Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004)

13 december, 2019 4 kommentarer

Charlie Kaufman är en udda figur i filmvärlden. Hans manus ligger bakom några av de senaste 20 årens mest vrickade filmer som Being John Malkovich och Adaptation, filmer som jag verkligen gillar. Min preblogg-text om Eternal Sunshine of the Spotless Mind skrevs i september 2004.

När Joel (Jim Carrey) upptäcker att hans vilda flickvän Clementine (Kate Winslet) genom en ny metod har raderat minnet av honom bestämmer han sig för att göra samma sak för att komma över henne. Mitt under raderingsproceduren ångrar han sig dock.

Jaha, jag hade sett fram emot den här filmen ganska länge eftersom jag gillat både I huvudet på John Malkovich och framförallt Adaptation. Det som gjorde att jag sänkte förväntningarna något var att jag inte alls gillade manussnickaren Kaufmans förra samarbete med regissören Michel Gondry, Human Nature.

Så vad tyckte jag då? Nja, det var lite både och. Filmen är klart bättre än Human Nature men inte i klass med Adaptation tycker jag. Carrey är behagligt nedtonad (som man brukar säga). Winslet är skön och om hon kanske hade varit lite lugnare hade jag velat ta en fika med henne. På nåt sätt växte filmen i efterhand. Jag hade inte direkt tråkigt när jag såg den men fick aldrig den där häftiga aha-upplevelsen som när jag såg Adaptation.

Jag gillar stämningen i filmen och bäst är på nåt sätt att över hälften av filmen är en visualisering av Joels minne och hans försök att fly undan minnesraderarna. Övergångar mellan olika scener och miljöer är snyggt gjorda. Här använder sig Gondry av modern datorteknik på ett smart och snyggt sätt, utan att det egentligen syns. Sämst tyckte jag den där sidohistorien med Kirsten Dunst, Mark Ruffalo och Elijah Wood var. Jag gillade varken Ruffalos eller Woods karaktärer. Det sänker betyget en del, men det blir ändå en svag fyra till Det fläckfria sinnets eviga solsken, som kan vara värd att se en gång till.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , ,

Bride of Frankenstein (1935)

11 december, 2019 4 kommentarer

För några år sen såg jag biografi-filmen Gods and Monsters med Ian McKellan som Frankenstein-regissören James Whale. I samband med det la jag även upp texter om tre av hans filmer på bloggen. Trodde jag. Det visade sig nämligen att jag glömde bort att publicera min gamla text om Bride of Frankenstein så därför så kommer den nu. Bättre sent än aldrig.

Sista filmen i min trio med James Whale-filmer är Frankensteins brud, som den heter på svenska. Frankenstein och hans monster är tillbaka. Ingredienserna är i princip de samma fast med några extra kryddor. Exempelvis gör Ernest Thesiger nog den ultimata rollen som Galen Vetenskapsman här. Vithårig, vilt stirrande blick och ett otäckt anlete förstärkt av det uttrycksfulla fotot. Och sen ska ju monstret få sin Eva också. Jag gillade den här uppföljaren mer än den första filmen om Frankenstein. Handlingen har lite mer humor, främst när Den Galne Vetenskapsmannen är i farten. Det blir dock aningen fånigt ibland. Jag gillade verkligen hur det kvinnliga monstret såg ut, även om hon är med för lite. Riktigt snygg design på henne. Fotot i uppföljaren är också aningen vassare än i ettan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En sak som jag glömde skriva när det gällde den första Frankenstein-filmen var att Colin Clive är riktigt bra som den besatte Henry Frankenstein som drömmer om att skapa liv av död. Bäst i alla de tre filmer jag sett av Whale är nog ögonblicket när Frankenstein ser att hans monster rör på sig och är vid liv och då vrålar som bortom besatt ”It’s alive! It’s alive! It’s alive! It’s alive!”.

Sammanfattningsvis när det gäller de tre Whale-filmerna ser det ut så här:

Frankenstein (1931) 3-/5
Den osynlige mannen (1933) 3/5
Frankensteins brud (1935) 3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , ,

Color Out of Space (2019)

13 november, 2019 8 kommentarer

Jag kunde inte motstå frestelsen att ta med Color Out of Space i mitt program under filmfestivalen. Varningsklockorna borde dock ha ringt med tanke på att regissören bakom denna film heter Richard Stanley och är orsaken till ett gammalt blogginlägg med titeln Stanleys sugiga Super 8-sopor. Men Nicolas Cage lockade (givetvis!) och jag trodde (lurade mig själv att tro) på en ny Mandy.

Behållningen med filmen är den toköverspelande Cage. Som man säger på engelska: he makes choices. Oavsett om det är bra eller dåliga skådespelarval Cage gör så är det underhållande att se på. I fallet Color Out of Space, underhållande uselt.

Jag undrar om Richard Stanley har alla hästar (eller alpackor) hemma och jag undrar dessutom hur han får fortsätta göra film. I det här fallet är det bl a Elijah Woods produktionsbolag SpectreVision som av nån outgrundlig anledning bidragit med kosing.

Första halvan av Color Out of Space är inte skrattretande dålig. Put that on the poster! Jag var hyfsat intresserad av vad som hände. Handling, skådespeleri och repliker var fortfarande inte totalt under isen. Men bra var det förstås inte. Jag tycker filmen misslyckas totalt med sitt världsbyggande. Inget känns på riktigt. Det är för få personer med, för få platser. Det är för flummigt. Inget hänger ihop.

Sen när vansinnet brakar loss mot slutet så når alltså filmen skrattretande dåliga nivåer. När jag efteråt skulle beskriva filmen för Carl sa jag ”som om Annihilation hade gjorts av sjuåringar”. Ja, det är väl en ganska bra beskrivning.

När jag kollar lite noggrannare på Stanleys filmografi ser jag att han inte, förutom några dokumentärer, gjort en enda långfilm sen 1992. Han skulle regissera The Island of Dr. Moreau 1996 men blev sparkad efter några dagar. Så, nej, Stanley har nog inte fortsatt att få göra film. Angående produktionsbolaget SpectreVision ser jag att en av deras tidigare filmer är Mandy och då känns deras stöd till denna flummiga film med en överspelande Cage plötsligt fullt rimligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Uppdatering: senare under festivalen såg Carl filmen och tydligen gillar han filmer gjorda av sjuåringar…

Och nu har även Rörliga bilder och trycka ord-Sofia sett mestervärket.

Arkiverad under Film, Recension, Science fiction, Skräck, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019 Tagged with , , , , , , , , , ,

The Andromeda Strain (1971)

1 november, 2019 6 kommentarer

För några dagar sen skrev jag lite kort om Daniel Espinosas rymdskräckis Life och drog paralleller till 70-talsfilmen The Andromeda Strain (eller Hotet som den svenska titeln lyder). Min sparsmakade preblogg-text om filmen skrevs i juni 2003.

Hotet är en lite halvdålig svenska översättning måste jag säga. Men filmen i sig är mycket bra. En satellit störtar i ett litet samhälle i öknen i USA. När den ska hämtas upptäcks att hela befolkningen har dött, förutom ett spädbarn och ett fyllo. En grupp forskare kallas in och samlas i en topphemlig och toppmodern anläggning under jorden för att ta reda på vad som har hänt. Har satelliten fört med sig nån smitta från rymden?

Det här är verkligen en seriös och snustorr thriller där man helt enkelt får se forskarna med olika metoder försöka hitta smittokällan. Just därför är den bra och faktiskt rejält spännande. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
Efter ungefär halva filmen insåg jag att jag hade sett den tidigare. Men jag mindes bara en sekvens egentligen. Det var när de upptäckte den lilla stenen i satelliten och speciellt när den plötsligt pulserar och växer. Bra, speciellt eftersom forskarna först missade det och jag skrek till: Titta, den rörde på sig för fan!
</spoiler>

Man kan fråga sig om inte Ingmar Bergman och Sven Nykvist hämtade inspiration från The Andromeda Strain när de gjorde Viskningar och rop…

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Life (2017)

25 oktober, 2019 6 kommentarer

Oj, Daniel Espinosas sf-rulle Life försvann väldigt kvickt ur mitt medvetande efter att jag sett den. Mina anteckningar som togs under filmtitten är inte speciellt matiga. Det här blir en kort text. Känslan jag fick var att man ville göra en lika majestätisk film som 2001 och samtidigt en lika spännande film som Gravity. Man misslyckas i bägge fallen. Det är inte uselt men absolut inte bra. Not great, not terrible som det heter. Den har lite inslag av The Andromeda Strain med en till synes ofarlig bakterie som växer. Samtidigt är det en så uppenbar rip-off på Alien, men så mycket sämre gjord. Slutet är förvirrande och med en märklig twist inlagd. Dessutom har filmen ett väldigt mörkt slut som kändes malplacerat. Det var som att manusförfattarna trodde att filmen blev djup och bättre bara för att man klistrar på ett mörkt slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Equilibrium (2002)

18 oktober, 2019 4 kommentarer

I söndags skrev jag om Christian Bale-rullen American Psycho. Två år efter den så kom science fiction-filmen det handlar om idag, en film som kanske lite red på framgångsvågen efter The Matrix. Min text om Equilibrium (som i Norden fick heta Cubic… but why?) skrevs i augusti 2003.

I ett framtida samhälle efter ett tredje världskrig har alla känslor förbjudits för att förhindra ett fjärde världskrig. Samhället styrs med järnhand av en ledare kallad Fader. Alla känslor (hat och avundsjuka likaväl som kärlek och medkänsla) förtrycks genom att människor tar en daglig dos av en medicin, Prozium. John Preston (Christian Bale) spelar en s.k. Cleric som är en sorts polis som söker upp och oftast förgör såna som bryter mot känsloförbudet, dvs så kallade Sense Offenders. Clerics är utbildade i en sorts pistol-kung fu, kallad Gun Kata, där Preston är den bästa och det tvekar han inte att visa. Preston tvekar inte heller att döda dessa känslobrottslingar t.o.m. om de är kollegor. En dag råkar Preston förstöra sin lilla glasbehållare med sin medicin och av olika anledningar ordnar han aldrig med nån ersättning. Detta får oanade följder.

Jag gillade känslan i den här filmen. Den är cool. Musiken i inledningen och den lilla prologen sätter rätt stämning direkt. Miljön i filmen är skön (kanske inte rätt ord men ändå). Vad jag menar är att det futuristiska samhället, den kala och enkla designen på byggnader, bostäder, kläder och frisyrer (kan ni säga ”bakåtslickat”) känns helt rätt. Gun Kata var en trevlig bekantskap. Lite nyskapande faktiskt tyckte jag. Actionscenerna är mycket bra. Inga datoranimerade Christian Bale här inte.

Bale gestaltar den känslolöse Clericen Preston på ett bra sätt. Likaså när Preston börjar erfara vad det innebär att ha känslor som flödar genom kroppen (som när han lyssnar på Beethoven första gången i sitt liv). Scenerna med Emily Watson tyckte jag var bra avbrott i actionen. Jag tyckte faktiskt hon hade kunnat vara med lite mer, precis som Sean Bean.

Preston, hjälten, är som vanligt helt osårbar. Det spelar ingen roll hur många soldater han har emot sig. Han dödar alla utan att få en skråma (nåja, lite blodig blev han faktiskt). Men, det som är lite kul är att filmen faktiskt försöker förklara denna otroliga överlägsenhet. Just det, Gun Kata innebär även att man kan förutse var ens motståndare kommer att skjuta och på så sätt kan man undvika att bli träffad.

Något jag kanske saknade var en likvärdig (nästan i alla fall) motståndare till Bale i filmen. Jag tyckte att ”skurkarna” inte var tillräckligt coola. Den där ledare (alltså inte Fader utan den andra) var nästan lite töntig tyckte jag. Sedan tyckte jag filmen ibland kändes lite ”liten” på nåt sätt. Hmmm, vad menar jag? Ja, det är mer av en känsla av att det var samma miljöer och personer som återkommer. Det var inte så att jag ledsnade, men ibland kände jag att jag ville ha lite vardag eller nåt avbrott på nåt sätt. (Min kommentar: Idag hade jag nog skrivit att jag velat att världen skulle kännas lite mer inbodd som i t ex Prospect) Men det var ju så det var i det samhället. Känslolöst och kallt. Det är nog den känslan som regissören Kurt Wimmer ville förmedla, hehe. Betyget till Equilibrium blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>Var det så att Prestons barn även de hade slutat ta sin medicin, så långt tillbaka som efter moderns död t.o.m.? De pratade lite kryptiskt inne i badrummet när sonen hade tagit Prestons medicin som var gömd bakom spegeln.</spoiler>

Arkiverad under Action, Betyg 4, Drama, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Ad Astra (2019)

6 oktober, 2019 8 kommentarer

Jag blev lite förvånad när jag såg att James Gray skulle göra rymdfilm. Jag hade hört talas om en rymdfilm med Brad Pitt som skulle heta Ad Astra (mot stjärnorna) men jag hade inte snappat upp att det var James Gray som var regissör.

Spontant känns inte Gray som ett klockrent val för den här typen av film. I efterhand så inser jag dock att Gray inte har gjort ”den här typen av film”, i alla fall inte den typ jag tänkte på (vilket var en sorts blandning av Gravity och det flummiga slutet i 2001). Vad vi istället fick var en torrare version av… låt oss säga Gravity trots allt, fast inte alls lika spektakulärt intensivt och med Terrence Malick som regissör.

Brad Pitt spelar den inbundne astronauten Roy McBride som är duktig på sitt jobb och duktig på att inte visa känslor. Hans vilopuls ligger på 47 och går aldrig över 80. Bra egenskaper när det kniper i rymden. Man kan säga att han är en mänsklig version av HAL.

Jorden drabbas av kraftfulla elektriska stormar som även hotar hela solsystemet. Roy får i uppdrag att åka till Neptunus för att reda ut vad som hänt med ett rymdskepp som försvann under en mångårig forskningsresa. Man tror att det försvunna skeppet har en koppling till elstormarna. Vem som var kapten på skeppet? Roys pappa Clifford, spelad av Tommy Lee Jones.

Fast först gäller Roys uppdrag bara att åka till Mars för att därifrån skicka ett meddelande mot Neptunus och farsan sin. När man sen ganska oväntat får svar så kopplas Roy bort från uppdraget. Roys personliga koppling till Clifford gör att man inte litar på att han kommer utföra det som måste utföras.

Det jag kanske gillade mest med (d)Ad Astra var världsbyggandet. Filmen känns bitvis väldigt vardaglig. Vi har reguljära flygturer till månen, inget konstigt med det. Du får betala extra om du vill få en filt av kabinpersonalen. Månen har blivit en turistfälla som mest liknar en nöjespark med gallerior och annat, och påminde kanske lite om hur Mars framställdes i Total Recall.

Jag gillade även hur det görs klart att månen inte tillhör nåt speciellt land. Överlag är det en kaotisk och farlig plats. Det finns säkra områden men alla vill ha sin bit av månkakan. Om man ska ta en månbil och åka på en utflykt så gäller det att se upp för månpirater.

Allt i filmen känns inbott och på riktigt. Bitvis fick jag samma känsla som i Prospect, en av 2018 års bästa filmer. Vardagligt var ordet. Till och med actionscenerna kändes vardagliga.

Så sammanfattningsvis kan man säga att filmen kanske talade mer till min hjärna än mitt hjärta. Den är aningen torr men ändå riktigt bra och intressant hela tiden. Jag störde mig inte så mycket på Pitts berättarröst som återkommer med jämna mellanrum. Oftast så kändes det mer som ett poetiskt inslag snarare än att den ska förklara nåt i handlingen. Men ibland var den onödig, framförallt när den på ett övertydligt sätt ska förklara hur Roy känner.

Slutet är något av en besvikelse, inte en jättestor besvikelse, men ändå. Jag hade väntat mig nåt storslaget men nu var det som att det stressades igenom och utan nåt känslopåslag hos mig. Efter det egentliga slutet fick vi dessutom en extrainsatt scen som ska visa vad som hände sen, och den kändes som sagt extrainsatt och med en annan ton som inte stämde med resten av filmen.

Min favoritscen och den när Pitt verkligen imponerade var när han skulle läsa upp de där meddelandena som skulle skickas till pappan. Han har fått ett papper han ska läsa ifrån men efter ett tag går han off script och pratar från hjärtat på ett sätt som jag fann rörande. Det blev t.o.m. lite dammigt i salongen. Bra spelat, Brad!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

High Life (2018)

18 september, 2019 Lämna en kommentar

Trots att jag bara har sett en enda film av den franska regissören Claire Denis så hade jag faktiskt ganska stora förhoppningar på High Life. Varför? Jo, för att jag tyckte den film jag hade sett, White Material, var helt ok och så var ju High Life science fiction. Det är alltid intressant att se vad regissörer som normalt sett inte gör den här typen av ”genre-film” ska hitta på.

Tyvärr föll detta platt för mig. Jag insåg under titten att min pretto-gen som ska se till att jag gillar den här typen av väldigt ”konstnärlig” film (konstfilm/artfilm/artsy-fartsy/pretto), kalla det vad du vill) inte är lika stark som den en gång har varit.

Men det är nog bara en del av förklaringen. Under 2008 års Stockholm Filmfestival såg jag fram emot en annan sf-rulle, eller en sorts sf-rulle i alla fall. Det handlade om en filmatisering av Michel Houellebecqs roman La possibilité d’une île. Jag fick lite samma vibbar av High Life som jag fick av den filmen. Ett problem är nämligen att framtidsmiljöerna rent visuellt inte funkar för fem öre, i nån av filmerna.

Jag vet inte om det beror på att budgeten är för liten eller om det bara handlar om ointresse. I High Life får jag aldrig (aldrig!) känslan av att filmens huvudpersoner befinner sig ute i rymden på ett rymdskepp. Inte alls. Rymdskeppets interiörer känns som mitt gamla testlabb på Ericsson när jag gjorde x-jobb där. Fast byt ut riktiga väggar mot pappkartonger i en studio.

Jag tyckte scenografin var rätt och slätt undermålig. Och då har jag inte ens nämnt de nästan skrattretande sekvenserna med skeppet sett utifrån. Det kändes som nån gymnasieelev suttit i slutet av 90-talet med nån beta-version av världens första animationsprogram och gjort de visuella effekterna.

Historien är förvirrad och olinjärt berättad. När jag nu kollar upp min text om White Material så beskriver jag den filmen på ungefär samma sätt. Så här skriver jag:

”Det här är nästan en konstfilm. Den är fragmentariskt berättad och dessutom inte i rätt tidsordning. Det förekommer även vissa nästan surrealistiska sekvenser. Huppert är tunn, bräcklig, envis när hon gör allt för att rädda och vara kvar vid sin kaffeplantage. Stämningen är subtilt obehaglig. Otäckt våld hänger i luften. Inte mycket, men en del, av det våldet visas. Huppert är en osannolik figur i det afrikanska landskapet i sina ljusa klänningar, vita ansikte, röda hår och läppstift. Men hon är alltså vrångt envis, på gränsen till dåraktig.”

Det är lustigt. Byt ut Huppert mot Binoche och ”sin kaffeplantage” mot ”sina experiment” så har du ju en beskrivning av handlingen och känslan i High Life. Men i White Material så föll alltså bitarna på plats. Jag undrar om det har att göra science fiction-genren? Om det flummas för mycket så faller liksom vetenskaps-delen i den vetenskapliga fiktionen. Fast flummet i Annihilation funkade ju klockrent!

Jag känner inte för nån av huvudpersonerna i High Life – förutom bebisen i början kanske. Ingen av skådisarna gör nåt dåligt jobb. De är t.o.m. riktigt bra, men historien och hur rollfigurerna framställs gör att jag känner mig noll indragen i det som händer.

Nej, ta och titta på Aniara istället, en film med en fjärdedels budget jämfört med High Life men där jag hela tiden kände att jag var ute i den stora svarta rymden… på en Finlands-färja. Nej, men allvarligt, de visuella effekterna i Aniara är flera klasser bättre och funkade klockrent, vilket tyvärr inte var fallet med High Life.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioHigh Life har biopremiär nu på fredag men jag kan nog inte rekommendera ett biobesök. Fast det verkar i och för sig som att jag är i minoritet som inte låter mig trollbindas av flummet i rymden. Som alltid så är det ju bäst att bilda sig sin egen uppfattning.

Fler tankar om High Life (a.k.a. White Fluids) får du från Fiffi i SoF-podden.

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

La possibilité d’une île (2008)

6 september, 2019 Lämna en kommentar

Under Malmö Filmdagar som gick av stapeln häromveckan såg jag Claire Denis nya film High Life (recension kommer senare i september). När jag skrev min text om High Life kom jag att tänka på en annan fransk ”fin” sf-film, nämligen La possibilité d’une île som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2008.

Innan visningen av Michel Houellebecqs filmatisering av sin roman (Refug som den heter på svenska) var mina förväntningar inte direkt på topp. Jag förväntade mig en skum pretto-film som försökte säga säga nåt om nåt men som inte skulle lyckas pga att den är för otillgänglig. Filmen utspelas dels i närtid och dels långt in i framtiden efter en apokalyps där människan har gått under. I den nära framtiden har man börjat experimentera med kloning och att lagra det mentala innehållet av en människas hjärna i en dator för att sen överföra det till en klon. I handlingen efter apokalypsen träffar vi en klon som är en fysisk (och mental?) kopia av Daniel, som vi möter i närtidshandlingen. Där är Daniel sonen (så förstod jag det i alla fall?) till en sektledare som jobbar för att förverkliga kloning och dessutom anser att människan härstammar från rymdvarelser.

Mmm, jaha, det var faktiskt aningen bättre än väntat, t ex med tanke på att den bara har fått 4.7 i betyg på IMDb (min kommentar: nu är betyget 3.7). Fast det brukar oftast vara de höga betygen som ljuger på IMDb; de riktigt låga brukar man kunna lita på. Men bra är filmen inte. Det är för torrt och tråkigt. Den låga budgeten (jag förmodar att de hade en låg budget) lyser igenom. Eller så ville inte Houellebecq göra nåt maffigt, helt enkelt. Miljöerna är dock bitvis riktigt coola, speciellt naturscenerier och apokalypsmiljöerna i framtiden. Men handlingen segar sig fram. Filmen försöker tala till hjärnan och det funkar nästan aldrig med film (det kan funka när man läser, men på film så måste känslan finnas där). Temat – kloning, vad är en människa, etc? – är intressant men jag behöver nåt mer som lyfter det hela över ett filosofiskt magasin på tv. Inte godkänt men en stark tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Riktigt störande (förmodligen bara för mig, haha) var att nånting inte var ordentligt upplinjerat i projektorn vilket resulterade i att ett smalt parti högst upp på duken visade den nedersta delen av filmen. Ungefär som när bilden rullar på en tv när nåt är fel med synken. Man ser en skarv och sen nästa bildruta. Fast här var det statisk då det givetvis inte rullade. Nån biografmaskinist kan säkert förklara vad som var fel. Störande i vilket fall.

Arkiverad under Drama, Film, Recension, Science fiction, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , ,

The Wandering Earth (2019)

14 augusti, 2019 2 kommentarer

Kinesisk science fiction! Det är inte varje dag man ser, men nu har det hänt. The Wandering Earth gjorde dundersuccé hemma i Kina när den hade premiär. Under en tid var den den t.o.m. den tredje mest inkomstbringande filmen världen över under 2019. Kineserna gick till tydligen man ur huse för att se den. I skrivande stund har den sjunkit till plats sju men det är inte fy skam.

I resten av världen dök den direkt upp på Netflix utan nån vidare marknadsföring, i alla fall inte vad jag märkte av. Men Netflix har väl gjort sig kända för att smyga in filmer utan nåt vidare pompa och ståt.

Konceptet, som är hämtat från en kortroman med samma namn, gillade jag. Det kändes totalt over the top på ett spännande vis.

Året är 2067 och solen håller på att bli en röd jätte som kommer sluka jorden inom kort. Hmm, solen blir en röd jätte redan 2067 alltså? Jag trodde det skulle ta typ 5 miljarder år? Jag kan inte minnas att det gavs nån förklaring till detta i filmen men det måste man väl ha gjort. Det lustiga, och möjligen kopplat till att det är en kinesisk film, är att filmen handlar väldigt mycket om ett skenande klimat men ändå nämns inte växthuseffekten. Nej, felet är enbart solens då det lysande klotet ju har fått för sig att expandera i förtid.

Lösningen på problemet? Jo, att bygga en mängd gigantiska raketmotorer runt om på jorden som ska användas för att föra ut jorden från sin omloppsbana och sen vidare till Alfa Centauri-systemet 4.37 ljusår bort. Jo, men då så!

Oj, vad dåligt det här var. Det var ju synd, men kanske väntat. Även om jag nu läser på Wikipedia att forskare faktiskt leker med lösningar om att flytta jorden längre ifrån solen om några miljarder år (eftersom solens strålningsenergi ökar allt eftersom) så kändes det här ändå alltför överdrivet och totalt osannolikt, speciellt eftersom det utspelar sig redan 2067.

Jag brukar gilla postapokalyps, dystopi och övergivna miljöer men här är det alltså så överdrivet att det inte funkar alls. Dessutom framställs allt med en supertrist cgi som gav en iskall, ytlig känsla.

När det inte är tråkig cgi så är det trams i form av ruggigt jobbig och lökig humor. Filmen är en tråkig blandning av 2012, The Day After Tomorrow och Gravity kryddat med den värsta formen av asiatisk humor. Pajaserier och dålig fars. Lägg även till en sirapsmässig sentimentalitet.

Filmen avslutas med en fem minuter lång hyllning av både filmen och Kina som land. Ren propaganda men framförallt lökigt och tråkigt. Peter Berg hade varit stolt. I filmen samarbetar Kina med många av världens länder som Frankrike, Kanada och givetvis Ryssland. USA nämns överhuvudtaget inte förutom i form av en amerikansk flagga när nåt dåligt händer.

Om ni vill se en välgjord propagandafilm så rekommenderar jag istället Pansarkryssaren Potemkin. Där hittar man lika mycket, om inte mer, propaganda men att den är från 1925 gör det lättare att se förbi detta och istället se det skickliga hantverket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 1, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →