Jag är inte rädd (2003)

5 januari, 2022 Lämna en kommentar

Denna första onsdag under 2022 kommer en kort preblogg-text om den italienska filmen Jag är inte rädd (Io non ho paura). Om jag minns rätt så var filmen faktiskt Italiens Oscars-bidrag för bästa utländska film men den gick inte vidare till slutomgången. Min text om Jag är inte rädd skrevs i mars 2008.

Jag skulle kalla Jag är inte rädd en film för vuxna med barn i fokus. Den här väldigt vackra filmen utspelas i en liten by på italienska landsbygden. I fokus står Michele som gör en hemsk upptäckt när han är ute och leker med sina kompisar. Han behåller hemligheten för sig själv och inser efter ett tag att det är de vuxna i byn som är ansvariga. Filmen påminner en aning om eller den fick i alla mig att tänka på Trasdockan: en ond vuxenvärld skildrad genom barns ögon. Vi har en hemlighet och inte minst vackert foto med nattdjur (!). Slutet av filmen kan kännas tillrättalagt men den här gången kände jag att det var rätt, kanske för att det var barn inblandade. Betyget blir en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag vet att en numera inaktiv medlem, OTG, gillar filmen. Här är hans recension (obs! lite mer spoilers här).

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

City of Hope (1991)

12 december, 2021 2 kommentarer

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. När jag läser min beskrivning av City of Hope så går ju mina tankar osökt till världens bästa tv-serie, The Wire. Den serien hade lika gärna kunnat heta City of Hope (…and despair) och handlar om en stad där allt och alla länkas samman. I The Wire handlar det om Baltimore, här är det en påhittad stad i New Jersey som är i fokus. Min text om City of Hope skrevs i april 2003.

Jag har sett City of Hope av John Sayles. Det är en politisk film om korrumption i en amerikansk småstad. Stadens borgmästare vill riva ett bostadsområde med gamla hyreshus för att göra plats för modernare kontorsbyggnader. Han som äger byggnaderna motsätter sig detta men utsätts för påtryckningar.

Flera karaktärer skildras i denna lite för pratiga film. Exempelvis har vi Joe Morton (som ju spelade datorforskaren på Cyberdyne i Terminator 2) som gör en bra insats som svart kommunalpolitker som slits mellan politkerkarriären och att göra rätt för sina svarta kompisar.

Problemet med politiska filmer är att de ibland blir lite tråkiga. Det gäller t ex vissa av Ken Loachs filmer. Historien går liksom förlorad eller är inte satt i centrum och de politiska åsikterna får man skrivna på näsan. Detta gäller delvis City of Hope som blir lite övertydlig ibland men jag gillar slutet som säger rätt mycket om vad som kan hända om man låter sig köpas. En svag 3/5 blir betyget.

Lite kul är att Sayles som är s.k. independentregissör för att bekosta sina egna filmer en gång i tiden skrivit manus till skräckisar som Piranha, Alligator och The Howling.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

13 Tzameti (2005)

12 november, 2021 2 kommentarer

Jag skriver i texten nedan att 13 Tzameti är en georgisk film. Det stämmer inte helt. Regissören är mycket riktigt från Georgien men filmen är producerad med franska pengar. Jag skriver även i PS:et att jag inte riktigt förstår regissörer som gör remakes på sina egna filmer. Mm, nja, det är väl inte så svårt att förstå. Hollywood vill göra en remake på din smala utländska film. Det är väl klart du tackar ja. Eller? Min preblogg-text om filmen skrevs i december 2007.

13 är en ganska smart, och hyfsat vidrig, georgisk (!) thriller som jag passade på att se på biografen Sture tillsammans med tre andra i salongen (jag trodde ett tag att jag skulle bli helt ensam). En ung invandrarkille i Frankrike kommer över en tågbiljett med tillhörande instruktioner. Trots att han inte har någon aning om vad det handlar om, men eftersom han behöver pengarna, tar han tåget och följer instruktionerna.

Bitvis är detta ett nästan bisarrt styckte film som tränger sig på. Eftersom man själv precis som huvudpersonen inte vet vad det hela går ut så skapas en otäck stämning som sen övergår till äckel och en sorts… fascination. Det är en annorlunda film men jag kan inte ge mer än en trea då jag tyckte den förblev tom. Snygg, smart och bisarr men tom på något sätt. I alla fall var det känslan jag hade efteråt: jaha, ledde det inte till något mer? Själva idén är bra men räcker inte för en långfilm. Ah, den får ett plus i kanten ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Sen verkar det som om det kommer en (amerikansk?) remake (mer påkostad får man anta) med samma regissör. Njaa, förstår mig inte riktigt på det här med regissörer som gör remakes på sina egna filmer (min kommentar: 2010 kom den engelskspråkiga remaken av samma regissör och med Sam ”Ian Curtis” Riley i huvudrollen).

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Jar City (2006)

7 november, 2021 Lämna en kommentar

Jar City (eller Mýrin som den isländska originaltiteln lyder) var den sista filmen som jag såg under 2007 års Stockholm Filmfestival. Inget fel med Beck men det visade sig att Jar City var en isländsk Beck och det kanske inte är just det som man (läs: jag) vill se på en filmfestival. Efter den lilla texten sammanfattar jag festivalen som jag upplevde den den gången.

Denna isländska deckare inledde lovande, kanske mest för att miljöer och språk var annorlunda. Det gjorde att filmen kändes fräsch till en början. Ett kargt isländskt landskap mixat med det lustiga isländska språket och läckerheter som kokt fårhuvud på menyn på polislunchrestaurangen gav en lite annorlunda känsla. Men när man sen skrapade på ytan en aning så visade det sig vara en ganska ordinär, eller medioker om Jonas så vill (min kommentar: Jonas var en filmforumkompis som ansåg att medioker betydde urusel, vilket jag inte höll med om), polisdeckare med de flesta av genrens kännetecken. Det blev lite för många helikopterfilmningar (om än vackra) på kommissariens bil när han är på väg ut i det isländska landskapet för att förhöra någon. Det blev lite för många förhör. Det blev lite för många scener hos obducenten. Och till råga på allt så bor kommissarien ensam och har en dotter som det skurit sig med. Nja, jag kan tyvärr inte ge godkänt även om det är helt ok rent hantverksmässigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Sammanfattning av 2007 års festival: Och därmed avslutar jag årets festival för min del. Som vanligt har det varit en skön och mysig stämning då man glidit runt bland biograferna i höstmörkret. Idel fullsatta salonger har det varit på de filmer jag har varit på. Och de som går är genuint filmintresserade vilket alltid ger en mer förväntansfull och koncentrerad stämning än på vanliga biovisningar. Toppfilmer i år har för min del varit No Country for Old Men, Paranoid Park och Into the Wild (jag rankar dem i den ordningen). Tre filmer har fått underkänt (dvs en tvåa eller sämre i betyg) och lika många har fått treor. Ganska normalfördelat alltså.

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2007 Tagged with , , , , , , , , , ,

Foxy Brown (1974)

31 oktober, 2021 2 kommentarer

Foxy Brown är filmen med en svart och kvinnlig hjältinna som kickar stjärt. I Pam Griers gestaltning är hon som en sorts superhjälte med svart bälte i barstolar (som hon själv uttryckte det när en motståndare skröt om att hon hade svart bälte i karate).

Filmens förtexter påminner lite om en James Bond-film men Pam Grier är både den kvinnliga dansaren och James Bond som kvinna. Och det hela avslutas med att hon riktar pistolen mot kameran precis som Bond gör (åh, nej, nu kom jag att tänka på det tragiska som hände filmfotografen Halyna Hutchins).

Det är mycket kvinnlig power i filmen. Foxy Browns största motståndare är bordellmamman Miss Kathryn (Kathryn Loder). Miss Kathryns egna manliga hejdukar är förmodligen mer rädda för sin chef än för de manliga rivaler som de ska slåss mot.

Det här är en blaxploitation-film och om man har sett några filmer i den genren så vet man ungefär vad som väntar. Det är på gränsen till buskis ibland och det är hela tiden over the top med coola fajter och oneliners. Det kan hända att det är något av en acquired taste och jag har väl förvärvat den smaken nu, för jag gillar det här.

Den största anledningen till det är trots allt Pam Grier, så enkelt är det. Hon är en total badass… <spoiler>Hon skär exempelvis av kuken till Miss Kathryns manliga kompanjon Steve och ger till Miss Kathryn inlagd i en burk, som en inlagd gurka typ</spoiler>. Hur många outfits har Grier i filmen? Många är det, och ungefär lika många frisyrer där afron givetvis är favoriten.

Samtidigt som det alltså är en cool blaxploitation-film med allt vad det innebär så är det i grunden en antiknarkfilm och en film om rasismen (alla vita i filmen är förstås onda) och det korrupta i det amerikanska samhället. Det kanske inte är speciellt subtilt gjort men det går liksom bra ihop med resten av filmens ganska galna ton. Jag kan inte låta bli att slå till med ett högt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 4, Blaxploitation, Brott, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Sweet Sixteen (2002)

24 oktober, 2021 Lämna en kommentar

Jag såg Sweet Sixteen första gången på Stockholm Filmfestival 2002. Då skrev jag så här: ”Sweet Sixteen av Ken Loach var nog en bra film och skådespelarna gjorde strålande instatser kändes det som. Men det är inte värt så mycket om man inte kan förstå vad någon säger. Eftersom språket är engelska så behövs ju ingen textning och det funkar jättebra i en film som One Hour Photo men när det är den värsta skottska brytning man kan tänka sig så blir det problem. Pga av detta går det inte att sätta något rättvist betyg”. 2007 såg jag om filmen och då lät det så här från mig.

”Ken Loach som bäst” är rubriken om jag hade haft en sån. Jag såg den här filmen på Stockholm Filmfestival för ett gäng år sen. Problemet var att den utspelades i Glasgow och inte var textad. Jag förstod kanske hälften av den skottska rotvälska som pratades. Nu när jag såg den igen så mindes jag inte så mycket av filmen förutom kanske känslan och möjligen en del starka scener. I centrum har vi den unge bråkstaken Liam, en sån där jobbig person som är jobbig men med ett gott hjärta (suveränt gestaltad av unge Martin Compston).

Loach tecknar ett fint porträtt av Liam och hans familj och kompisar. Liam vet att han är smartare och mer viljestark än andra och han vill ju så gärna hjälpa sin mamma som snart kommer ut från fängelset och då är ju risken att man hamnar på den kriminella vägen. Men det är bara temporärt, förstås. En engångsgrej för att hjälpa morsan. Men så lätt är det inte när man väl tagit det klivet. Filmen är både rörande och rått realistisk och en skildring av ett liv som inte är så lätt. Den håller samma klass som nu aktuella This Is England. Bravo, Loach! Klart bättre än den något svulstiga Frihetens pris. Här är det mer jordnära.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2002 Tagged with , , , , , , , , ,

Night Moves (1975)

10 oktober, 2021 2 kommentarer

Night Moves har en skön inledning i typiskt 70-talstempo. Saker bara sker i långsam takt till tonerna av groovy jazz. Gene Hackman spelar en tillbakalutad lirare, Harry, en privatdetektiv.

”What brings you across the tracks?” får Harry höra. En replik som säger en del. Harry jobbar nämligen oftast på ”fel” sida spåren medan hans fru, som han har ett något ansträngt förhållande till, bor på rätt sida.

Harry må vara tillbakalutad men nöjd med livet är han nog inte. Han utreder andras liv istället för att reda ut sitt eget. Han träffar en gammal filmstjärna (därav är han på rätt sida spåren) vars dotter har försvunnit. Hans utredning för honom från L.A. till bl a Florida.

En del kända skådisar som unga dyker upp. James Woods som en young punk. Och så Melanie Griffith! Och så skurken i Familjen Macahan! Är det Ed Lauter han heter? Den där jobbiga typen som var efter Luke hela tiden.

Filmen är lite udda klippt. Vi hoppar ofta direkt in i en ny scen helt utan andrum. Men i själva scenerna är det lugnt och stilla men just hoppet där vi gick från en scen till en annan stack ut. Det är så mycket som är annorlunda jämfört med dagens filmer. Det är så mycket enklare allting men samtidigt mer komplext. Folk är som folk. Sex är mer naturligt.

Jag undrar om inte filmens titel är en schackreferens: knight moves (springare flyttar sig), night moves (nattliga rörelser).

Jag får lite Hajen-vibbar. Inte så konstigt kanske då de kom ut samma år. Jag syftar på filmernas känsla, hur de är gjorda, inte på den konkreta handlingen. Om man ska jämföra med en mer nutida film kommer jag att tänka på Cassandra’s Dream. Jag funderar på vilken genre filmen tillhör. Är det ett drama eller en neo-noir kanske? Wikipedia låter meddela att det är en neo-noir. Men då så!

Som jag nämnde är det skön musik. Kan den vara av Quincy Jones månntro? Svar: nej, den är av Michael Small som gjort ljudspår till flera andra kända 70-talsfilmer, bl a The Parallax View, Klute och Marathon Man.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Förtexter till mysig musik och lugna bilder à la 70-tal

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Musik, Neo Noir, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Last of Sheila (1973)

15 september, 2021 Lämna en kommentar

När jag läser min gamla preblogg-text om The Last of Sheila kommer jag osökt att tänka på en mycket bättre film i samma genre. Nämligen Rian Johnsons Knives Out som sågs på en underbar visning på Stockholm Filmfestival 2019. 2019… det är två år sen, gurgel. Min text skrevs i oktober 2003.

Döden går ombord är en 70-talsdeckare med Agatha Christie-känsla. Jaha, inget speciellt faktiskt men den blir ju bättre efter hand. Det är ändå ett klurigt pussel som det är kul att försöka lösa. Det är en sån här film där det gäller att vara vaken i början då det händer till synes oviktiga saker men som i efterhand visade sig vara viktiga för att lösa gåtan om vem som har gjort vad och varför. Agatha Christie-känsla var det som sagt. Jag tänkte på Döden på Nilen och det kändes ibland som om Hercule Poirot skulle kliva in i handlingen vilken sekund som helst. Jag gillar James Coburns smil. James Mason var bra. Han är en liten favorit. Men som helhet var det faktiskt till slut ganska ointressant tyckte jag. Det kändes liksom inte på riktigt och det är väl kanske inte den typen av film heller, där det ska kännas på riktigt. Det blev ändå lite spännande mot slutet men betyget blir inte bättre än 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Day of the Jackal (1973)

18 augusti, 2021 4 kommentarer

Jag nämner Michael Lonsdale i texten nedan. Jag har inte sett speciellt många filmer med honom men ändå är han en favorit. Det är hans propra sätt att prata som gör det tror jag och just pga av sin röst passar han utmärkt som skurken i Moonraker. Min korta och torftiga preblogg-text om The Day of the Jackal skrevs i augusti 2003.

En lönnmördare kallad Schakalen anlitas av franska terrorister som vill mörda president de Gaulle. Polisen är honom så småningom på spåren.

Schakalen är en film med en skön 70-talskänsla. Det är schyssta bilar och kläder. Handlingen är rätt så spännande. Det var skönt att det inte fanns nån självklar hjälte. Mest gillade jag Michael Lonsdale som spelar en polis på jakt efter Schakalen. Jag kände igen honom från bondfilmen Moonraker där han spelar skurken Hugo Drax. En nackdel med filmen är att man vet hur det kommer att går. Fördelen är att man inte vet hur det går till i detalj. Därför blir det ändå spännande, speciellt i slutet, men filmen var lite seg i början och mitten tyckte jag dock. Men klart sevärd. Betyget blir 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Road to Perdition (2002)

1 augusti, 2021 13 kommentarer

Tom Hanks som maffia-hitman! Det är inte så ofta man ser. Tom Hanks som kriminell, bara en sån sak. Den enda andra filmen som jag kommer att tänka på så här spontant är bröderna Coens The Ladykillers, och den är ju iiiiiinte bra. Jag tror inte Hanks funkar i den här typen av roller generellt och det är just därför det är så sällan man ser honom i såna roller. Just Road to Perdition verkar dock vara ett undantag om man ska lita på mig. Och det ska man ju! Min preblogg-text om filmen skrevs i juli 2003.

Jag var nyfiken på denna film som var regissören Sam Mendes nya film efter succén med American Beauty. Den handlar om maffiatorpeden Michael Sullivan som tvingas på flykt tillsammans med sin son undan den maffia han jobbar för efter att resten av hans familj mördats (pga diverse anledningar).

Eftersom Tom Hanks, som inte är min favorit, spelade rollen som maffiatorpeden så var jag lite rädd att det skulle bli dåligt. Lite sliskigt kanske. Men Hanks överraskar (mig). Han funkar som hänsynslös mördare fast med känslor förstås, för sin familj och son. Fotot i filmen är helt underbart. En av de snyggaste filmer jag sett på länge. Historien flyter på bra och är spännande fast man på nåt sätt känner på sig hur det ska slut. Filmen heter ju Road to Perdition = väg till undergång/fördärv. Tyler Hoechlin (född ’87) som spelar sonen kan bli nåt stort. Paul Newman är också mycket bra i sin roll som maffiaboss. Det är förresten den irländska maffian det handlar om, om ni undrar. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →