Dagen till ära så gräver jag fram en gammal preblogg-text om en svensk dokumentärfilm. Och, nej, det handlar inte om en svensk popgrupps turné i Australien eller om ett punkband i Rågsved. Min text om Ebbe – The Movie skrevs i maj 2009.
Jag såg den här dokumentär på SVT Play (som för övrigt är något av en guldgruva). Ebbe – The Movie är en intressant film om en intressant person: Ebbe Carlsson. Det är märkligt hur en privatperson kan vara inblandad i så många (politiska) historier och affärer. Ja, nu var han ju faktiskt pressekreterare till bl a justitieminister Lennart Geijer på 70-talet men för övrigt så var han helt enkelt ”polare” med personer i maktpositioner.
Filmen är ganska snyggt gjord, och känns lite som ett förlängt Kobra-avsnitt. Inte bara hur filmen ser ut påminner om Kobra utan även att filmens berättarröst görs av Jane Magnusson, som ju även är reporter på Kobra. Tyvärr passar inte Janes röst riktigt i just det här fallet. Hon låter lite för ironisk hela tiden. Det passar bra i vissa reportage men inte här. I övrigt är det en standardmässig dokumentär med klipp med personer som blir intervjuade. Då kan nästan aldrig bli mer än en trea.
Slutligen måste jag ändå säga att Ebbe på nåt sätt framstår som en cool snubbe. Som t ex när han svarar på frågan om han ångrar hela härvan med att han som privatperson agerad mordutredare med otillåten avlyssningssutrustningen och what not: ”Jag är inte i ångerbranschen, jag står för vad jag har gjort”. Punkt.
Idag skickar jag upp en kort gammal recension av Park Chan-wooks I’m a Cyborg, But That’s OK som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2007.
I’m a Cyborg, But That’s OK är en skön (engelsk) titel på en ganska skön film som jag hörde regissören själv prata om på festivalen för två år sen. Då sa han att han höll på med en kärlekshistoria mellan två patienter på en psykiatrisk anstalt. Och ja, det var just vad det här är faktiskt. Fast det tog ett tag innan det tände till mellan de tu. Och eftersom det är Park Chan-wook som är regissör så får vi oss även till livs ett par riktigt snygga våldsorgier (även om det är fantasier i det här fallet).
Filmen kändes lite seg (eller snarare förvirrande) inledningsvis trots att den var snygg hela tiden. Efter ett tag drogs jag in i filmen mer och den blev bättre. Klart bäst är de The Science of Sleep-liknande scenerna när vi får se sånt som bara händer i de två huvudpersonernas huvuden, bl a då när cyborg-tjejen ska ta kål på alla i vita rockar (läkarna alltså). Slutomdöme: fantasifullt, snyggt, charmigt men lite segt och spretigt till en början. En stark trea.
I onsdags skrev jag att Ken Loach väl är en sån där regissör som man antingen älskar eller hatar. Det samma gäller kanske även Roy Andersson? Själv tappade jag intresset för Andersson efter att jag sett dagens film och i skrivande stund har jag fortfarande inte sett Duv-filmen. Min text om Du levande skrevs i oktober 2007.
Aah, den nya filmen från Roy Andersson var jag bara tvungen att se på bio. Trots att jag inte var överförtjust i Sånger från andra våningen (en fyra får den nog i alla fall) misstänkte jag att det skulle bli en annorlunda och bra biokväll. Och Du levande inleder strålande med en rad roliga och tänkvärda scener med samma estetik som i Sånger från andra våningen. Det är dock aningen lättsammare och lite mer jordnära (även om slutscenen utspelar sig i luften). Det har sagts att det inte finns nån handling och inga huvudpersoner men jag tycker det finns en klar röd tråd och det är inte färre huvudpersoner än i den kommande ensemblefilm från PTA.
Hehe, jag skrev stycket här ovan för en vecka sen eller så (jag kom inte längre då) och nu vet jag inte riktigt hur jag ska fortsätta. Well, jag tyckte i alla fall att Du levande hade en liten svacka i mitten. Några av scenerna kändes inte så välgjorda, snygga och intensiva som resten av filmen. Mot slutet höjdes nivån dock igen, främst i och med ”lägenhetståget” som kommer in på stationen med brudparet. En riktigt vacker scen. Några andra scener jag gillade var hela sekvensen med snubben som (kapitalt) misslyckades med sitt partytrick med duken och den efterföljande rättegången där domarna bjöds på öl. Helt underbart. Jag gillade även ”punkarparet” med kvinnan som tyckte att ingen förstod henne samt snubben på balkongen. Jag kan ändå inte ge Roy Andersson mer än en stark trea den här gången.
PS. Om ni vill se lite mörkare, och i mitt tycke, bättre filmer av Roy Andersson så rekommenderar jag verkligen hans två kortfilmer Någonting har hänt (1987) och Härlig är jorden (1991). Dessa filmer känns som en sorts förlagor till Sånger från andra våningen, och att de är bättre kan bero på att de är just korta filmer. Överdoser är (nästan) aldrig bra. På YouTube kan man beskåda Härlig är jorden i sin helhet.
Ken Loach är väl en sån där regissör som man antingen älskar eller hatar. Han är ju inte direkt subtil om man säger så. Med det sagt så varken hatar eller älskar just jag Loachs filmer. Men jag gillar dem. Min text om The Wind that Shakes the Barley skrevs i juni 2007. Här förstår jag faktiskt att man har översatt originaltiteln då det ju kanske är lite svårt att ha koll på poängen med den som obildad svensk. Nu blev det tyvärr en ganska tråkig och generisk svensk titel. Men ändå.
Frihetens pris handlar om irländarnas kamp för frihet från britterna omkring år 1920. Well, det här var en hyfsad historia. Cillian Murphy är bra. Han har nåt märkligt sårbart över sig, som även syns i Sunshine). Det mesta är bra, från skådisar till foto. Det som är problemet är väl manuset. Ken Loach försöker, ganska illa dolt, att få in lite vänsterpropaganda. Inget fel i att försöka säga något men här kändes det vinklat. Inget fel i att vinkla heller kanske, men ibland blir det krystat.
Historien och karaktärerna (min kommentar: rollfigurerna) grep tag i mig i inledningen av filmen men efter ett tag tappade jag intresset då jag tyckte att handlingen blev lite väl utstuderad med bl a två bröder som hamnar på varsin sida i inbördeskriget som följde på upproret mot britterna. Nja, och sen fanns det ett lite obehagligt drag av revolutions- och martyrromantik i filmen. Jag vet inte riktigt vad regissören Loach vill ha sagt med filmen. Av nån anledning vann filmen Guldpalmen i Cannes 2006. Cannes som oftast brukar belöna riktigt bra filmer. För mig är filmen en trea. Kanske var jag på fel humör.
Jaha, då var det dags att lägga upp en gammal preblogg-text om filmvärldens Citizen Kane. The Citizen Kane of movies. Jag syftar alltså på just Citizen Kane och min text om den skrevs i juni 2007.
Jaha, då är det mycket möjligt att jag har stött på en av de filmer som jag skulle vilja beteckna som överskattad. Jag kan egentligen inte komma på nån annan mer uppenbar. Fast samtidigt så vet jag att ganska många inte tycker Orson Welles debutfilm är nåt mästerverk, så jag vet egentligen inte om överskattad är rätt ord. Det är som med Bergman ungefär. Jag tycker inte Bergman är överskattad eftersom väldigt många inte gillar hans filmer. Det är möjligt att det i bägge fallen är skillnad på hobbycineaster med båda fötterna på jorden och recensenter uppe i finkulturskyn kanske.
Hur som helst, CitizenKane är filmen om tidningskungen Charles Foster Kane, hans uppgång och fall. Vi får hans liv berättat för oss i återblickar, från barndomen där han blev bortadopterad till en bank (!), via starten och uppgången på tidningen The New York Inquirer, till misslyckade äktenskap och en tilltagande besatthet och paranoia. Berättelsen ramas in av att en reporter som genom att intervjua personer från Kanes liv försöker få reda på vad Kanes sista ord på sin dödsbädd egentligen betydde. ”Rosebud!”.
Objektivt sett kan jag se att det här är en ganska speciell film. Åtminstone, gissar jag, för sin tid. Berättartekniskt använder sig Welles av en del annorlunda grepp som t ex en sorts journalfilm där Kanes liv snabberättas i dokumentär form. Även själva strukturen på filmen med episodiska återblickar känns modern. Och så det klassiska slutet där inledningens Rosebud får sin förklaring. Fotot, vackert svartvitt, sticker ut med framförallt ljus, mörker och annorlunda bildlösningar (à la film noir?). Dock överanvänder man greppet att låta vissa personers ansikten förbli siluettskuggor. Jag får också erkänna att Welles är bra i rollen som Kane. Speciellt känns han som blott 26 år gammal väldigt trovärdig som gammal (bra sminkad och bra spelat).
Men. Men. Men. Jag tycker filmen som helhet, liksom karaktären Kane, ändå känns tom, torr och tråkig. Jag håller med Puffie (min kommentar: en gammal forumkompis från Filmsnack.se) som skrev att filmen känns som tre timmar även fast den bara är två. Jag får liksom inte ihop filmen. Den lovar väldigt mycket (inte minst inledningen som är briljant) men i slutändan får jag inte ut nånting av den. De många delarna, journalfilmen, de episodiska återblickarna, journalistens intervjuer, ger bara ett spretigt pretentiöst intryck. Jag skulle kunna skriva mer men nöjer med att konstatera att betyget ändå med nöd och näppe blir godkänt. (Min kommentar: om jag hade satt betyg idag hade det nog blivit 2-2,5/5 då ”nöd och näppe godkänt” nog inte längre är en trea utan snarare en tvåa).
Jag skulle kunna sammanfatta CitizenKane så här: <spoiler>En ganska tråkig transportsträcka bara för att konstatera att Kane saknade sin kälke</spoiler>
Det här också en av få gånger då jag avstår från att använda den svenska titeln. Det är den här och sen en del av Dario Argentos filmer…
När Saraband släpptes så minns jag att det pratades en del om hur fult fotot var i den. Den var inspelad med digitala kameror och det sades att Ingmar Bergman själv var väldigt missnöjd med utseenden på den. Jag vet inte jag. Jag tyckte den såg helt ok ut. Jag misstänker att det hela var en av Bergmans vanliga utbrott där han ska såga sina egna filmer.
När jag läser på om inspelning på den som alltid eminenta sidan IngmarBergman.se lär jag mig att det inte var utseendet Bergman klagade på. Det var ljudet! Kamerorna som användes var unika i sitt slag, innehöll helt ny teknik, och det fanns bara fem exemplar i hela värden. SVT hyrde fyra stycken för inspelningen.
Problemet var bara att fläktarna som användes för att kyla ner den hårt arbetande elektroniken förde ett väldigt oväsen. Och för en ljudallergiker som Bergman gick det inte alls för sig. Från början var det tänkt att man skulle spela in hela filmen med tre kameror. Nu fick man begränsa sig till en kamera, en kamera som man dessutom fick kapsla in i nån form av väggisoleringsmaterial för att det inte skulle låta för mycket. När väl allt det här var löst så gick inspelningen ändå enligt uppgift bra.
Saraband är alltså en sorts uppföljare till Scener ur ett äktenskap, Bergmans tv-serie från 70-talet, som jag skrev om förra söndagen så det kändes ju naturligt att beta av den den här söndagen.
Huvudperson, eller vår ledsagare kanske man kan säga, är Marianne, dvs Liv Ullmanns rollfigur från Scener ur ett äktenskap. Hon har inte träffat sin före detta man Johan (Erland Josephson) på 30 år. Nu har hon dock rest till Johans sekelskiftesvilla i Orsa finnmark för att spendera en tid där.
Förutom Johan bor där även Johans son Henrik (Börje Ahlstedt) och Henriks dotter Karin (Julia Dufvenius). Det råder en minst sagt spänd stämning mellan de figurer vi får träffa. Johan och Henrik mer eller mindre hatar varandra. Karin är en cellist som Henrik är lärare till. Henrik vill att Karin ska söka till en prestigefylld musikutbildning för att bli solist. Karin är inte lika säker. Över allt och alla hänger en skugga i form av Henriks fru Anna som dött två år tidigare. Marianne hamnar i stormens öga om man säger så.
Jag gillade en hel del med denna Bergmans sista (!) film. Den inleds gravallvarligt med vit text (Saraband) mot svart bakgrund till tonerna av tung och ångestfylld cellomusik. Det var nästan som en parodi. Nu fanns det ju en förklaring till cellomusiken (Sarabanden från Bachs femte cellosvit) så jag får köpa det. För övrigt använder Bergman samma musik i Viskningar och rop.
Efter de korta förtexterna får vi se en prolog där Marianne talar direkt till oss tittare. Det är helt stiliserat, inte realistiskt på nåt sätt. Marianne sitter vid ett stort bord helt täckt av foton. Hon berättar för oss vad som har hänt efter Scener ur ett äktenskap. Hon talar alltså direkt in i kameran, ett grepp som Bergman använt många gånger under sin karriär. Det görs tydligt att det här är en film och att den vet om det. Den här prologen kändes fräsch och fick mig direkt intresserad.
När Marianne sen anländer till sommarvillan så fortsätter hon prata förtroligt med oss tittare. Jag undrade hur länge hon skulle hålla på med detta. Ja, i princip hela filmen är svaret. I scener när hon är i dialog med någon så pratar hon givetvis med sin motpart men sen när den personen lämnar scenen så återgår hon ofta till att kommentera till oss tittare hur hon känner. Intressant.
Det var rörande att se framförallt Liv Ullmann igen efter att ha sett henne i tv-serien från 1973. Hon är helt underbar och uppvisar nån form av magisk utstrålning som är svår att värja sig ifrån. Erland Josephson har blivit gammal men levererar sina bitska repliker med härlig precision. Vissa saker som kommer ur hans mun via Bergmans penna är så dräpande att de blir roliga. Som t ex när han under en uppgörelse med sin son Henrik tycker bättre om Henrik när Henrik är öppen med sin avsky för sin far. ”Då finns i alla fall ett hederligt litet hat i den allmänna svampigheten”. Jo, jag tackar jag.
I och med att jag tittat på många Bergman-filmer eller återbesökt mina gamla texter om hans filmer på sistone så var det kul att man fick en bonus i Saraband i form av mängder av callbacks till hans tidigare filmer. Dels är det ju samma teman här som i många av hans andra filmer. Döden, livet, ångesten, kärleken, vad är meningen med allt – ja, de gamla vanliga sakerna. Men vi får även mer handfasta referenser som t ex när Marianne tar tid med sin klocka. En minut ska hon vänta innan hon ska väcka Johan som sover i en stol på verandan. Det här bara måste vara en återkoppling till Vargtimmen där ju Max von Sydow är den som mäter hur lång en minut (verkligen) är.
Hur sköter sig skådisarna i övrigt? Ja, Erland och Liv är som sagt underbara. Börje Ahlstedt är väl Börje Ahlstedt. Han har sin stil och han kör på den. Av nån anledning kom jag ändå hela tiden att tänka på SVT-serien Stjärnorna på slottet när han var med där och drev alla till vansinne genom sitt arroganta sätt.
Julia Dufvenius då? Jo, det måste ha varit nån form av eldprov för henne. Bergmans dialog kan inte har varit den lättaste. En sak jag dock inte kan klaga på är det faktum att dialogen inte känns naturlig för hennes 19-åriga rollfigur. Nej, den är så klart inte naturlig alls. Det är ju Bergman som skrivet den, och det är en del av grejen eftersom filmen inte alls eftersträvar nån form av realism. Problemet är bara att Dufvenius bitvis kanske inte riktigt klarar av leverera på det sätt som behövs. Det kändes överspelat. Hon tog i för mycket. Men jag tyckte ändå hon var bra som helhet.
Slutligen måste jag nämna en annan metadetalj som jag inte blir klok på. I filmen återkommer ett foto på Henriks döda fru Anna. På IngmarBergman.se läser jag att den som är på fotot i själva verket är Bergmans fru Ingrid som dog 1995 och som filmen är tillägnad. Så det vore ju en intressant detalj om det vore just hon. Men det är bara det att jag inte tycker att det är hon. Det ser inte ut som det i alla fall. Jag har försökt hitta foton på en ung Ingrid von Rosen för att jämföra men jag tycker inte det är samma person. De är ganska lika men ändå inte. Nåväl. Jag får släppa det.
Jag delar ut en trea till Saraband. Det är den värd. Jag återkommer nästa söndag med vad som kanske är mitt sista inlägg i det här projektet som inleddes i juli 2018.
Nej, jag ser det inte. Det är inte samma person. Det måste vara en myt det här att det ska vara Ingmars hustru Ingrid. Kvinnan till vänster är en svensk skådespelerska som jag bara inte kan placera just nu.
Hilarious när Börje Ahlstedt och Peter Harryson grälar i Stjärnorna på slottet
Efter onsdagens stora spektakel med Avengers: Endgame går vi tillbaka till lite tråkigare, eller i alla fall vardagligare, saker. Nämligen en gammal preblogg-text om The Thomas Crown Affair, en 60-talsfilm med Steve McQueen och Faye Dunaway. Min korta text skrevs i december 2006. Och nej, Henke, jag har inte sett remaken med Brosnan och Russo.
Steve McQueen är Bogart-cool i sin roll som äventyraren (som rånar bank) och faktiskt tycker jag Faye Dunaway är snäppet vassare som Vicki (som utreder rånet för ett försäkringsbolags räkning). Mmm, stämningen är skön. Till det bidrar musiken (jazz som en gång övergår i funksväng), miljöerna och (över)användningen av split screen. Vi får en hel del bra scener, som t ex första gången vi möter Vicki på flygplatsen eller när Steve och Faye spelar schack (haha, underbart). Men coolhet räcker ibland bara så långt. Jag saknade känsla för karaktärerna rollfigurerna (min kommentar: försöker lära mig att använda rollfigur istället karaktär så jag rättar mig själv); det blev ytligt helt enkelt. Snygg yta alltså men jag brydde mig egentligen inte. Sen var jag kanske inte på helt rätt humör (min kommentar: nähä, och vilket humör var det då om jag får fråga?) när jag såg den och det brukar spela in en del.
Jag minns Borat (eller Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan som den fullständiga titeln lyder) som en väldigt hajpad film, en film som gick hem hos både publik och kritiker. Upplagt för fenomenet för högt ställda förväntningar som inte infrias med andra ord. En sak jag noterade nu är att filmen på sin Wikipedia-sida beskrivs som en mockumentär. Jag vet inte, är det egentligen en mockumentär? Jag skulle nästan kalla den för en vanlig dokumentär då ju reaktionerna hos de personer som Borat möter är genuina, och det är just det som filmen går ut på. Min korta text om Borat skrevs i november 2006.
Hmmm, Borat blev något av en besvikelse. Men Manetheren (min kommentar: en gammal forumkompis från Filmsnack.se) behöver egentligen inte oroa sig när det gäller det här med att driva med ”vanliga” personer som det möjligtvis görs i scenerna i ”Kazakstan”. 90% av filmen utspelar sig i USA och bilden av USA blir allt annat än smickrande. (Min kommentar: jag antar att jag menar att de personer som det drivs med inte är hyvens utan idioter och att de är värda att drivas med.) Så här i efterhand känns filmen nästan inte som en komedi. Snarare en skräckfilm. En del scener är obehagligt roliga men på nåt sätt så fastnar skrattet i halsen även fast det är sjukt roligt (gäller t ex middagsbjudningen och nationalsången). Vissa skämt och hela karaktären Borat tröttnar jag kanske på efter ett tag. Filmen känns lite lång. Dock är den underhållande, och det blir en trea. Men det där med att man skulle skratta så man får kramp förstår jag inte. Jag småskrattar några gånger men det var allt.
Noomi Rapace. ”Vad har vi på henne?”, som pojkarna i Intresseklubben Antecknar brukar säga. I mitt huvud dyker några saker upp. Först och främst är det Millennium-filmerna där Noomi spelar hackern Lisbeth Salander, nåt som hon gör väldigt bra i mina ögon. Här pratar hon givetvis svenska.
Sen kom Sherlock Holmes: A Game of Shadows och Prometheus där hon ska prata engelska och då blev det genast svårare. I Game of Shadows spelar hon en romsk sierska så där ska hon ha nån form av brytning, även om den inte ska vara svensk.
I Prometheus heter hennes rollfigur Elisabeth Shaw och är brittiska men Noomi låter som en svensk som försöker prata som drottning Elisabeth. Det funkar inte. Faktum är det inte funkar i Game of Shadows heller. Noomi känns osäker och jag tror språket har en stor betydelse.
De scener som funkar i Prometheus är de när hon får agera helt fysiskt och utan dialog, som t ex den nerviga operationsscenen där Shaw själv opererar bort ett baby-monster från sin egen mage. Mycket bra.
Efter dessa två engelskspråkiga filmer, som kom ut 2011-2012, var det som att Noomi försvann lite. Eller? Hon gjorde säkert en hel del filmer under åren som följde men jag har inte sett dem, och inte speciellt många andra har sett dem heller om jag får gissa.
Nu tror jag att Noomi har hittat sig själv och de roller som passar henne i Hollywood-maskineriet. Dessutom verkar det som att hon har blivit mer bekväm med sig själv och sitt (engelska) språk. För inte så länge sen såg jag att hon skulle vara med i Graham Nortons talkshow; en show jag brukar titta på eftersom det är nog den bästa pratbaserade showen som finns just nu. Men Noomi gjorde mig tveksam. Det kändes som att jag bara skulle störa mig på att hon var nervös och pratade med svensk brytning.
Jag tittade dock till slut – och det visade sig att Noomi funkade riktigt bra hos den gode Graham. Som jag sa så har hon liksom släppt sargen och hon pratade på och betedde sig utan att tänka så mycket hur det lät. Just denna känsla tror jag Noomi även har lyckats förmedla i de filmer hon är med i nu. Som t ex Netflix-filmen Close som jag såg för ett tag sen.
I Close spelar hon en badass-livvakt som får i uppdrag att beskydda Sarah, en trulig tonårstjej, vars rike pappa precis har dött. Alla vill ha en del av Sarahs arvspaj och som lök på laxen är pappans företag, som nu styrs av Sarahs styvmor Rima (Indira Varma), mitt uppe i en viktig och känslig affär.
Jag tycker att Close utnyttjar Noomis egenskaper perfekt och hon själv ger dessutom allt i filmen. Språket, hennes brytning, spelar liksom ingen roll. Jag tänker nästan inte på om hon har ”fel” brytning eller ej, så det har definitivt blivit bättre rent språkmässigt. Och om hon nu har en brytning så skuggas den helt ut av Noomis fysiska närvaro.
Jag gillar av filmen vilar ibland. Istället för hetsig dialog och action så stannar filmen upp och fokuserar på Noomis uttrycksfulla ansikte som säger allt som behöver sägas. Just detta är ett prov på att filmmakarna har förstått hur man använder Noomi på bästa sätt. För hon är nämligen en bra skådis, på sitt sätt.
Det allmänna intrycket om Ingmar Bergman hos fôlk är väl att han gör ångestfyllda filmer renons på nån som helst glimt i ögat eller humor. För egen del så delar jag inte riktigt den uppfattningen. Tidigt i karriären gjorde Bergman ganska vanliga filmer där han blandade dramer med touch av film noir med romantiska komedier. Sen, ju mer framgångsrik han blev, när han fick fria händer så hände det visst att han gjorde kompromisslösa dramer om tvivlande präster. Men en film som Det sjunde inseglet är ju inte alls dyster. Den är fylld av humor, glädje, glimt i ögat. Och död. En perfekt blandning.
Med det sagt så är dagens film en film som ganska så perfekt uppfyller den där fördomen om Bergman. Ansikte mot ansikte är nämligen ett stenseriöst drama om en kvinnas handlösa fall in i en psykos. Det är en närgången, och nästan för intim, skildring av psykologen Jenny (Liv Ullman) och hur hon brottas med traumatiska barndomsupplevelser och även upplevelser i nutid.
Det första namnet som dök upp under förtexterna var Dino De Laurentiis. Ja, just det, vid den här tiden gjorde Bergman en del filmer producerade med amerikanska pengar, som t ex Beröringen (1971). Misstaget Bergman gjorde med Beröringen var att låta en stor del av filmen vara engelskspråkig pga att en av huvudrollerna spelades av Elliot Gould. I Ansikte mot ansikte är vi tillbaka med den gamla vanliga ligan som Ullman och Erland Josephson.
Hur funkade nu det dystra och seriösa? Jo, faktiskt riktigt bra. Liv Ullman gör en grym insats och lämnar ut sig själv totalt. Bitvis var det en jobbig film att se beroende på att den, som jag nämnde ovan, nästan kändes för intim. Det var som att man tittade på nåt som man egentligen inte skulle få se.
Förutom scenerna mot slutet när Jenny är fullkomligt psykotisk förekom det även andra scener som var intima på ett annat finare sätt. I väntan på en ny bostad bor Jenny hemma hos sina morföräldrar och en natt när hon kommer hem sent ser hon hur mormodern tröstar sin förvirrade och på gränsen till demente man. Jenny betraktar dem i smyg, precis som vi tittare. Det var en fin scen, kanske filmens bästa.
En styrka som Bergman återigen visar prov på Ansikte mot ansikte är hans förmåga att skapa en skräckfylld stämning. Bergman – skräckmästaren! Det förekommer en rad surrealistiska drömsekvenser som gjorde att jag uppriktigt kände ett obehag. Som vanligt är det döden som spökar. Det återkommer t ex en kvinna med ett helsvart öga som gav mig rysningar.
Ansikte mot ansikte är en skräckfilm om en psykos. Om den hade gjorts idag hade man stämplat epitetet elevated horror på filmen. Jag stämplar betyget tre svarta ögon av fem möjliga på Ansikte mot ansikte.
Dagen till ära så gräver jag fram en gammal preblogg-text om en svensk dokumentärfilm. Och, nej, det handlar inte om en svensk popgrupps turné i Australien eller om ett punkband i Rågsved. Min text om Ebbe – The Movie skrevs i maj 2009.
Idag skickar jag upp en kort gammal recension av Park Chan-wooks 
Ken Loach är väl en sån där regissör som man antingen älskar eller hatar. Han är ju inte direkt subtil om man säger så. Med det sagt så varken hatar eller älskar just jag Loachs filmer. Men jag gillar dem. Min text om 
Jaha, då var det dags att lägga upp en gammal preblogg-text om filmvärldens Citizen Kane. The Citizen Kane of movies. Jag syftar alltså på just 
Efter onsdagens stora spektakel med 
Jag minns 
Noomi Rapace. ”Vad har vi på henne?”, som pojkarna i 
Det allmänna intrycket om Ingmar Bergman hos fôlk är väl att han gör ångestfyllda filmer renons på nån som helst glimt i ögat eller humor. För egen del så delar jag inte riktigt den uppfattningen. Tidigt i karriären gjorde Bergman ganska vanliga filmer där han blandade dramer med touch av film noir med romantiska komedier. Sen, ju mer framgångsrik han blev, när han fick fria händer så hände det visst att han gjorde kompromisslösa 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?