Barbarella (1968)

10 januari, 2020 6 kommentarer

Podden Snacka om film med Steffo och Fiffi pratade igår om knäppa framtidsvisioner. En film som nämndes var Zardoz (ja, det var t.o.m. Steffos numer ett) och man drog paralleller till en annan vrickad sf-rulle, nämligen Barbarella. Jag får hålla med SoF-podden då det känns som att de bägge filmerna är två konstiga kusiner. Min preblogg-text om Barbarella skrevs i februari 2010.

Detta var horribelt dåligt. Det är inte speciellt ofta jag ser b-filmer eller kalkonfilmer, och när jag gör det så brukar jag ha svårt att uppskatta det jag ser. Andra ser kanske glädjen till filmmediet, det roliga, dråpliga, charmen, att det är så b att det blir bra. Jag är inte riktigt funtad så. Om det är dåligt så är det dåligt. Senaste jag såg en så här dålig rulle var nog när jag genomled Zardoz med Sean Connery i röda hotpants. Nu var det Jane Fonda i hotpants, eller inga hotpants alls, vilket borde ha borgat för en något bättre upplevelse. Men nej, den här fullständigt intelligensbefriade sf-kalkonen är så dålig att det inte finns. Fonda får inte en enda replik att låta rätt i filmen. Eller rätt och rätt. Man märker att hon faktiskt är en duktig skådis men det passar helt enkelt inte i den här filmen eftersom den är så dålig. Den enda som faktiskt på nåt sätt känns trovärdig är John Phillip Law som ängeln Pygar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 1, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Irishman (2019)

8 januari, 2020 11 kommentarer

The Irishman är både mysig och otäck på samma gång. Det mysiga är den där filmfilm-känslan som Martin Scorsese får till. Som tittare dras jag in i den värld som skildras och jag vill stanna där – ja, i alla fall fram tills att Joe Pesci gör sallad och säger till Robert De Niro: ”Don’t call him”. Då blev det ruggigt.

The Irishman är en episk och i slutändan sorglig gangsterhistoria om irländaren Frank Sheeran (De Niro) som blir hitman åt den italienska maffian i Philadelphia och så småningom även personlig livvakt åt ingen mindre än Jimmy Hoffa (Al Pacino).

Fasiken, vad jag gillade den här filmen. Som jag skrev inledningsvis så är den för himla mysig. Joe Pesci spelar exempelvis en helt annan rollfigur än han normalt spelar. Pescis gangsterhöjdare Russ är inte en skrikande bullterrier med kort stubin. Nej, Russ är en tystlåten och eftertänksam man. Mysig kan man säga. Efter ett tag inser dock vi tittare att han även är hänsynslöst otäck också, och hans lugna sätt gör det hela ännu kyligare.

The Irisman är en våldsam film. Våldet är realistiskt och vardagligt. Det Frank Sheeran sysslar med är allt annat än Tarantino-coolt. Och Frank får även betala ett pris mot slutet av sitt långa och våldsamma liv.

Med jämna mellanrum fryser Scorsese bilden på en ”cool” gangster och upp kommer en text som talar om vem det är vi tittar på och hur han dog. Det kan stå: ”Allen Dorfman – skjuten i huvudet på en parkering i Chicago, 1979”. Nice. Här har våldet verkliga följder.

Det är alltså en episk film som spänner över flera decennier, från 40-talet fram till 00-talet. Om ni missat det (nej, det kan ni inte ha gjort) så har Scorsese använt samma skådisar och gjort dem yngre med datorns hjälp. Funkar det? Ja. Men det kan kännas lite konstigt ibland när det liksom inte är en ung Robert De Niro utan snarare en gammal Robert De Niro fast med ett helt slätt ansikte. Som helhet och när man vant sig så funkar det lika bra som cgi:n i en random MCU-film.

Filmens absoluta höjdpunkt är en sekvens på runt 20 minuter som inleds med att Joe Pesci gör sallad och avslutas med att Pesci ger De Niro hans solglasögon. Oj, oj, oj, vilken sekvens. Det kan vara de bästa 20 minuter jag har sett på film i år. Ruggigt spännande utan att filmen försöker för mycket att vara spännande. En sakta uppbyggnad fram till det enda slutet.

Mot slutet av filmen så blev det faktiskt lite dammigt i rummet när ålderdom och den sorgliga verkligheten tränger sig på för ”stackars” Frank. Detta hade jag inte riktigt väntat mig. Jo, det var nog äkta cinema det här. ”It’s what it is”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, BOATS, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Great Expectations (1946)

5 januari, 2020 4 kommentarer

Hur många filmer regisserade av David Lean har jag sett? Ja, jag vet att jag har sett Lawrence av Arabien, visselfilmen Bron över floden Kwai och delar av Doktor Zjivago, men jag har inte skrivit några recensioner av dem. Kanske dags för ett mastodontfilmsmaraton, och sen avsluta med den lilla filmen Brief Encounter som jag inte har sett. Min text om Great Expectations skrevs i januari 2010.

Det här visade sig vara en underbar matinérulle som var perfekt att se en vintereftermiddag med kaffe och mackor. Jag gillar storyn som ursprungligen är skriven av Charles Dickens. Även filmmanuset är genomtänkt och stort och det sträcker sig över ganska lång tid och innehåller stora känslor, händelser och beslut. Man skulle kunna kalla filmen episk. I alla fall är den episk för de inblandade rollfigurerna.

Japp, mannen till höger med den lustiga frisyren är Alec Guinness

Pip växer upp på landsbygden som fattig adoptivson till en snäll smed och sin elaka syster. En dag anländer en advokat till familjens stuga och meddelar att Pip (Tony Wager/John Mills) ska uppfostras till rikeman i London och försörjas av en okänd välgörare.

David Lean visar här för mig att han är en duktig regissör. Fotot är riktigt smart och snyggt. Filmen kändes inte så studiomässig som vissa andra brittiska kostymrullar från den här tiden. Dessutom är det bitvis riktigt rolig. Bl a är den fete advokaten en härlig karaktär. Filmen innehåller många sympatiska, märkliga, och en del elaka karaktärer. Sen kändes den lite, jag vet inte – modern kanske, med tanke på vilka scener som var med. Jag tänker t ex på scenen med advokatassistentens döve och nickande gamle far. Kärlekshistorien i filmen kanske det inte direkt slår gnistor om. En annan liten negativ detalj var att jag först inte riktigt gillade skådisen, Mills, som gjorde Pip som vuxen. Jag tyckte han kändes blek och träig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Logan’s Run (1976)

3 januari, 2020 2 kommentarer

Dags för ytterligare kortis om en science fiction-film från 70-talet. Det handlar om Logan’s Run med Michael York i huvudrollen. York, vad har vi på honom förresten? Han var väl hyfsat stor under 70-talet. Själv minns jag nog honom mest som d’Artagnan i De tre musketörerna från ’73. Min preblogg-text om Logan’s Run skrevs i januari 2008.

Lustigt att jag gnäller på den svenska titeln eftersom jag numera brukar uppskatta fåniga svenska titlar. Men jag tror nog de var bättre på att hitta på klatschiga svenska titlar på noir-filmer på 40- och 50-talet, och det är just dessa som tilltalar mig. Illdåd planeras? t ex. Och vi ska inte glömma Planerat illdåd. 😉

I en framtid där invånarna, styrda av datorer, bor i en jättelik bubbla avskurna från resten, eller kanske resterna, av jorden är det inte är tillåtet att vara äldre än 30 år. Logan (Michael York) jobbar som ”terminerare” av såna som försöker fly när de fyllt 30. För infiltrera denna underjordiska rörelse av s.k. runners får Logan i uppdrag att själv bli en runner.

Ja, haha, detta var ganska skön 70-tals-sci-fi. Den har en bra idé som håller hela filmen ut. Det är skrattretande tydligt att vissa modellbyggen, eller snarare alla modellbyggen, är just modellbyggen. Ibland kändes det som en dokumentärfilm om någons märklinjärnväg. Men, som sagt, idén funkar och ger en viss spänning och filmen lyfter när Logan och hans kvinnliga följeslagare, och vi som tittare, upptäcker vad som finns utanför ”bubblan”. Logan’s Run ger en godkänd filmupplevelse även om den kanske inte är godkänd som film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Logan’s Run har enligt Filmtipset en svensk titel (min kommentar: (Flykten från framtiden) men den känns fånig, och fel, så jag skippar den.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Film- och bloggåret 2019

1 januari, 2020 6 kommentarer

Årets första dag och dags för en årskrönika där jag sammanfattar 2019 ur mitt eget och bloggens perspektiv. Jag går igenom filmerna jag såg. Överraskningarna och besvikelserna, de härliga bioupplevelserna och de mindre bra visningarna. Har jag gått i mål med några projekt eller kanske startat upp några nygamla? Årsbästalistan för 2019 får ni vänta på tills snön börjar smälta i vår, om det nu finns nån snö att smälta…

 

Bästa filmerna jag sett i år:
Förra året såg jag två filmer (Annihilation och The Shawshank Redemption) som nådde toppbetyget 5/5). I år blev det faktiskt tre. Det hela började i våras med Avengers: Endgame. Detta var en av de mer positiva bioöverraskningar jag har varit med om, speciellt efter den svaga Avengers: Infinity War. Som en del av mitt Bergman-projekt såg jag om Fanny och Alexander och blev besatt så till den grad att jag förutom en recension även skrev sex kåserier (nej, inte sexkåserier) om filmen. Slutligen så kryssade jag i höstas den sista 5/5-filmen för året i och med Joker. Vilken bioupplevelse!

Sämsta filmerna jag sett i år:
Ja, det kanske inte är så givande att lista filmer som man INTE gillar men jag gjorde det förra året och eftersom jag utgick från förra årets nyårsinlägg så fanns rubriken kvar. Mitt tidigare nämnda Bergman-projekt ledde mig till ett par riktiga kalkoner som t ex tv-filmen Venetianskan och tv-operan Trollflöjten (opera… bläh). DCEU-rullen Aquaman och den kinesiska sf-soppan The Wandering Earth gjorde mig inte glad.

Årets besvikelser:
Claire Denis High Life såg jag på Malmö Filmdagar och det var en film jag verkligen såg fram emot. Det blev en total besvikelse. Det var inte mycket som funkade för mig tyvärr. Jag hade en liknande upplevelse med Robert Eggers nya film The Lighthouse. Höga förväntningar. Det var till och med så att The Lighthouse var min bloggheader under Stockholm Filmfestival. Men filmen föll platt. Min prettogen reagerade inte som den skulle.

Årets överraskningar:
Överraskningar? Hmm, har vi några som kvalar in? Jo, men Aniara var nog en sådan positiv överraskning. 1: Svensk science fiction. 2: Svensk science fiction som funkar. 3: Svensk science fiction som är riktigt bra. Utöver det så var Bergmans två dokumentärer om Fårö trevliga små överraskningspärlor.

Årets komedier:
Helt klart Dolemite Is My Name! En härlig comeback av Eddie Murphy. I övrigt är det tunt bland komedierna. Jag ser alldeles för få bra komedier. Fast problemet är nog att jag ser alldeles för få komedier överlag. Ah, vänta nu! Jag glömde ju Knives Out. En härlig film som lockade mig till skratt flera gånger.

Årets tv-serie:
Ohotad etta är givetvis Chernobyl. Här snackar vi fem tajta avsnitt med intensitet, spänning, perfekta tidstypiska miljöer och strålande skådespelarinsatser (bl a från svenskarna Stellan Skarsgård och Fares Fares) och i regi av Johan Renck.

Årets bästa bioupplevelser:
Avengers: Endgame är en svårslagen upplevelse. Fullpackat i salongen, och när Steve Rogers säger ”Avengers… assemble” fick nog alla gåshud. Det kändes så i alla fall. Delad etta med Endgame måste ju Joker vara. Sällan, eller aldrig, har jag blivit så fysiskt påverkad av en film. Det var på gränsen att jag fick lämna salongen. Den hade nåt den där filmen. Joaquin Phoenix är ju en sak. Hedersomnämnande till Knives Out under Stockholm Filmfestival. En mycket trevlig visning trots en inledningsvis störande skrattare.

Årets värsta bioupplevelser:
Egentligen inga katastrofer det här året men visningen av The Lighthouse på Bio Rio var ingen höjdare. Det smaskades och klirrades med bestick bakom oss då det åts mat så det stod härliga till i salongen. Underkänt! Bio Rio får gå på utbildning hos Capitol där man vet hur man hanterar mat i salongen. Jag menar, en sån grundläggande sak som metallbestick som klirrar mot porslinstallrikar. Kom igen.

Bloggprojekt:
Jag gick i mål med mitt Bergman-projekt och det kändes faktiskt ganska stort. Nu har jag sett och skrivit om 50 Bergman-filmer. En jämn och fin siffra. Här hittar ni alla mina betyg och länkar till texterna. Ett projekt som jag väckt till liv igen är årsbästalistorna. Efter att för några år sen ha stannat vid 1973 så kom jag i år ut med 1972. Det var mycket trevligt att bekanta sig med ett antal 72-filmer och på så sätt få återigen uppleva hur annorlunda filmer var på den tiden. Under 2020 kommer jag fortsätta med resten av 70-talet, och vem vet, vi kanske till och med börjar beta av 60-talet men då blir det till att se en radda 60-talsrullar.

Nyupptäckt filmpodd: Dämonpodden var en trevlig bekantskap och extra kul att lyssna på eftersom jag själv höll på med samma Bergman-resa som de som är med i podden, dvs att titta sig igenom hela Bergmans filmografi. Nördigt underhållande med referenser till allt från tyska filosofer via film noir till Buffy.

Bästa filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: Ingen tvekan om att det var Marriage Story.

Svenska filmer: Ett gäng Bergman-filmer men den allra bästa nya svenska filmen jag såg var helt klart det dystra rymdeposet Aniara. Även Quick var en positiv överraskning.

Min lista över de Netflix-filmer jag har sett, från den sämsta till den bästa:
11. The Wandering Earth (1/5)
10. Cargo (2/5)
9. Extinction (2/5)
8. Tau (2/5)
7. Knock Down The House (3/5)
6. I Am Mother (3/5)
5. Close (3/5)
4. Bird Box (4/5)
3. Dolemite Is My Name (4/5)
2. The Irishman (4/5)
1. Marriage Story (4,5/5)

De ovanstående filmerna är alltså s.k. Netflix Originals, vad det nu än betyder.

Ett urval av tv/webb-serier som jag kollat in:
The Orville, säsong 2: Minst lika bra som säsong 1 även om man tyvärr inledde svagt. Nu längtar jag efter säsong 3.
Star Trek: Discovery, säsong 2 (Netflix): Klart sämre än Star Trek-homagen The Orville. Tonen är helt off och det gäller speciellt klingonerna som bara känns fel.
Angel, säsong 4 och 5: Jag gick äntligen i mål med serien efter mycket kämpande. Hanteringen av Cordy var under all kritik och Angels snorunge Connor ska som alltid kastas tillbaka till en helvetesdimension.
After Life, säsong 1 (Netflix): Ricky Gervais överraskande bra och rörande serie om att komma igen efter en tung förlust. Rolig är den också givetvis.
Lost in Space, säsong 1 (Netflix): Inte jättebra men den tog sig en aning i slutet av säsonen. Tyvärr är det alltför familjevänligt och wholesome (är det präktig man säger på svenska?).
The Mandalorian, säsong 1: Helt ok Star Wars-serie där Baby Yoda är svår, för att inte säga omöjlig, att motstå.

Bäst bland mat-serierna: MasterChef: The Professionals. MasterChef, både den vanliga serien med amatörer och den med yrkeskockar, är BBC när de är som bäst. Det är mysigt, varmt och lärorikt. Jag valde att lyfta The Professionals den här gången men allra bästa är nog ändå MasterChef Australia (vilket ju förstås inte är BBC) där man nu har bytt domare inför 2020 års serie, vilket gör mig orolig. I vilket fall så står sig Sveriges version slätt.

Sämst bland mat-serierna: The Great British Bake Off, säsong 10, var en stor besvikelse. Detta är den tredje säsongen med de nya värdarna Noel och Sandi. Jag tyckte de två första säsongerna med dem var helt ok även om Noel och Sandi förstås inte kan mäta sig med Mel och Sue. Just den här säsongen funkade dock inte alls. Låg nivå på humorn och väldigt märkliga och omotiverade domslut.

Årets fem mest lästa blogginlägg:
Robin Hood, 10 i topp: Filmer 1979, 10 i topp: Filmer 1994, Avengers: Endgame och The Martian. Förra årets etta Potatishandlaren förpassas till plats 6. Att Robin Hood är etta förklaras med att många efter Kalle Anka på julafton undrar vilket djur Broder Tuck är. Svar: Grävling. Att The Martian hamnat på listan måste väl ha att göra med att den visats på tv under året.

Vilka länder kommer bloggbesökarna/bottarna ifrån?
Topp-5 (förutom Sverige): USA, Hongkong, Tyskland, Spanien och Finland. Det är fortfarande något av ett mysterium varför Hongkong hamnar så högt. Förra året var jag inne på att det måste vara nån form av spindelbot som kör från Hongkong. Vem vet?

 

graffititomten

Och därmed önskar jag och graffititomten Gott Nytt År! 🙂

 

 

Till sist: Vila i frid Nils Petter Sundgren

Arkiverad under Årskrönika, Film, Listor, TV Tagged with

Dolemite Is My Name (2019)

29 december, 2019 2 kommentarer

Dolemite Is My Name var rena lyckopillret för mig. Snällare film får man leta efter. Dolemite Is My Name är lika fylld med mys som Rudy Ray Moores texter är fyllda med vulgariteter och ”under bältet”-humor. Filmen har ett härligt flow och ett soundtrack (fuuunkeee!) som svänger som Daytona 500.

Ett annat sätt att uttrycka det är: Eddie Murphy är tillbaka! Och han är tillbaka i en biopic om komikern Rudy Ray Moore som till slut når framgång efter att oförtrutet ha kämpat i flera år utan att ge upp. Framgången kommer till slut med filmen Dolemite, Moores humoristiska hyllning till blaxploitation-genren.

Mysig och snäll frågar ni er? Trots att filmen är fylld med grova sexskämt, strippklubbar, uteliggare och knarkarkvartar? Japp, mysig! Ja, det kan hända att miljöerna och Moores egen historia är skönmålade men det svalde jag. I grunden är det en film om att inte ge upp, att kämpa vidare trots att andra kanske inte tror på dig. Gör din grej, med andra ord.

En viktig detalj som filmen har på plussidan är att det känns som att hela skådespelarensemblen har haft roligt när de spelat in den. Här kommer jag osökt att tänka på Knives Out där det verkar som att skådisarna också har haft fun on set.

En som verkar ha haft extra roligt under inspelning av Dolemite Is My Name är Wesley Snipes. Den, i mina ögon, seriöse Snipes är helt underbar som skådisen (och även regissör av filmen i filmen) med det underbara namnet D’Urville Martin. Tydligen har Snipes en stark komisk ådra som jag inte upptäckt tidigare.

Vill ni titta på den bästa filmen om att göra film sedan The Disaster Artist så rekommenderar jag Dolemite Is My Name starkt, och den finns på Netflix. Put your weight on it!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Blaxploitation, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Colossus: The Forbin Project (1970)

27 december, 2019 2 kommentarer

Klassiskt typsnitt

Under 2007 hade jag en period då jag betade av ett antal science fiction-rullar från 70-talet som t ex Soylent Green, THX 1138, Zardoz, Silent Running och The Andromeda Strain. Ytterligare en i raden av filmer var Colossus: The Forbin Project och min text om den skrevs i december 2007.

Colossus: The Forbin Project är en sci-fi-film som inleder bra. Stämningen är 70-talsskön och ganska nördig. Dr. Charles Forbin (en träig Eric Braeden) har skapat en superdator som ensam ska kontrollera USA:s kärnvapenförsvar. Datorn upptäcker dock i samma stund som den aktiveras att den har en ”tvilling” i Sovjet. Ja, just det, superdatorn har man döpt till Colussus, haha. Jag vet inte varför men jag tyckte det var ett roligt namn.

Nja, jag vet inte, det blev liksom för torrt med en dator i huvudrollen när dessutom den andra huvudrollen var en ganska stel Eric Braeden. Det blev lite för mycket kommandon fram och tillbaka mellan dator och Forbin. Och när jag tänker efter så var det faktiskt inte 70-talsstämning utan snarare en politiskt korrekt lite töntig 60-talsstämning, främst när en kvinnlig kollega till Forbin ska spela hans älskarinna för att lura Colussus. Betyget blir 2/5.

Förresten, om jag ska rekommendera en bättre vetenskapsnördigt torr sci-fi från 70-talet så rekommenderar jag The Andromeda Strain.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Kill Bill: Vol. 2 (2004)

25 december, 2019 2 kommentarer

Dags för min gamla preblogg-text om den avslutande delen i Quentin Tarantinos epos om The Bride. Anledningen till att jag letade upp mina gamla texter om filmerna var att Henke på Fripps filmrevyer skrev om dem i samband med att han såg om dem nyligen. Här hittar ni Henkes tankar om Kill Bill: Vol. 2. Min egen text skrevs i april 2004 i samband med biopremiären.

Ni får ursäkta den osammanhängande texten. Det blev lite svamligt. Obs! Det förekommer spoilers för Kill Bill nedan!

Jaha, då har jag sett Kill Bill Vol. 2 och hunnit smälta den lite. Den var ganska lättsmält. Precis som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) skriver så känns det som ett hopkok av en massa olika stilar där helheten tyvärr inte blir så bra. I ettan, som ju också är sorts ett hopkok, gillade jag främst hela Tokyo-delen och även Hattori Hanzo-avsnittet. Jag gillade anime-filmen och Umas ankomst till Tokyo, O-Ren och hela den biten (Vol. 1 får 4-/5 av mig). Tvåan är ganska annorlunda och inte alls lika cool, enligt mig. Jag vet inte riktigt vad det var men jag fick aldrig den där wow-känslan som jag faktiskt fick i ettan några gånger. Jag saknade O-Ren och Tokyo tror jag. Michael Madsen är väl någorlunda cool men på den korta tid som han är med så hinner man liksom inte lära känna karaktären. Likaså Elle Driver (Hannah), hon dyker upp, är med ett tag, men blir bara en sorts pappfigur. I ettan funkade detta eftersom hela den filmen har mer av glimten i ögat, mer serietidningskänsla på nåt sätt. I tvåan ska det plötsligt bli ett seriöst drama av det hela och det funkar inte riktigt. Känslan från ettan är helt borta och kontrasten blir för stor, speciellt hela slutet med Bill.

Jag gillade Umas träning hos Pai Mei men jag hade gärna sett det som en naturlig del i filmen, eller en del i en annan film kanske, en kung fu-film. Nu var det instoppat plötsligt i en annars helt annorlunda film. Roligt så länge det varade men sen var det plötsligt slut. Helhetsintrycket blir för spretigt.

Kiddos möte med Bill blev lite segt och utdraget och ibland pinsamt nästan. Hela biten med att de skulle låtsas skjuta varandra och sen när Bill snackade om att dottern trampat ihjäl sin guldfisk (skulle väl visa att hon var en natural born killer hon också, vad vet jag?). Nja, jag vet inte. Jag tyckte det bara kändes konstigt. Sen tyckte det blev lite töntigt nästan på slutet när Uma låg på badrumsgolvet och skrattade/grät och tackade… Gud eller nån. En sån scen skulle man liksom aldrig kunnat tänka sig i ettan.

En sak som jag störde mig på (även i ettan) är att Uma inte känns helt rätt som martial arts-hjältinna. Hon är inte tillräckligt bra, rent kung fu-mässigt. Men här får man väl göra ett val antar jag. Uma är ju bra i andra scener med ”vanligt” skådespeleri och dialog och så. Hellre det än en kung fu-expert som inte kan agera. Sen undrar jag lite smått över Umas dotter. Borde inte hon vara drygt fyra år? Hon såg ju ut som tio ungefär. Nja, kändes konstigt.

Några saker jag gillade kommer nu. Som jag sa tidigare så var Pai Mei rolig, det går inte att bortse ifrån. Sen tyckte jag det var lite smart att Budd (Madsen) faktiskt dödades av en svart mamba (Black Mamba) även om det inte var Uma utan en riktig orm. Jag gillade även att man fick höra inledningen på Shogun Assassin. Grejen är att jag inte sett den filmen men däremot har jag flera gånger hört just det klippet när jag lyssnat på GZA:s skiva Liquid Swords. Om man gillar att höra på referenser och klipp från kung fu-filmer så kan jag rekommendera alla Wu-Tang Clans skivor. Riktigt bra. Producenten RZA är ju också den som gjort originalmusiken till Kill Bill.

Jag gillade att när Bill pratar med Uma i början av tvåan (och i ettan) så kallar han henne ”kiddo”. Det var ju lite kul eftersom hon faktiskt hette just så. Sen tyckte jag Bills snack om Stålmannen var intressant. Jag hade faktiskt inte tänkt på det han sa tidigare men det stämmer ju faktiskt. Angående five point palm-exploding heart technique så gillade jag idén med den. Just såna där lite övernaturliga grejor (typ att flyga som i Crouching Tiger, Hidden Dragon) som man kan lära sig efter att ha studerat Kung Fu på ett kloster i Tibet i fem år tycker jag är lite kul.

Betyget till Kill Bill Vol. 2 blir 3+/5 och slutbetyget för hela Kill Bill blir nog ändå en väldigt väldigt svag fyra, dvs 4–/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kill Bill: Vol. 1 (2003)

22 december, 2019 2 kommentarer

Borta hos Henke på Fripps filmrevyer så har det varit Kill Bill-tider på sistone. Därför tyckte jag att det kunde passa bra att skicka upp mina gamla preblogg-texter om dessa filmer (denna film, hävdar en del). Den första delen såg jag under Stockholm Filmfestival i november 2003 i den härliga men numera nedlagda salongen Röda Kvarn på Biblioteksgatan. Det var för övrigt på Röda Kvarn som man under samma festival höll ett underhållande Face2Face med David Lynch.

Mmm, jag kan inte låta bli att ge filmen en fyra. Några sekvenser är så ruggigt coola att det måste bli så. Men som helhet finns det brister. Jag blir inte helt engagerad. Det är lite för spretigt på nåt sätt. Uma Thurman är bra men tyvärr ingen kvinnlig Jet Li, vilket är synd eftersom man då och då tydligt ser att det är en stuntkvinna med helt annorlunda kroppsbyggnad jämfört med den långbenta Uma som utför kung fu-konsterna. Fajten med skolflickan med metallkulan var bäst tror jag. Nåt som störde en del var att ljudet var för högt och öronproppar hade nästan varit på sin plats. Ibland blev det smärtsamt eftersom högtalarsystem inte klarade av volymen heller. Sekvensen när Uma anländer till Tokyo och vi får se Lucy Liu & Co gå i samlad tropp ser jag gärna igen. Ruggigt snygga bilder och bra musik. 4-/5.

Inför Kill Bill Vol. 2 såg jag om ettan och här är mina tankar efter den omtitten.

Jag såg om Kill Bill: Vol.1 som uppladdning inför tvåan. Obs! Spoilers nedan! Mmmm, den är ju väldigt snygg och välgjord. Ytan är ruskigt välpolerad. Jag trodde ett tag under filmen att jag skulle ta bort minustecknet från betyget 4-/5 som den fick första gången jag såg den. Men i slutändan så känner jag att nånting saknas. Ibland brukar man ju säga att summan av delarna är större än delarna var för sig. Här blir det lite tvärtom tycker jag. Tarantino har ju delat upp filmen i olika kapitel och givetvis i fel tidsordning. Vissa av de enskilda delarna är grymma och underbara att se men det blir nånstans bara en uppvisning i coolhet. Känslan saknas lite. En uppvisning och hyllning, men var är Tarantino själv? Förmodligen är det det som är Tarantino. Hur som helst, med det sagt, så kan jag bara konstatera att jag gillar filmen mycket och den är värd en fyra, om än lite svag. En sak som har nämnts tidigare är ju att den som dödade O-Rens pappa skulle vara Bill och efter denna andra titt så kändes det helt säkert att så var fallet. Det var bara att jämföra ringarna på fingrarna, dels på Bill när han snackar med Elle Driver i telefon och dels på ”anime-Bill” efter att han huggit ihjäl O-Rens pappa. Detta kanske bekräftas i tvåan som jag inte sett än (men kommer att se snart).

Bäst gillar jag nog sekvenserna när The Bride (Uma) anländer till Tokyo, åker motorcykel, samtidigt som O-Ren & Co samlas på restaurangen. Grym musik och hur coolt som helst. Bra var också när O-Ren läxade upp sin kollega som var ohyfsad nog att ta upp hennes kines-amerikanska ursprung. Hehe. Animeavsnittet var bra. Jag störde mig på att ”den stora slakten” visades i svartvitt även om övergångarna från och och tillbaka till färg var ganska snygga. Det blev liksom vatten som sprutade och inte blod. Nja. Jag har hört att det hade med censur i USA att göra på nåt sätt. Nån som vet nåt mer? Tofu? (min kommentar: Tofu är en gammal filmforumkompis som var insnöad på bl a asiatisk film). I detta avsnitt såg man också väldigt tydligt vid ett tillfälle att det inte var Uma utan en stunttjej som hoppade runt i den gula dräkten. Lite dåligt, men kanske oundvikligt. Slutfajten mellan O-Ren och The Bride var vacker. Den fallande snön var smått poetisk. En fråga: i slutet visas en kort scen (i svartvitt) med Uma som säger typ: ”How did you find me?”. En man svarar: ”I’m the man”. Var det Bill som sa det sista och när hände detta? Jag fick för mig att det var för fyra år sen under hennes bröllop. Nåja, det kanske framgår av tvåan… Slutbetyget till del ett blir alltså 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 4, Brott, Film, Martial arts, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2003, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hitchcock: Spellbound (1945)

20 december, 2019 4 kommentarer

Alfred i profilShinypodden har just nu Hitchcock-tema och senaste pratade de om filmen Spellbound från 1945. Själv var jag säker på att jag hade en text om den på bloggen men det visade sig inte stämma. Det är åtgärdat nu och det handlar om en rejält gammal preblogg-text som skrevs i augusti 2003.

Ingrid Bergman (den ljuvliga) spelar en psykiater, Dr Constance Peterson, som jobbar på en psykiatrisk anstalt. Till anstalten kommer Dr Edwards (Gregory Peck) som ska bli ny chef. Ljuv musik uppstår mellan Bergman och Peck. Snart visar det sig dock att något är fel med Dr Edwards. Han uppvisar en oförklarlig fobi för ränder mot vit bakgrund. Dr Peterson försöker då med psykoanalys få Dr Edwards att minnas vad som kan orsaka denna fobi. Det hela utvecklar sig till en mordhistoria kryddad med minnesförluster och surrealistiska drömsekvenser med scenografi av Salvador Dalí.

Första halvtimmen av den här filmen var en fyra. Det är härligt att se Bergman och Peck, som här gjorde en av sina första filmer (Peck alltså). Det är småroligt och samtidigt mystiskt med Pecks fobi för ränder. Sen blir det tyvärr något av en transportsträcka i mitten (förutom den mystiska drömsekvensen som är rolig) fram till den lite spännande upplösning. Jag vet inte, men jag har en känsla av att producenten David O. Selznick haft flera fingrar med i spelet. Att Alfred kanske inte har fått göra precis som han ville och att det kanske därför inte känns helt som en Hitchcock-film. Jag gillade filmen men den når inte upp till en fyra. Betyget blir 3+/5.

Det finns en scen i slutet av filmen som fick mig att tänka på en identisk scen i Pedro Almodóvars Köttets lustar. Just denna scen har också Hitchcocks speciella stil när det gäller bildlösningar. Ni som har sett båda filmerna vet vad jag tänker på, väl?

Alfred Alfred Alfred Alfred Halvsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Romantik, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →