Maria Full of Grace

5 oktober, 2012 4 kommentarer

Titel: Maria Full of Grace
Regi: Joshua Marston
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Maria är en ung tjej i Colombia som efter att ha blivit gravid och slutat sitt jobb på en blomsterfabrik tar beslutet att bli knarksmugglare för att få ihop pengar till sig och sitt kommande barn. Pappan till barnet är slashas som hon inte bryr sig om och hennes familj (mamma, syrra, mormor) har inte nån förståelse för att hon slutat på blomsterfabriken. Hon säger inget om att hon ska smuggla heroin till New York i form av 63 små påsar i magsäcken. Efter att hon klivit på planet finns ingen återvändo, bara risker. Hon kan bli avslöjad av tullen eller så kan nån av påsarna spricka (vilket med största sannolikhet innebär döden).

Maria Full of Grace är ett välspelat drama som visar på hur desperata personer ibland tar desperata beslut. Om man vill kan man dra vissa paralleller till Lilja 4-ever. Hela filmen har nåt desperat (och lite sorgligt) över sig, både när vi första gången får möta Maria i Colombia och senare när filmen utspelas i New York. Nåt filmen visar, och som känns sant, är att vanliga personer (”hederliga” men i behov av pengar) utnyttjas – i det här fallet för att smuggla knark till rikare länder. Det här är nåt som pågår, men det är ju lätt att blunda för det man inte ser.

Rent filmiskt är Maria Full of Grace välgjord. Då och då kunde jag dock tycka att Catalina Sandino Moreno (Maria) kändes något stel, lite frånvarande. Bitvis är hon dock strålande – märkligt. Musik, foto och insatser från övriga skådisar bildar en bra helhet. Bra är att regissören, amerikanen Josh Marston, valt att göra en film där folk pratar sitt modersmål. Allt känns rätt och mer äkta helt enkelt. Inga krystade scener där skådisen först pratar några fraser spanska för att sen övergå till engelska. Nä, i det här fallet hade det helt enkelt inte funkat. Bitvis är filmen en thriller. Speciellt på planet infinner sig en svettig känsla med några obehagligt desperata scener.

I New York så lever filmen på den känsla av att vara utlämnad som Maria känner. En scen som kändes något ologisk och konstig var när Maria kräver pengarna som en kamrat som det gick sämre för egentligen skulle ha haft. Just då kändes det som att utmana ödet. Det kändes lite som om man ville visa hur godhjärtad Maria var. För mig räckte det med att hon var mänsklig. Jag tycker att det var bra att filmen ändå inte utvecklades till en regelrätt thriller utan att det i stället fokuserades på Marias känslor och de beslut som hon måste ta. I slutet tar hon ett beslut som liksom ställer hela filmens logik på ända, och visar på att hon är en stark människa. Genomgående är filmen mycket bra och därför blir det en svag fyra. Jag gillade även musiken, som om det nu skulle vara en bra slutpoäng.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Zodiac

20 september, 2012 8 kommentarer

Titel: Zodiac
Regi: David Fincher
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Här kommer en gammal recension av den möjligen underskattade filmen Zodiac. Jag såg och skrev om David Finchers film 2009.

Ah, det här var en positiv överraskning. Jag vet inte, men det var liksom ingen hausse kring den här filmen och Panic Room var ok men inget mer, så jag hade inga stora förväntningar egentligen. Vad jag fick var en fantastiskt välgjord och ambitiös film. Den är spännande utan att vara spektakulär. Handlingen är krypande och ganska långsam, men som jag skrev så finns det en spänning hela tiden. Jag tycker den påminner lite om PTA:s filmer, typ Boogie Nights, även fast temat är annorlunda. Det är ambitiöst och handlingen sträcker sig över lång tid med en skön tidskänsla. Skådisarna är klockrena i sina roller. Nä, det var verkligen en njutning att se Zodiac och det var bara skönt att den var lång.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lawless

17 september, 2012 4 kommentarer

Titel: Lawless
Regi: John Hillcoat
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Stockholm Filmfestvial körde en förhandsvisning av Lawless och för första gången på länge så gick jag på en sådan visning. Det var Henke som på senaste Filmspanarträffen var pepp och jag hakade på. Nu är det dessutom inte lika bökigt med köande för att hämta ut biljetter utan man fixar biljetten på nätet. Sen handlar köandet bara om hur bra plats man vill ha.

Lawless är regisserad av samma snubbe, John Hillcoat, som gett oss The Proposition och The Road. Den förstnämnda filmen har jag inte sett (uppdatering: jo, det har jag, jag såg den i förrgår) men jag har dock hört att den är ganska rå och mörk (min kommentar: japp, den är ganska rå). The Road, som definitivt är mörk men samtidigt djupt mänsklig, är en film som jag nästan gav högsta betyg. Då var frågan vart Hillcoat skulle ta oss den här gången? Ner i vår mänsklighets mörka irrgångarna som han verkar gilla att utforska? Eller skulle det kanske bli nåt lättsammare? Mmm, efter att ha sett Lawless är det en ganska skön känsla som dominerar, inte den posttraumatiska som man får efter en titt på The Road.

Filmen utspelar sig under förbudstiden på 1920- och 30-talet i natursköna Virginia på USA:s östkust. Vi får möta bröderna Bondurant som bedriver illegal tillverkning och försäljning av sprit. Äldst är Howard (Jason Clarke), mellanbrorsan heter Forrest (Tom Hardy) och minstingen är Jack (allas vår Shia LaBeouf). Forrest är patriarken i brödraskaran, han är den lugne och den som styr. Howard är en slarver, lite vild men ställer alltid (well, oftast) upp. Jack är en osäker gangsterwannabe som vill imponera på prästdottern Bertha (Mia Wasikowska) i byn.

Till byn anländer Maggie (Jessica Chastain) och lite senare special detective (nån sorts högre polis, federal kanske) Charlie Rakes, härligt överspelad av en ögonbrynslös Guy Pearce. De både förändrar tillvaron för bröderna fast på ganska olika sätt.

Ok, vi börjar med Shia LaBeouf bara för att få det avklarat. Förstör han filmen? Nej, det gör han inte. Jag har nog bara sett honom i den första Transformers-filmen – tänkte jag skriva fram till att jag kollade upp honom på Filmtipset då jag insåg att jag sett och gillat snorungen i I, Robot och Constantine. Eller gillat och gilllat, jag har gillat filmerna i alla fall. Här gör Shia en helt ok insats som en karaktär som är lite irriterande. Jack gör fel saker mest hela tiden men han är ändå ganska charmig, speciellt när han försöker uppvakta Bertha i smyg utan att väcka hennes faders ilska.

De som dominerar filmen är utan tvekan den grymtande Tom Hardy och det parfymdoftande äcklot Guy Pearce. Jag läste en intervju i DN där Hardy förklarar att han försökte göra sin Forrest så feminin som möjligt, en sorts matriark istället för en machopatriark. Hmm, faktum är att Hardy går runt med händer i fickorna i en kofta, grymtar och försöker lära Jack vad det betyder att ta ansvar. Nu vet jag inte om just grymtningar, koftor och ansvar ska vara nåt kvinnligt, men lite annorlunda är Hardy i alla fall. Sen att den där handen i koftfickan döljer ett knogjärn det är en annan sak. Hardy är riktigt pjäs i filmen rent fysiskt, något han fick ”gratis” efter att ha tränat inför sin roll som Bane i The Dark Knight Rises.

Innan jag pratar om Guy Pearce måste jag bara nämna Jessica Chastain. Jag har sett henne i tre filmer nu på senaste tiden (denna, The Tree of Life och Take Shelter) och hon är helt enkelt underbar. Hon är nåt speciellt, en närvaro, jag vet inte riktigt vad det är. Hon är förstås snygg men det finns nåt mer, nån sorts dragningskraft. Rött hår? Här får hon inte så rackarns mycket att göra men det hon gör gör hon väldigt bra.

Sen var det alltså Pearce, haha. Ja, Pearce gör en parodisk skurk. Det är en superskurk, en sån där skurk som aldrig kan vara nåt annat än en skurk. Han är genomond. Om jag inte förklarade det i början så vill alltså Pearce rollfigur, special detective Rakes, ha sin del av spritkakan. Här ska inte dras in pengar på illegal sprit utan att Rakes får sin rättvisa del. Åh, Pearce är så slemmig man kan bli. Jag insåg efteråt och när jag lyssnade på /Films podcast om Lawless att mannen inte hade några ögonbryn.

Jag hade en trevlig stund på bion. Det tog kanske tio minuter, en kvart, för mig att dras in i filmen. Det är en mysig film trots ultravåldet (hmm, ultravåld kanske är att ta men grovt och ganska grafiskt våld i alla fall). Musiken som kanske inte stack ut är bra och ger rätt stämning. Det är Nick Cave som ligger bakom den. Cave har även skrivit filmens manus som faktiskt bygger på verkliga händelser. Förlaga är boken The Wettest County in the World skriven av Bondurant-ättlingen Matt Bondurant. En sak som imponerade på mig är miljöerna och hur Hillcoat fått till en film som får mig att tro att nån åkt tillbaka i tiden med en kamera och spelat in. Kläderna, bilarna, frisyrerna (och vilka frisyrer sen), ja, allt är perfekt.

Min favoritscen i filmen är när Jack (lillbrorsan spelad av Shia alltså) besöker kyrkan i byn för att få se och eventuellt träffa Bertha. Det är en nästan surrealistisk scen med en udda gudstjänst där man tydligen ska tvätta varandras fötter för att visa nån sorts ödmjukhet. Jack finner sig mitt uppe i dessa konstigheter och dessutom har han precis druckit fulsprit som gör att han inte mår helt bra. Det är en härligt klaustrofobisk och udda scen.

Jag vet inte om det har framgått i min text men filmen är ofta rolig. Ofta är det Tom Hardy som står för humorn med sitt grymtande. Nu när jag tänker efter känns det nästan som om filmen hade kunnat passa på nån sorts buskisteater i Sverige. Jag hoppas jag inte skrämt bort några nu. Jag vet inte, den har liksom en viss känsla, ungefär som en film som Coen-brödernas O Brother, Where Art Thou?. Den där dammiga grusvägskänslan. Som inte alls känns som en buskisteaterkänsla när jag tänker efter. Nåväl.

Det finns negativa saker att ta upp, t ex filmens slut som känns ditklistrat i efterhand, och kanske kommer filmen blekna ganska snart men under själva visningen så tyckte jag det var en svag fyra. Det är helt enkelt en perfekt matinéfilm om du vill ha en del bra skådespelarinsatser, en del grovt våld, en del humor och en del dammig grusvägskänsla.

4-/5

Läs nu vad Henke har att säga om Lawless.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Thriller, Western Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Inside Man

14 september, 2012 6 kommentarer

Titel: Inside Man
Regi: Spike Lee
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Om jag minns rätt så var det här en av filmerna som Har du inte sett den? plus gästen Henke pratade om när de hade heistfilmtema. Själv såg jag Inside Man på bio och skrev om den när den kom.

Denzel Washington är en luttrad polis som förhandlar med smarta rånaren Clive Owen som tagit personal och kunder som gisslan på en bank. Mitt i allt dyker Jodie Foster upp som nån sorts fixare av problem för skumma personer. I det här fallet är den skumma personen Christopher Plummer och problemet är nåt värdefullt som finns i ett bankfack.

En hel del klagar på Denzels förmåga som skådis. Själv tycker jag nog det kan stämma att han väldigt ofta spelar på samma sätt. Han har en stil som han nästan alltid kör med, en sorts frånvarande men samtidigt intensiv stil – som jag faktiskt gillar, konstigt nog. Det blir alltid en lite lustig stämning med Denzel, bl a i Man on Fire och The Manchurian Candidate. I Inside Man tycker jag t ex att vissa av scenerna där Denzel och hans kollega ska förhöra några personer bitvis är riktigt roliga.

En hel del klagar även på Jodie Fosters roll i den här filmen, och jag håller med. Foster själv gör egentligen inga större fel, det är rollen det är fel på. Den tillför ingenting. Den känns inskriven för sakens skull. Hennes rollfigurs påverkan på händelserna i filmerna är i slutändan lika med noll. Ibland kan den här typen av roller ändå funka om det handlar om roliga, coola eller på annat sätt intressanta karaktärer. Här har man försökt få Fosters rollfigur framstå som väldigt tung och viktigt när det i själva verket inte är så. Fast när jag tänker efter så är det väl när Foster dyker upp som Denzel inser att nåt skumt är i görningen.

Spike Lee brukar göra ganska sköna joints, t ex den lite äldre Do the Right Thing eller den nyare 25th Hour. Här har han gjort en helt ordinär thriller med heist-inslag. Inget speciellt överhuvudtaget, men ändå ganska underhållande och tillräckligt spännande för att intresset precis hålls uppe. Betyget blir en helt vanlig trea. Om ytterligare några dagar har jag i princip glömt den.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Gangs of New York

3 september, 2012 10 kommentarer

Titel: Gangs of New York
Regi: Martin Scorsese
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Jag såg och skrev om Gangs of New York i augusti 2006 och det här var på den tiden då jag hade ganska svårt för Leonardo DiCaprio. Han var i alla fall ingen favorit. Imorgon dyker det för övrigt upp en recension av nästa Scorsese/DiCaprio-samarbete, nämligen The Aviator.

En film om New York, och i synnerhet de fattiga delarna av Manhattan, i mitten av 1800-talet är något som Martin Scorsese velat göra film om i över 30 år. Det får man reda på i extramaterialet till denna films dvd. ”Legenden” säger att han hittade en bok som hette Gangs of New York (av Herbert Asbury) i en bokhylla hemma hos några vänner och efter det ville han göra en film om hur livet tedde sig i Five Points, som de fattiga kvarteren på Manhattan kallades vid den här tiden.

Filmen tar sin början 1846 när en pojke ser sin pappa dödas av en man vid namn Bill ”The Butcher” Cutting (som spelas av en läskigt bra Daniel Day-Lewis). Den dödade pappan (Liam Neeson) tillhör Dead Rabbits, ett gäng bestående av immigrerade irländare. Bill tillhör The Natives, som härstammar från invandrade britter/holländare och hävdar att USA tillhör dem eftersom de är födda där och kom före irländarna till det förlovade landet. Pojken hamnar på ungdomsanstalt, växer upp (och spelas då av Leonardo DiCaprio) och är besatt av att hämnas sin faders död. 16 år senare återkommer han till Five Points och går med i Bills gäng för att komma nära Bill och sen döda honom. Enklare sagt än gjort.

Nja, jag vet inte. Det känns som den gode Martin har tagit i så han kräks här. Tydligen har det varit ett gäng manusförfattare inblandade, och det märks. Historien håller inte riktigt ihop. Vad än Scorsese säger på kommentatorspåret om kemin mellan DiCaprio och hans kärleksintresse som spelas av felcastade Cameron Diaz, så känns det som om vissa av skådisarna är med för att filmbolaget har tyckt så. Diaz passar helt enkelt inte in, även om hon inte är dålig. DiCaprio är bättre (helt ok faktiskt), men de båda gör ändå att tyngden i filmen försvinner. Jag kan inte hjälpa det, men så är det. Daniel Day-Lewis gör en skrämmande bra insats som den charmige skurken Bill ”The Butcher”. Det var en av de mest imponerande insatserna jag har sett på länge. Han lever sig verkligen in i rollen och förvandlades tydligen under inspelningen till Bill; den verklige Daniel var liksom borta, allt enligt den kommentatorspårande Scorsese.

Hmm, ja, det är en imponerande film ändå. Scenografin är spektakulär. Man har byggt upp en hel stad för filmen och den känns skitigt äkta. Inga datoraminerade fantasistäder à la (de senare, min kommentar) Star Wars-filmerna här inte. Det kändes skönt och gav en mastodontfilmskänsla à la Ben-Hur. Problemet är att man inte riktigt lyckas knyta ihop det hela till en helhet. Varken de historiska skeendena eller DiCaprios personliga historia lyckas engagera mig fullt ut. Slutet får man inte heller ihop. När det kanske är en halvtimme kvar rinner liksom hela historien ut i sanden Spoiler efter att DiCaprio försökt, men misslyckats, att mörda Bill Spoiler slut och det blir aldrig intressant efter det. Luften gick helt ur filmen här, tycker jag.

Nej, det känns inte riktigt som en äkta Scorsese-film. Det känns som om det har varit för många viljor inblandade i skapandet av filmen och även om det bitvis är imponerande när det gäller enskilda detaljer, så blir helheten inte kanon. Det är ändå en sevärd, och ganska våldsam, matinépisk film.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanarna-tema: Knark – Half Baked vs Traffic

28 augusti, 2012 20 kommentarer

Filmspanarna träffas en gång i månaden, kollar på en film och tar sen en öl och snackar film, snackar mycket film. Nu har vi även förutom de fysiska träffarna börjat med ett gemensamt bloggtema så att fler kan vara med. Förra gången skrev (eller pratade) 13 filmsidor om sina guilty pleasures. Vad skulle vi ha för tema den här gången var frågan på den förra träffen? Ganska snabbt kläckte Sofia ur sig: ”KNARK!”. Ja, varför inte, tänkte vi andra och det bestämdes att knark skulle bli nästa tema.

När jag började fundera på vad jag skulle skriva om kom jag fram till att det finns tre teman inom knarkfilmen. Det är möjligt att man kan dela upp det ännu mera men jag tycker mig i alla fall se dessa tre som huvudteman:

1. Filmer om missbruket, beroendet och följderna
Här hittar man filmer som t ex Stefan Jarls dokumentär Ett anständigt liv eller Darren Aronofskys Requiem for a Dream. Det brukar vara jobbiga, tunga filmer, nästan alltid dramafilmer och ganska ofta utan hopp även om det förstås finns olika grader i helvetet.

2. Filmer om tillverkning, smuggling och försäljning
Här handlar det inte om knarkandet i sig utan man hittar filmer, oftast thrillers, om knarkkungar/smugglare (Blow), om människor som utnyttjas för smuggling (Maria Full of Grace). Här räknar jag även in filmer som fokuserar på polisens arbete med att sätta dit de som är ansvariga för knarkförsäljningen (Miami Vice, Narc).

3. Stonerfilmen
Och här har vi en genre som jag i princip är novis på. Det handlar alltså om filmer som med humor hyllar bruket av marijuana. Jag vet att Cheech & Chong är legender inom stilen men jag har inte sett några av deras verk. I fredags såg jag i alla fall en stonerkomedi, nämligen Half Baked med Dave Chappelle. Läs mer om den längre ner i inlägget.

****

För tio år sen spelade jag inomhusfotboll med några kollegor på jobbet. När jag försökte nå en boll så fläkte jag mig och gjorde en Tomas Brolin, dvs som Tomas Brolin gjorde hösten 1994 mot Ungern, dvs ramlade och fick foten under mig. Jag hörde ett kraftigt KRACK! och förstod att nåt var väldigt fel. Jag sa till grabbarna ”hallå, jag har brutit benet” medan jag kröp mot avbytarbänken. ”Nä”, sa de, ”det ser ju helt ok ut”. ”Nä”, sa jag, ”jag har brutit benet”. Det ringdes efter ambulans och efter röntgen syntes det mycket tydligt att mitt vadben var av. Det behövde opereras. Det jag tänkte komma till är att jag nu lärde mig att droger är nåt förrädiskt och lockande. På natten efter operationen hade jag fått ett dropp in i armen. I slangens andra änden satt en påse med morfin. Det gjorde fantastiskt ont i benet och när jag kände att det gjorde för ont och för att kunna sova kunde jag trycka på en knapp. Då kom en sköterska och gav mig en dos morfin.

När den där dosen kom så blev jag hög helt enkelt. Att jag låg på sjukhus med brutet ben gjorde inte så mycket, det var bara hur skönt som helst. Då insåg jag att det här är nåt man kan bli beroende av. Jag tror jag tryckte tre gånger på sköterskeknappen under den natten.

Nä, så en sak är jag ganska säker på och det är att man aldrig kommer att kunna vinna ”kriget mot knarket” eller The War on Drugs som det kallas i Traffic, som av en händelse är det andra filmen jag såg i det här temat.

Jag valde alltså att köra en double feature. Först ut är stonerfilmen Half Baked. Anledningen till att jag valde den är att Dave Chappelle är med och jag såg nyligen ett mycket bra avsnitt av Inisde the Actor’s Studio där Chappelle var med. Jag gillar även hans komediserie Chappelle’s Show. Den andra filmen blir alltså den mer seriösa (nähä!) Steven Soderbergh-klassikern Traffic.

****

Titel: Half Baked
Regi: Tamra Davis
År: 1998
IMDb | Filmtipset

Som jag skrev här ovan så gillar jag Dave Chappelle. Han kan vara fullkomligt briljant. Tyvärr betyder inte det att allt han är med i per definition är bra. Neeeej, långt därifrån. Half Baked är historien om fyra kompisar, tre vita (eller kanske två vita (Jim Breuer, Harland Williams) och en latino (Guillermo Díaz) om man ska vara noga) och så Chappelle själv. De fyra gillar att röka på. Faktum är att det är nog det enda som de sysslar med. Well, i alla fall fram till att Chappelles karaktär blir kär i en tjej (Rachel True) och han måste clean up his act.

Samtidigt åker en av killarna in i finkan efter att ha dödat en häst med diabetes genom att ge den godis. För att rädda sin kompis behövs pengar (till borgen antar jag men det förblev höljt i dunkel… ja, eller rökdimma). Chappelle jobbar som städare på ett sjukhus och får av en slump tillgång till sjukhusets lager av marijuana. Här ska säljas ganja i stora mängder.

Nej, nej, tyvärr. Jag hade en förhoppning att det skulle vara så dåligt att det blev roligt. Eller kanske t.o.m. att det skulle vara roligt utan att ens vara dåligt. För mig blev det tyvärr ett buskismagplask ner till Stefan & Krister-nivå. Det är möjligt att det är min prettogen som förhindrar mig att uppskatta detta. Fast jag gillar ju Chappelle’s Show och hans stå-upp-grejor. Jag stör mig kanske mest på Jim Breuer som går runt med ett pårökt leende och halvöppna ögon hela filmen. Jag antar att det är en konst i sig.

Det finns vissa korta sekvenser som är bra och som påminner om hur Chappelle’s Show blev några år senare och det är kanske så den här sortens humor ska intas. I mindre doser och inte i långfilmsformat.


eller uttryckt i siffror 2-/5

****

Titel: Traffic
Regi: Steven Soderbergh
År: 2000
IMDb | Filmtipset

Jag såg Traffic på bio när den kom vid förra sekelskiftet och gillade verkligen den då. Jag tyckte det var en intressant historia som var snyggt och häftigt berättad. Jag gillade att man tog ett helhetsgrepp och försökte skildra alla delar i knarkproblematiken. Faktum är ju att Traffic nästan skulle kunna sägas vara en film som tillhör alla tre av mina kategorier, i alla fall om man har lite god vilja när det gäller stonerfilmen (de är ju i alla fall höga och kollar på Dynastin i början).

Nu när jag såg om filmen så blev jag av nån anledning inte lika imponerad. Fast jag kan ju säga direkt att idén med det gultonade fotot i Mexiko och det blåblekta när vi följer Michael Douglas karaktär är bra. Men hur som helst, vad var det som inte funkade riktigt lika bra den här gången? Hmm, jag vet inte riktigt, men jag inte riktigt ihop hela historien mot slutet. Jag förstod inte riktigt vilka som förrådde vilka och på vilken sida som alla stod just när det gällde Mexiko-historien med Benicio Del Toro

Jag tyckte det fanns en del övertydliga eller märkliga detaljer. Frun (Catherine Zeta-Jones) till knarkkungen Ayala t ex. Kändes det inte lite märkligt att hon inte hade en aaaaning om mannens affärer? Och sen när hon fick reda på det så var hon plötsligt knarkdrottning på fem röda.

Hur agerar de tre kompisarna när den fjärde tar en överdos? Ringer efter ambulans? Nej, skulle inte tro det. Man tar bilen och dumpar killen utanför akuten. Please, jag kan inte tro att det funkar så men jag kanske är naiv.

När det gäller skådisarna så har jag inget att klaga på. Alla gör ett kanonjobb helt enkelt. Douglas, Del Toro, Cheadle, Guzmán, det är toppnamn överallt. Förresten, vad hände med Erika Christensen efter det här. Man fick ju för sig att hon var en kommande toppskådis, men jag vet inte, vad har vi sett henne i?

Nåt som filmen som sagt ska ha cred för är helhetsgreppet men jag tycker t ex en tv-serie som The Wire är så mycket bättre på att skildra alla sidor, polisen, knarklangarna och knarkarna. I Traffic funkade inte riktigt beroendebiten riktigt och det blev lite krystat när Douglas åkte runt och letade efter sin dotter i ghettot. Men jag gillade Douglas slutkläm i sitt tal i slutet när det gällde Kriget Mot Knarket. Man kan inte kriga mot sin egen familj.


eller uttryckt i siffror 3+/5

****

Läs nu vad andra Filmspanare har att säga om knark:

ExceptFear
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Flmr
Flickorna
Filmparadiset
Filmitch

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension, Stonerfilm, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Snabba Cash II

25 augusti, 2012 18 kommentarer

Titel: Snabba Cash II
Regi: Babak Najafi
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Snabba Cash II är uppföljaren som jag skulle vilja sammanfatta som den tragiska historien om en väska med pengar. Väskan byter ägare filmen igenom men den ger ingen lycka. Redan från början vilar en domedagsstämning över filmens karaktärer, och sen blir det bara värre.

Huvudpersonen, eller en av huvudpersonerna snarare, Johan ”JW” Westlund (Joel Kinnaman) har åkt in i finkan men har inte så mycket tid kvar att sitta av. Innanför murarna har han mot alla odds blivit nära vän med Mrado (Dragomir Mrsic) som han gjorde förlamad från midjan och neråt i den första filmen. Nu ska JW ut på permission, och han har stora planer. Det planeras möten med en näringslivshöjdare som ska investera i en börsmjukvara som JW har tagit fram. JW:s kompanjon har dock egna planer som… vad ska man säga… inte inkluderar JW.

Förutom JW och Mrado träffar vi på den plågade latinogangstern Jorge (Matias Varela) som aldrig tycks kunna fatta rätt beslut och Mahmoud (rörande spelad av Fares Fares) som inte heller han kan fatta, fatta rätt beslut.

Filmen är rå. Det finns ingen stor heistplan (apropå den senaste podcasten från Har du inte sett den?). Det finns ingen smart plan att smuggla knark eller råna en bank eller värdetransport. Det är egentligen bara desperation från start. Alla blir lurade, har otur, litar helt enkelt inte på varandra, för att till slut döda varandra (vare sig de vill det heller inte). Möjligen är filmen lite seg i början men det tar sig efterhand och sen släpper den aldrig taget.

Jag gillar samtliga skådisar. Jag tycker t ex Mrado är bättre än i förra filmen. Det finns några scener som inte funkar, som t ex när JW ska sitta i grupp på fängelset och berätta om när allt gick fel och han sköt Mrado. Det kändes bara pinsamt av nån anledning. Svensk filmdialog när den är som sämst. En scen jag däremot gillar är när JW ställer till med en scen (precis, en scen i scenen) på en restaurang efter att ha blivit blåst av ”kompisen” Nippe under sin permision. Fares Fares är också riktigt bra (vilket skägg!), precis som Matias Varela.

Förutom nerviga skildringar av desperation och människor som inte får till det har filmen även en hel del spänning, en sån där ”nu skiter sig allt”-spänning. Möjligen har man har tagit sig vissa friheter när det gäller handlingen. Saker händer lite väl slumpartad och folk klarar sig ur de mest jobbiga situationer. I och för sig, när de väl har klarat sig ur en situation så hamnar de i en ännu jobbigare dito. Om jag ska klaga på nåt mer är det att man får höra en viss stämningsgivande spansk (?) gitarr lite för mycket. Det blev lite Iñárritu/Babel-varning här. Kul att jag noterade musiken nu med tanke på att jag skrev om musiken från Babel i min recension av ettan Snabba Cash.

Snabba Cash II är en film med många olika språk, vilket jag verkligen uppskattade. Vi får höra svenska, engelska, serbiska, spanska och arabiska (som jag tror var det språk som Mahmoud pratade). Man har hittat rätt skådisar som verkligen kan språket i fråga, i alla fall bättre än jag. 😉 Just språken i filmen var också nåt jag uppskattade eller åtminstone noterade när jag såg ettan.

Filmens slut kommer mitt i ett skeendet men det känns ändå rätt. Om man vill ta med sig nåt positivt från filmen så är det väl att i alla fall en av huvudpersonerna tar rätt beslut till slut.

4-/5

PS. Jag läste i DN i morse att det kommer en Snabba Cash III också (hade inte koll på att det var tänkt som en trilogi redan från början). Då ska en av huvudpersonerna vara juggegangsterbossen Radovans dotter Natalie och hon ska spelas av Malin Buskas. Detta antyder att man tar en del handlingen från Livet deluxe (som jag läste i somras) där Radovans dotter är i fokus. Vem ska regissera trean? Jo, Jens Jonsson vilket gör mig glad. Jonsson (Pingpong-kingen) är en regissör med en egen stil som kan sätta sin prägel på filmen och kanske göra nåt som skiljer sig lite från ettan och tvåan.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Snabba Cash

24 augusti, 2012 2 kommentarer

Titel: Snabba Cash
Regi: Daniel Espinosa
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Här kommer min gamla recension av Snabba Cash innan uppföljaren avhandlas imorgon.

Min första tanke som dök upp när jag såg Snabba Cash var om det faktiskt var samma musik som i Iñárritus mästerverk Babel? I vilket fall så satte den en ödesmättad stämning ganska direkt. Vi kastas direkt in i handlingen och det gäller att vara alert. Inte minst när det gäller språket i filmen. Det är en salig blandning av spanska, serbiska, brat-svenska och rinkeby-svenska. Det gällde att hänga med när det plötsligt inte var textat. Jag måste säga att Joel Kinnaman imponerar stort när han gestaltar sin brat-wannabe. Han är osäker men besatt av att passa in. Han är som en kameleont och passar in både med blattegangsters och brats på Handels.

Jag gillade det hetsiga närgångna fotot. Det gav en bra nerv till historien. Jag tror det kan vara en fördel om man har läst boken innan man ser filmen. Eftersom jag hade gjort det så kände jag till de tre huvudpersonernas bakgrundshistorier vilket gör att man lite bättre förstår vad som händer. Det hela berättas nämligen ganska episodiskt och lösryckt. Det är ganska komplicerat med alla relationer hit och dit, eller kanske inte komplicerat men det förklaras aldrig riktigt. Det gjorde dock inte så mycket, tror jag. Grundhistorien borde man förstå ändå.

Den svagaste historien är nog den med Mrado (Dragomir Mrsic). Det blir lite väl mycket fokus på hans lilla dotter. Det blev övertydligt om hur synd det var om henne, och hur oskuldsfull hon var i det hela. Som helhet är Snabba Cash ändå riktigt bra. Det är nervigt och psykologiskt. Alla tänker på pengarna och sig själva – man kan inte lita på nån – och alla brottas med tankar om vad som är det rätta att göra. Och slutligen, när det gäller musiken, så gillade jag den även om den kanske var något överanvänd.

4-/5

PS. Jag tyckte att regissör Daniel Espinosas debutfilm Babylonsjukan var helt ok. Kul att han har tagit ett steg till.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Mannen på taket

18 augusti, 2012 19 kommentarer

Titel: Mannen på taket
Regi: Bo Widerberg
År: 1976
IMDb | Filmtipset

En man, en gammal polisman, blir brutalt mördad när han ligger på ett sjukhus i Stockholm. En utredning ledd av Martin Beck (Carl-Gustaf Lindstedt) och Einar Rönn (Håkan Serner) startar.

Av nån anledning har jag lurats att tro att detta skulle vara en av de bästa svenska filmerna nånsin och definitivt den bästa svenska polisfilmen. Det är ju det där med förväntningar. Missförstå mig rätt nu. Mannen på taket är en bra film, det är det inget snack om. Men att den skulle nå såna höjder som många vill hävda? Nej, en helt ok polisthriller det är vad det är.

Filmen har en hel del förtjänster. Skådisarna t ex. Carl-Gustaf Lindstedt som Beck känns som en annorlunda fågel i en sån här film. Lindstedt framstår dessutom som en genomsympatisk person eller så är det hans karaktär som gör det. Gunvald Larsson spelas i den här filmen av Thomas Hellberg. Det är en liiiite annorlunda skådis jämfört med Mikael Persbrandt. Här är han en klädsnobb med en härlig pälsmössa (som senare i filmen byts ut mot ett helt galet huvudbandage). Nu har jag inte sett så många Beck-filmer med Persbrandt (om ens nån) så egentligen ska jag nog undvika jämförelser.

Jag gillar Einar Rönn som karaktär, en störtskön typ som tar det lugnt, och Håkan Serner är helt rätt person att spela honom. Den typiske polischefen Malm (Torgny Anderberg) är också en karaktär att (o)gilla. Han är en äkta polisboss som inte har koll, nej, han har noll koll.

Det förekommer en del härliga scener. Det kan handla om repliker, repliker eller scener som man liksom inte väntar sig i en polisthriller. Som t ex när Beck står med kikare och tittar ut genom ett fönster i en lägenhet. Tanten som bor i lägenheten frågar om hur kaffet var. Tanten säger: jag smakade och det var gott. Märkligt att det var just den scenen som satt kvar efteråt.

Men, trots det som jag gillar och trots härliga Stockholms-miljöer, är det är nåt med själva storyn som känns… för enkel. Eller så är den briljant och det är jag som inte fattar den. Jag tycker bara aldrig det blir spännande, och jag vill egentligen inte säga det men under vissa av actionsekvenserna så kändes det lite töntigt. Jag ber om ursäkt för att jag inte riktigt lyckas förklara varför den inte får högre betyg, även om nu en starkt trea inte är dåligt betyg egentligen. Men det känns kanske att det är dags att ta skydd nu för de ruttna tomater som kan komma flygande från alla håll.

3+/5

Arkiverad under Action, Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Cassandra’s Dream

6 juli, 2012 6 kommentarer

Titel: Cassandra’s Dream
Regi: Woody Allen
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Efter suveräna Match Point gjorde Woody Allen, i sitt sedvanliga tempo, två filmer till i London. Mellanfilmen, komedin Scoop, har jag inte sett. Cassandra’s Dream såg jag på bio och skrev om när den kom 2007. Gillade jag den lika mycket som Match Point? Nej, inte riktigt.

Jag tycker det är kul och ganska överraskande att Woody Allen har gjort så bra filmer de senaste åren. Ok, då snackar jag främst om Match Point och den film jag just har sett, haha. Men ändå. Cassandra’s Dream påminner en hel del om Match Point. Det är en historia med Hitchcock-känsla. Skillnaden är kanske att i många av Hitchcocks filmer brukar det vara vanliga personer som hamnar i kriminella sammanhang av misstag. I både Match Point och Cassandra’s Dream är det ett medvetet val som (den vanliga) personen gör, om än motvilligt och ångestframkallande. Detta gör det betydligt intressantare som film.

I Cassandra’s Dream är det två bröder, spelade av Ewan McGregor och Colin Farrell, som låter girigheten styra. Mmm, en film som man inte riktigt har koll på. Stora delar är riktigt roliga, trots att det samtidigt är en sorts tragedi. Men att det är en tragedi kan man liksom inte tänka sig i början. Farrell spelar sin roll grymt bra. Hans ångest känns verkligen. McGregors rollfigur är en snajdare som inte känner lika mycket. De två har dock ett bra samspel. Jag förstår inte hur Woody Allen kan hålla på som han gör, och var han hittar sin inspiration? Cassandra’s Dream är spännande, dråplig, tragisk, välspelad. Kanske inte topp-topp-klass men helt klart över medel.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Neo Noir, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →