Under Gottsunda (2014)

23 september, 2014 7 kommentarer

Under GottsundaJag har en kollega på jobbet som bor i Uppsala – fast inte i just Gottsunda. I somras var hans föräldrar på besök från Norrland. De skulle resa vidare från Stockholm och sov över en natt hos sonen. På morgonen när de skulle ta bilen vidare mot Stockholm så upptäckte de att den var helt utbränd. Nån hade tänt eld på den under natten. Det blev ett halvtråkigt Uppsala-besök för de något chockade föräldrarna. Om man hör om Uppsala-förorten Gottsunda på nyheterna brukar det uteslutande handla om bilbränder, kravaller eller någon form av stökigheter med ungdomar inblandade. Men vad döljer sig under ytan, under nyhetsbilden av Gottsunda? Filmregissören och författaren Viktor Johansson har grävt under den ytan.

Vi får möta ungdomar som känner att de lever utanför (samhället), och att ingen lyssnar. De talar till oss tittare om sina tankar, om sina problem. Det är mammor som blivit tokiga efter ett barn som dött. En mamma som tror hon har en katt och hon ställer fram fram fil och flingor till katten som inte finns. En mamma som inte vill ha med sin son att göra. Sonen vill köra in med sin longboard i en sten så att han kraschar och får amputera sina ben. Då kan han skicka sin amputerade stump till mamman så att hon kan gulla med den istället för honom. Tankar.

Ibland är det en pappa som vantrivs. Han vantrivs i Sverige och klarar inte av vårt mörka land. Han vill tillbaka till Makedonien. Hans fru har lämnat honom men han har sin dotter kvar. Strömmen har gått hemma och han står i badrummet och rakar sig i ljuset från ett stearinljus. Hans dotter undrar vad han håller på med. Hon tycker att han ska sluta gnälla och klippa sig (eller raka sig) och skaffa ett jobb. Pappan försöker lära sin dotter att boxas. Han måste ju det eftersom han ska lämna sin dotter ensam kvar i Sverige när han tar brandbilen till Makedonien.

Spegel

Det kan tyckas som att det här är en tung film. Nå, en må-bra-film är det väl inte. Det är i grunden en dokumentär (skulle jag kalla det) men det som gör att den sticker ut är att den är filmad på ett flytande Christopher Doyle-sätt och har en udda ljudbild. Musiken, originalskriven av Andean Runner, ger en speciell atmosfär av magisk saga.

Vi får inte de vanliga talande huvudena som brukar förekomma i dokumentärer. Nej, det här är mer löst – men ändå skarpt ibland. Vissa sekvenser är iscensatta. Ja, det mesta är nog iscensatta på ett eller annat sätt, vissa scener mer än andra. Mer: när ett par killar försöker få upp en kompis (?) från en brunn där han har gömt sig. De lockar med datorer och iPhones och när inte det funkar ropar de ”Hur kan du se vilket håll Mecka är åt där nere! Kom upp och be åt rätt håll!”. LOL. Mindre: när vi får se en grupp ungdomar träna den ryska kampsporten/försvarsmetoden Systema (enligt uppgift något som de ryska specialförbanden Spetsnaz tränas i) för jag tror inte det var meningen att en av killarna skulle få så där ont i nacken…

Under Gottsunda är en dokumentärsspelfilm som för tankarna (mina tankar i alla fall) till Gus Van Sants Paranoid Park och Elephant, Harmony Korines Gummo och Jesper Ganslandts Farväl Falkenberg. För mig höll den kanske inte ihop fullständigt då vissa delar inte fångade mitt intresse. Slow motion är ju snyggt men kan också överanvändas. Blev det för mycket slowmo här? Det var på gränsen, men, som sagt, det är ju snyggt. Jag tyckte även att några av de ”spelade” scenerna inte riktigt funkade när det blev lite flamsigt och då kändes det bara på skoj. Men sticker ut gör den, och den är gjord helt ur ungdomarnas perspektiv vilket är rätt sätt att göra en sån här film på.

En sista fråga: när kan man se och lyssna mer på beatbox-miraklet Abed på YouTube?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Under Gottsunda kommer som dvd ihop med höstnumret av filmtidskriften FLM (19 september) och via nätet hos Triart (26 september). Dessutom visas den ikväll (23 september) kl 20.30 på Bio Rio i Stockholm.

Fiffis filmtajm har också sett filmen och här hittar ni hennes recension.

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

THX 1138 (1971)

19 september, 2014 8 kommentarer

decadesTHX 1138Precis som var fallet med den förra decennie-filmen McCabe & Mrs. Miller så hade jag sett TXH 1138 tidigare. Den här gången har jag t.o.m. grävt fram min gamla recension från december 2007, så först kommer den i kursiv stil varefter mina uppdaterade tankar följer.

Det här var faktiskt en liten överraskning. Jag tyckte filmen var väldigt snygg. Lucas har nästan överdrivit arbetet med att få till de kalla kliniska miljöerna, men det ger en bra och lite otäck stämning. Det mesta, eller allt snarare, känns genomtänkt: frisyrerna, de vita miljöerna, de metallblänkande robotvakterna, expressmotorvägarna under jord. Sen kändes filmen nästan som en konstfilm, en sorts installation. Handlingen berättas i korta snabba klipp, episodiskt. Det är snyggt och lite annorlunda men gör samtidigt att det är lite svårt att få en känsla för karaktärerna. Filmen är ändå intressant hela tiden och det är på gränsen att den får en fyra. THX 1138 känns för övrigt väääldigt långt ifrån den, i jämförelse, betydligt lättsammare Star Wars som kom sex år senare.

Jag såg en director’s cut av filmen och tyvärr har Lucas inte kunnat hålla sina fula fingrar från cgi-syltburken. Han har nämligen lagt till en del nygjorda och datoranimerade scener som nästan, men inte riktigt, passar in. Då och då känner man att ”hmm, den där scenen var nygjord”. Lite synd, då jag tycker att en film är en film.

****

När jag nu skulle se om filmen så började jag kolla om det fanns några nättjänster som kunde erbjuda den. Givetvis var svaret nej, så jag började ladda ner den från Gratistjänsten istället. Sen mindes jag att jag för några år sen, innan jag slutade köpa eller hyra dvd-skivor, införskaffade in ett helt gäng med gamla klassiska sf-filmer. Det var sköna rullar som The Omega Man, Soylent Green, Silent Running, Logan’s Run och inte minst praktkalkonen Zardoz. Hade jag inte även köpt just THX 1138 frågade jag mig. Jag började gräva i gömmorna och allra längst in och underst i högen fanns den mycket riktigt. Jag avbröt nedladdningen och stoppade in skivan med THX 1138 i min dvd-spelare.

I det stora hela håller jag med mig själv i det jag skriver här ovan även om filmen inte direkt var en överraskning den här gången. Något som dock överraskade mig en aning var hur artsy fartsy den var, speciellt i inledningen. Vi bjuds på snabba, korta bilder, obekväm klippning. Jag antar att det skulle gestalta den förvirring som oftast rådde i huvudpersonen THX 1138:s sinne. Helt slumpmässigt dök det också upp en bild på en ödla bland några datorkablar. Detta förklaras aldrig, den var bara där.

Bitvis blir det stor humor när de kliniska miljöerna, maten man äter (det är i princip bara piller), blir alltför överdrivna. Priset tas av den onanimaskin som Robert Duvall nyttjar på kvällarna medan han tittar på nakna svarta hologram som dansar till afrikanska trummor. Japp, kvällsunderhållningen står av nån anledning svarta människor för och de kallas för hologram men är äkta människor. Ingen förklaring ges. Det är bara så det är.

Ja, förresten, vad går handlingen ut på? Jo, i framtiden lever människor i ett gigantiskt byggnadskomplex där man tillverkar robotar och äter piller för att kunna prestera och hålla sig lugn. Man tar inga egna initiativ förutom att man ska konsumera. Vi har blivit hjärntvättade konsumtionsgalna drönare med andra ord. Hmm, jag tyckte det var liiiite svårt att förstå vad man syftar på här? Är det nån sorts samhällskritik Lucas försöker ge sig på? Hmm.

Robert Duvall spelar alltså THX 1138 som bor med sin ”partner” LUH 3417 (Maggie McOmie). THX jobbar med att montera robotar. Efter jobbet går man först till kyrkan för att bikta. Här påmindes jag av scenen i Elysium när Matt Damon pratar med en myndighetsrobot. Efter bikten går man alltså hem till sin onanimaskin och sin afrikanska dansös.

THX 1138 är en märklig film. Den är fragmenterad, nästan utan handling, med lösryckta scener som inte riktigt går ihop. Förutom den plötsligt uppdykande ödlan fick vi även en slumpmässig bild på en publik som verkade titta på tennis och nån som sa ”I can feel it”. En scen som pågick i kanske tre sekunder, utan nån förklaring. Vi får även en nakenfajt, inte lika brutal som den i Eastern Promises men likväl en nakenfajt.

Ibland funkar det, ibland inte. Ett exempel på ett avsnitt som inte funkade för mig var när THX och hans ”kompis” SEN (Donald Pleasence) befinner i något sorts fängelse i ett stort vitt rum till synes utan slut. En mycket konstig sekvens. Efter ett tag går de helt enkelt iväg. Vakterna verkar inte uppfatta detta eller bry sig. Nu träffar de för övrigt även på ett av de där svarta hologrammen.

En sekvens som däremot funkade var när de tre (THX, SEN och hologrammet) först är helt ensamma i det gigantiska vita utrymmet och sen hittar en dörr. De öppnar dörren och där ute är det fullkomligt proppat med folk som skyndar sig i form av en mänsklig flod. En effektfull scen.

Den version jag såg var alltså en director’s cut av filmen och som jag noterade i min gamla text så har alltså Lucas tyvärr lagt till cgi-scener. Det är fullkomligt värdelöst, onödigt och förstör bara. Om man bortser från Lucas cgi-fasoner så innehåller filmen väldigt snyggt komponerade bilder. Här hittar ni förresten 35 vackra bilder från filmen.

Betyg 2007:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Betyg 20014:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Behövde de bikta sig efter att ha sett filmen?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Tidigare har även Fiffis filmtajm skrivit om den.

Arkiverad under Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Maze Runner (2014)

18 september, 2014 9 kommentarer

The Jerk

The Jerk

Äääääääntligen. Äntligen får jag skriva vad jag tycker om The Maze Runner. Under Malmö Filmdagar var den nämligen belagd med ett embargo så vi som såg filmen fick inte säga eller skriva vad vi tyckte, i alla fall inte öppet. Anledningen till att filmbolag och/eller distributörer lägger munkavle på åsikter om filmer på det här viset kan man diskutera. Det är ju lätt att misstänka att de helt enkelt inte tror på filmen men jag tror snarare att det handlar om att det är en film som bara förlorar på att ”snobbiga” kritiker skriver om den. Just The Maze Runner bygger på en bok i den nu så populära young adult-genren, och här har vi ju sett filmatiseringar, ofta framgångsrika, som Twilight, The Hunger Games och Divergent. Kidzen kommer att se filmen och åsikter från kritiker är ointressanta och kanske mest stör och man vill ha så liten tid som möjligt för att bygga upp eventuellt negativt surr.

Såååå. Vad har jag nu till slut efter all denna väntan att säga om The Maze Runner? Haha, kanske inte så mycket när det kommer till kritan. 😉

Vi kastas direkt in i handlingen då vi får följa Thomas (Dylan O’Brien) när han vaknar upp i en hiss som rör sig uppåt mot okänt mål. Slutstationen visar sig vara mittpunkten av en gigantisk labyrint där en grupp tonårskillar hålls fångna. Thomas är förvirrad, har tappat minnet och vet till en början inte ens vad han heter. Detsamma gäller alla andra killar i The Glade, en stor engelsk park kan man säga, som alltså är belägen mitt i labyrinten.

Killarna har delat in sig i ett antal grupper som sköter olika göromål. En av grupperna, kallade Runners, har i uppgift att utforska labyrinten. Varje morgon öppnas en stor portal upp och då har man fram till kvällningen på sig att utforska och försöka hitta en väg ut. Fast grejen är att labyrinten förändras varje natt och där inne finns även mystiska varelser som killarna kallar Grievers. Du vill inte vara kvar i labyrinten när portalen stängs.

Thomas ankomst och hans vilja att ta sig därifrån skakar om gruppen. Trots fångenskapen så gav det statiska livet i The Glade en viss trygghet för många av killarna.

Jag gillar ofta filmer som bygger på ett mysterium. Filmer som gör att man ställer sig frågan ”vad är det som pågår?”. Jag gillar även postapokalyptiska filmer. Jag gillar science fiction. The Maze Runner är en postapokalyptisk mysterie-sf-rulle. Kan det bli bättre? Mja, det kan det nog. Filmen är alldeles för lättviktig för min smak. De unga killarna i rollerna känns lite tråkiga, som tagna ur en generisk tv-såpa som utspelas på high school.

En litet fånig sak var att alla företeelser, saker och personer skulle ha speciella namn. The Box. Eh, killar, lugna er nu, det är bara en hiss.

Första halvtimmen, eller om det var mer än så, satt jag med en tanke i huvudet: Var är brudarna!!?? Av nån anledning var det bara killar där i The Glade. Orsaken förblev oklar filmen ut. Fast en tjej dök faktiskt upp till slut men det var för lite och för sent. Allt det här har säkert sin förklaring, om man läst boken vill säga. Eller så får det sin förklaring när uppföljaren kommer på bio. Givetvis bildar böckerna en trilogi, så vi har med all sannolikhet ytterligare två filmer att låta oss bli konfunderade över.

Vad jag däremot gillade var mysteriet, men framförallt miljöerna och känslan när Runners var ute i labyrinten. Här förekom även en schysst actionsekvens när Thomas och hans kompis springer för glatta livet.

De där otäcka ”djuren” som kallades Grievers var en blandning av biologisk och syntetisk varelse som påminde mig om The Guardians of the Beam från Stephen Kings The Dark Tower-böcker. Och att bli påmind om The Dark Tower är aldrig fel.

Jag gillade även känslan när vår lilla grupp med hjältar är på väg att kanske lyckas ta sig ifrån labyrinten mot ett okänt mål. Vad väntar där ute? Får de svar på sina frågor? Vad är det som pågår?

The Maze Runner, en blandning av Cube och Flugornas herre, är en helt ok ungdoms-sf-rulle med för få tjejer som kanske slutar utan att den egentligen börjat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallThe Maze Runner har biopremiär imorgon fredag. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och här nedan hittar ni fler recensioner (namnen på bloggarna blir klickbara länkar när inläggen publiceras):

Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Velvet Café

Arkiverad under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Mysterium, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Boxtrolls (2014)

17 september, 2014 20 kommentarer

filmspanarna_kvadratBoxtrollDet kan nog inte ha varit så lätt att välja månadens filmspanarfilm den här gången. Eller snarare, det fanns inte så mycket att välja på eftersom många av oss filmspanare i slutet av augusti hade varit på Malmö Filmdagar och kollat in de flesta filmer som hade premiär under helgen (som t ex A Most Wanted Man, The Salvation och The Hundred-Foot Journey). Att ha få filmer att välja bland kan i och för sig samtidigt göra valet ganska enkelt. Nu gjorde Carl från Har du inte sett den? ett roligt val (visade det sig) som innebar två filmspanarpremiärer. Vi hade nämligen aldrig tidigare spanat in barnfilm eller animerad film. Salongen på Sergel var välfylld med föräldrar och barn – och så vi filmspanare.

The Boxtrolls, eller Boxtrollen, Lådtrollen (?), som jag tycker den borde kallas i Sverige, handlar om… boxtroll. De lever under jorden i vad som kändes som en fransk (?) stad som heter Cheesebridge. Om natten kommer boxtrollen fram och härjar. Ja, eller härjar och härjar. De är skrotsamlare skulle man kunna säga. Snälla, lite fula, men snälla och rädda. Deras klädesplagg är en papplåda och vad som än står på lådan så är just det också deras namn. Sko, Fisk, Ägg osv. Apropå Ägg så är han en helt vanlig pojke men har likt Tarzan växt upp och blivit uppfostrad av, inte apor då, men boxtroll.

Eftersom stadens invånare inte vet vad de egentligen har att göra med så hatar man dessa monster och är livrädda för dem. De har anlitat en boxtrollsutrotare som man som tittare direkt vet är filmens skurk. Han har inte rent mjöl i påsen som man brukar säga. Stadens ”borgmästare” är en fisförnäm aristokrat, eller arostokrat kanske man kan säga. Cheesebridge, som namnet antyder, är nämligen besatt av ost. Istället för att styra, fatta beslut (och bry sig om sin dotter Winnie) så ordnar borgmästaren ostprovning för sina vithattade vänner alltmedan utrotaren i stadig takt decimerar antalet boxtroll.

Dottern Winnie träffar en kväll av en slump boxtrollspojken Ägg och jag ska inte säga att tycke uppstår men nån sorts attraktion finns. Men som sig bör så är det ett omaka par det handlar om. Deras möte leder till att sanningen om boxtrollen i allmänhet och Ägg i synnerhet kanske kan avslöjas.

Tre saker i filmen stack ut för mig.

  • Det är en läskig film. Det handlar om död. Det handlar om att växa upp utan en riktigt pappa. Det handlar om att växa upp med en pappa som inte är närvarande. Vi fick se tortyrscener. Vi fick se ett ansikte som groteskt svullnade upp eftersom ansiktets ägare tryckte i sig ost och samtidigt var allergisk mot just ost. Filmens figurer är nästan alla (well, utom Ägg och Winnie kanske) obehagliga i större (boxtrollsutrotaren) eller mindre (borgmästaren) grad. Vid några scener i filmen hörde vi barn bredvid oss som storgrät.
  • Det är en stop motion-animerad film! En bit in på eftertexterna fick vi (som hade tålamodet att sitta kvar) en liten extrascen där vi fick se hur det gick till när man animerade de små dockorna. Grejen är att jag inte alls fattade att det var stop motion-animerad under filmen. Jag var ganska övertygad om att det var vanlig datoranimation som bara var gjord så att det skulle se ut som att det var stop motion. Nu tror jag att det i själva verket var en blandning och att CGI har använts till vissa saker (som t ex munrörelser (?), rök och annat). Ändå var det hela minst sagt imponerande.
  • Designen på figurerna och hela filmens scenografi var ganska härlig. Just stop motion och när man jobbar med miniatyrer ger en skön sagostämning. Jag kom att tänka på Wallace & Gromit… och tv-klassikern Fragglarna och speciellt byggarbetarna doozarna som bodde i Fraggelberget.

Jag måste ge en trea till Boxtrollen. De första minuterna hade jag lite svårt att förstå vad som pågick. Jag hörde inte vad nån sa eftersom vi såg den med svenskt tal och därmed inte hade hjälp av textningen. Men ganska snart gillade jag miljöerna och de udda figurerna tillräckligt mycket för att sugas in.

Till sist: SF, filmdistributören eller vilka som nu ansvarar för det, försök att bättre lyfta fram de svenska röstskådisarna! Allra sist under eftertexterna i typ två sekunder visades dessa upp men utan att man kunde koppla namnen till några av rollfigurerna. När jag går in på SF:s sida om filmen står bara de engelsktalande originalskådisarna. Dåligt! Speciellt då filmen i första hand biovisas med just de svenska rösterna. Nu hade jag i och för sig föredragit att se filmen med originalrösterna men jag tycker bl a Jacob Nordenson, Claes Ljungmark och Kim Sulocki gjorde ett helt ok jobb.

OBS! På distributören United International Pictures hemsida finns de svenska namnen listade och där går det även att se vilken roll de spelade.

Vad tyckte nu mina spanarkompisar? Vill de utrota trollen eller har de redan skaffat egna papplådor?

Har du inte sett den? (Carl skriver)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffi filmtajm
Har du inte sett den? (Erik och Markus poddar)
The Velvet Café

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

McCabe & Mrs. Miller (1971)

12 september, 2014 7 kommentarer

decadesMcCabeI slutet av 2002 så började jag lista alla filmer jag ser och det har jag fortsatt med sen dess. Jag skriver upp titel, vilket år filmen är gjord, datum när jag såg den och i vilket format jag såg den, och slutligen betyget förstås. Nu finns det ju nättjänster för att göra just detta (Filmtipset, Letterboxd) men jag har fortsatt med min egen lista ändå.

Den första film jag såg år 2003, vet ni vilken det var? Ja, det är kanske inte så svårt att gissa med tanke på vilken film vi har kommit till i decennie-temat. Rätt gissat! Den 2 januari 2003 såg jag McCabe & Mrs. Miller efter att ha spelat in den då SVT visade den. Jag gav den betyget 3/5 och det jag minns från den nu innan omtitten är en man i stor pälsrock som rider på en häst i snö och regn…

Warren Beatty och Julie Christie gör huvudrollerna i denna anti-western (till skillnad från The Salvation som var en ultra-western). De båda har slagit sina påsar ihop i en gruvstad uppe i de snöiga bergen nånstans i USA:s utkanter. Hon driver bordell, han står för resten. Hon är driftig, han tror han har koll och tror han är cool.

Det här var en klart intressant film. Länge är den ganska seg och lite trist. Det kanske är regissör Altmans signum. Jag förstår inte vad den går ut på. Allt är grått, trist, regnigt och snöigt. Det är en deprimerande miljö. Jag gillar den trots allt, inte mycket men lagom. Den blir bättre allt eftersom, när vi får se mer av Beattys rollfigur och vad han verkligen (inte) går för. Vi får även se hur Christies rollfigur hanterar den grå vardagen.

Det är alltså en anti-western. Inte nån figur i filmen går egentligen att gilla. Det är i slutändan en sorglig film. Slutet är talande och symboliskt och förmodligen var det så här det var på den här tiden. Filmen utspelas 1902 så det är alltså en sån där lite jobbig western där tiden börjar komma ikapp sig själv. Modernismen börjar bita sig fast, t ex i form av ångmaskiner och andra moderniteter. Av nån anledning tänker jag nu på Jan Troells filmer, som t ex Här har du ditt liv.

Jag får be om ursäkt för den möjligen förvirrade texten. Det har varit en stressig vecka med en massa recensioner att skriva (plus en håglös och oproduktiv söndag) så jag såg filmen först igår kväll och skrev ner mina tankar direkt efteråt. Well, ibland kan det vara det bästa sättet. McCabe & Mrs. Miller var en intressant film och jag kan inte låta bli att ge den en trea. Anti-western med antihjältar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Är de anti eller anti-anti?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Tyska städer – Wir sind die Nacht (2010)

10 september, 2014 13 kommentarer

filmspanarna_kvadratAlexanderplatzHöstens första filmspanartema är här. Tyska städer. Jaha. När jag hörde vilket tema det skulle bli så visste jag i och för sig vilken film jag skulle ta mig an men jag var inte så där jätteinspirerad. Nu brukar i och för sig (igen) just svåra teman vara roliga i slutändan. Om man hittar en rolig vinkel vill säga. Just Tyska städer kändes mer som en geografilektion i mellanstadiet. Nu gillar jag i och för sig (återigen) geografi. Huuuuur som helst, jag skulle se München hade jag tänkt mig. En Steven Spielberg-film jag inte sett.

Men sen tänkte jag att jag måste anstränga mig lite mer. Sagt och gjort, jag valde ut en stad. Berlin. På Wikipedia, den allvetande sidan, fanns en lång lista på filmer som utspelas i Berlin. Det var faktiskt riktigt rolig läsning och jag upptäckte en hel del Berlin-filmer jag sett (Dr. Mabuse, der Spieler, Vi barn från Bahnhof Zoo, Valkyria och Der Baader Meinhof Komplex för att nämna fyra) och andra (A Foreign Affair, Cabaret och Himmel över Berlin t ex) som jag var sugen på att se. Valet föll till slut på en film som jag läst om hos Filmitch och som lät som precis rätt film att kolla in i lördags…

****

Wir sind die Nacht (2010)

Wir sind die NachtFör några år sen fick vampyrfilmer en sorts revival. Det handlade inte om den mytiska Dracula-historien utan filmerna försökte förankra berättelsen i vår verklighet. Frostbiten, Vampyrer och Låt den rätte komma in är tre svenska exempel. Även Twilight-filmerna får man väl räkna in även om de kanske är mer fantastiska. Nu blev jag, och många med mig, aningen trötta på dessa filmer. Alla sög (ehe) kanske inte men ni förstår vad jag menar.

När jag kollade på Wir sind die Nacht, Tysklands bidrag i neo-vampyrgenren, så kände jag konstigt nog inte att det var ett uttjatat ämne. Kanske berodde det på att strömmen av såna här filmer har avtagit. Den senaste jag såg var nog Jim Jarmuschs version, den utmärkta Only Lovers Left Alive.

Wir sind die Nacht inleds med att vi får träffa tre vampyrer, kvinnor allihop. En av kvinnorna är Louise, spelad av Nina Hoss som vi även ser i nu aktuella A Most Wanted Man. Louise är gruppens ledare och hon är en vampyr som söker efter något, efter någon. Riktigt vad är oklart men när hon senare i filmen får se den unga Lena (Karoline Herfurth) så tycker hon att hon har hittat det hon letar efter. Lena är en kriminell tjej som livnär sig på att råna folk vid bankomater eller stjäla bilar. Nu tar livet en annorlunda vändning för Lena…

I Wir sind die Nacht finns det ingen manlig chefsvampyr med ett harem runt sig som det brukar vara. Nej, här är det kvinnorna som styr. Faktum är att Spoiler det inte finns några manliga vampyrer kvar då de antingen tagit kål på sig själva eller dödats av sina kvinnliga ”kollegor” Spoiler slut. Jag vet inte om filmen har ett feministiskt budskap och vilket det i såna fall skulle vara men den kändes i alla fall uppfriskande. Tjejerna lever helt enkelt livet. De partar, rejsar med sina sportbilar… och dödar en hel del förstås. För Lena blir det mycket att svälja till en början och då menar jag inte bara bokstavligen.

Filmen är snygg och använder inte så mycket cgi. När man väl använder datoreffekter så ser man att budgeten kanske inte var gigantiskt. Men jag tycker man lyckas få till en bra look i slutändan. Berlins nattliv och Berlin om natten är en bra miljö. Jag som gillar graffiti noterade också att man valt att filma i många miljöer som är fyllda med denna ibland olagliga konstform. Dessutom förekommer det många härliga övergivna miljöer, bl a den förfallna nöjesparken Spreepark som vi även såg i actionthrillern Hanna och som jag dessutom har besökt. Ett riktigt coolt ställe i f.d. Öst-Berlin.

Finns det nåt mer med filmen som gör att det kan betraktas som en Berlin-film? Nja, jag vet inte. Den skulle väl kanske kunnat utspela sig i vilken stad som helst. Det är väl inte direkt så att staden är en rollfigur som det ju ibland kan vara. Men jag tycker ändå Berlins baksida passar bra in i filmen. Förutom de slitna och nedklottrade miljöerna får vi även se ett gäng svepande helikopteråkningar över staden där Berlins tv-torn vid Alexanderplatz är landmärket nummer ett.

Wir sind die Nacht är en litet annorlunda variant på vampyrfilm. Eller kanske inte. Som så ofta handlar det om problemet med evigt liv och hur det kan vara svårt att ha roligt varje dag i 250 år. Jag tycker även den på ett bra sätt skildrar hur förvandlingen till vampyr faktiskt skulle kunna gå till och upplevas rent fysiskt, och det gäller både fördelarna och de uppenbara nackdelarna.

De fyra tjejerna huvudrollerna är förresten perfekta om jag inte nämnt det tidigare. Förutom Nina Hoss som ledaren Louise och Karoline Herfurth som nykomlingen Lena ser vi mörka skönheten Jennifer Ulrich och spralliga Anna Fischer.

Vad tyckte Filmitch om Wir sind die Nacht? Det kan du läsa om här.

  Betyg halv

Ta nu och kolla in de andra spanarnas funderingar kring tyska städer.

Movies – Noir
The Velvet Café
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer (som slår två flugor i en smäll (läs: fuskar) med A Most Wanted Man. 😉 )

 

Fotot av Berlin överst till vänster är taget av Nico Trinkhaus – Thunderstorm at Alexanderplatz | Berlin, Germany – CC-BY-NC

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Romantik, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Hundred-Foot Journey (2014)

9 september, 2014 4 kommentarer

The Hundred-Foot Journey

Nej då, inga besvär, det är bara en enkel liten delikatessbricka

Under Malmö Filmdagar såg jag två filmer som hade ett tydligt mattema. (Det handlade alltså om mat inte mattor!) Först ut av dessa båda när det gäller bio i Sverige är Lasse Hallströms The Hundred-Foot Journey där indisk mat möter fransk dito.

En indisk familj tar sin tillflykt till först England och sen Frankrike då en brand förstört deras restaurang i hemstaden Mumbai i samband med oroligheter och bråk efter ett val. I branden omkom dessutom mamman i familjen.

I den franska by där familjen till slut hamnar i, pga att deras bil helt enkelt går sönder där (vad lämpligt!), hittar pappan i familjen (Papa enligt IMDb) en nedlagd restaurang. Efter att ha smakat på de goda råvaror som trakten har att erbjuda är han övertygad om att det är rätt ställe att öppna en restaurang på. Resten av familjen är inte lika övertygade, speciellt inte efter att de upptäcker att det så där en 100 fot (japp, därav filmens titel) från deras restaurang, på andra sidan gatan, ligger en lyxrestaurang som dessutom belönats med en stjärna av Michelinguiden.

En matbatalj kan ta sin början… Blir det pajkastning? Jo, det blir det. Många gånger tror man att den indiska familjen bitit i det sura äpplet för sista gången.

Lasse Hallström målar upp ett franskt vykort. Vi får det kullerstensbelagda lilla torget i den lilla franska byn med grönsaksstånd som flödar över med glänsande grönsaker. Vi får en fransk tjej (Marguerite heter hon förstås!) i prickig kjol som handlar goda råvaror med korg under armen och sen cyklar på en gammal damcykel och plockar svamp. Tjoho! Filmfotograf är förresten svenske Linus Sandgren som bl a fotat American Hustle och tidigare jobbat ihop med radarregissörsparet Måns Mårlind och Björn Stein.

100 steg från Bombay till Paris, som den kallas i Sverige, är alltså en riktigt mysig anrättning, filmad genom ett romantiskt filter. Det är så tillskruvat att man inte kan låta bli att charmas. Lasse Hallström kan helt enkelt sin må-bra-film.

Helen Mirren är härlig. Hon spelar Madame Mallory, den stränga chefen och ägaren av den franska restaurangen. Mallory har drivit restaurangen själv efter att hennes man gått bort flera år tidigare. Mallory och Papa har ett skönt kulinariskt krig där de tar till alla medel för att motarbeta varandra. Mitt i skottlinjen hamnar Marguerite (souschef på stjärnkrogen) och Hassan (äldste sonen och den gastronomiska hjärnan och stjärnan i den indiska familjen).

Tror ni att Marguerite och Hassan kanske utvecklar lite romantiska känslor för varandra? Tror ni att talesättet ”kärlek börjar ofta med bråk” stämmer in på Papa och Madame Mallory? Ja, kanske det. Men att Madame Mallory till slut mjuknar inför Papa är inte svårt att förstå. Vilken kvinna kan motstå den potatisnäsan!?

The Hundred-Foot Journey är en romantisk komedi, ett familjedrama och i grunden ett lyckopiller. Den ger inte riktigt lika mycket lycka som den andra matfilmen jag såg under filmdagarna. Den har heller inte lika mycket innehåll under den härliga ytan som den filmen hade. Men efter att du sett The Hundred-Foot Journey så kan jag garantera att du i alla fall kommer att vara rejält hungrig. Den där indiska kycklingen med sås som såg härligt mustig ut skulle jag inte tacka nej till!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallVilken den andra matfilmen var? Det får du veta 30 oktober. Då kommer nämligen min recension av den.

The Hundred-Foot Journey har premiär nu på fredag och jag såg den under Malmö Filmdagar. Av de filmspanare som var på plats i Malmö så tror jag bara att det var Henke och jag som såg den. Här hittar ni Henkes recension:

Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Matfilm, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

A Most Wanted Man (2014)

8 september, 2014 17 kommentarer

A Most Wanted ManJag blev lite ledsen av den här filmen. Anledningen är att Philip Seymour Hoffman spelar huvudrollen och detta blev en av hans sista filmer.

Faktum är att Hoffman gör en strålande insats som Günther Bachmann, en sliten man (mycket sliten, en tragisk form av method acting från Hoffmans sida). Bachmann är tysk agent som jobbar i Hamburg. Han bevakar småfisk, undersöker, väntar, försöker göra kopplingar till större fiskar, för att komma vidare uppåt mot de riktigt stora hajarna inom världens terrornätverk.

När en tjetjensk flykting, Issa Karpov, som misstänks vara terrorist, spottas i Hamburg börjar Bachmanns organisation bevaka honom. Bevakning leder till att teamet får chansen att få en ingång mot de där största hajarna. Det visar sig att Karpov har ärvt pengar, smutsiga pengar, pengar som han inte vill ha. Bachmann & Co vill dock försöka ”lura” honom att skänka pengarna till välgörande ändamål… eller kanske ett företag som i själva verket är en front för en terrororganisation.

Med i bilden finns också en flyktingadvokat (Rachel McAdams), en bankir (Willem Dafoe), en amerikansk attaché (en svarthårig Robin Wright) och andra tyska myndighetspersoner (varav en som hette Mohr).

Som jag har förstått det så är det här typisk le Carré. Jag har själv inte läst någon av hans böcker men jag har sett Tomas Alfredsons spionthriller/drama Tinker Tailor Soldier Spy och jag känner igen stilen, vad som berättas och hur det berättas. Nu antar jag att en regissör kan ta sig vilka friheter som den vill och lägga in två biljakter, tre maffiga slagsmålsscener osv. Men det har inte Anton Corbijn gjort. Jag är inte förvånad över det. Corbijns förra film The American var inte heller speciellt fartfylld utan mest tråkig och utan nerv.

Hade då A Most Wanted Man nerv? Nja, kanske inte så mycket. Men det som lyfte filmen lite för min del var Hoffman. Han lyckas vara intressant trots att en åldrande polis/spion som röker och dricker för mycket alkohol kanske inte känns superfräsch som idé direkt. I övrigt så är det mest en teoretisk film, det pratas mer än det biljaktas och det är väl inte nåt fel med det. Tyvärr saknas kanske någon form av psykologisk spänning tyckte jag. Flyktingen Karpov spelar en biroll i filmen och är inte det intressanta alls. Det är spelet runt omkring det handlar om.

Rachel McAdams kändes kanske lite malplacerad. Är det fel att säga att hon helt enkelt är för piffig och söt för den här rollen? Och så skulle hon vara tyska och heta Annabel Richter… Njae. Malplacerad kändes även den engelska med tysk brytning som pratades. Hoffman körde med nån sorts tysk accent som ibland hördes mer och ibland hördes mindre. McAdams pratade nog vanlig amerikansk engelska. Lite kul var att det ju förekom tyska skådisar i filmen, t ex internationellt kända Daniel Brühl. Pratade han sin vanliga engelska nu eller? Det som var bra var att man i alla fall inte la in några tyska ord då och då. Typ Nein och Danke på måfå. Gut.

Slutet är typiskt. Alla förlorar. Åtminstone de som man ”hejade på”. Men man borde ha sett det komma. Den där amerikanska attachén spelad av Robin Wright var en manipulatör av rang. Hon och Mohr ville se snabba resultat. Om det finns en misstänkt terrorist, grip honom! Fast till att börja med ger de faktiskt Bachmann och hans team tid att jobba på sitt sätt. Men det var ju givetvis bara ett spel. Eller? Mer eller mindre alla i filmen spelar ett spel, om man undantar McAdams rollfigur som var ute på djupt vatten (och det gällde nog både rollfiguren och skådisen i det här fallet).

Slutet var bra och här får även Hoffman ett sånt där vansinnigt utbrott som han ibland kan få på film. Då när man nästan blir lite rädd för hur han egentligen mår och vilka demoner han bär på… Eller mådde och bar på. Fel tempus där. 😦

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Filmdagar smallA Most Wanted Man har biopremiär nu på fredag. Jag såg den under Malmö Filmdagar och här nedan hittar ni fler recensioner (namnen på bloggarna blir klickbara länkar när inläggen publiceras):

Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Five Easy Pieces (1970)

5 september, 2014 6 kommentarer

decadesJackInnan storviltjägaren Henke drog till savannen i Afrika i somras för att fälla de fem stora så hann jag med att besöka filmrummet och där avnjuta en av de gemensamma fredagsfilmer när nu decennietemat drar igång igen med fokus på 70-talet.

Av de filmer jag hade att välja mellan – McCabe and Mrs Miller, THX 1138, Five Easy Pieces och Robin Hood – så valde jag den jag inte hade sett och den som jag kände till minst om. Om jag ska vara ärlig har jag nog inte sett hela Robin Hood heller men å andra sidan har jag ju sett delar av den ett aaaantal gånger på julafton. Så det blev Five Easy Pieces!

Jack Nicholson. Har Jack Nicholson nånsin kunnat spela nån annan än Jack Nicholson? Så som t ex Al Pacino i Gudfadern-filmerna där ju Pacino inte är Pacino utan Michael. Av nån anledning har jag sett fler filmer med en ung Al än en ung Jack. Pacino har jag sett i Dog Day Afternoon, Serpico, Scarecrow och Gudfadern. Jack? Jag kunde inte riktigt påminna mig några äldre filmer där jag sett en ung Jack. Jo, jag hade sett honom skymta förbi i Easy Rider men jag kan inte minnas hur han spelade. Gökboet har jag sett förstås men vid det laget var han väl redan galne Jack. Inte för att det är nåt direkt dåligt med galne Jack.

På Filmtipset tittade jag igenom vilka Nicholson-filmer jag sett och då upptäckte jag faktiskt en film som jag gillade och där jag minns att Jack inte riktigt kändes som den vanlige Jack. Det handlar om Michelangelo Antonionis Professione: reporter från 1975.

Nu till Five Easy Pieces. Titeln syftar på fem pianostycken, möjligen fem stycken som är lätta att spela. Jack spelar Robert, en snubbe som brutit upp med sin familj (främst pappan, vad det verkar) och nu lever ett kringflackande liv. Som ung var Robert ett pianogeni och hårt pådriven av sin far, vad det verkar. När vi träffar Robert jobbar han som oljearbetare i Kalifornein och är ihop med Rayette (Karen Black). När han får höra att pappan fått en stroke så åker han så småningom hem till sitt barndomshem i Washington, alltså staten Washington i nordvästra USA.

Det första både Henke och jag konstaterade efter visningen var att Robert (Jacks rollfigur alltså) var ett svin. Robert är en slarver, en oansvarig och otrogen idiot, om man ska summera det kort. Och honom ska vi alltså knyta an till? Det ska är vår protagonist som ska dra oss in i filmen och känna engagemang. Funkar det? Mja, så där va? Början av filmen var, möjligen därför, ganska seg och jag förstod inte riktigt vart den var på väg. Rayette är inte heller nån person att känna nån speciellt sympati med. Visst, Robert är en idiot, men Rayette känns mest clingy.

När sen filmen börjar involvera Roberts familj (först träffar han sin syster) och sen tar han som sagt bilen norrut upp till Washington, så tycker jag den blir bättre. Man får veta mer om Roberts bakgrund. Vid ett tillfälle under resan får Robert och Rayette sällskap i bilen av två kvinnor som de plockar upp längs vägen. Den ena kvinnan kan vara en av de mest negativa rollfigur man sett i en film. Hon kan inte sluta prata om människans negativa sidor och filth. En märklig sekvens.

Sa jag att Robert var en idiot? Well, när de börjar närma sig målet för resan dumpar han Rayette på ett motell och tar själv bilen sista vägen. Han ska bara ”kolla läget” först innan hon eventuellt kan komma. Han kollar läget i så där en vecka utan att höra av sig.

Roberts familj? Ganska dysfunktionell skulle jag säga. Man förstår nånstans varför Robert drog. Det blir ganska obekväm stämning ett flertal gånger. Här tycker jag faktiskt filmen är intressant.

Det finns några scener som jag gillar eller som sticker ut, t ex när Robert spelar piano och kameran sveper genom rummet längs med väggarna med familjefotografier. Den scen som stack ut mest är en scen där Jack Nicholson plötsligt inte var Jack Nicholson. En ganska märklig scen där Robert tog ut pappan i rullstolen och pratade med honom. Well, pappan pratade inte. Här är Jack helt plötsligt nedtonad och visar känslor och är sårbar. Det var inte en dålig scen, men den passade inte riktigt in i resten av filmen. Fast jag gillade den ändå.

Det var en intressant film och jag kan inte låta bli att ge den en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Gick en ung Jack hem eller bort?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Kvinnor som slåss – Haywire (2012)

20 augusti, 2014 24 kommentarer

GirlfightHo! I måndags var första dagen efter sommarledigheten och idag kommer det första inlägget efter (blogg)semestern. I juli skrev filmspanarna av nån anledning om Män som springer och nu är det dags för Kvinnor som slåss. Jag visste ganska snart vilken film jag ville se och skriva om. När jag tänker på temat så tänker jag att finns två (eller kanske tre, fyra eller tio) olika typer av vinklar. (Och förresten, är det med varandra de ska slåss?) Well, först har vi den kvinnliga actionhjälten (eller ska man säga actionhjältinna?), en fajtande badass som Trinity, Ellen Ripley eller Sarah Connor. Just dessa tre hittade vi förresten på min topplista över kvinnliga rollfigurer. Sen har vi den stökiga tjejen som hamnar i trubbel. Jag tänker t ex på Michelle Rodriguez i Girlfight (en film som jag inte har sett) om en troubled teen som blir boxare. Här kan man nog inte räkna in Million Dollar Baby, där ju Hillary Swank är en mer stabil kvinna med boxningsambitioner.

(Nu kom jag på en till sorts slagsmålskvinna: den graciösa, som Michelle Yeoh i Crouching Tiger, Hidden Dragon.)

Vilken film valde jag? Well, en av ganska få filmer av Steven Soderbergh-rullar som jag inte hade sett och den passade in bra in i temat tyckte jag.

****

Haywire (2012)

Haywire

Givetvis tar vi hojen om vi ska nånstans

Jag har för mig att den här filmen fick en del uppmärksamhet när den kom. Det jag minns är nog främst tre saker. Snacket om att det var en tjej (oj, en tjej!) i huvudrollen som spion med fajting skills. Snacket om att hon (Gina Carano) var en MMA-fajter. Snacket om att hon var stel som skådis i scenerna mellan slagsmålen.

I filmen spelar hon alltså en spion som blir förd bakom ljuset av sin chef och som en följd av det får hon ta sig an och avpollettera en rad manliga kollegor: Channing Tatum, Michael Fassbender, Ewan McGregor, Antonio Banderas bl a.

Hur var det då med stelheten? Jag insåg att jag sett Carano tidigare, i Fast & Furious 6, och där tyckte jag inte hon funkade alls. Stel som en pinne, helt utan karisma. I Haywire blev jag faktiskt positivt överraskad; hon funkade som skådis. Kanske inte klockrent men hyfsat. Jag tror jag vet varför. I Fast & Furious 6, som är en over the top-film med karaktärer och handling som ska vara just over the top, så är Carano inte karismatisk på rätt sätt. I Haywire – som i grunden och slutändan är en lättsam Bourne-film där Matt Damon är utbytt mot Carano utan minnesförlust men i trubbel – så funkar det. Som spion ska Carano vara lugn, lågmäld, kall men när det behövs explodera i våldsamma och fysiska fajtingutspel. Det är lite som det är för Noomi Rapace. Så länge hon får agera med kroppen på en sorts grottmänniskenivå (som t ex i ”operationsscenen” i Prometheus) så funkar det.

Filmens inledning var inte lovande. Det är märkligt klippt, ingen dialog, konstig musik, franska nya vågen-inspirerat (?), bara konstigt, som en reklamfilm. Ospännande.

Filmen tar sig efter ett tag och är nästan värd att se bara för hotellrumsfajten med Michael Fassbender. Mycket trevlig och med brutalt slut. Sussa gott, Michael. Jag gillar även en jaktsekvens som utspelade sig på tak i Dublin som följde på Fassbender-fajten.

Apropå män, och i synnerhet Tom Cruise, som springer så har Carano uppenbarligen gått kurs hos Tom. Löpning medelst intensivt armlyft. Hon fick nog högsta betyg av läraren Tom.

En lustighet som jag noterade var hur Caranos MMA-manér lös igenom några gånger. Hur hon vickade på huvudet för att liksom värma upp innan den första fajten med Tatum på ett fik. Eller när hon under Fassbender-krossen uppvisar ett fotarbete som en boxare. Förmodligen var detta medvetna referenser till Caranos MMA-bakgrund.

Haywire är nog inte nån av Soderberghs bästa filmer. Det är en mellanfilm eller en film som visar att det kanske var dags för Steven att hitta inspiration nån annanstans. Just nu gör han ju teve i och med The Kicks, en sjukhusdramaserie som utspelas år 1900.

Slutfråga: Är Gina Carano en badass i filmen? Well, kanske inte av högsta rang men en badass light i alla fall. Hon har lite för lite karisma för att vara en BADASS med stora bokstäver.

(MMA = Mixed Martial Arts.)

 

Slå (!) er nu ner i soffan och kolla in vad de andra filmspanarna skriver om:

Except Fear (verkar inte dyka upp)
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Filmmedia
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Filmparadiset

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →