The Tree of Life

Titel: The Tree of Life
Regi: Terrence Malick
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Vem skulle jag lita på? Juryn i Cannes som gav Terrence Malicks senaste skapelse Guldpalmen eller Fiffi på Fiffis filmtajm som sågade den rätt rejält (även om den faktiskt inte fick sämsta betyg)? Som tur var så ville jag se filmen i vilket fall som helst eftersom det inte är speciellt ofta som Malick kläcker ur sig en film. The Tree of Life är hans femte film på nästan 40 år. Så jag tvekade egentligen aldrig när jag slog mig ner i biofåtöljen för att tillsammans med två (!) andra se filmen.

Har ni sett Gaspar Noés Enter the Void? Jag gjorde det på Stockholm Filmfestival för två år sen. The Tree of Life påminner på ett sätt om den flummiga rullen även om den på ett annat sätt är fullständigt olik. I båda filmerna har regissören fått storhetsvansinne och varit dålig på att döda sina älsklingar. I båda filmerna förekommer långa sekvenser utan riktig handling där vi bara får se bilder svepa förbi (stream of consciousness någon?). Mina tankar går även till de flummiga delarna av 2001 och Qatsi-trilogin av Godfrey Reggio som jag nyligen sett.


Handlingen i The Tree of Life? Ja, hehe, om man ska försöka vara konkret: vi får följa en familj (mamma, pappa och tre söner) växa upp på 50-talet i USA. Bitvis får vi se glimtar ur livet för en av bröderna som arkitekt i dagens USA. Ja, i själva verket så är väl filmen en sorts gestaltning av den här arkitektens tankar om livet. Han minns tillbaka på hur det var under sin uppväxt. Förutom det får vi även vara med om livets uppkomst på Jorden. Arkitekten heter förresten Jack och spelas Sean Penn.

Malick har inte satsat en del, han har gått ”all in” här vad det gäller pretto-nivå. Man kommer inte högre än så här. Under första halvtimmen eller så sitter jag och önskar att historien faktiskt ska ta sin början. Men så funkar det inte. Nädå, Malick, han berättar fragmentariskt. Han nöjer sig inte med den något pretto-aktiga uppgiften att gestalta någons tankar och känslor. The Tree of Life är snarare en visualisering av högre filosofiska tankar som… ja, som ett världssamvete möjligen har.


Men, trots detta så funkar inledningen egentligen för mig. Så länge inte nån talar vill säga. När jag bara får se oerhört vackra bilder — hav, moln, galaxer, Jordens födelse, dinosaurier — så får jag nästan gåshud. Under en magisk sekvens är vi ute i rymden och ser galaxer, nebuloser och annat spejsat samtidigt som nån operadiva sjunger (Brahms lär det vara). Då gillade jag filmen skarpt. Det kan bero på att just den sången var en riktigt hypnotisk hit. Men så fort nån, förutom operadivan, öppnar munnen och pratar med poetisk röst så faller allt. ”Mother”. ”Brother”. ”Grace”. ”Nature”. ”What did you show me?”. Det funkar inte. Då går pretto-visaren långt in i det röda varningsområdet.

Till slut — efter att vi fått se Sean Penn glimta förbi som den där arkitekten i dagens sterila glasmiljöer och även fått uppleva Jordens födelse, dinosaurier och annat — så: ja men se nu börjar ju faktiskt nån sorts historia ta form. Vi får träffa Jack (Hunter McCracken) och hans familj. Mamman spelas av, för mig tidigare okända, Jessica Chastain, pappan av Brad Pitt med världens största haka och världens mest putande underläpp. Historien tar sin början vid Jacks födelse (kommer ni ihåg vad arkitekten spelad av Sean Penn heter, jag skrev det en bit upp). Här finns tendenser till ett mer vanligt drama, familjedrama, i amerikansk förortsmiljö. Och det är väl ok.


Sen får vi en avslutning i flummeriets tjänst. Nu träffar vi Jack igen men nu befinner han sig i ett surrealistiskt rike där han träffar sin mamma, pappa, bror, sig själv som ung. Ooook. Men som sagt, så länge bilderna bara flödar förbi och ingen av skådisar kör sin berättarröst och droppar pretto-repliker så är det klart sevärt. Om man ska se filmen ska man nog se den på bio eller åtminstone med ett riktigt bra hemmasystem.

Jag gillar skildringen av förhållandet mellan bröderna, främst Jacks förhållande till sin yngre bror. Som ung är Jack en arg ung man, en komplicerad karaktär som inte riktigt hittar sin plats i tillvaron. Pappan är hård, mamman som en ängel, det blir lite för mycket. (Apropå filmer som skildrar förhållandet mellan bröder, med snyggt foto, och som faktiskt är bra så måste jag ju tipsa om ryska Återkomsten!)

Malick verkar dessutom vara besatt av vissa saker, i alla fall i den här filmen, och har jag för mig även i Den tunna röda linjen. Om nån hade bett Malick döda några av sina älsklingar så hade en hel del klipp med vita lakan, skira fladdrande gardiner, tunna bomullsklänningar och sommargräs fått stryka med.

2+/5

PS. Förresten, mot slutet av filmen insåg jag att jag hade missförstått vilken av de tre bröderna som Sean Penn spelat. Jag var liksom nöjd med att klura ut att det var en av bröderna, vilket i och för sig inte var såååå svårt. Men under hela filmen trodde jag att Penn var en annan av bröderna. I början av filmen får mamman reda på att en av bröderna har dött och jag fattade inte vilken det var som faktiskt dog.

Fat City


Titel: Fat City (Fat City – chansernas stad)
Regi: John Huston
År: 1972
IMDb
| Filmtipset 

När SVT utan förvarning plötsligt en natt visade en amerikansk boxningsfilm från tidigt 70-talet i regi av John Huston och med en ung (ung!) Jeff Bridges i en av huvudrollerna tog jag chansen att spela in den.

Filmen utspelas i Stockton (eller Fat City som det också kallas) i Kalifornien som har en stor svart befolkning, eller hade det i alla fall i början av 70-talet. Åtminstone verkar det så i Hustons film. Vi rör oss bland ganska fattiga människor på slitna barer och i nedgångna lägenheter. Stacey Keach gör en boxare som inte kan sköta sig utan dricker, röker, slarvar samtidigt som han tror att han ska kunna göra comeback. Han träffar på Bridges unga och fräscha karaktär som han uppmuntrar att börja boxas

Hmm, nähä, det här var ju inte bra. En fantastiskt ung Jeff Bridges får vi ju i alla fall. I övrigt är det misär, trasiga människor, människor som tappet sugen, tappat greppet. Hela Bridges-tråden i filmen är egentligen helt ointressant. Möjligen funkar den som kontrast till Keach själv som mer eller mindre är ett ringvrak. Det intressanta är Keach men inte heller den historien är speciellt intresseväckande. Keach får ihop med en jobbig kvinna (Susan Tyrrell) som är en kopia av Ellen Burstyn i Requiem for a Dream. Hon gör en grym insats som suput men det är en jobbig karaktär och jag är nästan tvungen att skruva ner ljudet när hon öppnar munnen.

Filmens boxningsscenerna är varken spännande eller snygga så där får vi inget som vi fokusera vårt intresse på. I övrigt är det alltså mest misär. Jag såg att den fanns med på sidan Noir of the Week. Och ja, det är en sorts noir fast i färg. Slutscenen var bra, plötsligt brände filmen till, men det var too little too late.

2/5

Melancholia


Titel: Melancholia
Regi: Lars von Trier
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Det återstår en del filmer för mig att se av den galne dansken, främst Breaking the Waves, Idioterna och Antichrist som jag inte har sett tidigare, men jag känner att risken för en Triersk överdos är överhängande så därför tar jag och avslutar min lilla genomgång av Lars von Triers filmer för tillfället. Dessutom så är ju Melancholia bioaktuell nu så det är helt enkelt hög tid för min dom när det gäller den. Dessutom är det ju tisdag, eller katastroffilmstisdag som Fiffi kallar det så vad kunde passa bättre!

Rent ytligt, stilmässigt, gör Lars von Trier ganska — eller väldigt — olika filmer. The Element of Crime är en vackert fotad men flummig (och dessutom usel) film noir. Idioterna är en dogmafilm med allt vad det innebär. Dogville är tv-teater med kritstreck istället för scenografi. Melancholia är en film gjord i von Triers senaste stil som vi väl även har sett i Antichrist (som jag alltså inte sett än).

Lille Lars verkar göra filmer i sjok: Europa-trilogin, Golden Heart-filmerna, den ofullbordade USA-trilogin och så nu då Antichrist och Melancholia. Det ryktas givetvis om en film till tillsammans med Antichrist och Melancholia och temat sägs vara gestaltningar av (människor med) psykiska problem. Något som jag dock tycker går igen i hans filmer, trots sina olikheter, är en udda, svart humor och ett något distanserat berättande. Men, men, nu är det slutsnackat om von Trier i allmänhet och vi koncentrerar oss istället på Melancholia!


Melancholia är bitvis oerhört vacker. Början är maffig så det förslår med super-slomo, krockande planeter och Wagner. Filmen inleds alltså i princip med en sorts konstutställning, ett bilderi (jag kom nyss på det ordet, sorry). Efter anslaget så börjar filmen — med att Justine (Kirsten Dunst) och Michael (Alexander Skarsgård) blir tvungna att gå sista biten till sin egen bröllopsfest efter att deras monsterlimo inte kommit fram på den smala vägen. Festen (ja, just det, det finns en dogmafilm med just det namnet som jag gillar mycket) ordnas av Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg) och hålls på Claires och hennes mans pampiga herrgård (som finns i verkligheten, ligger i Västergötland och heter Tjolöholm).

Stämningen på festen är till en början nästan ok men blir snart mer och mer pinsam när gammalt groll kommer upp på ytan. Justines mamma (Charlotte Rampling) och pappa (John Hurt) drar inte jämnt. Ja, mamman är riktig elaking som hatar allt och alla (eller så kan man kalla henne en skeptisk realist). Justine är psykiskt instabil och hennes lycka är bräcklig och kortvarig visar det sig. Ungefär lika bräcklig som Jordens framtid. Precis som Justine får hon en kort frist med lycka men när Melancholia (melankolin) vänder åter är hennes öde är beseglat.

Nu är inte det här en katastroffilm egentligen men om det vore det så hade det varit den katastroffilm som innehåller den största katastrofen vi sett på vita duken. Här talar vi inte om lite klimatförändringar, vulkanutbrott, jordbävningar, kärnvapenkrig eller några futtiga meteoriter. Nej, här slukas Jorden och förintas av en blå jätteplanet. Hehe, otroligt egentligen att det funkar på film, vilket jag tycker det gör.


Väldigt länge är Melancholia rolig, i form av en svart von Trier-humor. Roligheten, med den typiskt pinsamma von Trier-känslan, förekommer främst i filmens första del som fokuserar på Justine och utspelar sig under bröllopsfesten. Här träffar vi bl a Udo Kiers bröllopsfixare, lite som Martin Short i Brudens far. Stellan Skarsgård dyker upp som Justines cyniske chef i reklambranschen. De märkliga situationerna avlöser varandra.

I slutet av den andra delen, som fokuserar på Claire och och utspelar sig en tid efter bröllopsfesten, blir det gripande. Domedagskänslan växer då planeten Melancholia oundvikligen närmar sig. Justine, den känsliga, irrationella, är ju den som har lättast att hantera vad som händer. Hon ser nästan fram emot det. Hennes syster Claire och framförallt systerns man John (bra spelad av Kiefer Sutherland) klarar av vårt vardagliga liv och de problem som finns i det. Justine, hon kan i princip inte åka taxi själv, åtminstone inte när hon har sina downperioder. Men när Jorden ska gå under så överskuggas ju dessa problem helt vilket för henne väl känns som en befrielse. Claire kan inte hantera det, vem skulle kunna det? John kan inte hantera det alls, han flyr.

Ett tecken på en bra film brukar vara att jag scannar av nätet på jakt efter andras åsikter, recensioner. Jag finner mig nu sittandes med att göra just det. Det måste bli en fyra. Jag tror att den här kan sitta i några dagar. Och det gör den.

4/5

PS. Några damer som satt bredvid mig på bion fick när det var en 20 minuter kvar för sig att de var tvungna gå. Jag vet inte om det berodde på att de tyckte filmen var dålig, jag har svårt att se att man skulle tycka den var så dålig att man skulle vilja gå. Om de hade en tid att passa så var det ju ohyggligt dålig planering. Dessutom gick de och passerade framför mig mitt under Kirsten Dunsts nakenscen. Vilken fräckhet! 😉

Europa

EuropaTitel: Europa
Regi: Lars von Trier
År: 1991
IMDb | Filmtipset

Precis som i The Element of Crime så var inledningen i alla fall lite lovande. Vi får se framrusande räls i svartvitt och höra Max von Sydows hypnotiska berättarröst förklara att vi nu kommer att anlända till Europa. Ja, eller vi och vi, von Sydow förklarar för vår huvudperson var han är och vad han kommer att göra. Huvudpersonen är Leopold Kessler som från USA anländer till Tyskland 1945 efter andra världskrigets slut för att arbeta som konduktör för tågbolaget Zentropa. Hans farbror, spelad av Ernst-Hugo Järegård, välkomnar honom till Tyskland med orden ”I’m your uncle. You may embrase me” (vilket är den bästa repliken i hela filmen).

Så långt var väl allt egentligen väl. Men sen händer inget mer. Ingenting. Ja, saker händer väl kanske — Leo blir indragen i den tyska partisan/gerillarörelsen Werwolf — men det är fullständigt ointressant och urtråkigt. Precis som i The Element of Crime spelar skådisarna, förutom Ernst-Hugo förstås, sömngångaraktigt. Repliker levereras men har liksom ingen mottagare. Och även här verkar man ha dubbat dialogen i efterhand vilket gör att närvarokänslan försvinner totalt. Den enda som livar upp stämningen är Ernst-Hugo som i princip bara behöver visa sig för att göra just det. Nu är i och för sig dialogen på tyska och engelska vilket gör att inte heller Ernst-Hugo kommer helt till sin rätt.

Huvudpersonen Leo spelas av Jean-Marc Barr och han är helt känslolös. Nu har han i och för sig inget speciellt att leka med. Jag vet inte hur von Trier tänkt här (skrev jag det i min The Element of Crime-recension också?). De få gånger Barr öppnar munnen säger han antingen något stammande på tyska eller några kort ord på engelska. I övrigt är han som lobotomerad, förutom de sista tio minuterna.

Fotot skvallrar om att von Trier återigen har låtit sig inspireras av film noir. Det kan väl även sägas om själva handlingen som är mystisk men tyvärr även fullständigt ointressant och urtråkig (har jag redan skrivit det?). Men åter till fotot. Här har von Trier experimenterat rejält och blandat svartvitt och färg, ofta i samma bildruta. Visst, det är lite snyggt men jag tycker egentligen inte det bidrar till filmen som helhet. Det kan i och för sig bero på att allt annat förutom just fotot är urbota trist eller bara konstigt.

Jag förstår att Lars von Trier efter den här filmen kände att det fanns ett behov att fokusera på skådisarnas närvarokänsla för den saknas nämligen fullständigt här. Därför kom inte Dogma 95-manifestet som en överraskning och för von Trier tror jag det var nödvändigt.

1+/5

PS. Pluset i kanten tillägnas Ernst-Hugo Järegård och det passar väl bra så här på nationaldagen att det svenska bidraget är det som sticker ut på ett positivt sätt.

The Element of Crime

The Element of CrimeTitel: The Element of Crime (Forbrydelsens element)
Regi: Lars von Trier
År: 1984
IMDb | Filmtipset

Eftersom Epidemic var en intressant och speciell film så jag lite fram emot att se den första delen i von Triers Europa-trilogi. Well… jag hoppas att den tredje delen (Europa) är bättre kan jag väl börja med att säga.

En man, Fisher (Michael Elphick), återvänder till Europa efter 13 års frånvaro som spenderats i Kairo. Tidigare var Fisher polis och nu kallas han tillbaka för att lösa ett mordfall (eller flyr han Kairo eftersom staden begravts i sand?). Han träffar en gammal kollega, Osborne, som skrivit boken The Element of Crime som handlar om hur man profilerar en mördare, sätter sig in i en mördares liv för att lösa ett fall. (Osborne spelas av en gammal brittisk skådis som jag ett tag trodde var skådisen som spelade Q i gamla Bond-filmer. Det visade sig inte stämma. Han som spelade Q var förstås Desmond Llewelyn, inte Esmond Knight som Osborne-skådisen hette. Men lika var de.)

Lars von Trier, om du nånsin läser det här ska du veta att The Element of Crime är det sämsta skräp jag har sett på länge. Det är en sagolik smörja som bara pågår. Repliker framförs som till tomma luften helt utan nån förankring i den historia som man önskar skulle ha funnits. Jag vet inte vad von Trier försöker koka ihop här. Det är en sorts film noir samtidigt som det är flummeri av värsta sorten.

Det Europa som gestaltas i filmen är en förfallen, dystopisk och vattenfylld fulkontinent. För att få en bild av hur det ser ut, eller kanske mer känslan i filmen, kan jag nämna svenska animerade dystopi-filmen Metropia.

The Element of Crime är helt annorlunda jämfört med t ex hans dogmafilmer och dogmaliknande filmer. Det här är en stiliserad film. Fotot är gultintat, och för all del ganska snyggt, men eftersom allt är så svamligt och tråkigt ledsnar jag på det också. Det är sagolikt tråkigt. Ingenting händer. Skådisarna pratar inte med varandra, de kläcker bara ur sig sina repliker helt på måfå. Dialogen verkar vara dubbad i efterhand och känns därför än mer stel och lösryckt. von Trier själv dyker upp som nån sorts hotellportier, oerhört smal och med biljardboll som frisyr.

Något av det ni får uppleva om ni ser filmen: Döda hästar under vatten, rörpost, regn, vatten, män som hoppar från byggkranar, en oerhört fet egyptisk hypnotisör med en Herr Nilsson-apa på axeln, polis som skriker i megafon från taket av en folka samt personer som på måfå plötsligt skjuter med pistol ut genom fönster.

Man kan dra paralleller till film noir och filmskapare som Andrej Tarkovskij, Peter Greenaway och Terry Gilliam, men det hindrar inte faktumet att det här är skräp.

1/5

PS. Nån som känner igen den kvinnliga skådisen på bilden ovan? Jag gjorde det inte men kanske fans av exploitation-filmer gör det, speciellt ni som gillar italienska kannibalfilmer. Hon heter Me Me Lai och var tydligen med i ett antal ”äta människor”-rullar på 70-talet. Efter The Element of Crime slutade hon som skådis.

Epidemic

EpidemicTitel: Epidemic
Regi: Lars von Trier
År: 1987
IMDb | Filmtipset

Dags för nästa von Trier-film, den här gången från 80-talet. Filmen ingår i en trio som brukar kallas Europa-trilogin. Epidemic skrev jag om i oktober 2005. Första och sista delen, The Element of Crime och Europa ska jag se i samband med mitt von Trier-tema.

Det var kul att se denna tidiga Lars von Trier-film. Den känns som ett experiment och känns dessutom väldigt långt ifrån senare Dogma-filmer (ja, nu har ju von Trier faktiskt bara gjort en Dogma-film). Handlingen är lite märklig: vi får följa två filmskapare (varav en spelas av von Trier själv) som på några dagar måste skriva klart ett filmmanus som de ska presentera för en finansiär. Manuset var i själva verket klart, men de lyckades förstöra datadisketten där det var lagrat. Nu minns de båda i princip inget av vad de hade skrivit (kanske pga att de förmodligen var kanonfulla då manuset skrevs).

Medan de två skriver manuset på nytt får vi även se det utspelas i form av en film i filmen. Det handlar om en epidemi som sprids på Jorden och en läkare ger sig mot bättre vetande av från den osmittade staden för att hjälpa till. Just dessa delar är faktiskt riktigt snyggt filmade i vackert svartvitt foto. Stilen påminner mig också om några av Tarkovskijs filmer, som t ex Stalker eller Andrej Rubljov. Jag tror det kan bero på det vatten som förekommer ett tag (Tarkovskij verkar nämligen besatt av vatten, speciellt regn).

Större delen av filmen är ändå den med manusförfattarna och den har ett kornigt, ganska fult, svartvitt foto. Först blev jag lite trött och tänkte liksom ”fan, vad jobbigt med ett sånt här foto en hel film”, men av nån anledning vande jag mig ganska snabbt och på nåt sätt kändes det passande. Sen är ju fotot i filmen i filmen, ”även om det också är svartvitt”, betydligt snyggare att titta på.

Våra två skrivande vänner verkar inte ha speciellt bråttom att just skriva, eftersom de väljer att åka på en bilresa till Tyskland och besöka en person spelad av Udo Kier. Här kommer plötsligt, liksom från vänster, en märklig och välspelad monolog av Kier (den bästa insatsen i hela filmen tillsammans med en kvinna som under en middag får psykbryt).

Mmm, hela filmen känns som sagt som ett experiment och von Trier leker vilt med stilar och berättande. T ex visas av nån anledning filmens titel i nästan hela filmen i övre vänstra hörnet. Jaha? Det finns lite intressant symbolik, som t ex att den där epidemin som sprids i själva verket inte finns utanför den osmittade staden utan det var den hjälpsamme läkaren som var den som startade den genom nåt som han tog med sig från läkarlabbet i staden.

Mot slutet visar det sig också att den värld som de två författarna lever i också är drabbad av en mystisk smitta. Slutet på filmen blir faktiskt riktigt otäckt och stämningen i lägenheten där man vistas är obehaglig på riktigt och jag fick nästan Eraserhead-vibbar, speciellt under en middag på slutet då en kvinna får fullständigt frispel. Otäckt på riktigt, faktiskt. Filmen innehåller vissa scener som är små guldkorn, och även märkligt roliga scener, men däremellan är det för spretigt och väl konstigt. Mer intressant och rolig än bra, men ändå godkänt.

3/5

Charlie Wilson’s War (2007)

Det var kul att se Tom Hanks i en roll där han inte är bror duktig och helylle. Visst, Charlie Wilson i filmen är ju kanske inte en bad guy men han har sina brister. När Wilson, kongressman från Texas — på en tv från en bubbelpool med strippor i Las Vegas — får se ryssarna gå in i Afghanistan ser han det som sin egen uppgift att hjälpa de afghanska gerillasoldaterna slåss mot kommunisterna.

Jag fick lite vibbar från Vita Huset pga den politiska kulsprutedialogen som förekommer. Därför blev jag inte förvånad när jag i eftertexterna såg att Aaron Sorkin låg bakom filmens manus. Jag tyckte Charlie Wilson’s War var en lite udda film. Jag uppskattade fotot, färgerna, miljöerna, allt kändes väldigt amerikanskt och konstlat. Rent tekniskt är allt perfekt och rent.

Förutom Hanks gillade jag även Julia Roberts, jag tycker hon gör sin roll på ett gammaldags screwballkomedi-sätt. Men den som dominerar fullständigt när han väl träder in i handlingen är givetvis Philip Seymour Hoffman som CIA-agenten Gust Avrakotos. Det känns som om rollen är gjord för Hoffman eller så är det så enkelt att Hoffman alltid gör roller till sina. Det förekommer en hel del rolig dialog mellan Hanks och Hoffman. Det kändes som om skådisarna har haft kul när de spelade in filmen.

Charlie Wilson: You mean to tell me that the U.S. strategy in Afghanistan is to have the Afghans keep walking into machine gun fire ‘til the Russians run out of bullets?
Gust Avrakotos: That’s Harold Holt’s strategy, it’s not U.S. strategy.
Charlie Wilson: What is U.S. strategy?
Gust Avrakotos: Well, strictly speaking, we don’t have one. But we’re working hard on that.
Charlie Wilson: Who’s ‘we’?
Gust Avrakotos: Me and three other guys.

Som sagt, en lite märklig film. Det blir aldrig riktigt på riktigt men det blir aldrig riktigt satir av det hela heller. Jag vet inte om det beror på att det faktiskt bygger på verkliga händelser som man ju blir sugen på att ta reda på mer om.

Jag gillar hela inledningen, speciellt när man klipper från en Mujaheddin med raketgevär till Barry White, Las Vegas och bubbelpool, en snygg övergång. Jag fick direkt lite PTA-vibbar där.

En sak som inte funkar med hur Wilson är och hela övriga filmens känsla är scenerna från flyktingläger i Pakistan där Wilson träffar barn med amputerade armar eller barn. Det blir en brytning som helt enkelt inte funkar eftersom resten av filmen bitvis känns som satir.

Filmen kritiserar ganska uppenbart USA:s beteende i världens olika konflikter. Om USA tycker nåt hotar USA så rycker man ut för att sen lämna ett land i kaos. I det landet börjar nåt annat gro som sen så småningom leder till att några kapar några plan som de flyger in i WTC. Mja, överdrivet förstås. Nu i Irak och Afghanistan (igen) försöker man väl att inte göra om samma misstag. Fucking up the end game som Wilson själv uttryckte det.

3/5

Potatishandlaren

Får det lov att vara lite mjölk?

Lars Molin, han gör enkla filmer. Det är inga krusiduller. Potatishandlaren är Molins variant av buskis skulle jag säga. Här är det gjort med en mänsklig Molin-värme som lyser igenom. Humorn når faktiskt ganska höga höjder ibland. Ingvar Hirdwall gör en galet rolig roll som pappan som vill gifta bort sin dotter Märta spelad av Eva Gröndahl. En dag kommer en potatishandlare (en snajdig Rolf Lassgård) till gården för att sälja… potatis. Hirdwall tar till alla möjliga knep för att få Lassgård på kroken. Potatishandlaren faller helt enkelt i fällan. En ganska stor roll spelar en viss säng som Lassgård nog ångrar att han brukade. Han fastnar i en ganska lustig eller olustig situation om man säger så. Molin bjuder på sina vanliga landsbygdsmiljöer och den obligatoriska ”dans i folkets hus”-scenen. Trevligt. Jag undrar lite varför Molin inte gjorde fler långfilmer, utan mest jobbat med tv-mediet. Det fick man inte riktgt reda på i den Molin-dokumentär som jag såg i höstas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

De 400 slagen

Dags för François Truffauts första rulle. När jag såg den här i mars 2004 var jag inte alls på det klara med vad nouvelle vague var för något och jag hade nog inte sett nån film av Truffaut heller. Förväntningarna var aningen uppskruvade men som så ofta när man ska till att se uppmärksammade, hyllade gamla filmer så…

François Truffauts första långfilm, som tydligen ses som epokgörande när det gäller starten av den s.k. nya franska vågen, handlar om 14-årige Antoine som bor i Paris i en minimal lägenhet med sina föräldrar. Han bryr sig inte speciellt om plugget och hans föräldrar bryr sig inte speciellt om honom. Antoine är mer intresserad av att skolka, tjuvröka och springa på stan. Delvis ska filmen vara självbiografisk har jag förstått.

Jaha, jag hade ganska stora förväntningar på De 400 slagen eftersom jag har hört en hel del om den och den har högt betyg på IMDb (8.2). Förväntningarna uppfylldes inte. Fick ungefär samma känsla som när jag såg några klassiska Fellini-filmer för nåt år sen: ”Jaha, än sen då? Var det inte mer?”. Den var till en början ganska rolig, när den utspelades i skolan. Den drev en del med lärarna som framställdes som karikatyrer. Men bitvis var den faktiskt ganska seg i mitt tycke. Kändes som en film som tidens tand har tuggat på en del. Den var kanske annorlunda, rå och realistisk, på sin tid, men i våra dagar med Larry Clark & Co så är det inget speciellt. Om det var nåt jag gillade så var det faktiskt slutscenerna <spoiler>då Antoine rymmer från ungdomsanstalten och springer till stranden i en lång svepande tagning</spoiler>. Det var en godkänd film men inget som ger gåshud.

En rolig detalj som mina falkögon (i kombination med återspolningsfunktionen på videon) uppfattade var att Antoine och hans kompis vid ett tillfälle på väg ut från en biograf snor en affisch, och inte vilken affisch som helst. Det var en bild på syndiga Harriet Andersson från Ingmar Bergmans Sommaren med Monika.

3-/5

À bout de souffle

För några år sen kollade jag in några franska nya vågen-filmer (främst Godards och Truffauts) för att se om jag greppade vad som var så himla speciellt med dem. De kommande dagarna viger vi alltså åt Nouvelle vague som det ju heter i originalspråk. Först ut är Godards mest kända film (väl?). 

Då har jag sett min första film av nya vågen-regissören Jean-Luc Godard. Det blev hans kanske mest kända film, Till sista andetaget. Det handlar om smågangstern Michel (Jean-Paul Belmondo) som stjäl en bil i Nice, och sen tänker sig att åka med den till Paris för att få pengar för den och samtidigt fråga en ung amerikansk tjej, Patricia, om hon vill haka till Rom. Det går fel ganska snabbt då han skjuter en polis och sen får finna sig i att vara jagad av polisen.

Nu kanske det låter som om det här är en riktig thriller med spänning och polisjakter som huvudingredienser, men så är inte riktigt fallet. Största delen av handlingen består i att Michel snackar och gnabbas med Patricia, stjäl bilar samt ringer telefonsamtal i syfte att få tag på sina pengar. Däremellan hinner Patricia jobba lite som journalist för en tidning. Och allt detta i snygga parismiljöer till ganska cool jazzig musik. Är det bra då? Njae, jag tyckte filmen kändes ganska fånig bitvis. Michel kändes barnslig och inte cool (kan vara meningen, vad vet jag?). Och den epokgörande nya vågen-stilen har man ju sett göras bättre i andra och bättre filmer; filmer som i och för sig kom efteråt men det som avgör är i vilken ordning som jag har sett filmerna.

Jag gillade ändå början av filmen. Då kändes den lekfull och jag gillade vad jag såg. Det här gällde främst scenerna precis efter att Michel har stulit sin bil och åker med bilen på franska landsbygden på väg mot Paris. Michel snackar för sig själv, med oss eller kameran. Han hittar en pistol i handskfacket. Klippningen känns hetsig. Filmen vibrerar. Men när sen Michel anländer till Paris så behövs det nåt mer för att filmen ska fortsätta intressera mig. Och detta ”nåt mer” kommer inte. Miljöerna, kläderna och musiken, det mesta är riktigt skönt och dessutom gillade jag Jean Seberg som spelar Patricia.

Men jag tycker ändå det hela utmynnar i ett jaså. Filmen känns för spretig. Vissa scener är riktigt bra. Bl a när Jean-Pierre Melvilles rollfigur Parvulesco blir intervjuad av bl a Patricia. Här fanns plötsligt nåt som drog in mig i filmen igen. Svårt att säga vad, men känslan var plötsligt där. Tror det kan ha att göra med att jag egentligen inte gillade Belmondo riktigt – eller snararare: jag gillade inte riktigt hans rollfigur. En rollfigur som de flesta verkar betrakta som jordens coolaste. Nja, han kändes lite daterat cool enligt mig. Till sista andetaget är klart intressant, men betyget blir ändå inte mer än precis precis godkänt. En svag trea med andra ord. Ibland lätt och levande, ibland fånig och trög.

Nu så här en tid efter att jag har sett den så inser jag att filmen egentligen är ganska sorglig. Michel vill så gärna vara en cool gangster men är egentligen en ganska tragisk figur.

Ibland kom jag att tänka på en bra mycket bättre film, av John Cassavetes, som kom 1959, nämligen Shadows. Den rekommenderar jag. Den känns mer nya vågen än Till sista andetaget… eller ja, den har i alla fall en del av nya vågen-kännetecknena, och framför allt är den bättre.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom