The Last of Sheila (1973)

När jag läser min gamla preblogg-text om The Last of Sheila kommer jag osökt att tänka på en mycket bättre film i samma genre. Nämligen Rian Johnsons Knives Out som sågs på en underbar visning på Stockholm Filmfestival 2019. 2019… det är två år sen, gurgel. Min text skrevs i oktober 2003.

Döden går ombord är en 70-talsdeckare med Agatha Christie-känsla. Jaha, inget speciellt faktiskt men den blir ju bättre efter hand. Det är ändå ett klurigt pussel som det är kul att försöka lösa. Det är en sån här film där det gäller att vara vaken i början då det händer till synes oviktiga saker men som i efterhand visade sig vara viktiga för att lösa gåtan om vem som har gjort vad och varför. Agatha Christie-känsla var det som sagt. Jag tänkte på Döden på Nilen och det kändes ibland som om Hercule Poirot skulle kliva in i handlingen vilken sekund som helst. Jag gillar James Coburns smil. James Mason var bra. Han är en liten favorit. Men som helhet var det faktiskt till slut ganska ointressant tyckte jag. Det kändes liksom inte på riktigt och det är väl kanske inte den typen av film heller, där det ska kännas på riktigt. Det blev ändå lite spännande mot slutet men betyget blir inte bättre än 3/5.