Under mitt Pixar-tema har en sak blivit väldigt tydlig. De filmer som funkar absolut bäst för mig är de som känns lite vuxnare, de som inte har så rackarns många populärkulturella referenser och de som har människor som huvudpersoner. Filmer om bilar, dinosaurier, leksaker, myror, monster eller fiskar funkar överlag sämre. Så är det bara.
Coco visade sig vara en film som gick hem hos Pixar-skeptikern Jojjenito. Den gick till och med hem rejält. Ja, den gick hem så rejält att det blev dammigt i rummet. Inte bara nästan dammigt. Nej: dammigt!
I Coco har Pixar åkt till Mexiko där vi träffar den stora och mustiga familjen Rivera som förbereder firandet av Día de Muertos. Den unge Miguel drömmer om att bli musiker men det kan bli svårt om man är en del av familjen Rivera. Mörka familjehemligheter har gjort att musik är bannlyst. Flera generationer tillbaka så lämnade mannen som Miguels mormors mormor (ja, jag tror det blev rätt) var gift med sin fru och lilla dotter Coco för att göra karriär som musiker. Han kom aldrig tillbaka, och därmed var musik a big no-no i familjen Rivera.
I hemlighet vill Miguel uppträda på en talangjakt under festligheterna kring Día de Muertos. Han behöver dock en gitarr, och kommer på idén att sno den gitarr som förvaras inne i gravkammaren där byns musikhjälte Ernesto de la Cruz sover den stora sömnen. Well, det kanske Miguel inte skulle ha gjort. Eller så skulle han gjort just det. Miguel transporteras nämligen till De dödas land där han träffar på sina gamla döda släktingar och kanske kan han även få reda på vad som egentligen hände med Cocos far. Arriba!
Ja, jag tyckte det var en härlig film. Inledningsvis kunde jag tycka att det var en lite överdriven reaktion att vara så totalt emot musik. Att musik skulle vara helt förbjudet att vare sig lyssna på eller än värre spela själv. Men efter hand så insåg jag att det handlade om en gammal familjehistoria som ärvts ner från generation till generation. Det sätter sig i väggarna. Gammalt groll.
Miguel är ju ännu oförstörd och när alltså på en hemlig dröm om att lyckas som musiker. Han har inrett en (hemlig, förstås) vindsvrå till en sorts musikstudio där han tittar på gamla VHS-band med sin hjälte de la Cruz och lär sig sjunga och spela gitarr.
Vi har alltså ett av Pixars återkommande teman: en ung pojke eller flicka (eller dinosaurie) som känner sig hämmad av sin familj och inte får göra det som hen själv vill, som inte får skapa sig sin egen framtid. Brave är väl det andra tydligaste exemplet.
Ett annat tema som jag känner igen vid det här laget är skildringen av en parallell men dold värld där ett annat liv fortgår samtidigt som vårt eget. I det här fallet är det ju De dödas land vi får lära oss mer om. En skillnad är att i Coco så är ju personerna i filmen medvetna om att det finns en sån värld. De tror på den även om de inte kan se den och de som befolkar den. Ja, förutom Miguel då som via magins (?) hjälp får tillgång till den.
Coco har ett väldigt fint budskap. Eller kanske inte ett budskap. Det kändes mer som en filosofisk tanke. Så länge människor i vår värld minns och tänker på sina döda släktingar så lever dessa vidare i De dödas land. Men om inte historierna om de sedan länge bortgångna inte berättas så kommer förr eller senare en tid när ingen längre minns, och då försvinner man även från De dödas land in i intet. *snyft*
Slutet är en känslobomb som briserade med stor styrka. Det gick inte att värja sig när Miguel sjunger sången ”Remember Me” för sin mormors mor Coco för att hon ska minnas sin far så att han ska få chansen att besöka sin levande familj under nästa års Día de Muertos. Dammigt!
Förutom detta rörande slut har filmen en del andra plus. Givetvis är animeringen supersnygg. De färgsprakande miljöerna i De dödas land var underbara. De döda själva var skönt framställda som löst sammansatta skelett. Här snackar vi att man faktiskt tappar hakan på riktigt om man blir överraskad.
Efter att filmen nu har marinerat ett dygn så känner jag mig tvungen att dela ut temats andra 4/5-betyg till Coco. Det är denna och Ratatouille som hittills har förärats med så höga betyg.
Dags att posta några korta preblogg-texter om filmer som jag såg på Stockholm Filmfestival 2003, min tredje festival. Apropå festivalen så måste jag säga att jag faktiskt längtar till festivalen nu i höst. Den digitala upplevelsen jag hade i höstas var trevlig men att glida runt bland biograferna inne i Stockholm är mysigare. En förhoppning är att Grand ska återkomma som festivalbiograf. Eftersom festivalen alltid går av stapeln i november så skrevs följaktligen min korta text om Good Bye, Dragon Inn i november 2003.
Jag kollar in skådislistan till 
Roman Polanski må vara kancellerad men det betyder väl inte nödvändigtvis att hans filmer är det. Åtminstone inte hans gamla filmer. Eller? Just 
Av oklar anledning såg jag 
När jag ögnade igenom rollistan för 
Michael Caine! Sill going strong. Det börjar bli Max von Sydow-varning på Caine. Förra året såg vi honom i bl a 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?