sisters rekommenderas att se i ett mörkt rum, med bra bild samt framförallt bra och högt ljud för bästa effekt! Filmen är både ett drama om jobbiga minnen och syskonkärlek och en bra rysare.

4-/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , ,

A Bittersweet Life

10 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: A Bittersweet Life (Dalkomhan insaeng)
Regi: Kim Ji-woon
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Här kommer en recension av en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005. Anledningen till att jag postar den just nu är att jag nyligen sett regissören Kim Ji-woons senaste film I Saw the Devil där vi även träffar Lee Byung-hun, huvudrollsinnehavaren från A Bittersweet Life, igen. Recension av I Saw the Devil kommer förhoppningsvis imorgon (beror lite på hur sent jag kommer hem från matchen Sverige-Holland som jag faktiskt ska se live på Råsunda i Solna imorgon kväll).

Många asiatiska filmer har nåt märkligt över sig. Det känns inte riktigt som filmmakarna kommer från samma planet som jag gör. Bilder, scener, historia, känsla, skådisar, det mesta, känns liksom skruvat ett par varv extra. Så var också fallet i A Bittersweet Life, en våldsam gangsterhistoria där vi möter den ensamme hitmannen Sun-woo (Lee Byung-hun), vars känslor som han dolt börjar ge sig till känna när han ska bevaka gangsterbossens flickvän. I början är Sun-woo en känslokall underhuggare/fixare, men när hans hårda skal börja spricka dras han in i en våldsspiral där han ställs mot sin boss.

Jag gillade verkligen stämningen och känslan i filmen. Det finns ett antal actionscener då jag bara satt och njöt, speciellt när Sun-woo vid ett tillfälle slåss mot ett antal fiender och sen får tag i en bil som han använder som mur- och människobräcka. Det här kan koreanerna helt klart. Humor finns instoppad lite här och var, men jag tyckte ändå inte den kändes malplacerad. Jag blev inte förvirrad som jag ibland kan bli när jag ser asiatisk film (ja, jag generaliserar), när humor och allvar blandas allt för friskt. Här tyckte jag ändå det var separerat. Jag gillade även scenerna under slutuppgörelsen även om den kanske blev lite väl långdragen.

Det som jag gillade allra mest var ändå två av de sista scenerna där man får se tillbaka på vissa sekvenser i Sun-woos liv. Här får vi se en dold sida av Sun-woo som ändå har funnits hela tiden, det är bara det att vi inte har fått se den. Betyget blir en svag fyra.

4-/5

För er som har sett filmen så är de två scenerna jag tänker på:

Spoiler (markera för att läsa)
Scenen där Sun-woo lyssnar på tjejen när hon spelar cello (här är han harmonisk och lycklig och ler) och sen scenen under eftertexterna när han skuggboxas (här visar han sin lekfulla sida som liksom också varit dold hela filmen)
Spoiler slut

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2005 Tagged with , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →