Vampyrer


Titel: Vampyrer (Not Like Others)
Regi: Peter Pontikis
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Med anledning av Fiffis recension av Kyss mig och efterföljande kommentarer så kommer en recension av den här svenska vampyrrullen med Ruth Vega Fernandez i en av huvudrollerna.

Jag fick låna den här filmen på dvd av en kompis, annars vet jag inte om jag hade sett den eftersom den nästan genomgående har fått usel kritik. Vampyrer handlar om två… vampyrer, som också är systrar. Den ena syrran, Vanja (Ruth Vega Fernandez), vill sluta med vampyrlivet och leva ”normalt” medan Vera (Jenny Lampa, underbart namn) trivs ganska bra som det är. Efter att de dödar och livnär sig på en mc-knutte får de ett mc-gäng efter sig. Blodsystrarna får en jobbig natt i Stockholm då de både får tampas med sig själva och med ett gäng hjälmprydda bikers.

Hehe, jag kan inte tycka att den är så dålig faktiskt. Jag tycker stämningen i filmen är bra. De nattliga stockholmsmiljöerna är riktig snygga. Hela filmen utspelas nattetid (inte så konstigt då det är vampyrer det handlar om). Samspelet mellan Fernandez och Lampa är det inget fel på. Historien är nog lite väl tunn, ja hela filmen känns lite lättviktig och vampyrgrejen är mest en bisak, men det funkar. Det är absolut ingen skräckis utan ett syskondrama. Det blir aldrig spännande utan det är stämningen som håller filmen uppe. Inledningen med motorcykelgänget som kör genom Stockholmsnatten var skön. Jag kan inte låta bli att ge knappt knappt godkänt.

Det alltid kul med miljöer som man själv känner igen och har vistats i, vilket i det här fallet kan ha bidragit till att det blev en svag trea istället för en tvåa. Bl a springer vampyrsystrarna vid ett tillfälle ner i en gångtunnel i Sundbyberg (aka Sumpan) men kommer upp på Kungsholmen, vilket jag i och för sig först noterade när jag såg extramaterialet — eftersom de sa det på kommentatorsspåret, men då kände jag i alla fall igen tunneln i Sumpan, haha. Just det, sen förekommer det en ganska rolig scen med en filmnörd som är på en nattvisning under Midnight Movie Madness och blir störd av systrarna V som sitter och grälar.

3-/5

A Streetcar Named Desire


Titel: A Streetcar Named Desire (Linje Lusta)
Regi: Elia Kazan
År: 1951
IMDb
| Filmtipset

Efter att ha läst den positiva recensionen av A Streetcar Named Desire borta hos BlueRoseCase så kändes det helt rätt att posta en recension av samma film fast med ganska olika åsikter om filmen. Och att säga att min text är en recension är väl inte helt korrekt, det känns mest som en förvirrad rant.

Jag kan tyvärr inte se några försonande drag i den här filmen som gör att jag kan ge den ett högre betyg än en etta. Filmen gav mig ab-so-lut ingenting. Jag gillar inte någon av karaktärerna. Allt är jobbigt, snackigt, upphetsat. Så fort Vivien Leigh är med i bild känner jag ett obehag. Ett nervöst obehag som håller i sig hela filmen. Marlo Brando sluddrar, pratar nasalt, som om han har mat i munnen hela tiden (vilket han förvisso har ganska ofta i filmen). Visst, måhända är Brando hyfsat cool men hela filmen är en katastrof så det försvinner liksom i den övriga sörjan. Det är möjligt att det här hade kunnat bli en bra film om den hade gjorts på ett annat sätt. Nu är allt bara hysteriskt och det är tyvärr inte så där dåligt då det samtidigt är roligt, utan bara dåligt. Kammarspel behöver inte vara dåliga filmer, det finns det exempel på. Teatrala filmer behöver inte heller vara nåt fel i sig. Så jag vill inte komma med några svepande generaliseringar om teatralt överspel eller tråkigt kammarspel. Fast vad fan: TEATRALT ÖVERSPEL! PRATIGT OCH FÖR LÅNGT KAMMARSPEL! Jag var tvungen att försöka två gånger för att ta mig igenom filmen. Första gången började jag nicka till och fick helt enkelt stänga av. Andra gången var jag på väg att dåsa till på samma ställe återigen men härdade ut. Utan belöning.

1+/5

Frozen River


Titel: Frozen River
Regi: Courtney Hunt
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

I Frozen Rivers systerfilm Winter’s Bone blev white trashigheten bitvis så uttalad att det nästan blev överdrivet, nästan en sorts parodi. Frozen River är en mer välbalanserad film där Melissa Leo glänser i rollen som Ray Eddy, trailermamma till två barn som veckan innan julafton blir lämnad av sin man. Slarverpappan tog dessutom med sig de ihopssparade pengarna som precis skulle räcka till den sista avbetalning till ett nytt hus.

Dramat Frozen River utspelar sig precis vid gränsen mellan USA och Kanada. Mitt på gränsen ligger ett indianreservat som följer sina egna lagar. Här driver man inte bara spelverksamhet utan det pågår även smuggling, av människor. Flyktingar fraktas på vintrarna via reservatet över en flod in till USA. Av mer eller mindre en slump så blir Ray indragen i detta. Eller snarare, när hon får chansen tjäna snabba pengar kan hon inte låta bli helt enkelt.

Vid vissa avsnitt har man lagt in thrillerelement i historien men i slutändan är detta ett drama. Thrillerdelarna gör snarare dramat mer uttalat. Ray jobbar med smugglingen tillsammans med en udda och avig indiantjej. De två utvecklar så småningom en för de båda oväntad vänskap.

Jag vet inte, det är lustigt, men det händer inte så där rackarns mycket. Ray och indiantjejen sätter sig i bilen, åker över floden på isen, hämtar flyktingar som göms i bakluckan, får betalt, kör tillbaka över floden, lämnar av flyktingarna på ett motell, får betalt.

Att Ray är en vit kvinna är en fördel eftersom hon då med största sannolikhet inte kommer att stoppas av de poliser som bevakar utfarten från indianreservatet. Men Ray blir mer och mer desperat att få ihop pengar ju närmare julafton närmar sig. Förutom pengar till det nya huset behövs det även pengar till den hyrda teven. Äldste sonen i familjen försöker fixa pengar på sitt vis.

Nåt jag möjligen störde mig på var att Ray till en början verkade ganska naiv och inte aaaalls förstod vad som pågick i fråga om smugglingsverksamheten som sköttes via reservatet. Det kändes lite instoppat för att vi som tittar skulle få en förklaring på allt. Men jag gillar filmen. En nedtonad film som ändå är spännande och dramatisk, liksom utan att ta i för mycket. Miljöerna påminner mycket om den svenska landsbygden, och jag gillar dem. Melissa Leo spelar Ray med en ”as of matter of fact”-ighet som jag gillar. Hmm, väldigt vad jag gillade.

4-/5

Film noir-fredag: The Lost Weekend (1940)

Lagom till fredagens film noir-recension är jag tillbaka från ett välbehövligt avbrott från den ständiga uppkopplingen. Den senaste veckan har mest tillbringats ute i naturen och även grillen har stått på glödning. Tillbaka i vardagen (semestervardagen) igen så kickstartar vi med en noir som kanske egentligen ”bara” är ett drama. Ett bra sådant.

En oväntat stark noir, kanske för att det inte riktigt känns som en äkta noir, eller? Jag vet att t ex Christian på Movies – Noir anser det. Däremot tycker IMDb att det är noir.  Ah, det spelar mindre roll. The Lost Weekend handlar om alkoholisten slash misslyckade författaren Don som haft några vita veckor och som nu ska spendera en helg på landet tillsammans med sin flickvän (spelad av Jane Wyman) och sin bror. Vad brodern och flickvännen inte vet är att Don planerat att smita från den lantliga helgen för att supa skallen i bitar som vanligt. Det hela utvecklar sig till ett drama där det för Dons del går ut på att fixa sprit samtidigt som han försöker dölja det eller möjligtvis tvinga sig själv att inte dricka.

Det här var en film som växte mer och mer. I början var jag väl hyfsat intresserad av Dons öde. Men ju mer det framgick hur desperat Don (grymt bra gestaltat av Ray Milland) egentligen var desto mer drogs jag in i filmen. Don vill ju någonstans bli fri från sitt beroende men i det läget som han befinner sig så tycker han att det är bättre om han kan få tag i sprit för att dämpa sin ångest. Människorna omkring honom har inte gett upp men de är luttrade och går inte på hans finter. Nu var det nästan en månad sen jag såg filmen så jag kommer faktiskt inte ihåg exakt hur den slutade. Det var i alla fall inte ett slut som fegade ur alltför mycket, även om jag bitvis tyckte Wyman kändes litet naiv (framför allt mot slutet då).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Marie Antoinette

Titel: Marie Antoinette
Regi: Sofia Coppola
År: 2006
IMDb
| Filmtipset 

The Virgin Suicides var ok, Lost in Translation var bra (kanske t.o.m. mycket bra) men under Sofia Coppolas film om den franska tonårssessan Marie Antoinette blev jag lika uttråkad som Marie själv verkar ha varit på det franska hovet. Filmen är totalt tom och tråkig. Jag satt och lekte med tanken att spola framåt. Jag konstaterade i alla fall att det här var en sån film som jag skulle kunna spola fram om jag var funtad på det sättet. Men eftersom jag aldrig gör det så blev det bara en hypotetisk fråga.

De två timmarna gick ändå på nåt märkligt sätt hyfsat snabbt. Allt är snyggt förstås. Ett otroligt arbete har lagts ner på att få till miljöer, kläder, frisyrer och inte minst efterrätter (!). Man har haft tillgång till Versailles vilket är coolt.

Bitvis tror jag att jag tittar på en Wes Anderson-film. Det kan bero på att Jason Schwartzman är med som Ludvig XVI. Schwartzman dyker ju upp i princip varje Anderson-film. Även den märkligt tomma handlingen och snygga ytan för tankarna till Anderson. Sofia och Wes känns lite som om de kommer från samma skola.

Bäst är Aphex Twin med låtarna Avril 14 (wow, vilken fullständigt avskalad och vacker pianolåt!) och Jynweythek Ylow (typiskt Aphex Twin-sound om än ganska snällt speciellt jämfört med Come To Daddy). Sen förekom det en pampig kyrkorgellåt där jag inte lyckats klura ut vem det är som ligger bakom. Det säger väl en del om filmen när man mest sitter och tycker att musiken var bra (vilket den är i Marie Antoinette).

2/5

PS. Jag kan inte låta bli att återigen puffa för Come To Daddy (I want your soul, I will eat your soul). Burr, om jag hade sett den videon när jag var elva hade jag skitit på  mig. Jag får fortfarande gåshud, rysningar, sitter spänd, när mammamonstret föds ur teven. Burr.

Banketten


Titel: Banketten
Regi: Hasse Ekman
År: 1948
IMDb
| Filmtipset

För länge sen trodde jag Hasse Ekman var en ensidig regissör som enbart gjorde lättsamma komedier. Sen hörde jag att han hade gjort en film som hette Flicka och hyacinter som tydligen skulle vara mer allvarlig. Sen dess har jag velat se Flicka och hyacinter men det har inte blivit av. När SVT visade Ekmans Banketten tog jag chansen att spela in den i alla fall.

Banketten utspelar sig bland Stockholms överklass. Vi får träffa familjen Cotten där pappan och bankiren Jacob (Ernst Eklund) snart ska fira sin 60-årsdag. Frun (Elsa Carlsson) oroar sig mest för vad hon ska ha på sig på festen. Den ene sonen, Pierre (Sture Lagerwall), är en cynisk slarver, den andre sonen, Ivar (Sven Lindberg) är en socialist som inte vill ärva pappans pengar. Dottern Vica (Eva Henning) är gift med en sadist, doktor Stenbrott (perfekt spelad av en superslemmig Hasse Ekman) och har andra problem än att bekymra sig om arv eller kommande fester.

Banketten är hela tiden sevärd. I början puttrar den på småtrevligt men ändå alltid underhållande med en del underbara dialoger. Pappa Cotten är en välmenande farbror medan fru Cotten är en ganska odräglig överklassdam. Ivar skäms för att han kommer från societeten medan Pierre är en bortskämd glidare. Ingen trivs egentligen, och det kanske är dottern Vica som nånstans är huvudperson i historien. Hon har det inte lätt i sitt äktenskap med doktor Stenbrott (ha, vilket namn!). Från att filmen är småputtrig i början går den mot slutet mer mot noir-hållet och blir riktigt dramatisk och gripande. Rekommenderas!

4-/5

Saxonfonhallicken


Titel: Saxonfonhallicken
Regi: Lars Molin
År: 1987
IMDb
| Filmtipset

I de två andra Molin-filmer (Midvinterduell och Potatishandlaren) som jag nyligen sett så har det förekommit en liten sekvens med en danskväll på Stadshotellet. Här har Molin gjort en ensemblefilm där hela handlingen kretsar kring just en sån kväll. Det är många trådar i historien, kanske några för många. Resultatet är en småcharmig tv-film som är rolig på ett märkligt sätt. Det är som om Roy Andersson hade tagit ett lyckopiller. Udda svensk humor men glad i grunden, och nästan farsartad. Filmens något märkliga titel anspelar på det faktum att orkestern på Statt agerar datingfirma på sitt eget sätt. Efter ett tag gillade jag faktiskt den smäktande saxofonmelodin som orkestern envisades med spela (till en dels irritation) för att det var det enda som ”tjejen i blått” kunde dansa till. Saxonfonhallicken är en mysig Molinare som ändå kanske är något av en besvikelse.

3-/5

Riten

Titel: Riten
Regi: Ingmar Bergman
År: 1969
IMDb
| Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

Hehe, Bergman på lekhumör, helt klart. Bitvis är det ganska roligt men nånstans går poängen mig förbi. Ett teatersällskap intervjuas av en sorts domare då de anklagas för att framföra en pornografisk föreställning. Ja, jag måste säga att det är en sevärd film med strålande skådespelarinsatser. Vissa sekvenser är bara för sköna. För mig är det en helt igenom surrealistisk film då det hela är nåt som händer i en tänkt verklighet, en bergmansk fantasi.

De tre teaterartisterna (spelade av helt underbara Gunnar Björnstrand, Ingrid Thulin och Anders Ek) skärskådas av domaren (Erik Hell) och det ska avgöras om de är SKYLDIGA. Jag ser filmen under en av de hetaste dagarna den här sommaren (min kommentar: förra sommaren var detta, och ungefär lika varmt som nu) vilket visar sig passande då precis samma klimatförhållande råder i filmen. Men trots det positiva så lyckas Bergman den här gången inte nå mig, utan tv-filmen Riten känns som en hjärnans film, istället för en hjärtats dito.

2/5

The Fighter


Titel: The Fighter

Regi: David O. Russell
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

En orsak till att jag såg fram emot den här filmen var att Hoyte van Hoytema var filmens fotograf. De Hoytema-fotade filmer/tv-serier jag hittills har sett (Flickan, Låt den rätta komma in, Ond tro, Lasermannen) har varit en ren njutning bildmässigt.

Christian Bale är väldigt bra som en ryckig crackpundare och f.d. boxningshjälte som en gång i tiden knockade Sugar Ray Leonard (eller kanske Leonard bara halkade). Mark Wahlberg är också perfekt som snällisboxare och Bales halvbror som hunsas av mamman spelad av Melissa Leo. Jag frågar mig om det verkligen är samma Leo som jag såg i Homicide: Life on the Street (föregångaren till The Wire, yay!). Hon är ganska oigenkännlig och spelar över så det står härliga till (men det känns ändå rätt). Det är möjligt att Bale också spelar över. Wahlberg kan inte spela över.

Jag gillar historien om familjen: bröderna, mamman, systrarna, Wahlbergs nya flickvän, gräl, problem. Familjens systerskara, helt fantastiska white trash-tjejer med kreativt fula frisyrer, vill jag inte hamna i trubbel med. En sak som var bra var att jag inte hade full koll på att det var baserat på en sann historia. Jag hade det nog i bakhuvudet men visste inte alls vad som skulle hända.

Jag vet inte om jag kan säga att man ser att det är van Hoytema som har fotat, om han så att säga har en egen stil. Nåt jag noterat tidigare är han använder ganska mycket närbilder och blandar suddighet med skärpa i samma bild. En sak som jag gillade i just The Fighter var den oskarpa tv-kvaliteten på bilden under boxningsmatcherna. Det var snyggt och gav en rå känsla, som om man faktiskt såg det live själv eller nyhetsbilder från matcherna. Om man bedömer boxningsscenerna som just boxningsscener är de helt ok, men de är inte så många och inte det viktigaste i filmen även om den sista matchen var riktigt spännande (eftersom jag inte visste hur det skulle gå).

Jag tyckte även filmen bitvis var riktigt rolig eller tragikomisk, men allvaret kommer fram när man får se allvaret med crackmissbruk.

4-/5

PS. Christian Bale vann ju en Oscar för bästa biroll. Biroll? Vem fan hade då huvudrollen? Eller hade alla biroller? Jag kan tycka att man hade kunnat ge Bale en gubbe för bästa huvudroll, punkt.

Enter the Void

Som utlovat kommer alltså nu en recension av Irréversible-regissören Gaspar Noés Enter the Void. Jag såg den på Stockholm Filmfestival 2009 varför jag även skriver lite om visningen och den efterföljande intervjun av Noé.

Ett ord: Pust!

Det var med blandade känslor som jag ganska trött och utmattad lämnade visningen av Enter the Void. Jag måste börja med att säga att när jag betygsätter film så är det egentligen inte filmen i sig jag betygsätter. Jag betygsätter hela min upplevelse av att se filmen just vid det aktuella tillfället. Det här gör att andra saker än filmen självt kan påverka betyget. Det kan vara yttre störningar eller vilket humör man är på. Jag skriver mer om själva visningen och det Face2Face som var efteråt lite längre ner.

Gaspar Noé slog fullständigt knock på mig med Irréversible så förväntningarna var ganska högt ställda. Detta trots att jag egentligen inte visste nånting om filmen. ”Tyvärr” visade det sig att Enter the Void i ganska mycket var lik Irréversible. Noé nämnde att Enter the Void använde sig av samma teknik och sätt att jobba som man använde i Irréversible (som han kallade en sorts övningsfilm). I det här fallet var övningsfilmen bra mycket bättre än den ”riktiga” filmen. Ganska ofta är det tvärtom. Saker faller på plats, man får högre budget, man har testat en gång, och andra gången blir det riktigt bra.

Irréversible hade inte en död stund. Den var kompakt, tät, ständigt intensiv. Enter the Void, som använder sig av samma snurrande bildspråk, är… övertung, överbelastad. Det blir för mycket av allt. Filmen är helt enkelt för lång, i alla fall kändes det så just under denna visning. Bitvis är det givetvis briljant. Visuellt är det en tripfest, ett mästerverk. Men nästan tre timmar tar på krafterna. Efter Irréversible mådde jag fysiskt dåligt och var tagen. Efter Enter the Void var jag mer trött i huvudet än nånting annat. Många scener är, som sagt, otroliga. En del scener är riktigt otäcka, speciellt en av <spoiler>de återkommande där Linda efter kraschen sitter i bilen och skriker av skräck</spoiler>. Vissa scener funkade dock inte alls lika bra. Jag tänker t ex på <spoiler>befruktningsscenen som kanske skulle vara sällsam men som mest blev nån sorts buskis</spoiler>. Inledningen där vi får följa med huvudpersonen Oscar på en drogtrip är fascinerande men på tok för lång. Fascinerande men för lång är en ganska bra beskrivning av vad jag tycker om filmen som helhet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Det kan hända att filmen faktiskt är en fyra men visningen var bara en trea. Nånting gjorde att jag inte riktigt drogs in filmen. Kanske att jag hade en kompis bredvid mig som satt och vred på sig och kollade på klockan var 10:e minut. Gah. Sen var det även lite svårt att höra vad skådisarna sa, speciellt i början. Dessutom upplevs stolarna på Bio Rio som något hårda efter ett par timmar. Namnet Rio är för övrigt kvar från tiden då bion var en av de gamla Ri-Teatrarna.

Tyvärr var Face2Facet efteråt ganska dåligt. Noé var ok men intervjuaren var helt borta. Kanske var han tagen av filmen. Rundgång i högtalarna i början av samtalet gjorde att den flummiga stämningen från filmen fortsatte. Tyvärr gjorde detta även att det var svårt att höra vad som sas. Noé var ganska tystlåten, lite lurig, men rolig. Han var intresserad av vad publiken tyckte och verkade besatt av att göra porrfilm (ett ämne som intervjuaren så småningom försökte styra samtalet bort ifrån, utan att lyckas, haha). Noé berättade även att många av skådisarna i filmen inte alls var skådisar utan kom med mer eller mindre slumpmässigt. Oscar t ex spelades av en snubbe som sålde t-shirts i en butik i en amerikansk stad utan att veta att han en vecka senare skulle befinna sig i Tokyo och spela in en film med Noé.

Några filmer som inspirerat Noé: Strange Days (inledningen givetvis), Lady in the Lake, Soy Cuba (I Am Cuba). Samtalet borde ha kunnat vara mer intressant men nu förstörde alltså intervjuaren en del. Jag vet inte, det kändes nästan som om han var rädd för Noé.

Totalkänslan var ändå: nu har verkligen festivalen startat på allvar!