Noah (2014)

9 juni, 2014 13 kommentarer

Gubben Noak

Gubben Noak

En av anledningarna till att jag till slut gick och såg Noah på bio stavas Darren Aronofsky. Den mannen har inte gjort en dålig film. Så är det bara och det vet ni. Varför skulle hans nya film vara sämre? Visst, den har en större budget vilket ju kan innebära jobbiga filmbolagsrepresentanter som lägger sig i och försöker göra filmen mer publikvänlig och därmed sämre. Visst, det är en film som bygger på en historia från Bibeln med allt vad det kan innebära i form av moralpredikan eller religiös propaganda.

Men just att det var en story från Bibeln gjorde mig faktiskt mer sugen på att se filmen. Jag har alltid gillat mytiska fantasyberättelser och jag kände att det skulle bli intressant att se vad Aronofsky skulle hitta på här.

Vad har då Aronofsky hittat på? Jo, han har tagit den bibliska berättelsen om Noa och fokuserat på familjedramat. Det känns som han har funderat på hur det faktiskt skulle ha fungerat när Noa beslutade sig för att bygga sin ark. Hur reagerar hans familj, frun (Jennifer Connelly), sönerna Sem, Ham och Jafet samt adoptivdottern Ila (Emma Watson)? Och hur ska Noa hanterar om och när andra människor (förutom den närmsta familjen) vill åka med på arken?

Noah är inte en dålig film men jag skulle nog säga att det är hans svagaste hittills. Hans debut Pi var det dock väldigt länge sen jag såg så den kan jag inte uttala mig om egentligen. Aronofskys approach till filmen ligger i tiden, eller är kanske lite passé till och med. Upplägget påminner om hur Christopher Nolan tog sig an Batman. Det ska kännas realistiskt och rått. Realistiskt undrar ni? Ja, faktiskt. Det förekommer givetvis fantastiska inslag som t ex de fallna änglarna som förvandlats till stora Sagan om ringen-enter fast av sten. Själva syndafloden i sig är väl också lite överdriven. 😉 Ändå känns inte historien riktigt som en fantasyberättelse, som t ex en film som Clash of the Titans, även om Noah förstås är fantasy i högsta grad.

Filmens första halva funkar riktigt bra. Noa ser syner om den kommande floden. Arken byggs. Djuren anländer. Noas familj är med på noterna och hjälper till men en del av familjemedlemmarna börjar funderar på vad som händer när de väl är ombord på arken. En krigisk stam ledd av en ättling till Kain anfaller. Sen när väl floden kommer så utspelar sig slutdelen av filmen ombord på arken och filmen blir då lite seg och instängd. Här ville jag ha lite mer majestätisk känsla med en ensam ark på en stor ocean. Men Aronofskys har som sagt fokuserat på familjedramat. Det absoluta slutet lämnar kanske en del att önska, men, återigen, fokus är på relationen mellan Noah och hans fru och barn.

En rolig idé är att den värld som Noa lever i är en postapokalyptisk värld. En mer avancerad värld med gruvdrift, kännedom om hur man framställer metaller osv, har funnit men förgåtts pga människans girighet. Well, det är ju därför som Gud (eller The Creator som han kallas här) vill boota om Jorden.

Slutligen finner jag det märkligt att IMDb listar Noah som ett Action-Adventure-Drama och utelämnar den uppenbara genren Fantasy. Är de rädda att få bokstavstroende kristna på halsen om de hävdar att det som gestaltas i filmen är nån form av hittepå, månntro?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tom

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Det kryper och krälar – Arachnophobia (1990)

4 juni, 2014 22 kommentarer

Them!Det kryper och krälar hos filmspanarna i den här månadens tema. Det ska bli intressant att se hur de andra spanarna tar sig an det. Det första man kommer att tänka på är ju skräckisar, skräckisar med b-stämpel. Men det går säkert att twista till det hela. En del kanske gör listor, typ ”de tio läbbigaste insektsscenerna”. Jag själv kommer att tänka på en gammal 50-talsklassiker. Nämligen skräckisen Them! som ju handlar om en stad som terroriseras av muterade jättemyror. Det lustiga med den filmen är den svenska titeln. Gissa vad den kallades på svenska? Jo, Spindlarna. En bra titel, men det var bara det att filmen alltså handlade om myror. Men spindlar var det. Kryper eller går spindlar? Jag bestämmer härmed att spindlar kryper, i alla fall om man ser dem på håll. Därmed blev det bestämt att jag skulle kolla in en gammal favoritfilm. Well, favoritfilm är väl kanske att ta i men jag minns att den funkade bra när jag såg den för kanske 15 år sen.

****

Arachnophobia (1990)

GoodmanJeff Daniels (hade lika gärna kunnat vara Steve Martin eller Tom Hanks) spelar familjefadern och läkaren Ross som flyttar från San Francisco till en mindre stad, Canaima, tillsammans med fru (Harley Jane Kozak) och två barn. Här är det tänkt att han ska ta över efter den snart pensionerade läkaren Sam Metcalf. Problem tillstöter dock för Ross när gamle Sam bestämmer sig för att han minsann inte vill pensionera sig trots att han lovat det. Hur ska Ross nu kunna få patienter och därmed försörja sin familj.

Parallellt med detta är en av Canaimas söner, fotografen Jerry (Mark L. Taylor) i Venezuelas djungler tillsammans med entomologen Dr Atherton (blondinen Julian Sands) för plåta under en expedition där man letar efter nya arter. Man hittar nya arter kan man säga, speciellt en ovanligt aggressiv spindel. När Jerry trampar ihjäl ett sånt åttabent kryp så blir en spindelkompis vittne till mordet och bestämmer sig för att ta kål på inte bara Jerry utan alla invånare i Jerrys hemstad Canaimas. Vi snackar alltså om one clever spider.

När jag såg filmen den här gången så kändes det väl kanske att tiden hunnit ifatt den en aning. Men missförstå mig rätt, det är fortfarande underhållande och bitvis är det lite spänning. Grundstoryn med Ross och familj som försöker finna sig till rätta i den lilla staden känns väldigt mycket vanilj. Det handlar om en klassisk kärnfamilj som helt fokuserar på pappan Ross och hans problem med sin manlighet… och sin spindelfobi. Filmens originaltitel är ju arachnophobia som betyder just det.

Jag funderar om inte filmen hämtat en del inspiration från, eller är en sorts tribut till, Hitchcocks Vertigo där ju James Stewart lider av höjdskräck och får svindelproblem (inte spindelproblem). Det finns en scen som måste vara en direkt referens. Ross ska försöka bota sig själv från sin spindelfobi genom att titta på ett spindelnät som finns i en lada. För att se nätet måste han kliva upp på en stege. Han tar ett försiktigt steg i taget precis som Stewart gör i inledningen av Vertigo.

När spindlarna börjar invadera den lilla staden kommer Dr Atherton tillbaka in i handlingen, spindelexpert som han är. Sen tidigare har skadedjursutrotaren Delbert (en ruggigt skön John Goodman) gett sig på spindlarna. Nu bildar de ett ganska roligt team där Delbert kör den mer råa stilen medan Atherton närmar sig spindlarna med ett vetenskapligt intresse. Man kan säga att deras stilar kompletterar varandra. Jag hade gärna sett lite mer samspel och motsättningar mellan dessa båda.

SpindlarHistorien i sig är ju för fantastisk för att ta på allvar, men Arachnophobia är ju främst en komedi. Fast jag måste säga att den där spindeln som tar kål på fotografen nere i Venezuela var en envis och hämndlysten jäkel. En tänkande spindel.

Hur var krypfaktorn nu då? Blev det nåt creepy? Mja, hyfsat. Man har fått till en del bra scener. Speciellt bra är man på att skapa spänning genom att låta en spindel krypa mot t ex någons hand och sen i sista sekunden så lyfter personen på handen och lämnar rummet. Greppet användes en masse. Annars är det inte så creepy. Fokus ligger egentligen mer på Ross och om han ska lyckas som doktor och familjefar. Spielbergskt. Steven är ju även en av filmens exekutiva producenter.

Inget som sker, folk dör till höger och vänster, får några konsekvenser som känns. Allt puttrar på. Men så är det ju en lättsam komedi med lätta och mest mysiga skräckinslag. Det känns som en Steve Martin-komedi, typ Parenthood som kom ’89, fast med spindlar istället för en jobbig chef. Förresten så är det Harley Jane Kozak, som är Ross fru här, som spelar Rick Moranis fru i Parenthood. Jag tyckte väl att jag kände igen henne…

Några fler lösryckta kommentarer…

Under de inledande djungelscenerna tänker jag på filmer som King Kong och Cannibal Holocaust. Människan tror att man kan kontrollera naturen men det går fel, fruktansvärt fel.

Fotografen, vilken tönt. Han var ju fotograf och måste, eller borde, ha varit ute på uppdrag tidigare i jobbiga miljöer. Nu är han som en stor barnunge, totalt bortkommen i djungeln och bara vill hem till teven och titta på football. Märkligt.

Namnet på småstaden Canaima är för övrigt en homage till nationalparken Canaima i just Venezuela. Här hittar vi t ex världens högsta vattenfall, Angel Falls.

Slutligen så säger Delbert (Goodman, som är filmens behållning får man lov att säga) nåt udda vid ett tillfälle: ”They got a saying, I believe it’s in the Benelux contries…”. Här avbryts han och det följs inte upp senare. Vad har de för talesätt i Beneluxländerna?

Kryp och/eller kräla nu över till de andra filmspanarna och kolla vad de skriver om.

Except Fear (länk funkar när Jimmy är klar med inlägget 😉 )
Flmr
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Har du inte sett den? (podsnack)
Har du inte sett den? (textkrönika)

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Captain Phillips (2013)

1 juni, 2014 4 kommentarer

CaptainPaul Greengrass är något av en favorit. Jag tror inte jag sett en enda dålig film av honom. Jo, förresten, Green Zone var ingen höjdare. Captain Phillips är en nervig (som vanligt när det gäller Greengrass) thriller. Det jag gillar är att det skapas spänning utan att det behöver vara spektakulärt. Jordens öde står inte på spel men ändå är det bitvis ruggigt spännande samtidigt som man känner för rollfigurerna. De attackerande somalierna framställs någorlunda nyanserat och man känner hela tiden att de inte har full koll på situationen. Och så har vi då Hanks prestation, den totala genomklappningen, i slutet. Det ska bli intressant att se om Johannes Bah Kuhnke kan matcha den i den kommande Ruben Östlund-filmen Turist (Force Majeure).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Philomena (2013)

17 maj, 2014 10 kommentarer

PhilomenaVarför blev jag inte berörd av Philomena? Och då menar jag berörd så där inpå livet då man känner att det börjar rycka i hjärtat. Philomena är ändå en välgjord, välspelad film och bygger på en fantastisk historia. Är Steve Coogan för mysig att lyssna och se på? Missförstå mig rätt, jag gillade Coogan och tycker det är kul att han gör en sån här typ av roll. Jag kanske även hade lite svårt att se att en person kan vara så snäll, så oskyldig och så förlåtande som den kvinna som spelas av underbara Dame Judi Dench. När jag kollade upp om Dench var faktiskt adlad såg jag på Wikipedia att hon började sin karriär med teater… år 1957. Nästan lika galet som att Max von Sydow ska vara med i de kommande Star Wars-filmerna.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advise & Consent (1962)

9 maj, 2014 4 kommentarer

decadesCharlesNär förtexterna till Advise & Consent började rulla tänkte jag att det här nog är en väldigt gubbig film. Men så dök Gene Tierney upp i rollistan (två l) och jag tänkte att det kanske inte skulle bli så gubbigt ändå. Det blev gubbigt eftersom Tierney knappt är med och när hon är med så ser man knappt att det är hon. Nåväl. Filmen handlar om det politiska spelet bakom valet av en ny amerikansk utrikesminister. Den gamle och sjuke presidenten vill ha en ganska omstridd person, Robert Leffingwell (spelad av Henry Fonda). Nu är det upp till hans medarbetare att se till att tillräckligt många i senaten röstar för förslaget.

Ett annat namn som gjorde mig glad som dök upp i förtexterna var Charles Laughton. En härligt sliskig men ändå skön skådis som även regisserade den gotiska film noiren The Night of the Hunter. Laughton fick vi se desto mer av och för mig var han nog filmens behållning. Han spelar en sydstatssenator (i vit, fladdrig, tunn kostym) som motsätter sig valet av Leffingwell, och han gör det bra och med humor. Tyvärr var han sjuk under inspelningen och dog kort därefter och Advise & Consent blev alltså hans sista film.

Jag stannar kvar lite vid förtexterna. Musiken. I gamla filmer så tycker jag aldrig riktigt musiken passar. Undantaget är huvudstycket i det japanska originalet till Godzilla från 1954. Det är underbart. I Advise & Consent och i de flesta andra gamla filmer jag ser så känns det som fel känsla som förmedlas. Det blir för käckt. Här förde musiken under förtexterna mina tankar till romantisk komedi snarare än till politiskt drama. Men, men, det kanske bara är jag?

En annan detalj är att den amerikanska flaggan agerar bakgrund under förtexterna, vilket är helt rätt eftersom det är en film om USA och hur amerikansk politik fungerar. Det jag funderar över är varför det aldrig skulle fungera att använda samma grepp i Sverige. Låt oss göra en film om Sveriges Riksdag och låta den svenska fanan vaja under förtexterna? Nej, eller hur.

En sista sak om förtexterna. Jag vet inte varför jag tänkte på så många saker under förtexterna men så var det. Det blev ju nästan en analys av filmens förtexter nu. Jo, jag tyckte det var otroligt skönt – befriande – att det stod att this story is a work of fiction. I dessa BOATS-tider känns det som det är undantaget snarare än regeln.

Nu till filmen som helhet. Ja, det var en riktigt intressant film det här. Vi får följa en ganska stor grupp personer som på ett eller annat sätt påverkas av valet av utrikesminister. Henry Fondas rollfigur är inte huvudperson utan det är personerna runt omkring som är i fokus. Jag undrar om inte filmen faktiskt hade blivit lite mer spännande och annorlunda om inte Fondas rollfigur var med alls? Nu är han ändå som ett sorts spöke, även om han är med en del mot slutet.

Filmens mest osympatiska person är den lismande Fred Van Ackerman (George Grizzard). En person som inte är med i ”klubben” men som gärna vill vara med i klubben men inte fattar att man kommer med i klubben om man är ärlig, jobbar hårt, förtjänar det. Nej, han tror man kan köra med genvägar och att om man backas upp av ett gäng ja-sägare så är man cool. Inte cool, skulle jag säga. Filmens avslutning visar också att Fred aldrig var med i klubben och aldrig skulle kunna vara med där, hur mycket han än försöker.

Mot slutet av filmen så blev jag oväntat ganska indragen i händelserna. Det hela utvecklade sig till en politisk thriller i stil med nutida The Ides of March. Speciellt är det en viss persons förflutna som har att göra med hans sexuella läggning som spelar roll. Jag undrar om det här var ett ovanligt ämne på den här tiden? I t ex Hasse Ekmans härliga Flicka och hyacinter så missade ju tydligen hälften av publiken filmens underliggande tema. Här går det inte att missa men jag undrar vad dåtidens publik tyckte.

Gene Tierney då? Ja, hon var faktiskt med i en av filmens roligare scener. Tillsammans med en annan dam försöker hon, när de sitter på läktarplats i senaten, att beskriva hur amerikansk politik fungerar för en utländsk besökare. ”Sitter inte vänstern till vänster i salen?”, ”Nej, vänster och höger existerar egentligen inte, det finns vissa liberaler men annars är alla ganska lika”. Det förekommer en hel del humor, kanske lite satir t ex när en sovande senator väcks för att avge sin röst. Han vaknar upp från sin sömn och låter höra ett reflexmässigt ”Opposed”! men får sen veta att han ska säga Ja!

Advise & Consent var en film som växte. Den påminde mig en litet om en del film noirs jag sett. Det är filmer där man får en inblick i hur det fungerade i samhället förr i tiden. Det handlar om en sorts procedural-filmer där man får ta del av ett praktiskt skeende. En sån film är t ex The Naked City där vi får följa en mordutredning i New York. Den kan jag rekommendera precis som Advise & Consent.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Hur röstar nu mina decenniespanarkompisar? Yes or no?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Lone Ranger (2013)

3 maj, 2014 6 kommentarer

The Lone RangerJag gillade The Lone Ranger. Vadå? Har du nåt problem med det, eller?

The Lone Ranger är mastodontfilmen på två och en halv timme som Disney satsade en massa pengar på men som inte gick hem hos publiken. Man kan luras att tro att det är Tim Burton eller Gore Verbinski som regisserat eftersom Johnny Depp återigen gör en roll som en udda fågel och Helena Bonham Carter hittas i rollistan. Eller vänta, Depp har faktiskt en fågel på huvudet (en ex-kråka) och det är faktiskt Verbinski som regisserar.

Depp spelar indianen Tonto som efter en massaker av sin indianstam hookar upp med vitingen John Reid (Armie Hammer, Armie Hammer? Armie Hammer!). Reid är mannen som motvilligt axlar hjältemanteln efter att hans mer handlingskraftige bror blivit skjuten av en outlawgalning.

Inledningen av The Lone Ranger kryllar av western-klichéer. Efter en bara en kvart har vi fått: ett ridande gäng (a posse), nobla indianer, sporrar, bankrån, järnväg, ånglok, sheriffer, en galen outlaw och klassiska western-berg. Jag kan inte säga att jag förstår mycket av handlingen men jag har aldrig tråkigt. Problemet är väl att jag aldrig blir helt engagerad i karaktärerna. Jag förstår inte deras motivation riktigt. Kanske förstår man mer om man känner till originalet som ursprungligen faktiskt är en radioshow.

Jag stör mig lite på de anakronistiska inslagen som t ex när Tonto och Reid besöker en bordell och Reid agerar hälsoinspektör. Hälsoinspektör? Det kändes inte trovärdigt. Jaaa, jag vet, det är en komedi och det ska bara vara tänkt att vara roligt. Filmens dialog känns ibland som den är tagen direkt ur Friends. Det funkar inte.

Den där galne outlawskurken, han hette Butch (förstås!)… men jag kunde inte se vilken skådis det var till en början… men till slut insåg jag att det var William Fichtner (ett namn som jag lärt mig eftersom jag har filmspanarkompisar som är mer kunniga än jag). Jag gillar Fichtner. Han är alltid bra.

Bitvis är The Lone Ranger väldigt osammanhängande men det som ändå binder ihop filmen är två helt fantastiska och galet bra actionsekvenser som utspelas ombord och ovanpå på tåg. Bara dessa två setpieces gör att filmen är värd se. Sen är filmen faktiskt överraskande mörk (Tontos historia är inte en trevlig historia), och det är väldigt mycket våld för att vara en Disneyfilm.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

To Kill a Mockingbird (1962)

2 maj, 2014 10 kommentarer

Truman Capote…

decadesJag måste erkänna att jag efter min slutspurt när det gällde 2013 års filmer och att få till en topplista kände jag mig lite trött i filmhuvudet. Därför har jag på sistone mest kollat på Star Trek: Voyager och inte skrivit några filmrecensioner, därav det avbrott på några dagar efter att topplistan publicerades i söndags. Nu är det dock fredag, det är maj månad och därmed gör Christians och Henkes decennietema comeback. Den här gången är det 60-talet som ska avhandlas och jag hakar på som den vicesheriff jag är när det gäller de gemensamma fredagsfilmerna.

Först ut är en s.k. klassiker: To Kill a Mockingbird starring Gregory Peck från 1962. Efter att jag sett filmen och skulle betygsätta den på Filmtipset så upptäckte jag att jag redan hade satt ett betyg på den. För tio år sen! Aha. Jag kanske har skrivit om den t.o.m.? Jag sökte lite och hittade mycket riktigt min gamla recension. Så jag tänkte att det kunde vara kul att jämföra vad jag tyckte då med vad jag tycker nu. Så här skrev jag om To Kill a Mockingbird för tio år sen.

Det här var tydligen Gregory Pecks favorit bland de filmer han gjorde. Den handlar om advokaten Atticus Finch (Peck) som bor i Södern i 30-talets USA med sina två barn (vars mamma dött några år tidigare). Han får ett fall där han ska försvara en svart man som är anklagad för våldtäkt. Det blir inte helt lätt i och med de stämningar som råder i det fattiga samhället under Depressionen. Synen på svarta är inte den bästa, den är nog den sämsta skulle man kunna säga, och han får i princip hela byn emot sig.

En riktig bra svartvit rulle som påminde mig en del om Trasdockan (The Night of the Hunter, 1955). Även i den filmen har två barn framträdande roller, och de spelar dessutom bra, vilket inte är så vanligt. Vi får uppleva själva historien genom deras ögon. Ibland kan barn i filmer kännas helt fel. Men inte i Trasdockan eller Skuggor över Södern. I början händer till synes inte så mycket, det är inte förrän rättegången börjar som det blir riktigt intensivt, men det är inget som stör. Skådisarna gör bra insatser, inte minst Peck, och det är ett härligt svartvitt foto. Sen dyker Robert Duvall upp och gör en annorlunda insats. En del intressanta moraliska frågeställningar tas upp. När kan det vara rätt att tänja på (juridiska) regler?, är det nånsin rätt?, döm inte hunden efter håret, etc.

Jaha, jag var tydligen väldigt förtjust i filmen och jag verkar ha blivit exalterad över det svartvita fotot. Vid den här titten var inte fotot nåt jag egentligen reflekterade över. Men visst, det finns en viss mysighet i det svartvita. Speciellt förtexterna är underbara och av nån anledning lite obehagliga. Kanske de där ”voodoo-dockorna”?

Parallellerna till The Night of the Hunter håller jag med om. Detta att historien skildras ur barnens ögon. Fast just det tyckte var en sak som To Kill a Mockingbird kanske fibblade bort lite i filmens andra del. I inledningen kände jag att det var barnen som var i fokus, och det gillade jag. Jag drog även paralleller till en film som Stand By Me där, lite äldre, barn är ute på äventyr en sommar.

Jag ser att jag tyckte att det inte hände så mycket i början och det inte började hetta till förrän kring rättegången. Hmm, jag som tyckte inledningen var riktigt intressant. Jag var intresserad av familjen Finch. Den ensamstående pappan (Peck) och hans två barn, och så då mamman som gått bort när filmens berättare, Scout (Mary Badham) var två (tror jag). Nu är Scout sju (tror jag) och ska börja skolan. Hur hanterar familjen mammans bortgång? Det finns en rörande scenen när barnen (dottern Scout och sonen Jem) har gått lagt sig, ligger i sängen och pratar om mamman. Pappa Atticus Finch sitter ute på verandan och hör de två prata. Här ville jag se mer, veta mer. Men det försvann under filmens andra hälft när rättegången tar fokus.

Apropå familjen Finch så var det lite märkligt att barnen kallade sin pappa för… inte Pappa utan Atticus. Det här är säkert nåt som tas upp mer i Harper Lees roman To Kill a Mockingbird som filmen bygger på. I filmen nämns det och man gör en grej av det (känns det som) men man går aldrig på djupet med det.

Rättegångsscenerna då? Hmm, ja, det är väl inget man inte har sett förut. För tio år sen kanske jag tyckte dessa var det bästa med filmen men nu vet jag inte. De är inget dåliga, inte alls men känns lite lättviktiga och inte så dramatiska (”You can’t handle the truth!”).

Rasismen? Hmm, kanske tycker jag även detta är sånt jag sett förr och därför inte blir jätteengagerad. Hela byn är i princip mot Atticus, som tror på alla människors lika värd. Det finns en ganska rörande scen där byn är på väg att övermanna Atticus och bryta sig in i arresten där den anklagade sitter. Då dyker Atticus barn plus deras sköne kompis med tänderna upp…

En av filmens karaktärer, spelad av en ung Robert Duvall, är en viss Boo Radley. Vafan Boo Radley? Var inte det ett popband, tänker jag när jag hör namnet? Googlar… Japp, The Boo Radleys var ett britpopband som aktivt på 90-talet.

Är inte filmen lite övertydlig? Atticus är kanske fööör god. Världens bästa pappa… och världens mänskligaste och godaste advokat. Scenen när de svarta på balkongen i rättssalen reser sig upp när han lämnar rummet är kanske lite väl. Det som funkar är att han inte själv ser att de reser sig.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om filmen funkar fullt ut eller om den är övertydlig. Därför blir det ett lite lägre betyg denna gång.

Betyg 2004:

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Betyg 2014:

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? Klassiker eller klassiskt överskattad klassiker?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Tidigare har även Fiffi skrivit om filmen och Sofia om både filmen och (som sig bör) boken.

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pacific Rim (2013)

23 april, 2014 14 kommentarer

IdrisJag såg fram emot Pacific Rim en hel del. Guillermo del Toro är en regissör som sällan gör mig besviken. Hans filmer brukar oftast ha en personlig stil. Även om han inte regisserade den första Hobbit-filmen så kändes t ex The Goblin King som ett av Guillermos hjärnbarn. Men en stor budget och tryck från filmbolag kan göra att den där personlighet går förlorad? Pacific Rim känns mer… generisk. Kanske är det lite det som har hänt här. Jag gillar ändå det mesta i filmen. Den är maffig och Kaiju-monstren är definitivt del Toro-designade. Bästa fajten mellan en Jaeger-robot och en Kaiju är den när Jaegern plockar upp ett fartyg för att använda som slagträ. Men: The neural handshake var fånig, Charlie Hunnam är blekare än Chris Evans och slutet i den ”andra dimensionen” funkade inte riktigt. Överlag är det ändå… underhållning!

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Serpico (1973)

19 april, 2014 7 kommentarer

SerpicoMed anledning av att Sofia precis skrev om Serpico så skickar jag upp en gammal preblogg-recension av samma film. Texten skrevs i oktober 2009.

En amerikansk 70-talsfilm i regi av Sidney Lumet och med en skäggig Al Pacino i huvudrollen borde vara en säker hit. Och faktum är att den här filmen har så mycket ”gratis” att den bara pga det får godkänt. Vad har vi då? Jo, vi har en strålande Pacino i sköna frisyrer och kläder (kostymavdelningen har verkligen jobbat övertid här!), härligt slitna men vackra New York-miljöer, och en historia som efter ett tag engagerar. Pacino är klockren som nybliven polis med ambitioner att göra nytta men som upptäcker att korruptionen är så utbredd att det inte går att undvika den. Det är en film om en outsider, om någon som sticker ut från mallen. Kanske är just detta något som man hittar i flera av Lumets filmer? Folk som hamnar i omöjliga, desperata situationer. Förutom en ung Pacino var det kul att se yngre upplagor av andra skådisar som man känner igen (tänker på M. Emmet Walsh och F. Murray Abraham). Historien är intressant men blir aldrig riktigt, riktigt, gripande. Det är nära fyran men det räcker inte ända fram. Filmen bygger för övrigt på den sanna historien om Frank Serpico. (Min kommentar: BOATS är inget nytt med andra ord.)

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Enough Said (2013)

12 april, 2014 8 kommentarer

Gapa stort

”Gapa stort”

Enough Said är en film som Henke och Fiffi har hyllat. Christian var mer sansad. Sorgligt nog är det också James Gandolfinis sista film. Jag såg filmen som en del av mitt projekt att få till en lista över 2013 års bästa filmer. Den hamnar tyvärr inte på topp-10-listan men det betyder inte att jag inte gillade den här mysiga, vardagliga filmen, gjord med en enkelhet av regissören Nicole Holofcener. Nu kanske jag får skit från några men är inte Nicole en kvinnlig motsvarighet till Woody Allen? Jag menar det i en positiv bemärkelse. Just den där lättheten med hur filmen flyter fram. Julia Louis-Dreyfus funkar perfekt. Eftersom det var ett tag sen jag såg henne i Seinfeld så var det inte Elaine jag såg. Enough Said är bra men det är inget jag går *bananas* över.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →