Milk

5 oktober, 2011 9 kommentarer


Titel: Milk
Regi: Gus Vant Sant
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Milk är filmen om San Francisco-politikern Harvey Milk som var den förste öppet homosexuella amerikan som folkvaldes till ett politiskt ämbete.

Var det Sean Penn i huvudrollen som Harvey Milk? Jag var tvungen att påminna mig själv om att det faktiskt var det eftersom jag då och då glömde bort vem det faktiskt var som spelade Milk. Med andra ord, en riktigt bra insats av Penn och han knep ju Oscarn framför näsan på Mickey Rourke i The Wrestler. Jag höll på Rourke, delvis för att Milk nämligen var en lite tråkig film. Ja, faktiskt. Ämnet är viktigt och fortfarande aktuellt. Men…

…hmm, jag vet inte, jag hade väntat mig mer. Nu är den är klart sevärd och välgjord med bra insatser från alla skådisar. Emile Hirsch dyker upp som ganska oigenkännlig ung bög. Det tog 10 minuter innan jag insåg att det var samme snubbe som åkte skateboard i Lords of Dogtown och campade i Into the Wild (som ju Penn regisserade för övrigt).

Filmen handlar egentligen mer om hur rörelsen för rättigheter för homosexuella växer fram än om Milk som person. Detta gör att filmen blir aningen tråkig. Inte för att det är ett oviktigt ämne men för att det kanske passar bättre som dokumentär. Amerikansk historia är intressant och jag hade velat veta mer om händelserna, bl a Anita Bryant (en ganska läbbig kvinna med sin obehagliga Save Our Children-kampanj).

Det finns några tillfällen då filmen var på gränsen till för sentimental som när Milk blir uppringd av en rullstolsbunden kille som påstår att Milk räddat livet på honom. Detta sker precis efter att Milks pojkvän tagit livet av sig plus att Milk & Co är på väg att vinna en kampanj för att rösta ner ett förslag som ska minska homosexuellas rättigheter. Det blev för mycket.

Jag vet inte hur man skulle ha gjort filmen intressantare. Kanske skulle man ha fokuserat på en viss sak, en viss händelse. Nu var det, som jag såg att nån skrev, roligare att själv läsa på Wikipedia om Milk, Anita Bryant och Dan White (Milks mördare). Josh Brolin är för övrigt riktigt bra som Dan White, en uppenbarligen störd person. Det verkar inte som om han egentligen hade nåt emot homosexuella utan att han flippade ur för att saker inte gick hans väg. Känslan jag fick var att det hade kunnat handla om nåt annat. Men visst, om man är trångsynt så är man det även mot annat och andra, som t ex svartas rättigheter.

Som sagt, det som gör den här filmen värd att se är Penns prestation som är perfekt utan att kännas överdriven.

Bland andra filmbloggare verkar Fiffi och Movies – Noir vara inne på samma linje som jag medan Plox uppskattar filmen lite mer och förutsäger även Penns Oscarsvinst i sin recension.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

Paradise Now

24 september, 2011 11 kommentarer


Titel: Paradise Now
Regi: Hany Abu-Assad
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Jag postade nyss en recension av palestinska Gudomligt ingripande som på ett surrealistiskt sätt och tryfferat med symboler berättar om Israel-Palestina-konflikten. Jag tyckte inte den funkade som film. Därför postar jag en text om en film som tar upp samma ämne men gör det på ett betydligt mer intressant sätt, och dessutom får till en bra film på köpet.

När den här rullen kom så minns jag att jag hörde en del om den och jag hade nog tänkt att se den men det blev aldrig av. Nu blev det äntligen av, och det var tur det. Det var verkligen en film för mig. Långsam och reflektiv men med en lågmäld humor trots det allvarliga ämnet. Det var en film som berörde mig och kändes annorlunda. Det kändes nästan som en sf-rulle som utspelades på en avlägsen planet där två folk befinner sig i en långdragen konflikt till synes utan lösning. Det är bara det att det här är utspelas nu och på Västbanken och i Tel Aviv i Israel. Två palestinier, och barndomsvänner, ska utföra en självmordsattack i Tel Aviv. Vi får följa dem från att de får reda på att de har blivit utvalda för detta ”ärofyllda” uppdrag. Just detta att vi vet vad de ska göra gör att det finns en lågmäld och lite obehaglig spänning i filmen.

Nåt som filmen lyckas väldigt bra med är att gestalta hopplösheten i hela situationen. Det finns också nåt väldigt absurt i att dessa två män ska ta sina och andras liv. Hela situationen är så absurd att det ibland blir roligt, t ex när en av männen när han spelar in en avskedsvideo påminner sin mamma om att köpa en speciell typ av vattenfilter som han sett men inte hunnit upplysa henne om. Det enda negativa som jag kan komma på är att det förekommer en del ”skriven” dialog som redogör för de olika ståndpunkterna man kan ha i konflikten (väpnad konflikt med terroristattacker eller dialog som inte ger resultat). Det är en film som är vacker, långsam, märklig, inte som andra filmer. Det fanns några magiska ögonblick, speciellt mellan Said (en av självmordsbombarna) och Sulah (en nyinflyttade tjej som Said precis träffat).

4+/5

PS. Lite kul var att jag spelade in filmen när tv visade den. Av nån anledning så fattades första kvarten fast det insåg jag inte när jag började titta. Jag tyckte dock den började aningen direkt, utan nån egentlig inledning eller några förtexter. Vissa saker i handlingen kändes också lite konstiga men jag tyckte jag förstod det mesta. Efter filmen kollade jag upp hur lång den var och det visade sig alltså att jag hade missat första kvarten. Som tur var så råkade jag av en slump se att den fanns gratis på Voddler, så jag kunde enkelt kolla in första kvarten. Då kändes det lite som att se en mini-prequel. Jag kunde nu knyta ihop vissa händelser som jag sett under senare delen av filmen med det som hände under första kvarten. Ah, hur som helst, en riktigt trevlig film.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

Gudomligt ingripande

21 september, 2011 4 kommentarer


Titel: Gudomligt ingripande (Yadon ilaheyya)
Regi: Elia Suleiman
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Här kommer en gammal recension som jag skrev på den tiden när jag nog var aningen mer pretto än vad jag är idag. Gudomligt ingripande är en ganska typisk film från den tiden: den är gjord av en regissör från Palestina, den uppskattades av t ex SvD och den visades på Folkets Bio. Fast grejen med just den här filmen var att jag inte tyckte den var så bra.

Gudomligt ingripande är verkligen en annorlunda film men därmed inte per definition bra. Den kändes som en märklig blandning av Sånger från andra våningen och Måndag hela veckan. Dels förekom väldigt ofta samma typ av scener som i Roy Andersson film, d.v.s. såna med stillastående kamera, och dels återkom samma scener gång på gång. Filmen tar upp hur det är leva i Israel/Jerusalem/Ramallah och den gör det med hjälp av absurd humor och symbolik.

Just symboliken gör att det är svårt att komma in i filmen, liksom det faktum att det inte förekommer speciellt mycket dialog eller normal handling. Huvudpersonen säger exempelvis inte ett ord på hela filmen. Med god vilja kan man skönja en ramberättelse om en man som vi kan kalla huvudpersonen. Han har en hjärtsjuk far och en flickvän som bor i Ramallah. De — flickvännen och huvudpersonen — kan endast träffas vid väggspärren mellan Ramallah och Jerusalem. Där sitter de i en bil, tittar på vakterna vid vägspärren, håller varandra i handen, och säger inte ett ord. Däremot släpper de ut en röd balong med Yassir Arafat på som svävar förbi vägspärren in i Jerusalem för att slutligen stanna på Klippmoskén. Symboliskt så det stänker om det, men ingen speciellt upphetsande filmupplevelse. Det kändes som om vissa av scenerna skulle passa som kortfilmer men tillsammans i en film blev det lite långtråkigt faktiskt.

Ok, det fanns en del sekvenser som stack ut av ett eller annat skäl. T ex när huvudpersonen åker bil och äter en persika. När bara kärnan är kvar kastar han ut den genom fönstret. Den träffar en stridsvagn som står vid sidan av vägen, varvid stridvagnen exploderar i ett väldigt eldmoln à la amerikansk actionfilm. Ett kul avbrott i de lååångsamma scenerna var också när en pappmåltavla som några israeliska soldater tränar break dance-skytte mot, plötsligt förvandlas till en The Matrix-Trinity med palestinasjal som oskadliggör soldaterna på bästa Crouching Tiger Hidden Dragon-manér.

Tyvärr räcker inte det positiva till en hel film. Jag skulle vilja ge den mer eftersom det är alltid fräscht med annorlunda filmer men jag måste gå efter hur jag kände när jag såg filmen och då blir det inte mer än en tvåa.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Krig, Recension, Surrealism Tagged with , , , ,

Funny Games U.S.

17 september, 2011 11 kommentarer


Titel: Funny Games U.S.
Regi: Michael Haneke
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Det här är riktigt bra. För mig är det här en av Hanekes bästa. Jag såg filmen som en del av SVT:s Filmklubb och Fredrik Sahlin presenterade innan visningen. Han sa bl a filmen är en diskussion över våld och våldsfilm och att just amerikanarna behövde en sån film mest av alla. Well, när jag såg originalet på bio när den kom tyckte jag bara det var en otäck, manipulerade jälva bra film. Jag ville strypa Haneke när han höll på med sina filmiska knep. Att det skulle vara ett sorts inlägg i en debatt av människans behov av våld och våldsfilm var inte nåt jag ens reflekterade över, i alla fall inte som jag minns.

När jag nu ser den en andra gång, om än i form av en remake, så funderade jag lite mer under filmens gång. En sak Haneke gör att han visar att våldet inte är så trevligt om hjältarna inte vinner. En del våld i lagom dos är ok men sen behövs det nåt som känns vettigt, mänskligt annars blir inte våldet trevligt. Haneke har ingen som helst respekt för sina offer här, de är förbrukningsvaror.

Filmen är en mardröm som man hoppas att man blir väckt ifrån. Det är ungefär som att se om Sverige-Senegal från VM 2002. Man hoppas nånstans att Anders Svensson inte träffar stolpen efter sin helikopterfint. Men man vet hur det går. Här hoppas man ganska snart att de två handskbeklädda unga psykopaterna Paul och Peter (Michael Pitt och Brady Corbet) ska gå iväg från huset så fort de visat sig. Några gånger tror man att de är på väg. Men icke, de måste ju ha de där jävla äggen.

Funny Games U.S. är främst — precis som originalet — en iskall, otäck och psykologisk thriller. Finns det en massa undertexter i den? Mja, jag vet inte. Det är en våldsfilm fast nästan utan våld. Vi får se reaktionerna på våldet men i princip aldrig våldet i sig. Paul tittar flera gånger in i kameran och talar med publiken. Varför? För att visa att det är en film och i vanliga våldsfilmer finns också dessa blinkningar till publiken fast då är de inte lika tydliga?

Naomi Watts, som förresten är exekutiv producent för filmen, är mycket bra. Hon har en jobbig roll, det måste vara den psykiskt mest krävande hon spelat. Mer så än den i Mulholland Dr. även om också den filmen innehåller några utlämnande scener.

En annan filmbloggare som tyckt om Funny Games U.S. är Flmr som dock inte uppskattade (om det nu är rätt ord) filmen lika mycket som jag gjorde. Det gjorde däremot Addepladde. Borta hos Glory Box finns ett matigt inlägg där Sara, Fiffi och Sofia skriver om tre Haneke-filmer. Just Sofia skriver om Hanekes remake på sin egen film.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

Stranger Than Fiction

15 september, 2011 8 kommentarer


Titel: Stranger Than Fiction
Regi: Marc Forster
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Jag tycker att en romantisk komedi måste fokusera på det romantiska och det komiska. Stranger Than Fiction är både en romantisk komedi och en surrealistisk fantasy/mystery-dramakomedi. Det är kanske en sak för mycket. Jag blir i alla fall av nån anledning aldrig engagerad, jag vet egentligen inte varför. Jag gillar Will Ferrell i filmen. Ja, faktum är att jag gillar själva historien, ungefär ända fram tills att Will träffar Maggie Gyllenhaal. Det är nånting med kemin mellan de två som inte riktigt stämmer. Det hela framstår som för ”skrivet”, vilket väl i och för sig känns kongenialt.

Will är den av siffror besatte pedanten som lever ensam, och går mellan sitt sterila hem och sin lika sterila arbetsplats. Maggie, är oredan som driver ett kaffe där hon bakar jättegoda kakor. Åh, det blir bara för mycket.

Jag gillar Dustin Hoffman. Jag gillar (alltid) Emma Thompson. Men ändå blir jag inte rörd, indragen, av filmen. Den puttrar på men luften går mer och mer ur mig coh filmen. Jag gillar Latifah. Jag vet inte om det här är politiskt korrekt att säga men det var befriande med en svart skådis som liksom bara är en vanlig karaktär som lika skulle ha kunnat vara vit.

En film med liknande historia är Adaptation och den är såååå mycket bättre. Det är nåt med upplägget i Stranger Than Fiction som inte håller. Spoiler Att Emma träffar på den hon skriver om Spoiler slut nja, det är nåt som inte stämmer.

Andra som har sett och skrivit om Stranger Than Fiction är… hmmm, inte speciellt många. De enda jag kunde hitta bland de filmbloggar jag följer var Addepladde och Movies – Noir.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , ,

The Constant Gardener

11 september, 2011 10 kommentarer


Titel: The Constant Gardener
Regi: Fernando Meirelles
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att Filmitch precis skrivit om och gillat The Constant Gardener så kommer här mitt några år gamla omdöme om samma film. Tydligen hade jag vid den här tiden fått en sorts fixering på filmen Saw eftersom jag får för mig att jämföra dessa två filmer, eller åtminstone klippningen i dem.

Efter den framgångsrika Guds stad ”fick” den brasilianske regissören Fernando Meirelles chansen att göra en tysk- och engelskproducerad film med bl a Ralph Fiennes och Rachel Weisz som skådisar. Filmen bygger på en roman av John le Carré som handlar om trädgårdsintresserade diplomaten Justin Quayle som råkar ut för en tragedi när hans fru dödas i Afrika. Frun, spelad av Weisz, var något av en aktivist (jobbade för nån hjälporganisation verkade det som) och kom, tillsammans med en afrikansk läkare, några skumma läkemedelsföretag på spåren. Spoiler Det handlade om att testa nya, och potentiellt farliga, läkemedel på fattiga afrikaner Spoiler slut.

Det första jag la märke till när jag såg filmen var fotot, klippningen, och i viss mån musiken. Det hela kändes lite konstnärligt fast på ett bra sätt, inte på det där videoinstallations-sättet om ni förstår vad jag menar. Här tyckte jag det hetsiga fotot och den nerviga klippningen bidrog till att skapa en viss (obehaglig) stämning som kändes rätt i filmen. I t ex Saw, där filmmakarna verkade tycka att hetsig klippning har ett egenvärde i sig, var det bara jobbigt.

Det andra som stack ut lite var att själva historien berättades ganska fragmentariskt, men ändå i en viss logisk ordning. Dels får vi följa hur vår godhjärtade och lite tillbakadragna diplomat (spelad Fiennes alltså) träffar yrvädret Tessa (Weisz). De båda blir kära, gifter sig, väntar barn. Dels får vi följa Tessa som tillsammans med den afrikanske läkaren utreder skumraskaffärer både i fattiga afrikanska byar och på nätet. Och slutligen får vi följa Justin efter sin frus död, då han försöker förstå vad som har hänt och vad som ligger bakom. Dessa historier blandas det med lite fram och tillbaka.

Just berättarstilen, klippning och foto gav filmen en känsla som jag uppskattade. Det är en sorglig men vacker film tycker jag. Historien i sig är ganska enkel, inga obligatoriska vändningar och sånt (det slipper man). Det känns mer som om det är fokus på känslorna — vilka Fiennes gestaltar utmärkt. Jag gillade även Danny Huston, från bl a Silver City, i sin slemmiga roll. Även Bill Nighy (också han i en slemmig biroll) var bra. Ja, det var bra skådespelare genomgående.

Jag kan inte låta bli att tänka på filmer som Hotell Rwanda och Darwins mardröm. Det finns en hel del likheter, bl a den ”lev för dagen”-livsglädje som afrikaner (främst barn) visar trots i våra ögon ganska eländiga förhållanden.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , ,

Hierro

7 september, 2011 6 kommentarer


Titel: Hierro
Regi: Gabe Ibáñez
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Spanska skräckthrillers har varit i ropet de senaste åren. De har liksom tagit över efter en period då det var asiatiska rysare med bleka flickor med långt svart hår som gällde. Det som sticker ut lite med de spanska filmerna är att de brukar vara ganska dramainriktade samtidigt som de är rysare som t ex Barnhemmet.

Hierro är en riktigt stämningsfylld dramathriller. Den är fylld till bredden med poetiska, surrealistiska, läskiga, obehagliga bilder. Det är en film som helt bygger på stämningen som byggs upp och hålls kvar.

Har ni drömt en dröm där ni är på väg till flygplatsen och har gott om tid, ni packar, taxin är beställd, allt är lugnt men så börjar det strula lite, plötsligt är nyckeln borta, men det är fortfarande lugnt, bara du hittar den där nyckeln, ja men där är den, då kan du gå ner till taxin som kommit och väntar utanför, jaha, då går vi ner till den, men vänta nu var är väskan, den var ju här alldeles nyss, tog jag med den in i köket, nämen var är den nu då, ah där är den puuuh vad skönt då kan vi gå, äntligen, men nu hittar jag inte biljetterna, och nu är klockan plötsligt mycket, bara en timme kvar till check-in, nu blir det tajt, allt börjar falla samman, nu är taxin borta också, aaah vad är det som händer?!?! Och så vaknar du.

Ungefär så är den här filmen. Alltså riktigt bra om man tycker såna drömmar är läbbiga och om man gillar läbbiga filmer. Fast här är det inte ett i-landsproblem som att missa ett plan utan det handlar om att förlora ett barn.

Handlingen är egentligen inte nåt speciellt men stämningen och nerven är hela tiden tillskruvad. Dessutom är den grymt snygg. Kanske är det på gränsen till för arty-fartigt foto men jag gillar det. En annan sak att hålla utkik efter är små detaljer som dyker upp med jämna mellanrum. Det handlar om små detaljer som bara glimtar förbi, som t ex en tavla där plötsligt vågorna börja svalla in mot stranden. Man kan missa dem om man blinkar.

Slutbetyget blir på gränsen till en fyra men den når kanske inte riktigt fram. Bitvis satt jag och funderade på hur de skulle förvalta den nerv som man lyckats skapa under filmen. Hur ska man knyta ihop säcken? Oftast i liknande filmer brukar det ju handla om actionfyllda thrilleravslutningar och det var lite det jag satt och hoppades på att det inte skulle bli.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Skräck, Surrealism Tagged with , , , ,

Apornas planet: (r)Evolution

6 september, 2011 13 kommentarer


Titel: Apornas planet: (r)Evolution (Rise of the Planet of the Apes)
Regi: Rupert Wyatt
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Ni bör inte läsa den här recensionen om ni inte sett filmen och vill undvika spoilers.

James Franco spelar Will Rodman, en sån där forskare som tror att allt och alla kan botas med vetenskapen. I flera år har han försökt lösa gåtan med Alzheimers, hur man kan bota den jobbiga och tragiska sjukdomen. När filmen inleds är han i slutskedet av arbetet, studier pågår med schimpanser som försöksdjur. Om han kan lyckas få schimpanser att bli smartare så borde medicinen även fungera för att bota dementa människor, ja, ungefär så resonerar Doktor Will.

VD:n på företaget låter motvilligt försöken att fortgå men låter Will få veta att han inte ska låta sina känslor att styra. Här kan vi ana att det hela är personligt för Will. Och mycket riktigt, när vi får se honom komma hem efter jobbet är det till en far som blivit sjuk i Alzheimer.

Till slut är då stunden kommen. En schimpanshona, nummer 9, även kallad Bright Eyes, har uppvisat förbluffande resultat i intelligenstester och Will presenterar det nya läkemedlet för företagets styrelse. Will vill gå vidare med nästa steg: försök på människor. Styrelsen är imponerad över resultatet och allt verkar gå som på räls… men så får plötsligt Bright Eyes ett raseriutbrott, flyr från sin bur och orsakar kaos. Resultat: Will kan glömma det där med försök på människor. Ja, VD:n beordrar att alla apor ska avlivas med omedelbar verkan.

Efter tumultet som uppstår när Bright Eyes gick bärsärk så upptäcker en av Wills kollegor att Bright Eyes precis hade fött en lite unge. Hur slutar det här då tänker ni? Ska de verkligen avliva den lilla hjälplösa ungen? Nej, givetvis inte. Will anser att hon precis hade fött var orsaken till att Bright Eyes blev aggresiv och adopterar i hemlighet den lilla ungen som får namnet Caesar. Historien kan börja.

Tyvärr blev jag aningen besviken på den här rebooten/prequelen. På förhand hade det snackats en hel del om de otroliga datoranimerade aporna. Hmm, ja, det är möjligt att de var snygga. Ja, egentligen är det otroligt vad man kan göra med datorkraft och mjukvara. Men jag vet inte om det blir en bättre film för det. Sen tycker jag (och speciellt min bror) att det fortfarande finns tendenser till att de animerade karaktärerna studsar fram när de rör sig. Ehuru de voro apor de hoppade såsom som grodor.

James Franco är väl den jag tycker är bäst i filmen tillsammans med John Lithgow som spelar pappan. Det var kul att se Lithgow för övrigt, det var ett tag sen. Nu finns det väl inte så många andra kandidater till bästa skådis eftersom de flesta andra stora rollerna görs av datoranimerade/mocapade apor. Undrar hur Oscarsjuryn ska resonera här framöver, det måste ju bli en fråga att ta ställning till förr eller senare? Ska man dela ett eventuellt pris mellan Andy Serkis och en datoranimatör?

Freida Pinto är med som Wills flickvän Caroline. Hon gör en ganska intetsägande roll som Wills samvete och bättre sida. Hon har alltid nåt klokt att säga när Will gör saker som vi vet är fel. Men hon ställer givetvis alltid upp ändå. Pinto är helt ok men rollen är inte superkul.

Filmen och dess karaktärer gör en helomvändning med ungefär halva filmen kvar. Plötsligt inser Will att det han gör är fel. Man kan inte manipulera med natur, djur och människor. Han inser det efter att Caroline säger några kloka ord, förstås. Företagets VD gör däremot helt om åt andra hållet. Efter att först ha varit väääääldigt försiktig med experimenten så går han plötsligt all in, utan hängslen och livrem. Förklaringen som ges stavas p-e-n-g-a-r.

Brian Cox har en ganska meningslös biroll som chef på en sorts uppsamlingsplats för herrelösa apor. Och så Tom Felton (japp, Draco Malfoy himself) som chefens sadistiska son som älskar att reta och förnedra aporna. Får han betala dyrt för sina pojkstreck? Åhå, hur kunde ni gissa det. Stackars Felton, hoppas han inte har blivit typecastad som barnrumpaelaking. Och Andy Serkis? Har han blivit typecastad som mocap-skådis?

Den omtalade slutuppgörelsen på Golden Gate-bron tyckte jag inte var nåt speciellt. Istället för att bli begeistrad satt jag och tänkte på en Fantastic Four-film som har har en liknande actionsekvens uppe på en bro. Scenen där den gigantiska gorillan hoppar, som en groda, ut mot en helikopter och sen döende blir utdragen ur vraket av Caesar kändes inte klockren.

Lite kul är det att notera några referenser till de gamla filmerna, främst den första filmen. På en teveskärm glimtade t ex Charlton Heston förbi i nån gammal film (nån som tagit reda på vilken?). Vi får även se nyhetsflashar om den första bemannade expeditionen till Mars som spårlöst försvinner (men vi vet ju var och när det dyker upp igen). Och så leker Caesar med en byggsats av Frihetsgudinnan.

Sammanfattningsvis så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Jag kände att jag inte blev riktigt engagerad av filmen. Den rullade på utan att riktigt sögs in. Kanske är det så att man aldrig kommer att kunna ersätta uttrycken i en människas ansikte med ettor och nollor.

De flesta andra recensioner jag har läst verkar vara lite mer positivt inställd till filmen än jag är. Här har ni en handfull andra åsikter från bloggosfären: Another Bughunt, The Velvet Café, Flmr, Filmrepubliken.

3-/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , ,

Fair Game

4 september, 2011 10 kommentarer


Titel: Fair Game
Regi: Doug Liman
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Fair Game är en välgjord politisk dramathriller i Aaron Sorkins anda. Jag blev påmind om att jag ville se den hos Flmr som dock inte gillade den så där jättemycket. Filmen bygger på verkliga händelser och handlar om orsakerna bakom USA:s krig mot Irak. Historien är ju riktigt intressant men den stora frågan om varför USA, eller snarare Bushadministrationen, ville starta kriget i Irak får man aldrig svar på även om man kan spekulera.

CIA-agenten Valerie Plame (Naomi Watts) jobbar med att förhindra terroristhandlingar. Valerie är en person som ser praktiskt på sitt jobb. Om hon t ex lyckas med att avslöja en transport med illegala vapen så är hon nöjd med sin arbetsdag.

En dag blir hon chef för ett team som ska arbeta med att hitta bevis för kärnvapen, kemiska vapen, massförstörelsevapen (WMDs, weapons of mass destruction). Hon gör ett seriöst jobb, alla gör ett seriöst jobb, men man hittar inga bevis. En del av arbetet handlar om att hitta bevis för att Irak har köpt stora mängder uran av Niger. Till Niger skickas Valeries man, Joe Wilson (Sean Penn), som har kännedom om landet eftersom han varit ambassadör där. Hans bedömning är att det inte förekommit någon sådan affär.

Vita Huset och stabschefen Scooter Libby (David Andrews) i spetsen vill ändå få bevis. Det måste (!) ju finnas WMDs i Irak, annars kan man inte starta det där kriget som man ju vill starta. Så till slut ser man till att hitta nån CIA-medarbetare som faktiskt säger att vissa beslagtagna aluminiumrör troligen kan användas för att upparbeta uran. Dessutom nämner Bush i ett tal att Irak gjort affärer med Afrika gällande uran. När Joe Wilson får höra detta skriver han en kritisk artikel och ifrågasätter Bush-administrationens motiv till kriget och bevis för att det ska finnas WMDs i Irak. Well, man kan väl säga så här: Det skulle han kanske inte ha gjort. Eller: han skulle kanske ha tänkt en gång extra. För i slutändan gjorde han ju rätt. He did the right thing.

Det som händer är att Bush-administrationen vill få bort fokus från vad som uppenbarligen är något mycket lurt och därför offentliggör de Valeries identitet och att hon är CIA-agent och hon dessutom skickat sin man till Afrika på en sorts gratissemester. Det hela slås upp stort i media, och fokus skiftar mycket riktigt från orsakerna till kriget och till Valerie och hennes ”kommunistman”.

Filmen börjar väl aningen segt och det tar ett tag innan historien liksom satt sig. Den är inte superspännande men aldrig tråkig. Watts och Penn har ett bra samspel i den här osannolika historien som är en blandning av familjedrama och politisk thriller. Det får en verkligen att fundera på vad som pågår bakom kulisserna. Vad är det viktiga: vad som görs eller bilden av vad som görs? En annan sak man förstår är att det inte lätt att starta ett medialt krig mot Vita Huset. De skyr helt enkelt inga medel för att få som de vill. Och frågan man ställer sig är ju vad de egentligen vill?

Filmen är också väldigt intressant i ljuset av Usama bin Ladens död och efterspelet kring det. Oj oj, jag skulle gärna se en dokumentär eller film om detta.

3+/5

PS. Det kan var värt att notera att filmens manus bygger på två böcker som skrivits av Valerie och hennes man. Hur verkligheten verkligen såg ut är därmed svårt att säga eftersom det vi får se i filmen Fair Game givetvis är vinklat för att få Valerie och hennes man att framstå i god dager och Bush-administrationen i dålig dito.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

Vampyrer

28 augusti, 2011 9 kommentarer


Titel: Vampyrer (Not Like Others)
Regi: Peter Pontikis
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Med anledning av Fiffis recension av Kyss mig och efterföljande kommentarer så kommer en recension av den här svenska vampyrrullen med Ruth Vega Fernandez i en av huvudrollerna.

Jag fick låna den här filmen på dvd av en kompis, annars vet jag inte om jag hade sett den eftersom den nästan genomgående har fått usel kritik. Vampyrer handlar om två… vampyrer, som också är systrar. Den ena syrran, Vanja (Ruth Vega Fernandez), vill sluta med vampyrlivet och leva ”normalt” medan Vera (Jenny Lampa, underbart namn) trivs ganska bra som det är. Efter att de dödar och livnär sig på en mc-knutte får de ett mc-gäng efter sig. Blodsystrarna får en jobbig natt i Stockholm då de både får tampas med sig själva och med ett gäng hjälmprydda bikers.

Hehe, jag kan inte tycka att den är så dålig faktiskt. Jag tycker stämningen i filmen är bra. De nattliga stockholmsmiljöerna är riktig snygga. Hela filmen utspelas nattetid (inte så konstigt då det är vampyrer det handlar om). Samspelet mellan Fernandez och Lampa är det inget fel på. Historien är nog lite väl tunn, ja hela filmen känns lite lättviktig och vampyrgrejen är mest en bisak, men det funkar. Det är absolut ingen skräckis utan ett syskondrama. Det blir aldrig spännande utan det är stämningen som håller filmen uppe. Inledningen med motorcykelgänget som kör genom Stockholmsnatten var skön. Jag kan inte låta bli att ge knappt knappt godkänt.

Det alltid kul med miljöer som man själv känner igen och har vistats i, vilket i det här fallet kan ha bidragit till att det blev en svag trea istället för en tvåa. Bl a springer vampyrsystrarna vid ett tillfälle ner i en gångtunnel i Sundbyberg (aka Sumpan) men kommer upp på Kungsholmen, vilket jag i och för sig först noterade när jag såg extramaterialet — eftersom de sa det på kommentatorsspåret, men då kände jag i alla fall igen tunneln i Sumpan, haha. Just det, sen förekommer det en ganska rolig scen med en filmnörd som är på en nattvisning under Midnight Movie Madness och blir störd av systrarna V som sitter och grälar.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Skräck, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →