Filmspanar-tema: Regn – Montage (2013)

1 oktober, 2014 21 kommentarer

filmspanarna_kvadratAndyMånadens filmspanartema är Regn. Hmm, här finns det ju ganska mycket man kan välja att skriva om. Man kan välja ut en film som det regnar en massa i (vilken det nu skulle vara?). Man kan välja ut favoritregnscener. Kanske skulle Rutger Hauers ”Tears in the rain”-scen i Blade Runner platsa på en sån lista. Eller varför inte Andy när han är fri efter att ha kravlat sig igenom ett avloppsrör…

Mina tankar gick dock ut ett annat håll, ett sydkoreanskt håll. Jag beslutade mig för att göra ett experiment för att verifiera en teori. Jag har sett en hel del sydkoreanska kriminalthrillers. De har, vad jag vet utan undantag, en sak gemensamt. Det regnar alltid i filmerna. Min teori är alltså helt enkelt att det alltid regnar i sydkoreanska kriminalthrillers. Hur skulle jag göra för att bevisa denna teori (eller tes kanske det ska kallas)?

Jag började med att kolla om jag hade några osedda filmer bland mina favoritregissörer från Sydkorea som t ex Kim Ji-woon, Bong Joon-ho, Na Hong-jin och Park Chan-wook. Nja, det fanns ingen film som passade här riktigt. Antingen var det romantiska dramer eller komedier och min teori gäller bara thrillers/kriminalare. Teorin gäller inte heller om regissören har inlett en ny karriär i ”Hollywood”.

Jag fick titta någon annanstans och efter lite sökande hittade jag en lista på 15 sydkoreanska kriminalare värda att se. Av de 15 så hade jag sett alla utom fyra: The Berlin File, Montage, New World och The Man from Nowhere. The Berlin File uteslöt jag direkt eftersom den utspelades i Berlin. Den film jag valde blev Montage. Nu följer först min recension och sen resultatet av det regniga experimentet. Mitt test var enkelt: om det förekom regn i min helt slumpvis utvalda sydkoreanska thriller så skulle min teori vara bevisad!

****

Montage (2013)

MontageMontage inleds med att två poliser (utredaren Cheong-ho och hans sidekick) besöker en kvinna för att meddela att nu tyvärr måste lägga ner arbetet med att hitta den skyldige kidnapparen som förde bort hennes dotter för 15 år sen. Kvinnan blir förtvivlad men måste acceptera faktum. Bortförandet av hennes lilla dotter kommer att förbli ett olöst fall. Men så dyker det upp en blomsterbukett på en plats som bara kidnapparen, polisen och mamman skulle kunna känna till och en tid senare kidnappas ett annan litet barn. Är det samma kidnappare den är gången också?

Det är något speciellt med sydkoreanska filmer. Montage är en mörk film. Man bjuds inte på något egentligt hopp som man kanske skulle att fått i en västerländsk tappning av samma historia. Nu säger jag inte att det inte finns västerländska thrillers som är genommörka och utan pardon men det är i såna fall mer undantag än regel.

Montage är en mysteriethriller där det gäller att hålla koll på ledtrådarna som läggs ut. I slutet ska allt komma att knytas ihop men fram tills dess undrar man vad som egentligen händer och hände. Kanske var just detta ett litet trött grepp. Man fick i förvirrat klippta flashbackscener se mer och mer om vad som ägde rum då för 15 år sen.

Humorn. Den sydkoreanska humorn är speciell just för att den blandas in mitt i detta mörka. Utredarens sidekick är en lättsam snubbe som skämtar och retas med sin mer luttrade och av kidnappningsfallet besatta kollega. Jag tycker humorn funkar men det kan bero på att jag är van vid den något töntiga stilen.

Poliser. Sydkoreanska poliser är det något speciellt med, i alla fall på film. De är alltid pellejönsar som i princip inte kan göra något rätt. De jobbar ofta i stora och upphetsade grupper där alla rusar åt samma håll utan att tänka.

Regn. Ja, hur skulle det bli? Skulle det regna? Se nedan.

Betyget till Montage blir en stark trea. Slutet lyfts upp pga dess mörker och en stark scen med mamman (mycket bra spelad av Uhm Jung-hwa). Lite True Detective-känsla också med ett fall som knyts ihop av händelser med 15 års mellanrum.

  Betyg halv

Resultat av Regntestet

När det inte hade regnat en enda gången under de första tio minuterna så började jag bli litet orolig. Det kanske skulle vara fint väder hela filmen den här gången. Men jag var orolig i onödan. Efter ca 12 minuter kom första regnscenen och sen regnade det på.

Om inlägget laddar lite segt så får jag be om ursäkt, men jag passade på att leka lite med gif-animationer förutom alla regniga bilder. 🙂

12:16: Första regnet!

12:16: Första regnet! Vi tar en cigg till det.

13:56: Paraply kan behövas

13:56: Paraply kan behövas.

13:59: Det öser ner nu!

13:59: Det öser ner nu!

14:03: Skönt att vara inomhus.

14:03: Skönt att vara inomhus.

16:24: Svårt att veckla upp paraplyet ibland.

16:24: Svårt att veckla upp paraplyet ibland.

16:31: Sa jag att det regnade?

16:31: Sa jag att det regnade?

16:29-22:48: En lång jaktsekvens där den misstänkte gömmer sig... bland paraplyer!

16:29-22:48: En lång jaktsekvens där den misstänkte gömmer sig… bland paraplyer!

20:46: Run, Forrest, run!

20:46: Run, Forrest, run!

21:30: Möte i regn.

21:30: Möte i regn.

24:57: För handlingen i filmen avgörande regndroppar!

24:57: För handlingen i filmen avgörande regndroppar!

1:34:49: Kul i regnet med hela familjen!

1:34:49: Kul i regnet med hela familjen!

1:35:13: Genomblöt.

1:35:13: Genomblöt.

Vilket Skulle Bevisas. Det regnar alltid i sydkoreanska kriminalthrillers! Nordkoreanska dito är det lite mer oklart kring. Anledningen till att det alltid regnar i dessa filmer kan man fundera på. Först tror jag att Sydkorea rent geografiskt ligger i den del av världen där det helt enkelt regnar ofta och länge. Jag tror att filmmakarna lever med detta och att det är en naturlig del av vardagen när man spelar in film där. Jag tror faktiskt inte att man så ofta använder ”regnmaskiner” utan att det handlar om naturligt regn. Jag tror att man har speciella skydd för sina filmkameror eftersom man är så van vid regnet. Jag kan förstås ha helt fel i mina funderingar.

Givetvis bidrar regnet även till stämningen i filmen. Det blir mer dystert. Ljudet bidrar också. Ett monotont smattrande. En utsatt rollfigur blir än mer utsatt om denna befinner sig i regn. Regnet förstärker en redan mörk stämning hos filmen och hos rollfigurerna. Nu kan användningen av regn i t ex sorgliga scener förstås bli ostiga också. Tårta på tårta liksom. Fast jag gillar oftast regn på film.

Och i mörka sydkoreanska thrillers passar regnet utmärkt. Men dessa thrillers är inte utan humor, glöm inte det!

Vi avslutar med tummen upp!

Vi avslutar med tummen upp!

Ta nu och kolla in de andra spanarnas funderingar kring regn. Inläggen duggar tätt!

The Velvet Café
Fredrik on Film
Rörliga bilder och tryckta ord
Mackans film
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (blogg)
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

THX 1138 (1971)

19 september, 2014 8 kommentarer

decadesTHX 1138Precis som var fallet med den förra decennie-filmen McCabe & Mrs. Miller så hade jag sett TXH 1138 tidigare. Den här gången har jag t.o.m. grävt fram min gamla recension från december 2007, så först kommer den i kursiv stil varefter mina uppdaterade tankar följer.

Det här var faktiskt en liten överraskning. Jag tyckte filmen var väldigt snygg. Lucas har nästan överdrivit arbetet med att få till de kalla kliniska miljöerna, men det ger en bra och lite otäck stämning. Det mesta, eller allt snarare, känns genomtänkt: frisyrerna, de vita miljöerna, de metallblänkande robotvakterna, expressmotorvägarna under jord. Sen kändes filmen nästan som en konstfilm, en sorts installation. Handlingen berättas i korta snabba klipp, episodiskt. Det är snyggt och lite annorlunda men gör samtidigt att det är lite svårt att få en känsla för karaktärerna. Filmen är ändå intressant hela tiden och det är på gränsen att den får en fyra. THX 1138 känns för övrigt väääldigt långt ifrån den, i jämförelse, betydligt lättsammare Star Wars som kom sex år senare.

Jag såg en director’s cut av filmen och tyvärr har Lucas inte kunnat hålla sina fula fingrar från cgi-syltburken. Han har nämligen lagt till en del nygjorda och datoranimerade scener som nästan, men inte riktigt, passar in. Då och då känner man att ”hmm, den där scenen var nygjord”. Lite synd, då jag tycker att en film är en film.

****

När jag nu skulle se om filmen så började jag kolla om det fanns några nättjänster som kunde erbjuda den. Givetvis var svaret nej, så jag började ladda ner den från Gratistjänsten istället. Sen mindes jag att jag för några år sen, innan jag slutade köpa eller hyra dvd-skivor, införskaffade in ett helt gäng med gamla klassiska sf-filmer. Det var sköna rullar som The Omega Man, Soylent Green, Silent Running, Logan’s Run och inte minst praktkalkonen Zardoz. Hade jag inte även köpt just THX 1138 frågade jag mig. Jag började gräva i gömmorna och allra längst in och underst i högen fanns den mycket riktigt. Jag avbröt nedladdningen och stoppade in skivan med THX 1138 i min dvd-spelare.

I det stora hela håller jag med mig själv i det jag skriver här ovan även om filmen inte direkt var en överraskning den här gången. Något som dock överraskade mig en aning var hur artsy fartsy den var, speciellt i inledningen. Vi bjuds på snabba, korta bilder, obekväm klippning. Jag antar att det skulle gestalta den förvirring som oftast rådde i huvudpersonen THX 1138:s sinne. Helt slumpmässigt dök det också upp en bild på en ödla bland några datorkablar. Detta förklaras aldrig, den var bara där.

Bitvis blir det stor humor när de kliniska miljöerna, maten man äter (det är i princip bara piller), blir alltför överdrivna. Priset tas av den onanimaskin som Robert Duvall nyttjar på kvällarna medan han tittar på nakna svarta hologram som dansar till afrikanska trummor. Japp, kvällsunderhållningen står av nån anledning svarta människor för och de kallas för hologram men är äkta människor. Ingen förklaring ges. Det är bara så det är.

Ja, förresten, vad går handlingen ut på? Jo, i framtiden lever människor i ett gigantiskt byggnadskomplex där man tillverkar robotar och äter piller för att kunna prestera och hålla sig lugn. Man tar inga egna initiativ förutom att man ska konsumera. Vi har blivit hjärntvättade konsumtionsgalna drönare med andra ord. Hmm, jag tyckte det var liiiite svårt att förstå vad man syftar på här? Är det nån sorts samhällskritik Lucas försöker ge sig på? Hmm.

Robert Duvall spelar alltså THX 1138 som bor med sin ”partner” LUH 3417 (Maggie McOmie). THX jobbar med att montera robotar. Efter jobbet går man först till kyrkan för att bikta. Här påmindes jag av scenen i Elysium när Matt Damon pratar med en myndighetsrobot. Efter bikten går man alltså hem till sin onanimaskin och sin afrikanska dansös.

THX 1138 är en märklig film. Den är fragmenterad, nästan utan handling, med lösryckta scener som inte riktigt går ihop. Förutom den plötsligt uppdykande ödlan fick vi även en slumpmässig bild på en publik som verkade titta på tennis och nån som sa ”I can feel it”. En scen som pågick i kanske tre sekunder, utan nån förklaring. Vi får även en nakenfajt, inte lika brutal som den i Eastern Promises men likväl en nakenfajt.

Ibland funkar det, ibland inte. Ett exempel på ett avsnitt som inte funkade för mig var när THX och hans ”kompis” SEN (Donald Pleasence) befinner i något sorts fängelse i ett stort vitt rum till synes utan slut. En mycket konstig sekvens. Efter ett tag går de helt enkelt iväg. Vakterna verkar inte uppfatta detta eller bry sig. Nu träffar de för övrigt även på ett av de där svarta hologrammen.

En sekvens som däremot funkade var när de tre (THX, SEN och hologrammet) först är helt ensamma i det gigantiska vita utrymmet och sen hittar en dörr. De öppnar dörren och där ute är det fullkomligt proppat med folk som skyndar sig i form av en mänsklig flod. En effektfull scen.

Den version jag såg var alltså en director’s cut av filmen och som jag noterade i min gamla text så har alltså Lucas tyvärr lagt till cgi-scener. Det är fullkomligt värdelöst, onödigt och förstör bara. Om man bortser från Lucas cgi-fasoner så innehåller filmen väldigt snyggt komponerade bilder. Här hittar ni förresten 35 vackra bilder från filmen.

Betyg 2007:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Betyg 20014:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Behövde de bikta sig efter att ha sett filmen?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Tidigare har även Fiffis filmtajm skrivit om den.

Arkiverad under Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

A Most Wanted Man (2014)

8 september, 2014 17 kommentarer

A Most Wanted ManJag blev lite ledsen av den här filmen. Anledningen är att Philip Seymour Hoffman spelar huvudrollen och detta blev en av hans sista filmer.

Faktum är att Hoffman gör en strålande insats som Günther Bachmann, en sliten man (mycket sliten, en tragisk form av method acting från Hoffmans sida). Bachmann är tysk agent som jobbar i Hamburg. Han bevakar småfisk, undersöker, väntar, försöker göra kopplingar till större fiskar, för att komma vidare uppåt mot de riktigt stora hajarna inom världens terrornätverk.

När en tjetjensk flykting, Issa Karpov, som misstänks vara terrorist, spottas i Hamburg börjar Bachmanns organisation bevaka honom. Bevakning leder till att teamet får chansen att få en ingång mot de där största hajarna. Det visar sig att Karpov har ärvt pengar, smutsiga pengar, pengar som han inte vill ha. Bachmann & Co vill dock försöka ”lura” honom att skänka pengarna till välgörande ändamål… eller kanske ett företag som i själva verket är en front för en terrororganisation.

Med i bilden finns också en flyktingadvokat (Rachel McAdams), en bankir (Willem Dafoe), en amerikansk attaché (en svarthårig Robin Wright) och andra tyska myndighetspersoner (varav en som hette Mohr).

Som jag har förstått det så är det här typisk le Carré. Jag har själv inte läst någon av hans böcker men jag har sett Tomas Alfredsons spionthriller/drama Tinker Tailor Soldier Spy och jag känner igen stilen, vad som berättas och hur det berättas. Nu antar jag att en regissör kan ta sig vilka friheter som den vill och lägga in två biljakter, tre maffiga slagsmålsscener osv. Men det har inte Anton Corbijn gjort. Jag är inte förvånad över det. Corbijns förra film The American var inte heller speciellt fartfylld utan mest tråkig och utan nerv.

Hade då A Most Wanted Man nerv? Nja, kanske inte så mycket. Men det som lyfte filmen lite för min del var Hoffman. Han lyckas vara intressant trots att en åldrande polis/spion som röker och dricker för mycket alkohol kanske inte känns superfräsch som idé direkt. I övrigt så är det mest en teoretisk film, det pratas mer än det biljaktas och det är väl inte nåt fel med det. Tyvärr saknas kanske någon form av psykologisk spänning tyckte jag. Flyktingen Karpov spelar en biroll i filmen och är inte det intressanta alls. Det är spelet runt omkring det handlar om.

Rachel McAdams kändes kanske lite malplacerad. Är det fel att säga att hon helt enkelt är för piffig och söt för den här rollen? Och så skulle hon vara tyska och heta Annabel Richter… Njae. Malplacerad kändes även den engelska med tysk brytning som pratades. Hoffman körde med nån sorts tysk accent som ibland hördes mer och ibland hördes mindre. McAdams pratade nog vanlig amerikansk engelska. Lite kul var att det ju förekom tyska skådisar i filmen, t ex internationellt kända Daniel Brühl. Pratade han sin vanliga engelska nu eller? Det som var bra var att man i alla fall inte la in några tyska ord då och då. Typ Nein och Danke på måfå. Gut.

Slutet är typiskt. Alla förlorar. Åtminstone de som man ”hejade på”. Men man borde ha sett det komma. Den där amerikanska attachén spelad av Robin Wright var en manipulatör av rang. Hon och Mohr ville se snabba resultat. Om det finns en misstänkt terrorist, grip honom! Fast till att börja med ger de faktiskt Bachmann och hans team tid att jobba på sitt sätt. Men det var ju givetvis bara ett spel. Eller? Mer eller mindre alla i filmen spelar ett spel, om man undantar McAdams rollfigur som var ute på djupt vatten (och det gällde nog både rollfiguren och skådisen i det här fallet).

Slutet var bra och här får även Hoffman ett sånt där vansinnigt utbrott som han ibland kan få på film. Då när man nästan blir lite rädd för hur han egentligen mår och vilka demoner han bär på… Eller mådde och bar på. Fel tempus där. 😦

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Filmdagar smallA Most Wanted Man har biopremiär nu på fredag. Jag såg den under Malmö Filmdagar och här nedan hittar ni fler recensioner (namnen på bloggarna blir klickbara länkar när inläggen publiceras):

Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Kvinnor som slåss – Haywire (2012)

20 augusti, 2014 24 kommentarer

GirlfightHo! I måndags var första dagen efter sommarledigheten och idag kommer det första inlägget efter (blogg)semestern. I juli skrev filmspanarna av nån anledning om Män som springer och nu är det dags för Kvinnor som slåss. Jag visste ganska snart vilken film jag ville se och skriva om. När jag tänker på temat så tänker jag att finns två (eller kanske tre, fyra eller tio) olika typer av vinklar. (Och förresten, är det med varandra de ska slåss?) Well, först har vi den kvinnliga actionhjälten (eller ska man säga actionhjältinna?), en fajtande badass som Trinity, Ellen Ripley eller Sarah Connor. Just dessa tre hittade vi förresten på min topplista över kvinnliga rollfigurer. Sen har vi den stökiga tjejen som hamnar i trubbel. Jag tänker t ex på Michelle Rodriguez i Girlfight (en film som jag inte har sett) om en troubled teen som blir boxare. Här kan man nog inte räkna in Million Dollar Baby, där ju Hillary Swank är en mer stabil kvinna med boxningsambitioner.

(Nu kom jag på en till sorts slagsmålskvinna: den graciösa, som Michelle Yeoh i Crouching Tiger, Hidden Dragon.)

Vilken film valde jag? Well, en av ganska få filmer av Steven Soderbergh-rullar som jag inte hade sett och den passade in bra in i temat tyckte jag.

****

Haywire (2012)

Haywire

Givetvis tar vi hojen om vi ska nånstans

Jag har för mig att den här filmen fick en del uppmärksamhet när den kom. Det jag minns är nog främst tre saker. Snacket om att det var en tjej (oj, en tjej!) i huvudrollen som spion med fajting skills. Snacket om att hon (Gina Carano) var en MMA-fajter. Snacket om att hon var stel som skådis i scenerna mellan slagsmålen.

I filmen spelar hon alltså en spion som blir förd bakom ljuset av sin chef och som en följd av det får hon ta sig an och avpollettera en rad manliga kollegor: Channing Tatum, Michael Fassbender, Ewan McGregor, Antonio Banderas bl a.

Hur var det då med stelheten? Jag insåg att jag sett Carano tidigare, i Fast & Furious 6, och där tyckte jag inte hon funkade alls. Stel som en pinne, helt utan karisma. I Haywire blev jag faktiskt positivt överraskad; hon funkade som skådis. Kanske inte klockrent men hyfsat. Jag tror jag vet varför. I Fast & Furious 6, som är en over the top-film med karaktärer och handling som ska vara just over the top, så är Carano inte karismatisk på rätt sätt. I Haywire – som i grunden och slutändan är en lättsam Bourne-film där Matt Damon är utbytt mot Carano utan minnesförlust men i trubbel – så funkar det. Som spion ska Carano vara lugn, lågmäld, kall men när det behövs explodera i våldsamma och fysiska fajtingutspel. Det är lite som det är för Noomi Rapace. Så länge hon får agera med kroppen på en sorts grottmänniskenivå (som t ex i ”operationsscenen” i Prometheus) så funkar det.

Filmens inledning var inte lovande. Det är märkligt klippt, ingen dialog, konstig musik, franska nya vågen-inspirerat (?), bara konstigt, som en reklamfilm. Ospännande.

Filmen tar sig efter ett tag och är nästan värd att se bara för hotellrumsfajten med Michael Fassbender. Mycket trevlig och med brutalt slut. Sussa gott, Michael. Jag gillar även en jaktsekvens som utspelade sig på tak i Dublin som följde på Fassbender-fajten.

Apropå män, och i synnerhet Tom Cruise, som springer så har Carano uppenbarligen gått kurs hos Tom. Löpning medelst intensivt armlyft. Hon fick nog högsta betyg av läraren Tom.

En lustighet som jag noterade var hur Caranos MMA-manér lös igenom några gånger. Hur hon vickade på huvudet för att liksom värma upp innan den första fajten med Tatum på ett fik. Eller när hon under Fassbender-krossen uppvisar ett fotarbete som en boxare. Förmodligen var detta medvetna referenser till Caranos MMA-bakgrund.

Haywire är nog inte nån av Soderberghs bästa filmer. Det är en mellanfilm eller en film som visar att det kanske var dags för Steven att hitta inspiration nån annanstans. Just nu gör han ju teve i och med The Kicks, en sjukhusdramaserie som utspelas år 1900.

Slutfråga: Är Gina Carano en badass i filmen? Well, kanske inte av högsta rang men en badass light i alla fall. Hon har lite för lite karisma för att vara en BADASS med stora bokstäver.

(MMA = Mixed Martial Arts.)

 

Slå (!) er nu ner i soffan och kolla in vad de andra filmspanarna skriver om:

Except Fear (verkar inte dyka upp)
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Filmmedia
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Filmparadiset

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Snowpiercer (2013)

14 juli, 2014 19 kommentarer

SnowpiercerSnowpiercer genomborrade mitt frusna filmhjärta! Det gör mig glad men samtidigt ledsen. Glad för att filmens regissör heter Bong Joon-ho och han har lyckats att behålla sin personliga stil i sin första ”Hollywood-produktion” (eller om vi ska kalla det hans första amerikanskt producerade och till största delen engelskspråkiga film). Ledsen för att filmen av anledningar som gör mig trött inte kommer upp på bio i Sverige. Varför kommer filmen inte upp på bio i Sverige? Förmodligen för att svenska filmdistributörer är fega och helt enkelt inte vågar satsa på den. Man har ju alltid Transformers 4. Filmen gick upp i Finland 11 juli. Kanske skulle man ta semester där? Sverige, kom igen nu, missa inte tåget utan låt filmen komma upp bio. Idioter.

Handlingen: Efter ett misslyckat försök att lösa problemet med den globala uppvärmningen drabbas jorden istället av en ny istid. De enda (?) överlevande efter fryskatastrofen är passagerarna ombord på ett hypermodernt och självförsörjande tåg som åker jorden runt, varv efter varv. Ombord på tåget har ett eget och nytt samhälle uppstått med en tydlig klassindelning. De passagerare som klev ombord i första klass är de som styr och lever i överflöd längst fram i tåget. Längst bak lever de fattiga och här hittar vi Curtis (Captain America himself Chris Evans), Edgar (Jamie Bell) och den vise mannen Gilliam (John Hurt). Nu är året 2031, 17 år efter katastrofen, och upproret kokar.

Jag gillar filmens upplägg direkt. Det är tillspetsat, överdrivet, övertydligt, crazy och jag känner igen mig i den sydkoreanska stilen. Postapokalytiska dystopier är nästan aldrig fel för mig så redan där var filmen på plus. Ombord på tåget är tåget världen, speciellt för de barn som fötts ombord. De vet ingen annan värld än tåget. En pojke vi möter utbrister en gång ”in the whole wide train?”. För pojken är även THE BALL en dyrgrip. Japp, det är en fotboll, gjord av ihoplindade tygstycken.

Det där sydkoreanska, varför nämner jag det? Jo, för att filmen påminde mig om hur det ibland är när jag ser just sydkoreanska filmer. Det finns nåt tillskruvat, nåt extra, med filmerna. Ofta får man en udda blandning av humor och allvar. Nu var det ett tag sen jag såg en sydkoreansk rulle och därför var det så kul att se att den tillspetsade stilen som vissa sydkoreanska regissörer kan ha fanns kvar här. Den hade inte försvunnit, nedslipad av västerländska producenter. Just Bong Joon-ho är en favorit. Hans filmer Memories of Murder, The Host och Mother är bra eller mycket bra filmer.

Nu vet jag att det varit en hel del kontrovers kring Snowpiercer vad gäller just det jag nämner om att förenkla och göra filmen mer tillgänglig för en västerländsk publik. De amerikanska distributörerna The Weinstein Company ville klippa 20 minuter av filmen samt lägga till en förklarande berättarröst i början och slutet av filmen. Bong Joon-ho vägrade, filmen sattes i karantän, amerikanska fans protesterade och The Weinsteins släppte till slut filmen men som hämnd bara i en mycket begränsad ”art house cinema”-release. MEN, efter postiva recensioner och word of mouth så kommer den få en bredare release… i USA alltså, inte i Sverige. Eller?

Tilda Swinton är med i filmen. Det kan man lätt missa om man inte läser skådespelarlista eller är ouppmärksam under filmen. Hon är minst lika oigenkännlig som i The Grand Budapest Hotel. Swinton spelar en sorts tågets premiärminister och är den som med jämna mellanrum kommer på besök längst bak i tåget för att kungöra olika beslut som man tagit längst fram i tåget. Hon har haft roligt under inspelningen tror jag. Det verkar så i alla fall. Hon är ”over the top”-skön.

Andra skådisar som det var kul att se var (förstås) Babyface himself Song Kang-ho och Ewen Bremner som jag alltid kommer att se som Spud från Trainspotting.

Ju längre filmen fortskrider desto längre fram i tåget kommer vi. Det var kul att se de olika delarna av tåget. Allt är stiliserat till det yttersta. Förmodligen är allt helt orealistiskt och det finns med all sannolik hur många plot holes och ologiska detaljer som helst… Varför överlevde bara folk ombord på tåget? Var får man mat ifrån? Hur många är man egentligen ombord? Var sover alla? Hur kan man upplåta en hel vagn till att vara nattklubb? Haha, när jag tänker efter så tror jag faktiskt i slutändan filmen nästan (i princip) ger svar på alla frågor. I vilket fall så bryr jag mig inte eftersom jag redan svalt filmens upplägg och stil.

Filmens slut gav mig gåshud. Den sista varelsen i bild tittar på oss med en lugn men lite road blick som säger ”Vad håller ni på med?” och ”Här tuffar livet på som vanligt”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Även Henke skriver om Snowpiercer idag och tidigare har Fiffi, Filmitch och Movies-Noir skrivit om den, och TNE-pod pratat om den.

Arkiverad under Action, Betyg 4, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Captain Phillips (2013)

1 juni, 2014 4 kommentarer

CaptainPaul Greengrass är något av en favorit. Jag tror inte jag sett en enda dålig film av honom. Jo, förresten, Green Zone var ingen höjdare. Captain Phillips är en nervig (som vanligt när det gäller Greengrass) thriller. Det jag gillar är att det skapas spänning utan att det behöver vara spektakulärt. Jordens öde står inte på spel men ändå är det bitvis ruggigt spännande samtidigt som man känner för rollfigurerna. De attackerande somalierna framställs någorlunda nyanserat och man känner hela tiden att de inte har full koll på situationen. Och så har vi då Hanks prestation, den totala genomklappningen, i slutet. Det ska bli intressant att se om Johannes Bah Kuhnke kan matcha den i den kommande Ruben Östlund-filmen Turist (Force Majeure).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stoker (2013)

2 april, 2014 10 kommentarer

StokerStoker var en film jag såg fram emot, ganska mycket faktiskt. Med tanke på vad jag hade hört och läst om filmen så borde jag åtminstone kunna räkna med att den skulle vara snygg. Ett stilistiskt mästerverk. Själva berättandet och storyn var det vissa som hade klagat på. Det som lockade mig mest var ändå regissören Park Chan-wook som ju bl a gjort den s.k. hämndtrilogin (Sympathy for Mr. Vengeance, Oldboy och Lady Vengeance). Oldboy var en film som tog mig med storm (orkan!) när jag såg den på bio. Skådisarna i Stoker lockade en del också. Mia Wasikowska och Nicole Kidman brukar jag oftast gilla. Matthew Goode kunde jag inte placera eller påminna mig att jag hade sett i något förut. (Nu efterhand kollade jag upp vad hade sett Goode i och det blev ju som det brukar bli, dvs man har sett skådisen i fråga i mer än man räknade med. I Goodes fall hade jag sett Match Point, Watchmen och A Single Man).

Så, var mina förväntningar för höga? Det kan jag svara ett rungande JA på. På tok för höga. Henke skrev nyligen om en av förra årets bästa filmer, The Place Beyond the Pines, att det var en riktig prettofilm, i ordets sämsta bemärkelse. Om det är nån film som förtjänar epitetet prettofilm så är det Stoker. PREEEEETTO!

Först har vi titeln… som kanske inte är pretto… men den är dålig. Urtråkig. Vem vill se en film som heter Stoker? Det betyder ju ingenting. Det råkar bara vara efternamnet på familjen det handlar om (plus efternamnet på en viss skräckförfattare). Vilken familj handlar det om? Jo, alltså familjen Stoker. Pappa Stoker (Dermot Mulroney) har precis dött i en mystiskt olycka. Kvar hemma i det stora och mystiska huset är mamma Evelyn Stoker (Kidman) och dotter India Stoker (Wasikowska). På pappans begravning dyker Indias spännande farbror Charlie upp och låter meddela att han tänker på hemma hos Evelyn och India för att ”stötta” dem. Men nåt är skumt med Charlie… nähä.

Och bara så att folk vet, ja, jag tänkte på Hitchcocks Shadow of a Doubt.

När jag ser filmer hemma så brukar jag nuförtiden klottra ner lite tankar under filmen. Saker som sticker ut, som jag gillar eller retar mig på. Under Stoker retade jag mig på ganska mycket. Det är i alla fall min minnesbild. När jag nu tittar på det jag skrivit ner så står det:

  1. Jag tycker Stoker är en dålig titel.
  2. Jag trodde filmen buffrade när den plötsligt stannade upp vid ett eller flera tillfällen. (Jag såg den på SF Anytime och den buffrade inte. Det skulle vara så.)
  3. Jag tyckte det var en otroligt stilistisk film. Bilder, ljud, musik, allt är otroligt genomtänkt och det hade varit kul att se den på bio.
  4. Det förekom en scen när India (Wasikowska) sprang nerför en rutschbana och jag tyckte det såg farligt ut, som hon hade kunnat slå sig fördärvad.

Hmm, det var allt jag skrev men jag minns att det ord som ringde i mitt huvud var PRETTO. Filmen sa mig ingenting. Den ska vara cool, mystisk, läskig, twistig men är bara yta, snygg förvisso, men bara en yta som ger mig noll. Det känns som en vinjett till en bra tv-serie men man har bara tagit den där vinjetten och dragit ut på den så att den blir nästan två timmar. Det funkar liksom inte.

betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Nu är ni, som jag, nyfiken på vad mina filmbloggarvänner som sett Stoker tycker om den. Här har ni några åsikter. Jag har nästan lust att sätta dit deras betyg också… men, nej, ni får klicka er dit för att kolla. Jag hittade bara tre texter. Finns det fler? Kommentera nedan!

Fiffi
Christian
Vrångmannen

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Lone Survivor (2013)

25 mars, 2014 24 kommentarer

Marky MarkJag minns att jag såg Ridley Scotts Black Hawk Down på bio när den kom. Jag minns också att många i Sverige klagade på filmen, att den gav en vinklad syn på de verkliga händelser som skildrades i filmen. Jag minns också att jag gillade filmen. Den var hur nervig och intensiv som helst och fångade den desperata stämning som måste råda i en krigssituation. Vad den eventuellt sa politiskt, om den var patriotisk, om den var glorifierande, eller vad som nu var fel med filmen, det sket jag fullständigt i. Den var ju spännande och välgjord.

Jag tänkte kanske att jag skulle känna likadant inför BOATS-krigsfilmen Lone Survivor. Så blev det inte. Frågan är vad skillnaden är? Är det jag som har förändrats eller är Lone Survivor en annorlunda (sämre) film jämfört med Black Hawk Down.

Lone Survivor bygger alltså på verkliga händelser då en liten grupp amerikanska soldater råkade illa ut i Afghanistan sommaren 2005. De var ute på ett spaningsuppdrag för att identifiera en talibanledare men blev upptäckta av några fåraherdar. Soldaterna beslutade att låta herdarna gå fria. Beslutet ledde till att de några timmar senare fann sig i häftig eldstrid med en liten gerillatalibanarmé.

Redan inledningen var skrattretande. Filmen ligger på en stabil etta ganska så direkt. Regissören Peter Berg bjuder på pompöst dravel med helikoptrar och soldater i motljus till smörig musik. Vad är det jag ser? En rekryteringsfilm från amerikanska försvaret? Det känns så i alla fall. Jag känner ett smärre äckel.

Men nu börjar faktiskt filmen på riktigt som tur var. Men det tar kanske 25 minuter. Nu är vi ute i skogen på berget med soldaterna. Oj, vad skönt tänker jag. Nu kan vi äntligen få lite nervig spänning. Under ett tag får vi det också. Det var även intressant att se hur soldaterna jobbade, hur man tänkte i olika situationer. Hur skulle man hantera herdarna som upptäcker dem? Jag funderade även på att det i krig, i alla fall det i Afghanistan, inte alltid funkar med att fjärrstyra det hela från en kommandocentral. Drönare kan bara göra så mycket. Ibland måste man ha riktiga soldater nere på marken för att göra grovgörat.

Sen faller tyvärr filmen neråt igen, ungefär på samma sätt som filmens soldater gör när de ramlar nerför berget i två mycket märkliga sekvenser.

Det är mycket möjligt att det som skildras i filmen hände precis så i verkligheten men det är nånting med filmens ton och hur de onda afghanerna och de goda afghanerna skildras som bara inte funkar för mig. Alls. De onda är djävulen själv och tagna ur Sagan om ringen. De goda – ja, det finns faktiskt goda afghaner också – är Jesus… eller, ja, kanske Muhammed då. Som avslutning bjuds vi på ett fotomontage över de soldater som dog i operationen. Ridå.

Se den mästerliga Zero Dark Thirty istället om ni inte gjort det!

betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Vilka andra har sett Lone Survivor? Ja, Henke och Movies – Noir t ex. Även Flmr har spanat in den.

Arkiverad under Betyg 1, Biografifilm, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Seraphim Falls (2006)

20 mars, 2014 6 kommentarer

BrosnanDet här tycker jag är en märkligt bortglömd film. Det kanske har med genren att göra. Western är väl inte det hippaste man kan göra. Seraphim Falls är klassisk hämndfilm där en man (Pierce Brosnan) jagas genom vild natur av en annan man (Liam Neeson). Och jagad av Liam ”I will look for you, I will find you, and I will kill you” Neeson vill man inte vara. Men Brosnans rollfigur är en påhittig rackare som lyckas slippa undan när det ser kört ut. Jag gillade den enkla berättelsen, miljöerna och stämningen. Mot slutet när de båda befinner sig i en öken blir tonen surrealistisk. Den enda märkliga är kanske Pierce Brosnans skägg. Det klär honom inte.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Sofia har också skrivit om Seraphim Falls.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller, Western Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Avalon (2012)

20 mars, 2014 2 kommentarer

avalonOj, oj. En svensk överraskning och en film som hamnade på min topplista över 2012 års filmer (enligt IMDb är det en film från 2011). Johannes Brost spelar en avdankad festfixare som tillsammans med en kompanjon försöker sig på en sista satsning på nattklubben Avalon i Båstad. Måns Månsson (regissör av H:r Landshövding!) står för fotot vilket garanterar vackra och sorgliga bilder. Brost vann en Guldbagge för sin roll och det är han värd. Det är möjligt att filmen är en lite trött skildring av trötta män som försöker leva upp en sista gång men jag blev gripen av stämningen. Slutscenen med helt fantastisk musik av Johan Berthling and Andreas Söderström är trollbindande surrealistisk.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →