Ali Zaoua (2000)

7 april, 2021 2 kommentarer

Ali Zaoua är en film om gatubarn i Casablanca som jag såg under en period när jag dammsög filmutbudet efter svåra och jobbiga misärfilmer. Det kunde vara filmer på SVT eller som Zita visade. Just Ali Zaoua vann faktiskt Bronshästen på Stockholm Filmfestival år 2000 (året innan jag började gå på festivalen). Min preblogg-text om filmen skrevs i november 2004.

Hmmm, till en början är Ali Zaoua förvånansvärt tråkig och intetsägande. Den växte dock efter hand och till slut gick det inte att värja sig: den blev gripande. Den minsta killen var en skön karaktär med en sorglös inställning trots svåra förhållanden (och dessutom sjöng han bra också). Men, som sagt, nåt fattades och jag vet inte vad det var. Kanske hade den en för dokumentär känsla, pga sina amtörskådisar, vilket kan göra att det som filmen försöker framställa liksom försvinner. Det blir som en nyhetssändning i stället och filmen går en förbi. Jag fick lite samma känsla när jag såg Michael Winterbottoms ganska uppmärksammade In This World. Jag kan jämföra detta med den ruggigt starka känslan som Eldflugornas grav framkallade. Där såg man pga av den sagoaktiga anime-känslan inte två svältande och föräldrarlösa barn utan bilden av två svältande och föräldrarlösa barn, vilket gav mig en starkare känsla. Jag återkommer senare till Eldflugornas grav som jag nyss sett men inte hämtat mig ifrån riktigt än. Knappt godkänt blir betyget till Ali Zaoua.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Pixar: The Incredibles (2004)

26 mars, 2021 9 kommentarer

Brad Bird är en intressant regissör i mina ögon. Hans debutfilm var den animerade The Iron Giant, en film som enligt uppgift floppade på biograferna men som blivit något av en kultfilm i efterhand. Efter The Iron Giant blev Bird rekryterad till Pixar där han har gjort bl a Ratatouille men först ut var filmen det handlar om idag, nämligen superhjältefamiljedramat The Incredibles.

Det är tydligt att Bird har en nostalgisk ådra. Hans filmer dryper av nostalgi av nån form vare sig det handlar om miljöer som tagna ur en James Bond-film, en hoppfull 50-talskänsla eller maträtter som skickar en tillbaka till sin barndom. Efter sina animerade Pixar-filmer gick Bird vidare till live action-filmerna Mission: Impossible – Ghost Protocol och Tomorrowland (mycket 50-talsnostalgi här!).

The Incredibles är alltså nåt så ovanligt som ett familjedrama i superhjältetappning. Efter en tid med superhjältar som verkligen var hjältar har tiderna förändrats och nu anses superhjältar farliga och förlegade. De gör mer skada än nytta och ska leva som vanliga människor. Här tänker jag direkt på Captain America: Civil War där ju våra hämnare skulle registreras och hållas under kontroll. Ja, även de första X-Men-filmerna passar in på det här temat.

Familjedrama skrev jag? Ja, det här alltså en blandning av superhjältar och vardagsdrama. Familjen Parr består av pappa Mr Incredible (som är… stark), mamma Elastigirl (som är… elastisk), dottern Violet (som kan bli osynlig och framkalla kraftfält) och slutligen yngste sonen Dashiell (som är… snabb).

Hur funkar det egentligen att leva i ett samhälle där man måste dölja sina krafter? Och hur funkar familjelivet? Familjen Parr har vardagliga problem som förhöjs av att de är superhjältar. Mr Incredible har nån form av medelålderskris, mamma Elastigirl är less på att sköta hemmet själv, Violet känner att ingen ser henne i skolan (det är som att hon är osynlig!) och Dash, han är i trotsåldern och vill använda sina krafter trots att han inte får.

Under senare år har det kommit ett antal filmer på samma tema. Det handlar om mer ”realistiska” (missförstå mig rätt) superhjältefilmer om man säger så. Det är inte lätt att vara superhjälte, att behöva dölja sina krafter och gå mot sin natur. Jag tänker på filmer som Freaks, Fast Color och en till som jag hur jag än försöker inte kan komma på namnet på… Aha! Nu kom jag på vad den hette: Code 8.

Förutom det familjedrama som filmen i grunden är så bjuds det även på en hel del action och mysiga James Bond-miljöer i form av ett äkta villains lair i en vulkan samt en monologiserande superskurk som kommer på sig själv att just monologisera när han har Mr Incredible besegrad (tror han).

Förutom att vara en James Bond-film så är det förstås även en superhjältefilm med ett klassiskt upplägg. Den blivande superskurken dissas i början filmen av Mr Incredible och blir bitter och bidar sin tid. 15 år senare dyker han upp igen med en massa gadgets för att förgöra världen. Ungefär som i Iron Man 3 där ju Tony Stark avfärdade en nörd i form av Guy Pearce.

Några referenser, eller kopplingar som jag gjorde, till andra filmer förutom James Bond och superhjältefilmer: Office Space, Falling Down, Mission Impossible-filmerna, Indiana Jones och mutanthittaren Cerebro i X-Men-filmerna.

Modedesignern Edna Mode var härlig. Det måste vara en homage till en kortväxt kvinnlig skådis vid namn Linda Hunt. Ednas röst görs för övrigt av Brad Bird själv.

Det kan hända att det är ett litet trött upplägg med en pappa som får medelålderskris, börjar träna, sticker iväg på ”konferens” (äventyr) alltmedan mamman är kvarlämnad hemma. Men i slutändan så bidrar ju alla och hjälper varanda och hittar sina roller. Trevligt!

Det blir nästan en fyra till The Incredibles. Nu ser jag fram emot uppföljaren som kom 2018.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Att texterna inne i själva filmen är på svenska orkar jag knappt nämna längre men det är horribelt. Och inte blev det bättre av att det plötsligt dök upp en text (en tidningsrubrik) på tyska! ”Mr Incredible Rettet Hunderte”. Unter. Aller. Kritik. Eller om det faktiskt var så att det skulle vara en rubrik på tyska? Kanske hade Mr Incredible varit i Tyskland och räddat livet på folk… DS.

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Film, Komedi, Pixar, Recension, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Kolja (1996)

24 mars, 2021 2 kommentarer

Kolja är en tjeckisk film om vänskapen mellan en äldre man och en ung pojke. Filmen vann faktiskt inte bara vann en Golden Globe utan även en Oscar för bästa utländska film. Jag noterar med stor irritation att den svenska titeln är Kolya. Den tjeckiska originaltiteln är Kolja och Kolya är ju den engelska varianten av det eftersom bokstaven ”j” uttalas som ”y” på engelska. Jag stör mig alltid på när man tar omvägen via en engelsk titel när en svensk titel kan användas eller redan finns så uppenbart som är fallet här. Min torftiga preblogg-text om Kolja skrevs i oktober 2004.

Kolja är en skön, ganska mysig, och även rolig film. Jag trodde den skulle vara lite mer allvarlig men den överraskade mig genom att huvudpersonen Louka var en rolig lite halvcynisk men ändå snäll figur som växte genom filmen. Jag kan inte komma på några speciella scener just nu – det var ett tag sen jag såg den – men jag skrattade ett antal gånger då Louka sa eller gjorde nåt kul. Hans kompis som spelade fiol hade riktigt snygga glasögon. Det förekom några segare partier, främst i början, och som helhet räcker det inte till en fyra men en stark trea blir det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Tystnaden efteråt (2000)

21 mars, 2021 Lämna en kommentar

Volker Schlöndorff (coolt namn!) är en relativt känd tysk regissör som var en del av Den Nya Tyska Filmen under 60- och 70-talet tillsammans med bl a Werner Herzog, Wim Wenders, Rainer Werner Fassbinder och Schlöndorffs fru Margarethe von Trotta. Förutom Tystnaden efteråt har jag sett Katharina Blums förlorade heder. Schlöndorffs mest kända film, som jag dock inte har sett, är nog Blecktrumman från 1979. Den vann både Guldpalmen och en Oscar för bästa utländska film. Min korta preblogg-text om Die Stille nach dem Schuß, som den heter på tyska, skrevs i oktober 2004.

Tystnaden efteråt är en relativt välgjord och intressant film av tysken Volker Schlöndorff som på 70-talet gjorde filmen Katharina Blums förlorade heder som jag har sett. Liksom den filmen är Tystnaden efteråt en film som skildrar det tyska samhället och dess förhållande till terrorister. Det är ingen spektakulär film utan det hela känns väldigt dokumentärt och realistiskt. Det förekommer ganska fula, och alltså passande, miljöer och kläder eftersom det utspelar sig på 80-talet i Östtyskland. Det var intressant att få en inblick i hur terrorister (i alla fall just dessa tyska terrorister) möjligtvis resonerar och att det handlar om ganska vanliga men väldigt naiva människor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

Rosetta (1999)

17 mars, 2021 Lämna en kommentar

De belgiska misärbröderna Dardenne är en regissörduo som hängt med mig genom mitt filmliv. De gör realistiska dramer om utsatta människor eller människor i utsatta situationer. Nuförtiden ser jag enbart deras filmer under Malmö Filmdagar (Deux jours, une nuit och Den okända flickan). Sen tidigare har jag även skrivit om Barnet. En Dardenne-film som står på ska-se-listan när jag är sugen på misär är Sonen. Min korta och osammanhängande preblogg-text om Guldpalmsvinnaren Rosetta skrevs i oktober 2004.

Rosetta är en stark film av de belgiska bröderna Dardenne. Belgien verkar inte vara nåt höjdarland i alla fall inte om man ska lita på den här filmen (min kommentar: förlåt, Belgien!”). Ett närgånget foto med handkamera gör att man kommer nära skådisarna och främst då Émilie Dequenne i titelrollen som flickan som bor med sin alkoliserade mamma i en husvagn på en campingplats. Rosetta försöker desperat behålla sina jobb, om hon nu kan få tag i nåt. Och vad är viktigast? Ens vänner eller ett jobb? Hon litar inte på nån och har märkliga saker för sig. Efter arbetsdagen går hon varje dag till campingplatsen genom skogen för att ta på sig sina stövlar som hon förvarar där i ett gömsle. Det är en ganska jobbig film om att hur svårt det kan vara att leva ett normalt liv hur mycket man än vill det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Bröderna Dardenne, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Kramer vs. Kramer (1979)

7 mars, 2021 4 kommentarer

Robert Benton? Ringer det en klocka? Inte hos mig i alla fall. För mig är det ett helt okänt namn. Det visar väl att trots hur mycket man tror sig veta om film som finns det alltid mer att lära. Robert Benton har regisserat och/eller skrivit manus till ett gäng kända filmer som Bonnie and Clyde, What’s Up, Doc?, Superman och inte minst dagens film Kramer vs. Kramer. Min korta preblogg-text om den skrevs i september 2004.

Dustin Hoffman och Meryl Streep spelar äkta makar i detta drama om rättegångsprocessen om vem som ska ha vårdnaden om deras son Billy.

Mjaha, jag hade hört en hel del om den här filmen, från roadie bl a (min kommentar: en gammal filmforum-kompis som vurmade för filmen), men det blev nog lite av en besvikelse känns det som. Det var ca två veckor sen jag såg den nu och den verkar inte ha gjort något större intryck. Ok, Hoffman är utmärkt och jag greps lite av hans försök att desperat fixa nytt jobb t ex. Det mesta går emot honom då. Annars vet jag inte, jag tycker inte det händer så mycket egentligen. Jag har svårt att komma med några bra motiveringar till varför jag tycker som jag tycker. Alltså, det är ju ingen dålig film. Det är bra skådespelare, välregisserat och den känns realistisk men jag greps aldrig riktigt av historien. Så, sorry, roadie, men inga tårar rullade nerför mina kinder. En stabil trea blir det ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Pixar: Monsters University (2013)

5 mars, 2021 6 kommentarer

Men se där! En Pixar-prequel. Jag undrar om det är den enda bland alla av Pixars filmer. Vi får väl se när temat fortsätter under våren.

Under filmens inledning blev jag lite orolig då det verkade vara min icke-favorit Mike från den första filmen som skulle vara i fokus. Men Mike är en helt annan person i den här filmen, först ett mobbat skolbarn med tandställning och sen en nörd som anländer till universitetet för att utbilda sig till en superskrämmare. Jag kände sympati för den enögde grönbollen på ett helt annat sätt jämfört med hur det var i ettan.

Det är ett klassiskt upplägg som taget ur en vilken collegefilm som helst. Vi har en nörd som bara vill plugga. Festa? Nej! Här ska pluggas! Efter ett tag dyker Sulley upp och han är givetvis Mikes totala motpol. Sulley är en jock som får det mesta gratis på grund av sitt efternamn och sitt mäktiga vrål.

Men saker och ting går inte som det ska, varken för Mike eller Sulley och efter jullovet finner de sig utkastade ur den prestigefyllda skrämmarkursen och får istället studera design av skrikbehållare. Jag såg framför mig hur jag nån gång i januari 1991 sitter på Teknikum på en lektion i hållfasthetslära med lektor Sten Herlitz. Förresten, var det Philip Seymour Hoffman som spelade den trötte läraren i skrikbehållardesign?

En bit in i filmen står det klart för mig att huvudhandlingen har att göra med en tävling, The Scare Games, en sorts Mästarnas mästare för monster. Mike vill få revansch och beslutar sig för att delta. Problemet är bara att han måste få ihop ett lag. De enda som ställer upp är Oozma Kappa… och till slut även Sulley för att göra laget komplett.

The Scare Games påminde mig lite om Harry Potter-filmen The Goblet of Fire där ett antal trollkarlsskolar tävlade i magi.

Om nu Mike är nörd så är snubbarna i Oozma Kappa supernördar, eller övervintrade studenter, som fastnat i livet. Jag gillade det här gänget. Riktiga förlorare som hittar peppen i livet.

Filmen fick mig att minnas tillbaka på min studenttid i Uppsala. Just det här med att hitta nya vänner och uppleva nya miljöer på universitetet. Det är nåt speciellt.

Ett superminus med att se Pixar-filmer på Disney+ är de svenska texterna som används i animeringen, alltså inte undertexterna utan texter inne i själva filmen. Det är galet irriterande att se dessa på svenska när jag har valt engelska för både tal och undertexter. Det stör mig så pass mycket att jag funderar på att se filmerna via andra tjänster i fortsättningen. Det är ett satans otyg det där. Och sen är dessutom vissa texter fortfarande på engelska, där man missat att ändra. Helt horribelt.

Jag gillar Monsters University. Den är bättre än ettan! Jag får mer av mysig teamkänsla här. Dessutom tyckte jag den var riktigt underhållande. Jag skrattade högt ett antal gånger. Nu kan mitt gillandet även bero på att animeringen är så pass mycket bättre här. Som vanligt är det miljöerna som sticker ut som väldigt välgjorda vilket ger en filmfilm-känsla. Bra funky musik också bitvis. Och så var Mike betydligt mer sympatisk här. Klart godkänt till MU.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Två filmreferenser som jag tyckte mig se: Carrie (Oozma Kappa blir dränkta med färg under vad de tror är deras finaste stund) och Gökboet (Oozma Kappa åker på field trip och Sully är Chief). Förmodligen är den sista referensen nåt som bara jag tycker är en referens.

Hoppa nu över till Henke för att se vad han tycker om den här prequelen. Får den godkänt eller blir det omtenta?

Avslutande anektod: Apropå omtentor så hade jag i slutet av min studenttid i Uppsala klarat ALLA kurser… utom en. Vektoranalys. Jag fick en chans till revansch i form av en muntlig omtenta i början på sommaren den sista terminen. Muntlig omtenta. Huga! Jag gick in i lektionssalen där läraren stod framför den svarta tavlan. De vita kritorna lockade inte direkt. Jag undrade hur det här skulle gå till. Vilken mystery box. Efter en konstpaus sa läraren: ”Bevisa flödesekvationen. Du får 10 minuter på dig. Jag går ut under tiden. När jag kommer tillbaka ska du presentera ditt bevis”.

Hur det gick? Haha, ja, jag vet inte hur det gick till men det blev godkänt i alla fall. De där 10 minuterna är som ett töcken idag, ett flödande töcken.

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Princess Bride (1987)

24 februari, 2021 2 kommentarer

Ok, är det dags att ducka för de ruttna tomaterna nu, eller? Men faktum är ju att jag ändå ger The Princess Bride 3/5, klart godkänt. Problemet är väl att jag är ganska oengagerad och tycker att den mest puttrar på i matinétempo utan att skapa några större avtryck samtidigt som jag vet att många andra tycker att den är helt underbar. Min preblogg-text om Bleka dödens minut skrevs i augusti 2004.

Lajvare är vi allihopa!

En morfar berättar en saga för sitt sjuka barnbarn, som till en början är måttligt road av historien. ”Is this a kissing book?”. Efter ett tag dras han ändå in i historien om vackra prinssesor, svärdfäktning, jättar och en elak prins.

Jag tyckte det här var en bra film men inte mer. Den känns lite för lättviktig för min smak även om den bitvis är rolig, speciellt dialogen är rolig. Jag gillade den där lilla snubben i början som hela tiden sa ”Inconceivable!”. Jag förstår dock inte riktigt fascinationen över denna film. Men, nåja, den är lite småmysig och en ganska skön matiné. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga mer om den, men jag tycker i alla fall att regissören Rob Reiners Stand By Me (1986) är klart bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Missing (1982)

17 februari, 2021 Lämna en kommentar

Jag har bara sett två filmer av den grekiskfödda regissören Costa-Gavras (förkortning för Konstantinos Gavras). De två filmerna är dels Le couperet (Mördande konkurrens) som kom så sent som 2005, och dels den 80-talsfilm det handlar om idag. Min preblogg-text om Missing skrevs i juli 2004.

Jack Lemmon spelar pappan till sonen Charlie (John Shea) som försvunnit i Chile under kuppen 1973 (som ju USA var inblandade i). Tillsammans med Charlies fru (Sissy Spacek) så försöker han hitta sonen.

Mmm, det är en välgjord och realistisk film utan några spekulativa eller slemmiga avsnitt. Den är relativt torr (på ett positivt sätt) som gör att den känns realistisk. Den påminner lite om några av John Sayles politiska filmer, typ Men with Guns. Lemmon är, inte oväntat, bra. Han spelar utmärkt, först en ganska naiv pappa som tror på de amerikanska myndigheterna och tycker att Charlies fru är konstig som inte litar på amerikanerna i Chile. Sen börjar han inse att det ligger mer bakom. Han kommer även närmare sin son som han avfärdat som något av en drömmare utan ambitioner. Ibland blir det gripande men filmen kommer aldrig till nåt riktigt klimax utan det hela rinner liksom ut i sanden. Det fanns en del fyndiga bildlösningar som t ex när olika personer berättade vad som hade hänt när Charlie fördes bort av tio soldater… eller var det bara två? Försvunnen är sevärd och känns lite som en dramadokumentär, vilket inte är ett negativt omdöme i sig i just det här fallet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Pixar: Toy Story 4 (2019)

12 februari, 2021 8 kommentarer

Den fjärde och sista (?) Toy Story-filmen inleds precis som vanligt med en rafflande actionsekvens. Den här gången är det dock inte nån av Andys (eller Bonnies) lekar vi får se spelas upp. Istället är det leksakerna själva som försöker rädda en av sina kollegor som fastnat i en vattenränna och är på väg att svepas bort under en regnstorm. Det hela är en flashback-sekvens som utspelar sig nio år tidigare när våra leksaksvänner fortfarande var hos Andy.

Allt ser ut att ha ordna sig. Leksaksbilen är räddad. Men så ställs allt på ända när Woodys flamma Bo Peep plötsligt ska skänkas bort till ett annat barn. Woody känner sig lockad att haka på till en ny ägare för att vara tillsammans med Bo.

Nyckelordet, tillika Henkes favoritord, är lojalitet. ”No one is left behind!”. Det handlar om lojalitet både mot sina leksakkollegor men även mot sin ägare, vilket i Woodys fall är Andy och senare Bonnie. I valet mellan Bo och Andy väljer Woody i flashback-scenen att stanna hos sin ägare. Jag skulle säga att hela filmseriens tema är just lojaliteten mot sina vänner och samtidigt ansvaret mot sina ägare.

I Toy Story 4 får vi se nåt nytt och väldigt intressant: en leksak som skapas av sin egen ägare! Han heter Forky och konstrueras av Bonnie när hon är på förskolan. Senare presenterar Woody Forky för de andra leksakerna och Forky liksom föds som en leksak ur Bonnies ryggsäck. ”Problemet” med Forky är att han är gjord av skräp och instinktivt vill han tillbaka till papperskorgen. Han kan inte greppa att han nu är en leksak. From trash to toy.

En sak som Sofia gnällt lite på i de tidigare filmerna är att de kvinnliga leksakerna får för lite att göra. Jag kan till viss del köpa det även om det inte är nåt jag fokuserer eller stör mig på när jag tittar på filmerna. Här tycker jag dock inte man kan komma med samma klagomål. Bo Peep har förvandlats till en självständig badass och är en av huvudpersonerna och Woody spelar ofta andrafiolen. Dessutom är huvudskurken en kvinnlig docka, Gabby Gabby, som vill stjäla Woodys inre röst eftersom hennes egen är trasig.

Eftersom Gabby Gabby aldrig haft nån ägare utan spenderat sitt liv på ett antikvariat så känner Woody förstås, lojal som han är, att han måste ställa upp på att donera sin inre röst.

Förutom det här med lojalitet så kände jag att det fanns en hel del barn/föräldrar-tematik här. Leksakerna är ”föräldrar” och deras ”barn” är deras ägare, dvs barn. Tiden går, barnen växer upp (barnen flyger ut ur bot) och leksakerna förlorar då sin mening tycks filmen säga. Så om man aldrig i det verkliga livet haft barn (eller haft en ägare i Toy Story-världen) så har man aldrig haft nån mening? (Nå, att sitta inspärrad på ett museum eller ett antikvariat verkar ju onekligen ganska meningslöst.)

Det här nyanseras dock när det visar sig att Bo lever helt självständigt utan ägare och att Woody i slutet beslutar sig för att leva samma liv tillsammans med henne. Däremot jobbar de båda som nån form av adoptionsbyrå och ser till att leksaker som längtar faktiskt får en ägare.

Här kom jag lite att tänka på Lady och Lufsen där det handlade om att som hund antingen leva fritt eller vara bunden till en ägare. Jag tycker Toy Story 4 gjorde ett bättre jobb med den här tematiken.

Animeringen? Den är för bra! Jag kan tycka att miljöerna nästan är för fotorealistiskt återgivna. Det behövs liksom inte när figurerna, främst människorna, inte är det.

I Toy Story 4 är det Woody som är i fokus. Buzz, och de andra leksakerna, har helt klart mindre att göra. Det är väl främst Bo som tagit fokus från Buzz. Men Buzz inre röst var dock väldigt rolig och väldigt smart. Den hade ju för fasiken rätt varje gång. Helt otroligt! Man kanske skulle lyssna mer till sin egen inre röst?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag skrattade högt när kvinnan i slutet upptäcker buktalardockan i barnvagnen. Jag var tvungen att se om den scenen tre gånger. Härligt.

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om Toy Story 4 efter sin omtitt.

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →