The Climb (2019)

Ibland (läs: ofta) är det rätt svårt att skriva nåt vettigt om en film. Det svåraste är när man inte har en stark åsikt om filmen i fråga. Om jag hatar eller älskar den så brukar det ofta finnas massor att säga. The Climb var en film som jag varken hatade eller älskade och därmed jobbar den lite i uppförsbacke redan från början, i alla fall när det gäller att hitta på smarta saker att skriva om den.

The Climb handlar om två snubbar, Mike och Kyle, och deras snåriga relation till varandra och till kvinnorna i deras liv. Carl nämnde nån gång efter visningen att filmen ursprungligen bygger på en kortfilm med titeln The Climb, och om jag inte är helt ute och cyklar så förmodar jag att den kortfilmen i princip var den första scenen i filmen då Mike och Kyle cyklar och snackar upp för en backe under en semester på sadeln i Frankrike.

Den här första scenen gillade jag. Ja, faktum är att jag gillade en hel del scener i filmen när jag tänker efter. Jag gillade dem rent visuellt och tekniskt. The Climb är uppbyggd av ett antal namngivna episoder där de flesta består av en enda lååååång tagning, helt utan klipp. Det är imponerande gjort. Inte lika imponerande som i Victoria men ändå.

Problemet var att jag inte kände nånting alls för varken Mike eller Kyle. Eller nån annan i filmen. Jag vet inte om det beror på att filmen försöker vara för quirky eller om det är nån form av mumblecore-stil som inte lirar oss mig. Apropå mumblecore så var det ganska ofta jag inte hörde vad som sas i filmen (som var otextad). Speciellt gällde det Mike som liksom viskade fram sina repliker. Jag tyckte inte heller skådespelarinsatserna nådde några större höjder. Filmer där skådespelarna har samma namn som rollfigurerna gör mig alltid lite misstänksam. Liksom: spelar de bara sig själva?

The Climb imponerade på mig rent tekniskt, fotot tänker jag på främst, men lämnade mig helt oberörd när det gäller själva berättelsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Climb var en av de filmer som vi såg på den stora filmspanardagen under festivalen och här hittar ni fler åsikter om filmen:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Letterboxd-Carl

Deerskin (2019)

Quentin Taran… eh Dupieux kommer nog aldrig göra mig besviken. Nu har jag inte sett speciellt många av hans surrealistiska pärlor men de jag har sett, Reality och Au poste!, har funkat bra. Jag upptäckte nu att jag missat att skriva om Au poste!! Aj då, det var ju en miss.

Deerskin är den senaste i raden av hans filmer som visas på Stockholm Filmfestival. Om man jämför med både Reality och Au poste! så är det en ovanligt normal film eftersom det som händer i filmen rent logiskt kan hända även i vår verklighet. I framförallt Reality så går Dupieux full Lost Highway genom att bita sig själv i svansen i form av en film i en film i en film…

Det som händer i Deerskin skulle faktiskt kunna hända rent praktiskt. Sen att det inte skulle kunna hända ändå, det är en annan sak. Dupieux har som vanligt byggt upp en egen verklighet där personer beter sig udda.

Huvudperson är Georges (Jean Dujardin från The Artist) som är besatt av först en hjortskinnjacka och sen alla andra klädesplagg gjorda av hjortskinn. Dessutom vill han (eller egentligen hans nya jacka av hjortskinn) bli den enda i världen som har jacka. Det ska alltså finnas endast en jacka i hela världen och den ska Georges bära själv. Ingen annan får ha jacka.

Georges är på flykt undan sitt eget liv och filmen kanske kan betraktas som en sorts absurd tragedi. I en liten by träffar han servitrisen Denise, spelad av Adèle Haenel som jag kände igen från bröderna Dardennes Den okända flickan. Tillsammans börjar de spela in en film. Georges filmar och Denise klipper.

Nej, Dupieux gjorde mig inte besviken den här gången heller. Det finns nåt väldigt lockande över hans stil. Man vet aldrig vad som väntar i filmerna – och det är en skön känsla. Inget hänger ihop men samtidigt gör det just det. Dupieux gör inte heller speciellt långa filmer. Nej, det handlar om tätpackade filmer på runt 90 minuter. Det kan jag uppskatta, speciellt när man sitter i salong 2 på Sture i bastuvärme, ingen luft och noll benutrymme.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Deerskin var en av de filmer som vi såg på den stora filmspanardagen under festivalen och här hittar ni fler åsikter om filmen:

Fripps filmrevyer
Fiffi pratar om den i SoF-podden
Letterboxd-Carl

Color Out of Space (2019)

Jag kunde inte motstå frestelsen att ta med Color Out of Space i mitt program under filmfestivalen. Varningsklockorna borde dock ha ringt med tanke på att regissören bakom denna film heter Richard Stanley och är orsaken till ett gammalt blogginlägg med titeln Stanleys sugiga Super 8-sopor. Men Nicolas Cage lockade (givetvis!) och jag trodde (lurade mig själv att tro) på en ny Mandy.

Behållningen med filmen är den toköverspelande Cage. Som man säger på engelska: he makes choices. Oavsett om det är bra eller dåliga skådespelarval Cage gör så är det underhållande att se på. I fallet Color Out of Space, underhållande uselt.

Jag undrar om Richard Stanley har alla hästar (eller alpackor) hemma och jag undrar dessutom hur han får fortsätta göra film. I det här fallet är det bl a Elijah Woods produktionsbolag SpectreVision som av nån outgrundlig anledning bidragit med kosing.

Första halvan av Color Out of Space är inte skrattretande dålig. Put that on the poster! Jag var hyfsat intresserad av vad som hände. Handling, skådespeleri och repliker var fortfarande inte totalt under isen. Men bra var det förstås inte. Jag tycker filmen misslyckas totalt med sitt världsbyggande. Inget känns på riktigt. Det är för få personer med, för få platser. Det är för flummigt. Inget hänger ihop.

Sen när vansinnet brakar loss mot slutet så når alltså filmen skrattretande dåliga nivåer. När jag efteråt skulle beskriva filmen för Carl sa jag ”som om Annihilation hade gjorts av sjuåringar”. Ja, det är väl en ganska bra beskrivning.

När jag kollar lite noggrannare på Stanleys filmografi ser jag att han inte, förutom några dokumentärer, gjort en enda långfilm sen 1992. Han skulle regissera The Island of Dr. Moreau 1996 men blev sparkad efter några dagar. Så, nej, Stanley har nog inte fortsatt att få göra film. Angående produktionsbolaget SpectreVision ser jag att en av deras tidigare filmer är Mandy och då känns deras stöd till denna flummiga film med en överspelande Cage plötsligt fullt rimligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Uppdatering: senare under festivalen såg Carl filmen och tydligen gillar han filmer gjorda av sjuåringar…

Och nu har även Rörliga bilder och trycka ord-Sofia sett mestervärket.

The Evil Dead (1981)

Mitt under brinnande Stockholm Filmfestival sticker jag emellan med en gammal preblogg-text om en i raden av amerikanska skräckklassiker från 70- och 80-talet. För några dagar sen handlade det om Halloween. Den här gången är det Sam Raimis The Evil Dead som är i fokus och min text om den skrevs i augusti 2004.

Då har jag sett ytterligare en av de filmer som finns på min lista över skräckklassiker. Jag har bara Hellraiser kvar nu (min kommentar: och den har jag ju sett vid det här laget). Denna gång var det alltså The Evil Dead som skulle bockas av. Vi har ett klassiskt scenario: ett gäng 20-nånting-åringar åker till en stuga på landet och råkar ut för elaka tingestar därute i skogen. Denna gång väcker man döda andar till liv genom att läsa i de dödas bok samt spela upp en tillhörande bandinspelning.

Denna film började lovande. Jag tyckte inledningen där kameran svepte över dammen som det bubblade om, samtidigt som man klippte in scener från kidsen i bilen på väg till stugan, var bra gjord. Efter denna lilla prolog där en krasch med en lastbil undveks med nöd och näppe började filmen på riktigt och då blev det genast sämre. Skådisarna är dåliga och handling och dialog är inte bra. I välgjorda (skräck)filmer kan man njuta av just skådisar, dialog och handling när det inte är så mycket action eller skräck. Det blir som en uppbyggnad inför det som ska hända. Här finns ingen sån känsla. Sen plötsligt, helt utan förvarning, övergår filmen till en splatterfilm när de onda andarna tar över person efter person. Det var tur att det hände nåt, för det blev lite roligt i alla fall när detta kom igång. Men det blir aldrig läskigt, spännande eller roligt nog för att ge ett godkänt betyg. Slutsatsen är att detta är en sån film som jag inte riktigt förstår fascinationen över. Betyget blir 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Ja, ja, jag vet vad ni kommer säga: jag borde se tvåan och trean eftersom de är bättre!

Marriage Story (2019)

Första filmen ut på Stockholm Filmfestival – och det blev succé direkt!

Innan visningen av Marriage Story kollade jag upp hur lång filmen var. 136 minuter! Ska det verkligen vara nödvändigt? Varför är så många filmer så långa nuförtiden? Eller har de alltid varit det? Jag gillar små pärlor som berättar det som ska berättas på 90 minuter. Tajt liksom. Jag hade på känn att filmen skulle kännas för lång.

Jag hade fel. Jag kom direkt in i filmen och fick den där sköna känslan av att vara i en film som var en skådespelarnas film. En filmfilm. Det är så skönt att då och då se en film helt utan, i alla fall synbara, specialeffekter, greenscreens och cgi-monster. Här handlar det istället om foto, musik, dialog och det är fokus på rollfigurerna och hur de tänker och tycker. C-i-n-e-m-a som Martin Scorsese skulle uttrycka det.

Kylo Ren och Black Widow spelar huvudrollerna som Charlie och Nicole i det här skilsmässodramat. En mer korrekt titel kanske kan vara Divorce Story, men, nej, det låter ju inte riktigt lika trevligt.

Marriage Story är en tydlig homage till Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap. Ja, homage kanske är att ta i men den innehåller i alla fall en tydlig blinkning. Det flimrar förbi en tidningsartikel där Charlie och Nicole berättar om sina liv under rubriken Scenes from a Marriage. Om man har sett Bergmans tv-serie, vilket jag gjorde i somras som en del av mitt Bergman-projekt, så vet man att den inleds med att det görs ett ”hemma hos”-reportage hos Johan och Marianne.

En skillnad jämfört med Scener ur ett äktenskap är att Marriage Story inleds med att paret ska skiljas. Det sker i princip direkt. Jag blev tagen på sängen och undrade vad resten av filmen skulle ta vägen. Att ta del av en skilsmässa kändes kanske inte som världens roligaste torsdagskväll.

Jag hade återigen fel. Visst, Marriage Story är bitvis jobbig och innehåller personer som är självcentrerade och beter sig illa mot varandra trots att de kanske försöker att inte göra det. Och så finns det även en del personer som beter sig illa och faktiskt vill göra det för att tjäna pengar… *host*skilsmässoadvokater*host*. Påminn mig om att inte gifta mig och sen skilja mig i Los Angeles. MEN filmen innehåller även värme, mänsklighet och humor (ibland dråplig, ibland svart) som fick mig att skratta flera gånger.

Förutom Scarlett och Adam hittar vi en del guldkorn bland birollerna. Ta bara Laura Dern som powerhouse bitch i form av just en sån där skilsmässoadvokat som du inte vill ha på andra sidan bordet i konferensrummet på tolfte våningen.

Ray Liotta! Ray Liotta är helt oigenkännlig. Jag tänkte att ”hmmm, det där ser ut som Ray Liotta” men det är ju inte Ray Liotta, eller hur? Jag fick samma känsla som när jag såg Jakob Eklund i En komikers uppväxt. Jo, det var alltså Ray Liotta och han var riktigt bra som motståndare/medspelare till Dern. Gamle Alan Alda är också med på ett hörn som en snällare advokat och bidrar med lite mänsklighet bland all cynism. Det var dock lite sorgligt att se skakningarna som en följd av hans Parkinsons.

Mot slutet av filmen satt jag mest och njöt och fick tårar i ögonen när Driver gjorde en sånginsats samt läste ett brev högt för sin son. Förutom Scener ur ett äktenskap går mina tankar även till filmer som Kramer vs. Kramer och Blue Valentine. För egen del tycker jag dock Marriage Story slår dessa filmer på fingrarna eftersom det här finns insprängt en hel del humor mitt i allt det bittra och bitterljuva. Ja, det slutar givetvis bitterljuvt som det ska.

Jag tycker detta är Noah Baumbachs bästa film tillsammans med The Squid and the Whale av de jag har sett. Jag tror bestämt jag får kolla in flera av hans filmer då missat en hel del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Parasite (2019)

Jag vet inte hur det gick till men jag höll på att missa Bong Joon-hos senaste film, den allmänt hyllade Parasite, under årets Malmö Filmdagar som gick av stapeln i slutet augusti. Om jag minns rätt så räddades jag av Carl som lyfte den som nåt man bör se i programmet. Jag hade sett titeln Parasite men helt missat att det var Bong som låg bakom.

Bong Joon-ho har under ett flertal år gjort en hel del personliga favoriter som t ex Memories of Murder, The Host, Snowpiercer och Okja. En återkommande Bong-skådis och favorit är Song ”Babyface” Kang-ho och han är med även i Parasite. Så det var upplagt för en trevlig visning i salong 1 på Filmstaden i Malmö.

Så, levererade filmen är frågan? Mitt spontana Twitter-omdöme efter visningen skvallrade om att svaret var JA:

”Wow. Film nummer 7: Bong Joon-hos PARASITE var ju inte en besvikelse. Jag kände direkt att jag var i en skicklig regissörs trygga händer. Filmen kändes som en sorts version av Jordan Peeles Us fast klart bättre.”

Ja, jag håller med mig själv. Parasite är mycket bra och kan mycket väl jämföras med Us. Hantverksmässigt är det rent guld och det känns att det är en filmfilm det handlar om.

Song Kang-ho (lite mindre babyfejsig än vanligt; han kanske börjar bli gammal?) spelar pappan i en fattig familj, familjen Kim, som livnär sig på diverse småjobb men även ganska intrikata heister. Deras nya mål är den rika familjen Park som bor i en fancy arkitektvilla på höjderna ovanför staden, långt ifrån Kims trånga och sunkiga källarlägenhet. Sonen Kim inleder infiltrationen genom att bli personlig engelsklärare åt dotter Park. Snart har även resten av familjen Kim jobb i hushållet Park.

Det jag gillade mest med hela filmen var de välskrivna heistdelarna. Just hur Kim en efter en lyckas få anställning hos Park genom att få den nuvarande chauffören och hushållerskan sparkade. Manuset är verkligen tajt när det gäller just de här delarna. Lite som kugghjul som välsmorda hakar i varandra. Jag satt och njöt.

En lång bit in i filmen har vi fortfarande inte sett nåt våld alls. Nej, det är en ganska mysig dramakomedi om än med en del vrickade inslag. Mot slutet blir det dock ändring på det, minst sagt. Innan våldet drar igång har vi introducerats till en twist, en twist som kanske inte funkade fullt ut för mig. Det kändes för osannolikt. Å andra sidan passade det in ihop resten av filmens ton, en oförutsägbar ton som gav mig en känsla av en annan värld.

Min favoritscen och samtidigt den jobbigaste scenen under filmen utspelar sig på en soffa och under ett bord. Ni som sett filmen vet vilken scen jag tänker på. Nästan Ruben Östlund-skämskudde-varning där.

Så kommer vi då till våldet. Det var kanske här som filmen lite lite lite tappade mig. I alla fall en aning. Pappa Kims reaktion på att pappa Park rynkade på näsan kändes, återigen, för osannolik. Efter den här våldsorgien så kände jag att filmen egentligen var slut men den fortsatte kanske tio minuter till i form av en epilog som kändes onödig.

Parasite är en film om Klasskampen med stort K om ni inte fattat det. Det är samma tema som vi hittar i både Joker (mästerverk!) och Us (halvdan), två andra filmer från 2019. Kanske är just detta ett vanligt förekommande tema detta filmår? Men ska jag vara ärlig så var det knappt nåt jag tänkte på under filmtitten. Jag hade nog med att följa med i själva handlingen och njuta av det visuella och känslan överlag. Det är mer i efterhand som just detta har poppat upp i mitt huvud då jag har lyssnat på diverse podcaster om filmen.

Slutligen: det här är ju en sydkoreansk film och då ställer sig vän av ordning (dvs jag själv) frågan: regnar det? Svaret är ett störtskurande JA!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nu går bloggen in i Stockholm Filmfestival-läge eftersom höstens filmfest drar igång just idag, och därav en ny header i form av The Lighthouse. Bong Joon-hos Parasite visas tre gånger under festivalens sista helg men just nu är alla visningar slutsålda, så jag är glad att jag såg den redan i Malmö.

Halloween (1978)

För ett antal år sen kollade jag igenom de klassiska amerikanska skräckfilmerna A Nightmare on Elm Street (ettan och trean), Halloween, Friday the 13thThe Evil Dead, Hellraiser, The Texas Chain Saw Massacre och Romeros första zombietrilogi. I dessa allhelgonatider så passar det väl att skicka upp min preblogg-text om just Halloween som skrevs i februari 2004.

John Carpenters klassiska skräckis med Jamie Lee Curtis i huvudrollen (som barnvakternas barnvakt) tar sin början 1963 då en sex år gammal Michael Myers hugger ihjäl sin syster. 15 år senare rymmer han från den anstalt där han suttit inspärrad. Myers läkare doktor Loomis (Donald Pleasence) tror att han är på väg hem till sin gamla hemstad Haddonfield för att sprida skräck. Han har inte fel. (Min kommentar: Muahahaha.)

Jag gillade verkligen början av filmen, och då den är en fyra. Carpenters egenhändigt komponerade musik satte rätt stämning direkt och prologen med en lång tagning sedd från Michaels sexåriga ögon på väg till sin syster med en kniv är verkligen skickligt gjord. En mycket bra s.k. point of view-tagning, av samma kaliber som inledningen i Strange Days t ex. Även början av den del av filmen som utspelas 1978 var bra: när Michael börjar visa sig för Jamie Lee och doktor Loomis kommer till Haddonfield.

Det kanske hörs att det kommer ett ”men” också, och det kommer här. Men – sen tycker jag filmen tappar ganska mycket. Det blir för mycket upprepningar. Michael står där med sin mask, Jamie Lee ser det. Jamie Lee tittar igen och då är han borta. Tredje gången så är det liksom inte spännande längre. Under sista delen av filmen tyckte jag att spänningen var helt borta. Det händer liksom inget. Ibland behöver det inte hända så mycket men det kan ändå vara en kuslig stämning. Inte så här tyckte jag. En filmnörddetalj är att Jamie Lee och barnen hon vaktar sitter och kollar på sci-fi-filmen Forbidden Planet (1956) med Leslie Nielsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Andromeda Strain (1971)

För några dagar sen skrev jag lite kort om Daniel Espinosas rymdskräckis Life och drog paralleller till 70-talsfilmen The Andromeda Strain (eller Hotet som den svenska titeln lyder). Min sparsmakade preblogg-text om filmen skrevs i juni 2003.

Hotet är en lite halvdålig svenska översättning måste jag säga. Men filmen i sig är mycket bra. En satellit störtar i ett litet samhälle i öknen i USA. När den ska hämtas upptäcks att hela befolkningen har dött, förutom ett spädbarn och ett fyllo. En grupp forskare kallas in och samlas i en topphemlig och toppmodern anläggning under jorden för att ta reda på vad som har hänt. Har satelliten fört med sig nån smitta från rymden?

Det här är verkligen en seriös och snustorr thriller där man helt enkelt får se forskarna med olika metoder försöka hitta smittokällan. Just därför är den bra och faktiskt rejält spännande. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
Efter ungefär halva filmen insåg jag att jag hade sett den tidigare. Men jag mindes bara en sekvens egentligen. Det var när de upptäckte den lilla stenen i satelliten och speciellt när den plötsligt pulserar och växer. Bra, speciellt eftersom forskarna först missade det och jag skrek till: Titta, den rörde på sig för fan!
</spoiler>

Man kan fråga sig om inte Ingmar Bergman och Sven Nykvist hämtade inspiration från The Andromeda Strain när de gjorde Viskningar och rop

Under the Shadow (2016)

Under the Shadow är en film som via skräckfilmsgenren skildrar situationen för många kvinnor i Iran. Den är proppfull med symbolisk skräck och även verklig skräck då den utspelar sig under Iran-Irak-kriget på 80-talet.

Shideh (Narges Rashidi) och hennes man bor i Teheran tillsammans med dottern Dorsa. När mannen drar ut i kriget stannar Shideh kvar i staden med dottern alltmedan Iraks robotattacker intensifieras. En oexploderad robot träffar deras hus, och Shideh (eller om det var Dorsa) misstänker att den förde med sig nåt… annat, en s.k. djinn. Muahaha.

Shideh är en modern kvinna som studerar till läkare (tills hon blir förbjuden att göra det), gympar till Jane Fonda-videor (i hemlighet) och lyssnar på Yazoo (yay!). Det gnabbas inom familjen, som i vilken familj som helst. Det är bara det att det är lite andra förutsättningar här jämfört med hur det är i Solsidan. Shidehs man tycker kanske Shideh är lite fööör modern och därmed jobbig (eller snarare att det skapar jobbiga situationer). Jag kom att tänka på den briljanta Nader och Simin – en separation, en film som i grunden kanske berättar samma historia men är ett rent drama.

Jag kom även att tänka på en film som Hidden Figures. Det kan vara små detaljer i vardagen som gör att en person känner sig nedtryckt. I Iran, i alla fall på 80-talet, får man inte ha videoband t ex. Det kan tyckas som en småsak men det är ju en form av bisarrt förtryck. Kvinnor får inte köra bil. Kvinnor ute på stan måste ha slöja för att dölja sitt hår. Det är ju lika galet som slöjförbjud.

En sak jag insåg under titten är att jag älskar att lyssna på persiska; det är ett vackert språk. Mjukt och poetiskt. Det flyter liksom som en lugn flod. Jag har haft ett antal jobbkollegor från Iran och de pratar svenska med en skön brytning som ger samma känsla.

Tillbaka till slöjan. Under en sekvens i filmen får Shideh panik och rusar ut ur huset ut på gatan. I all hast glömmer hon slöjan, blir ertappad och riskerar därför prygling. Hon blir utskälld av en domare för sitt allvarliga brott. Shidehs blick på mannen säger allt. Irakiska bomber faller tätt men jag har ingen slöja. Det gäller att prioritera rätt. Senare i filmen tittar Shideh på sig själv i spegeln med sin slöja och hon känner inte igen sig själv. ”Vem är det?” frågar hon sig själv. En främling i spegeln. Hon känner att hennes egen identitet förminskas.

Filmen är fylld med symbolik, möjligen övertydlig symbolik, om kvinnans roll i Iran. Bl a vandrar Shideh i varm och kladdig asfalt, som i kvicksand, och kan inte ta sig framåt. Men till slut bryter hon sig loss, hoppar in i bilen och kör rätt igenom garagedörren i sin flykt bort från det hemsökta huset. Krasch!

Under the Shadow var för övrigt det brittiska bidraget till Oscar för bästa utländska film 2016 och den går lämpligt nog att se på Netflix. Jag tyckte kombinationen av drama, samhällskritik, skräck – bl a en riktigt effektiv hoppscen – fungerade utmärkt, så om du är vilse bland alla filmer på Netflix så är detta ett tips.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Passion of the Christ (2004)

Jag råkade ramla på en gammal preblogg-text om The Passion of the Christ som jag skrev när jag hängde på ett numera avsomnat filmforum. I texten, som skrevs i april 2004, dyker jag relativt djupt i ner handlingen och jämför med hur det var skrivet i bibeln. När jag nu kollar igenom forumtråden om filmen så ser jag att diskussionerna var relativt heta; därav min analyserande text om huruvida filmen var antisemitisk eller ej.

Jag ska erkänna att jag gillar filmer med bibliska teman. Som Lestat (min kommentar: en gammal filmforumkompis (VIF) som avskydde kristendomen, Jesus och Mel Gibson) har nämnt tidigare så är ju bibeln rena fantasyn och fantasy gillar jag. Den senaste ”bibliska” film jag såg var den mäktiga Ben Hur som jag gillade mycket. I Ben Hur är inte Jesus med mycket alls men han spelar ändå en mycket viktigt roll och filmens fullständiga titel är faktiskt Ben Hur – A Tale of the Christ. Ok, åter till Cold Mount.. eh, The Passion of the Christ. Efter att ha läst igenom slutet av de fyra evangeliumen kan jag bara konstatera att filmen återger händelseförloppet på samma sätt som i bibeln. Det verkar som om det mesta är taget från Lukasevangeliet men vissa saker kommer från de andra snubbarna (Matteus, Markus och Johannes). Exempelvis så säger Jesus innan han dör ”Det är fullbordat” i filmen. I bibeln är det bara Johannes som har med detta medan en karaktär som Herodes bara nämns av Lukas (åtminstone i samband med att Jesus grips och förhörs). Så rent teoretiskt kan jag inte klaga på att regissören och manusförfattaren Mel Gibson återgivit nån påhittad version. T ex så är det ju fariséerna (översteprästerna) som vill korsfästa Jesus. Fariséerna var en ”sekt” inom judendomen som var renläriga och dessutom förmodligen rädda att förlora sin makt om det nu visade sig att Jesus verkligen var Messias. De kan alltså inte ses som representanter för judarna. De fick visserligen med sig folkmassan av ”vanliga” judar men detta kan ses som nån form av masspsykos. Idag dömer vi ju inte ut tyskar som ett ondskefullt folk även om det gick som det gick i 30-talets Tyskland. Sen var ju faktiskt Jesus jude själv. Och en annan sak som jag funderat på är att Jesus död (och senare återuppståndelsen) faktiskt är grunden för kristendomen (Jesus tog på sig allas synder osv). Så kristna idag ska väl snarare tacka dem som korsfäste Jesus, eller?

Vissa har klagat på att Pilatus framställs som ganska sympatisk. Nu är det i princip så han framställs i biblen också så då får klagarna klaga även på bibeln. Nu kan man ju hävda att Gibson valt att vinkla det hela till Pilatus fördel och till judarnas nackdel men för mig stämde det ganska väl med vad som hände i bibeln. Det enda lustiga och lite märkliga som jag noterade var att Herodes framställdes som en fjollig bög och hela hans hov som ett gäng After Dark-aspiranter. Jag förstår inte riktigt vad det skulle vara bra för. Det kändes lite som om Gibson här försökte säga att allt som är annorlunda är farligt och fel. Det var ganska onödigt.

Ok, nu till det rent filmiska. Eftersom jag som sagt brukar gilla bibliska historier så kunde jag inte låta bli att till en viss grad gilla filmen. Den förmedlade en ödesmättad stämning och hade vissa starka scener. Jag tyckte början i Getsemane var bra gjord. Mörkt och stämningsfullt. Vissa har klagat på Djävulen men jag tyckte denna gestalt var bäst i hela filmen. Ok, Gibson har valt att göra Djävulen till en androgyn varelse, spelad av en kvinna med rakade ögonbryn. Filmkrönikan-Orvar kallar Gibsons Satan för en David Bowie-figur och han tyckte det kändes lite konstigt. Nja, jag vet inte. Gestaltningen av Herodes kändes märkligare. Djävulen var ändå lite småläskig som sig bör. Att använda arameiska (inte armeniska!), latin (och hebreiska?) var bra och gav en helt annan känsla. Sen ska tydligen romarna i Jerusalem vid den här tiden ha pratat grekiska har jag hört, men vad fan.

Till det negativa hör att man redan i början i Getsemane började tröttna på slow motion-scenerna. Att se Jesus bli gripen i Getsemane i slow motion, att se Jesus bli piskad i en kvart i slow motion, att se Jesus falla under kortets tyngd gång på gång på sin väg upp mot Golgata i slow motion, att se Jesus få spikarna inspikade i slow motion, etc, etc, blev för mycket. Sen krävs det nog för att bli helt gripen av filmen att man helt enkelt är kristen och har en relation till Jesus. För oss andra så är det för lite s.k. backstory, dvs en bakgrund till karaktärerna, i det här fallet Jesus och t ex Maria från Magdalena. Rent känslomässigt räcker det inte med några korta tillbakablickar från Jesus tidigare liv. Exempelvis så var det en tillbakablicksscen som tydligen visade när Jesus drev ut onda demoner ur Maria från Magdalena. Jaha, det fattade ju inte jag utan läste om det först efteråt. Så filmen kräver nog att man kan sin bibel innan man ser den. Jag måste också nämna att jag tyckte det var lite lustigt, och nästan malplacerat, att Gibson ett antal gånger använder rena skräckfilmseffekter, t ex i skildringen av Judas ångest efter att ha förrått Jesus eller när Djävulen, bärandes på en mutantbebis, gled förbi för att kolla in pryglingen av Jesus. Haha, ganska kul ändå. Nåväl, Gibsons spektakel räcker till godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Efter att jag sett filmen blev jag vid utgången ”överfallen” av personer som ville dela ut en broschyr vid namn ”Mannen som förändrade världen”. Me not like. Funderade på att ta en för Lestats räkning, men sket i det… 😉