Dark Phoenix (2019)

15 augusti, 2021 4 kommentarer

Jag har alltid gillat X-Men-filmerna. En del är sämre än andra men överlag tycker jag att de funkar bra. Jag gillar hela upplägget med mutanterna och deras olika dolda (eller mindre dolda) förmågor och hur de samarbetar. De är lite mer seriösa jämfört med MCU-filmerna och det kan jag tycka är skönt som omväxling. Logan är ju ett smärre mästerverk exempelvis.

Dark Phoenix känns lite som Black Widow gör på MCU-sidan, dvs som filmer som kanske kom vid fel tidpunkt. Jag vet i och för sig inte om nån egentligen hade varit intresserad av en Dark Phoenix-film tidigare heller. Men Black Widow-filmen skulle definitivt kommit tidigare och framförallt innan Avengers: Endgame. Bägge filmerna ger samma känsla av att man liksom slarvar ut dem bara för att man måste, utan att riktigt tro på dem. Ok, kanske inte slarvar ut dem men nåt fel är det.

Spoilers för Dark Phoenix från och med nu.

Med det sagt, så tycker jag ändå Dark Phoenix var helt ok! Den gick dåligt på bio och om jag förstått saken rätt så har den fått dålig kritik också. Under titten konstaterar jag att: men det här var ju inte så dåligt. Filmen handlar om barndomstrauman som inte lämnar en person, Jean Grey i det här fallet, och om hur dessa trauman inte går att förtrycka genom att försöka bygga upp mentala murar. De raseras för eller senare. Det spelar ingen roll om den som bygger muren heter Charles Xavier.

Apropå Charles så gillade jag att han framställdes som en självgod person som tror att hans egen förträfflighet ska ordna allt. Charles har alltså ljugit för Jean Grey hela hennes liv. I själva verket så lever hennes far!

Jag var relativt förvirrad under titten. Plötsligt dödades Raven/Mystique av Jean. Hmm, men vänta nu, filmen utspelar sig 1992, åtta år innan händelserna i X-Men och där är ju Mystique med. Dessutom: hur gammal är Raven här egentligen? I X-Men: First Class som utspelar sig 1962 är hon en ung kvinna men inget barn. Men, men, det var väl X-Men: Days of Future Past som f***ade upp tidslinjen. Det hör man ju bara på den filmens titel.

Den normalt sett rödhåriga Jessica Chastain är med som en utomjordisk albinoskurk (tänk Paul Bettany i The Da Vinci Code). Hon funkar väl ok men jag kan tycka att man borde ha skippat hela den här delen av filmen och istället fokusera helt på de interna problemen bland våra mutanter. Men en superhjältefilm måste ju ha en skurk, så är det väl. En del av formeln, eller formulan för att tala shampoo-språk.

Filmen avslutas med lång actionsekvens på ett tåg. Den är lång men den funkar. Scener på tåg gör ju oftast det. Dessutom får vi se mutanterna samarbeta på diverse sätt vilket alltid är kul. Jag får nog lov att se den sista filmen, The New Mutants, i den här serien också. En film som gått totalt under radarn på de flesta, inklusive mig. Jag visste knappt att den existerade även om jag kanske hört om den nån gång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Valdagen (2001)

13 augusti, 2021 2 kommentarer

Jag gillar iransk film. Jag har inte sett speciellt mycket av den varan men det jag har sett har jag nästan alltid gillat. Det finns en intressant metaaspekt i många de iranska filmskaparnas filmer. Nån gång ska jag köra ett tema och beta av kanske tio av de mest kända filmerna som jag inte har sett. Min preblogg-text om just Valdagen skrevs i augusti 2003.

Valdagen är en iransk film om en soldat och en kvinnlig valförrättare. Soldaten som är posterad på en ö utanför Irans kust och får i uppdrag att skydda valförrättaren som kommer till ön med båt en dag. De ger sig ut på jakt efter potentiella röstare. Det visar sig vara lättare sagt än gjort.

Det här var en smårolig film. Rätt så långsam. Några skulle kalla den seg men jag tycker den klarar sig undan från det tillmälet. Den visar på ett rätt så roligt sätt hur svårt det kan vara att införa demokrati i ett samhälle där religion och andra traditioner regerat länge.

Ibland är den absurd som när plötsligt ett trafikljus som visar rött dyker upp mitt i öknen vilket gör att soldaten måste stanna fast han vet att trafikljuset är trasigt och de dessutom har bråttom. Den fick mig ibland att tänka lite på den palestinska Gudomligt ingripande. Betyget blir 3/5. Som sagt, lite tålamod krävs.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Sleepwalker (2000)

11 augusti, 2021 Lämna en kommentar

Ralph Carlsson är nog en underskattad svensk skådis. Han är en sån där karaktärsskådis som alltid gör stabila insatser. Det är inte så ofta han har huvudrollen i filmer men det har han i skräckisen Sleepwalker. Min preblogg-text om filmen skrevs i september 2003.

Sleepwalker handlar om en svensk familj, främst pappan Ulrik (Ralph Carlsson), som bor i ett villaområde i Stockholm. En morgon vaknar Ulrik och upptäcker till sin fasa att sängen är blodig och att hans fru och barn är spårlöst borta. Vad har hänt?

Svensk skräck hör inte till vanligheterna och jag tycker det är kul när det kommer såna filmer. Jag tyckte exempelvis Den osynlige (2002) var helt ok. Sleepwalker är till en början rätt så bra och mystisk. Ralph Carlsson är bra på att spela förvirrad och desperat, precis som i den utmärkta tv-serien Bekännelsen om nån har sett den. Men precis som i Den osynlige så tappar filmen mot slutet då spänningen liksom dör. Det blev lite för ologiska förklaringar till saker och ting. Det är ju ofta så med skräckfilmer. När väl monstret visat sig så försvinner spänningen. Men den får ändå godkänt och betyget blir 3-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Skräck, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , ,

8 Mile (2002)

4 augusti, 2021 9 kommentarer

Ordsmeden Eminem spelar sig själv och det blev riktigt lyckat om man ska lita på min gamla preblogg-text från juli 2003 om 8 Mile. Kolla, mannen! Om du hade en chans, ett tillfälle att få allt du nånsin velat ha, skulle du ta den eller bara låta den passera?

Eminem spelar den ännu inte upptäckta Detroit-rapparen Bunny Rabbit (aka Jimmy Smith) i denna film av Curtis Hanson (L.A. Confidential). B-Rabbit bor efter att ha gjort slut med flickvännen i en husvagn (trailer) med sin mamma (Kim Basinger) och yngre syster Lily. Han är med i ett rapkollektiv som försöker få skivkontrakt, han battlar på en klubb (men är för nervös till en början) och så jobbar han på fabrik för att få pengar till en demo.

Jag tyckte det här var en bra film, vilket kanske var lite förvånande. Samspelet mellan snubbarna i rapkollektivet är kul. Rapduellerna är roliga och Eminem är en jävel på att hitta på kluriga texter. Det var kul att se hur Jimmy Smith ändrades från nästan blyg (men med uppdämd ilska) till ful-i-mun-rapparen B-Rabbit. Historien håller hela vägen och filmen visar att artister kan lyckas på vita duken. För detta krävs att de får rätt roll (dvs att spelar sig själva), bra manus samt en duktig regissör. Britney Spears försökte i Crossroads men där var bara en sak uppfylld: hon spelade sig själv. Jag har inte sett den men den ska tydligen vara ett riktigt bottennapp. Hur som helst, 8 Mile får 3+/5. Underhållande men inget mästerverk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Den ryska arken (2002)

28 juli, 2021 6 kommentarer

Den ryska arken var en ganska omtalad film i början av 00-talet. Jag minns att jag först försökte se den när Cinemateket visade den. Jag och en kompis hade tagit oss ut till världens ände, dvs Filmhuset vid Gärdet, i vad vi tyckte var i god tid. Kön ringlade sig dock lång och biljetterna hann ta slut innan vi kom fram till kassan. En tid senare visade den dock igen på Strindbergs Intima Teater (av alla ställen) och där lyckades jag fixa en biljett. Spoiler för Den ryska arken: den är filmad i en enda tagning. På riktigt dessutom, inte som i Alfred Hitchcocks Repet, Birdman eller Sam Mendes 1917. Den enda andra äkta ”en enda tagning”-långfilm som jag kan påminna mig att jag har sett är den tyska Victoria. Min preblogg-text om Den ryska arken skrevs i juli 2003.

Jag har sett Den ryska arken på bio. (Den visas för övrigt på SVT imorgon tisdag upptäckte jag nu. D’oh!) Filmen kan inte har varit helt lätt att spela in. Den är imponerande vacker bitvis och ibland lite tänkvärd. Vad händer/hände med Ryssland? Tillhör Ryssland Europa egentligen, kan man fråga sig?

Trots ovan sagda så fick jag s.k. museum-koma efter en halvtimme. Handlingen består i att ett sorts europeiskt diplomatspöke vandrar runt i det pampiga Eremitage-galleriet i Sankt Petersburg tillsammans med en nutida ledsagare som man aldrig ser i bild men ur vars ögon vi ser det hela. Olika tidsepoker passerar, även vår tid, med nutida besökare som beundrar tavlor. Mja, det blir för mycket till slut. Betyget blir 3-/5. Med nöd och näppe godkänt alltså. (Min kommentar: idag skulle jag aldrig ge 3-/5 till en film som beskriver som  jag gör här, högst 2/5.)

Just det, om jag inte sa det. Filmen är 99 minuter lång och gjord i en enda tagning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Western (1997)

18 juli, 2021 4 kommentarer

Jag noterar att väldigt många av de filmer jag såg under våren 2003 var diverse länders bidrag för Oscar för bästa utländska film. Jag tror att SVT hade ett tema som fokuserade på just detta vid den här tiden. Filmen det handlar om idag har en skådis, Sergi López, i en av huvudrollerna som drygt tio år efter denna film gjorde en minnesvärd insats som den sadistiske kapten Vidal i Pans labyrint. Min preblogg-text om Western skrevs i maj 2003.

Jag har sett en fransk film från 1997 som heter Om tre veckor (Western i original). Den handlar om den i Frankrike kringresande spanskinvandrade skoförsäljaren Paco som efter dvs trassel finner sig liftandes runt i Bretagne med den rysslandsinvandrade vagabonden Nico. Paco har just träffat en tjej men hon ville ta en paus i tre veckor för att de båda skulle utvärdera förhållandet och dessutom stal Nico Pacos bil till att börja med. Därför blev det som det blev.

Det här är en smålustig roadmovie som handlar om att hitta sin tjej och plats i livet. Det är en typisk fransk film med mycket dialog (snackigt skulle man kunna kalla det) men jag tyckte det funkade. En normal 3/5 blir betyget. Sen att den fick juryns pris i Cannes ’97 har jag lite svårt att förstå…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Roadmovie, Romantik Tagged with , , , , , , , ,

Nomadland (2020)

16 juli, 2021 2 kommentarer

I onsdags handlade det om Chloé Zhaos förra film The Rider. Idag tar vi oss en titt på hennes Oscarsvinnare Nomadland.

Precis som i The Rider älskar jag miljöerna och landskapen i filmen. Det inleds med snöslask och en nedlagd fabrik som tillverkade gipsskivor. Härligt deprimerande och det fick mig att tänka tillbaka på lite urban exploration som jag gjorde på det nedlagda Strå kalkbruk i Sala innan det revs. Fina minnen.

Precis som i The Rider använder sig Zhao av amatörskådisar som spelar sig själva eller versioner av sig själva (det är ju lite svårt att veta det där). Men här förekommer även ”riktiga” skådisar som David Strathairn och inte minst Frances McDormand som ju har huvudrollen och är med i princip i varje scen i filmen.

Just att det är McDormand som är i centrum och rör sig bland vanliga människor gör att filmen sjunker en del jämfört med The Rider. I The Rider kändes allt äkta. I Nomadland får jag ibland en känsla av att amatörerna tycker det är kul att vara med på filminspelning och samtidigt att McDormand inte riktigt passar in, och det känns för mycket att hon är en riktig skådis.

Det blir en blandning av spelfilm och dokumentär som inte riktigt håller ihop för min del. McDormand träffar verkliga personer och liksom triggar dem att börja prata om livet samtidigt som Zhao filmar. Det påminner lite om Borat med den skillnaden att de personer som McDormand träffar vet att det är fejk.

Jag tyckte filmen blev bättre och mer av en filmfilm när vi får några scener som utspelar sig hos McDormands rollfigurs syster. Här blir det en väldig skillnad i känsla eftersom det enbart var riktiga skådisar i just de här scenerna (som jag upfattade det i alla fall). Det var i alla fall ett helt annat spel från de som McDormand träffade.

Som Joel påpekade hos Fripps filmervyer som skrev om filmen tidigare i sommar så hade jag nog också föredragit en äkta dokumentär istället för en wallraffande McDormand.

Swankie var en fin figur. Hon hade cancer och skulle ta en sista tur till Alaska och paddla med svalorna. Jag undrade över om hennes historia var tagen från verkligheten till 100%… Äh, man får helt enkelt släppa de där tankarna och se filmen som vilken film som helst oavsett hur den är gjord och bara uppleva den, eller åtminstone försöka.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Vivre me tue (2002)

11 juli, 2021 2 kommentarer

På samma franska filmfestival där jag såg Polanskis The Pianist såg jag även dagens film, Vivre me tue eller En kamp för livet som den fick heta på svenska. En kamp för livet, really?! Den här gången väljer jag att använda originaltiteln på mitt inlägg eftersom jag tyckte den franska titeln funkade bättre. Men jag förstår att man valde en annan titeln på svenska än en direkt översättning. ”Att leva dödar mig” kanske inte riktigt funkar? Eller, jo, det gör väl även om det låter lite styltat. Min text om Vivre me tue skrevs i maj 2003.

En kamp för livet är en fransk film i regi av Jean-Pierre Sinapi som handlar om två bröder i Frankrike med marockanska föräldrar. Den ene brodern, Paul, är högutbildad men har svårt att få ett ”riktigt” jobb och försörjer sig som pizzabud samtidigt som han drömmer om att bli författare. Den yngre brodern, Daniel, är besatt av bodybuilding och använder steroider för att få muskler. Filmen skildrar bådas försök att hitta sin plats i tillvaron.

Samtidigt som filmen är rätt så rolig så är den också allvarlig och tar upp så ovanliga frågor som t ex ”vad är meningen med livet?” och ”ska jag ljuga för mig själv?”. (Min kommentar: haha, jag hoppas jag är ironisk här med tanke på ordvalet ”ovanliga”?!) Den fick mig att tänka lite på Akira Kurosawas Ikiru – Att leva. Den blir dock aldrig riktigt intensiv och delar av slutet kändes lite krystat. I slutändan blir det ändå godkänt och således 3/5 i betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

The Polish Bride (1998)

9 juli, 2021 4 kommentarer

När jag läser min preblogg-text om The Polish Bride kan jag inte säga att det ringer nån klocka. Jag minns ingenting från filmen. Däremot så blir jag nyfiken på att se den igen med tanke på det jag skriver om handlingen. Det verkar vara en intressant och något udda film. Min text skrevs i april 2003.

Igår såg jag The Polish Bride som den döpts till på svenska av nån idiotisk anledning (vad är det för fel på Den polska bruden?!) som SVT visade för några veckor sen. Filmen var Hollands bidrag till Oscar för bästa utländska film för några år sen. Inledningen när en misshandlad kvinna förvirrad springer på en stads gator på väg bort från något hemskt fick mig att tänka på Lilja 4-ever (min kommentar: usch och burr). Kvinnan kollapsar slutligen ute på landet framför fötterna på en bonde som bor ensam på sin gård. Bonden går inte till polisen utan låter henne börja jobba som hushållerska istället. Bonden och kvinnan inleder sen långsamt och trevande ett sorts förhållande. Det är en rätt så udda film. Ett sorts kammarspel. I princip förekommer det bara två karaktärer och dom (min kommentar: eller ”de”) säger inte speciellt mycket. Kvinnan kan inte ett ord holländska och bonden är inte nån pratkvarn heller. Efter att större delen av filmen varit lugn och stillsam blir avslutningen rätt så överraskande och känns lite orimlig. Betyget blir 3/5. Godkänt men inte mer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

Boys Don’t Cry (1999)

7 juli, 2021 6 kommentarer

Regissören bakom Boys Don’t Cry heter Kimberly Peirce som jag nämner i slutet av min text. Jag undrar nu vart hon har tagit vägen egentligen? Det visar sig att hon 2013 gjorde remaken av Carrie men efter det har hon inte gjort några fler filmer. Men hon har inte på något sätt haft lite att göra utan istället fokuserat på att vara tv-serie-regissör. Jag antar att det visar att det inte är det enklast att ro i land en film med allt vad det innebär. Min preblogg-text om Boys Don’t Cry skrevs i juni 2003.

Hillary Swank spelar huvudrollen som Teena Brandon som blir Brandon Teena i denna film som bygger på en verklig händelse (tyvärr). Med tanke på att man på förhand vet vad som händer, om än inte i detalj, så kände jag när jag såg den ett jobbigt hot som hängde som ett mörkt flor över hela filmen. Detta gjorde samtidigt att nånting saknades. Det är ett välspelat realistiskt drama där Swank men även Chloë Sevigny, som spelar tjejen som Brandon blir kär i, är utmärkta. Ändå så kändes det ibland som en lång transportsträcka mot det oundvikliga slutet. Filmen innehåller även en del jobbiga scener, vilket inte är nåt negativt, men så var det i alla fall. Efter att ha sett denna film och Larrys Clarks Kids så har Chloë Sevigny blivit något av en favorit. Betyget blir en stark 3/5. Regissören är för övrigt en kvinna vid namn Kimberly Peirce som enligt IMDb bara gjort tre filmer varav en är en annan version av Boys Don’t Cry från 1995 (min kommentar: en kortfilmsversion).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →