The Tree of Life

Titel: The Tree of Life
Regi: Terrence Malick
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Vem skulle jag lita på? Juryn i Cannes som gav Terrence Malicks senaste skapelse Guldpalmen eller Fiffi på Fiffis filmtajm som sågade den rätt rejält (även om den faktiskt inte fick sämsta betyg)? Som tur var så ville jag se filmen i vilket fall som helst eftersom det inte är speciellt ofta som Malick kläcker ur sig en film. The Tree of Life är hans femte film på nästan 40 år. Så jag tvekade egentligen aldrig när jag slog mig ner i biofåtöljen för att tillsammans med två (!) andra se filmen.

Har ni sett Gaspar Noés Enter the Void? Jag gjorde det på Stockholm Filmfestival för två år sen. The Tree of Life påminner på ett sätt om den flummiga rullen även om den på ett annat sätt är fullständigt olik. I båda filmerna har regissören fått storhetsvansinne och varit dålig på att döda sina älsklingar. I båda filmerna förekommer långa sekvenser utan riktig handling där vi bara får se bilder svepa förbi (stream of consciousness någon?). Mina tankar går även till de flummiga delarna av 2001 och Qatsi-trilogin av Godfrey Reggio som jag nyligen sett.


Handlingen i The Tree of Life? Ja, hehe, om man ska försöka vara konkret: vi får följa en familj (mamma, pappa och tre söner) växa upp på 50-talet i USA. Bitvis får vi se glimtar ur livet för en av bröderna som arkitekt i dagens USA. Ja, i själva verket så är väl filmen en sorts gestaltning av den här arkitektens tankar om livet. Han minns tillbaka på hur det var under sin uppväxt. Förutom det får vi även vara med om livets uppkomst på Jorden. Arkitekten heter förresten Jack och spelas Sean Penn.

Malick har inte satsat en del, han har gått ”all in” här vad det gäller pretto-nivå. Man kommer inte högre än så här. Under första halvtimmen eller så sitter jag och önskar att historien faktiskt ska ta sin början. Men så funkar det inte. Nädå, Malick, han berättar fragmentariskt. Han nöjer sig inte med den något pretto-aktiga uppgiften att gestalta någons tankar och känslor. The Tree of Life är snarare en visualisering av högre filosofiska tankar som… ja, som ett världssamvete möjligen har.


Men, trots detta så funkar inledningen egentligen för mig. Så länge inte nån talar vill säga. När jag bara får se oerhört vackra bilder — hav, moln, galaxer, Jordens födelse, dinosaurier — så får jag nästan gåshud. Under en magisk sekvens är vi ute i rymden och ser galaxer, nebuloser och annat spejsat samtidigt som nån operadiva sjunger (Brahms lär det vara). Då gillade jag filmen skarpt. Det kan bero på att just den sången var en riktigt hypnotisk hit. Men så fort nån, förutom operadivan, öppnar munnen och pratar med poetisk röst så faller allt. ”Mother”. ”Brother”. ”Grace”. ”Nature”. ”What did you show me?”. Det funkar inte. Då går pretto-visaren långt in i det röda varningsområdet.

Till slut — efter att vi fått se Sean Penn glimta förbi som den där arkitekten i dagens sterila glasmiljöer och även fått uppleva Jordens födelse, dinosaurier och annat — så: ja men se nu börjar ju faktiskt nån sorts historia ta form. Vi får träffa Jack (Hunter McCracken) och hans familj. Mamman spelas av, för mig tidigare okända, Jessica Chastain, pappan av Brad Pitt med världens största haka och världens mest putande underläpp. Historien tar sin början vid Jacks födelse (kommer ni ihåg vad arkitekten spelad av Sean Penn heter, jag skrev det en bit upp). Här finns tendenser till ett mer vanligt drama, familjedrama, i amerikansk förortsmiljö. Och det är väl ok.


Sen får vi en avslutning i flummeriets tjänst. Nu träffar vi Jack igen men nu befinner han sig i ett surrealistiskt rike där han träffar sin mamma, pappa, bror, sig själv som ung. Ooook. Men som sagt, så länge bilderna bara flödar förbi och ingen av skådisar kör sin berättarröst och droppar pretto-repliker så är det klart sevärt. Om man ska se filmen ska man nog se den på bio eller åtminstone med ett riktigt bra hemmasystem.

Jag gillar skildringen av förhållandet mellan bröderna, främst Jacks förhållande till sin yngre bror. Som ung är Jack en arg ung man, en komplicerad karaktär som inte riktigt hittar sin plats i tillvaron. Pappan är hård, mamman som en ängel, det blir lite för mycket. (Apropå filmer som skildrar förhållandet mellan bröder, med snyggt foto, och som faktiskt är bra så måste jag ju tipsa om ryska Återkomsten!)

Malick verkar dessutom vara besatt av vissa saker, i alla fall i den här filmen, och har jag för mig även i Den tunna röda linjen. Om nån hade bett Malick döda några av sina älsklingar så hade en hel del klipp med vita lakan, skira fladdrande gardiner, tunna bomullsklänningar och sommargräs fått stryka med.

2+/5

PS. Förresten, mot slutet av filmen insåg jag att jag hade missförstått vilken av de tre bröderna som Sean Penn spelat. Jag var liksom nöjd med att klura ut att det var en av bröderna, vilket i och för sig inte var såååå svårt. Men under hela filmen trodde jag att Penn var en annan av bröderna. I början av filmen får mamman reda på att en av bröderna har dött och jag fattade inte vilken det var som faktiskt dog.

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

25 Responses to The Tree of Life

  1. Fiffi says:

    Tack gode Gud – eller i detta fall är det ju du som är Gud – för att du skrev till den där PS:et. Det där har verkligen gäckat mig. Jag fattade inte heller vilken son Penn spelade, eller rättare sagt, jag trodde jag hade FULL KOLL och att det var rätt självklart vem han var men nädå, inte det inte. Långnäsa fick jag och så alltså även du. Ibland är det skönt att inte känna sig så ensam, speciellt när man känner sig alldeles ointelligent ;)Så ni var tre i salongen i alla fall. Hur många var vakna filmen igenom tror du? 😉

  2. addepladde says:

    Trots det ljumma omdömet tycker jag mig finna potential till en rätt storslagen upplevelse mellan raderna. Det kanske är för att jag så innerligt hoppas på att den ska vara det å andra sidan. Framförallt 2001-referensen verkar lovande. Just den flumriden är ju hur mäktig som helst.

  3. Sofia says:

    Jättebra skrivet! Det här verkar verkligen vara en film som delar åskådarna i två läger och jag tror jag vet vilket jag skulle tillhöra. Jag väntar nog ett bra tag med Tree of Life 😉

  4. filmitch says:

    Bra skrivet men jag vet inte om jag kommer se filmen. malicks förra var en ganska trist historia men om humöret är rätt så kan faktiskt fulm-pretto filmer fungera men som sagt det var det där med humöret.

  5. Jojjenito says:

    Fiffi: Haha, jamen visst var det förvirrande. Jag var säker på att Penn var mellanbrodern (han som såg ut som en barnversion av Brad Pitt).Jag tror nog alla var vakna faktiskt. 😉 Själv hade jag en kort period efter 2/3 då biofåtöljen blev väldigt mjuk och skön men det blev bara en halv nickning.

  6. Jojjenito says:

    addepladde: Det var faktiskt bitvis en storslagen upplevelse som jag antyder. Det stora problemet för mig var de jobbiga poetiska rösterna när jag bara ville njuta av bilderna.

  7. Jojjenito says:

    Sofia: Tack! Hehe, vilket läger tror du att du skulle tillhöra? Stående ovations-lägret? Nej, kanske inte. Men, jag tror det var Fredrik Sahlin som sa det, om man är intresserad av film bör man se den!

  8. Jojjenito says:

    filmitch: Kul att du gillade texten. Jo, man bör nog vara på rätt humör samt uppskatta flum rent generellt. Jag har inte sett Malicks förra, The New World, jag blev faktiskt lite sugen på att se den och även Days of Heaven. Det känns som såna filmer man ska ta chansen att se på Cinemateket när/om de visas där.

  9. Sofia says:

    Förr eller senare blir det säkert av. Kan ju behöva lite TFatF-motvikt 🙂

  10. Jojjenito says:

    Sofia: Hehe, ja efter din hell-week med TFatF så får du nog beta av ett antal Jarmusch-filmer plus några svenska landsortsdramer för att vara på banan igen. 😉

  11. Sofia says:

    Ungefär så, ja 😉

  12. Henke says:

    Schysste revy Jojje! Jag tycker du fångade filmens härligheter på ett bra sätt. Men varför det låga betyget?"världens största haka och världens mest putande underläpp" LOLJag förstår inte vad du (och Fiffi) inte förstod angående vilken av sönerna som i vuxen ålder spelades av Sean Penn? Vilken broder trodde du Penn spelade??http://fripp21.blogspot.com/2011/07/tree-of-life-2011.html

  13. Jojjenito says:

    Henke: Jag fick direkt klart för mig (felaktigt) att det var storebrodern som dog. Och att Sean Penn spelade den konstnärlige Brad Pitt-liknande mellanbrodern senare i livet som arkitekt. Det kändes upplagt så. Fokus var på storebrorsan, han kämpade med sig själv, verkade ha mest problem. Mellanbrorsan var liksom bara med. Men visst, det fanns väl några scener när mellanbrorsans känslighet inte alls förstods av Brad Pitts Mr O'Brien.

  14. Kul läsning ! Jag har ju själv sett The Tree of Life nu och även jag håller med om det mesta du skriver. Kanske att jag inte störde mig lika mycket på pretto inslagen som du gjorde, men så kanske jag förväntade mig det av Malick också. Å andra sidan trodde jag filmen skulle vara mer mainstream än den var, kanske därför jag gillade den mer än du och Fiffi gjorde.

    Den är redan nu INTE med på min lista över de tio bästa filmerna från 2011 så SÅ bra tyckte jag inte heller den var.

    • Jojjenito says:

      Roligt att du gillade texten! Alltså jag vet inte, filmen gjorde mig splittrad. Vissa delar var gåshudsframkallande (i positiv bemärkelse), andra delar var bara jobbiga. Även i Den tunna röda linjen hade jag väldigt svårt för sekvenser med en sån där släpande drömskt poetisk berättarröst som till bilder av vajande gräs eller fladdrande vita gardiner säger saker i stil med ”We. We together. One being. Flow together like water.Till I can’t tell you from me. I drink you. Now. Now.”

  15. Daniel says:

    Vet inte riktigt vad jag ska tycka men den ligger på en svag trea efter första titten. Jag håller ju med om att den är vacker och så men om man ser underhållande så håller den inte. fast sedan är det ju en film som inte riktigt ska underhålla. Men en trea i alla fall.

    • Jojjenito says:

      En trea, ja, då gav du den ett högre betyg än jag. Den är vacker, den är magisk bitvis men jag har väldiga problem med vissa delar, speciellt de med berättarröst.

  16. Daniel says:

    Det blir väldigt jobbigt efter ett tag med alla berättarröster för det håller inte i en sådan här ”tunn” berättelse. Den är så tunn så den blir djup och överpretentiös.

  17. Daniel says:

    När den sista delen på ”stranden” kom så är den överpretentiöst i stil med 2001 a space odessey.

  18. Jojjenito says:

    Men men men… 2001 är ju bra och enbart fascinerande. 🙂

    Och det där med att det räckte med pretentiöst, jag menade bara att det blir lite tårta på tårta rent språkmässigt då enbart ordet pretentiöst liksom säger vad det handlar om.

  19. Daniel says:

    Jag sa inte att 2001 var dålig utan jag tycker den är mycket bra. Fast den är ju pretentiös så det räcker, speciellt då sista halvtimmen.

    • Jojjenito says:

      Fast du sa inte att du tycker den är mycket bra heller. 😉 För mig är pretentiöst nåt dåligt.

      Fasiken, måste se om 2001, det var tio år sen jag såg den tror jag.

  20. Daniel says:

    Jo jag kanske sa emot mig själv men 2001 är bättre än denna varje dag i veckan. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: