The Diary of Ellen Rimbauer (2003)

18 december, 2020 2 kommentarer

The Diary of Ellen Rimbauer såg jag under en period när jag var besatt av allt som hade med Stephen King att göra (i viss men inte samma mån är jag det fortfarande). Jag läste allt, såg allt. The Diary of Ellen Rimbauer var en del av ett sorts försök att återupprepa vad The Blair Witch Project gjorde 1999. King själv skrev manus till en tv-serie, Rose Red, som föregicks av en fejkdokumentär (finns att se på YouTube för den nyfikne) om ”spöket” i den serien och tidigare hade det även givits även ut en bok med titeln The Diary of Ellen Rimbauer: My Life at Rose Red (som jag givetvis köpte). Det spekulerades på diverse forum om författaren Ridley Pearson i själva verket var King själv. Men, nej, Pearson är en riktig person och har även skrivit manus till tv-filmen The Diary of Ellen Rimbauer som gjordes i samma veva och min korta text om den skrevs i juli 2008.

Sämre än så här blir det nog inte. Det ska vara en läskig skräckis om ett ondskefullt hus där folk försvinner. Det är en tv-film av c-klass med fullständigt talanglösa skådisar och dessutom en sorts prequel till en redan usel tv-miniserie, Rose Red, som hade manus av Stephen King. King själv är oskyldig den här gången även om historien bygger på karaktärer han skapat. Jag har inte så mycket att säga (jag ber om ursäkt för det men filmen är inte värd bättre) förutom att man bör undvika att se smörjan. Det gäller även om man har väldigt tråkigt en regnig söndag i november. Risken är nämligen att man får det ännu tråkigare om man slår sig ner framför den här urvattnade skräckpekoralen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 1, Film, Mysterium, Recension, Skräck, TV Tagged with , , , , , , , , , ,

The Hidden (1987)

16 december, 2020 4 kommentarer

The Hidden känns som en ganska lökig och möjligen bortglömd 80-tals-thriller. Kyle MacLachlan är med! Det var hans tredje film efter att ha jobbat med David Lynch i kalkonen Dune och den hyllade Blue Velvet. Några år efter The Hidden återkom MacLachlan till Lynch i och med Twin Peaks. Min text om The Hidden skrevs i juni 2008.

Kyle MacLachlan spelar en något stel men smart FBI-agent på jakt efter en mystisk och brutal mördare som gäckar polisen i stan. Jag tror det var i Los Angeles som det hela utspelar sig. MacLachlan samarbetar med den mot FBI-agenter skeptiske kommissarien Tom Beck (Michael Nouri). 80-talskänslan är stark med biljakter, slitna polisstationer och munhuggande mellan poliser. Specialeffekterna är gjorda utan cgi – här är det riktiga modeller som gäller. Filmen är inget man tar på allvar direkt, men den är underhållande och det är gott så. Det känns som MacLachlan här fick en del inspiration för sin roll som Dale Cooper i Twin Peaks. Han är så där nördigt strikt på ungefär samma sätt som i Twin Peaks. Det blir godkänt till The Hidden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

To Have and Have Not (1944)

13 december, 2020 Lämna en kommentar

Denna söndag i det mörka och snöfattiga december skickar jag upp en gammal preblogg-text om en film som jag tror passar perfekt att se som en söndagsmatiné med kaffe och bullar. Min text om To Have and Have Not skrevs i juni 2004. Det här var för övrigt Lauren Bacalls debutfilm som spelades in när hon endast var 19. Ett år senare gifte hon sig med Bogart. Det går fort i hockey.

Demonregissören Howard Hawks filmatisering av Ernest Hemingways roman om Harry Morgan (Humphrey Bogart) som på den franska kolonin Martinique i Västindien hyr ut sin båt för fisketurister. Andra världskriget har brutit ut och snart får Morgan fast han egentligen inte vill blanda sig i frakta annat än turister. Dessutom stormar ”Slim”, spelad den levande legenden Lauren Bacall, in i hans liv.

Att ha och inte ha är en ganska mysig film med rätt rolig dialog och kul samspel mellan främst Bogart och Bacall. Det blir aldrig spännande på riktigt. Bogart har en lustig stil som man inte kan undvika att gilla. Han är verkligen cool. Jag tycker dock både Bogart och Bacall är bättre i The Big Sleep (1946) och som helhet är den filmen bättre också. Det är svårt att inte nämna Casablanca (1942) när man pratar om Att ha och inte ha. Det finns många likheter. Själv tycker jag Casablanca är två snäpp bättre. Den har en helt annan magi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Film, Krig, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , ,

The Missouri Breaks (1976)

11 december, 2020 2 kommentarer

The Missouri Breaks kallas det otillgängliga landområde som omger floden Missouri i norra Montana ganska nära dess källor. Här utspelar sig en western med samma namn från 1976 där vi hittar Jack Nicholson och Marlon Brando i huvudrollerna. I biroller ser vi även Randy Quaid och Harry Dean Stanton. Vilken rollbesättning! Ja, om man bortser från Randy Quaid kanske. Efter att ha sett honom som kusin Eddie i den första Vacation-filmen är han ingen favorit.

Nicholson spelar en boskapstjuv som efter att ha snott kossor från en mäktig ranchägare får en sorts prisjägare efter sig. Prisjägaren spelas av Marlon Brando som här gör en mycket märklig rolltolkning. Brando är en pajas, eller spelar i filmen en roll som en pajas. Lite oklart vad som gäller. Han är allt och inget, lite som Salvatore i Rosens namn. Brando har en mexikansk hatt ena studen, en kinesisk hatt den andra, och hans kläder är infödd amerikanska i stil i övrigt.

The Missouri Breaks påminner mig om andra westerns och även filmer som Heat eller Thief. Det handlar om att ta sig ur det kriminella livet, att slå sig ner, bilda familj, bli bonde kanske. Gänget med boskapstjuvar är trötta. Tiderna har förändrats. Lagen är starkare. Nu blir man fångad och hängd. Det är svårt att tjäna pengar på sin stulna boskap. Men vad ska man göra istället. Råna tåg kanske? Eller ännu hellre ska man kanske försöka börja på nytt som en ”simpel” jordbrukare.

Filmens känsla är buskis samtidigt som man har känslan av att i princip alla kommer att dö innan filmen är slut. Brando bidrar med till denna två(tre?)eggade känsla då han är en kombination av Clintan i en spaghetti-western, Anton Chigurh och Stefan & Krister. Och det konstiga är att det funkar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , ,

Hard Eight (1996)

9 december, 2020 Lämna en kommentar

Paul Thomas Anderson var länge min favoritregissör. Med filmer som Magnolia, Boogie Nights, There Will Be Blood och The Master kändes det som att han inte kunde göra nåt fel. Sen kom dock en rejäl dipp med Inherent Vice. 2017 kom han dock tillbaka starkt med Phantom Thread. Dessutom gjorde han den mysiga musikdokumentären Junun 2015. Min text om Paul Thomas Andersons debutfilm Hard Eight a.k.a. Sydney skrevs i december 2003.

Sydney (Philip Baker Hall) är en gammal spelveteran som tar sig an John (John C. Reilly) som försöker vinna pengar till sin mors begravning. De två blir vänner och lever som spelare i Reno. Där blir John kär i servitrisen/glädjeflickan Clementine (Gwyneth Paltrow) och saker och ting börjar gå fel igen för John.

P T Andersons film innan Boogie Nights har lite samma känsla som Magnolia även om den har långt till det mästerverkets klass. Den är långsam på ett skönt sätt. Sydney är en karaktär som man inte riktigt kommer underfund med. Vad håller han på med egentligen, och varför? I början förstår man inte riktigt vart filmen leder men den tar en ganska oväntat vändning efter ett tag. Philip Seymour Hoffman gör en härlig cameo som tärningsspelare med hockeyfrilla. 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Point Blank (1967)

6 december, 2020 2 kommentarer

Under mitt Överleva i vildmarken-tema såg jag western-rullen Death Hunt där man hittar Lee Marvin i en av huvudrollerna och Angie Dickinson i en roll som borde ha varit större. Den filmen återförenade de båda skådisarna som redan 1967 var med i thrillern Point Blank som regisserades av John Boorman som senare kom att göra favoritfilmen Deliverance. Min text om Point Blank skrevs i december 2003.

Lee Marvin blir lurad av sin kompis Reese och hamnar i fängelse. När han släpps fri är det hämnd som gäller och framförallt att få igen pengarna som han förlorade.

Point Blank är en lite lustig film där Marvin spelar en tystlåten obeveklig snubbe som bara har hämnd i sinnet. Han går fram som en ångvält utan att för den skull döda folk till höger och vänster. Angie Dickinson var en trevlig bekantskap. Synd att hon inte blev ett större namn (min kommentar: hon blev alltså inte det?).

Filmen består av en rätlinjig handling men med tillbakablickar då och då inkastade som korta sekvenser. Det är nästan åt det surrealistiska hållet ibland, vilket inte kändes helt naturligt (min kommentar: jag antar att jag tyckte att det skar sig med resten av filmens handling och stil i övrigt?). Regissören Boorman gjorde några år senare mästerverket Deliverance. Point Blank är sevärd men den känns lite asocial på nåt sätt, precis som Marvins rollfigur. 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
Är det nån annan som sett den som la märke till den rätt dåliga effekten när kompisen Reese föll från hustaket ner på gatan? Det såg rätt så b ut. (Min kommentar: här antar att jag syftar på en sån där lealös docka till synes utan leder.)
</spoiler>

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Allegro (2005)

4 december, 2020 Lämna en kommentar

I onsdags handlade det om det danska mysteriedramat Reconstruction som jag såg på Göteborgs Filmfestival 2004. På Stockholm Filmfestival 2005 så kryssade jag ytterligare en film av samma regissör, nämligen Allegro.

På Göteborgs Filmfestival 2004 såg jag den danske regissören Christoffer Boes film Reconstruction. Nu slumpade det sig så att jag som sista film på Stockholm Filmfestival såg hans nya film Allegro. De båda filmerna har ganska mycket gemensamt. De utspelas i mystiska miljöer där tid och rum verkar ha hamnat i nåt sorts limbo. I Allegro kommer konsertpianisten Zetterstrøm (spelad av Ulrich Thomsen från bl a Festen) tillbaka till Köpenhamn efter att ha vara i USA i flera år. Efter en tragisk händelse flydde Zetterstrøm från Danmark och glömde/förträngde samtidigt allt som hade hänt tidigare i hans liv. När han nu återkommer till Köpenhamn upptäcker han att de minnen han har förträngt har samlats, imploderat på nåt mystiskt sätt, och skapat en märklig ogenomtränglig zon i centrala Köpenhamn.

Hehe, det är en helskum handling faktiskt som bitvis kändes som en blandning av Twilight Zone och nåt som Kafka skulle ha kunnat skriva. Thomsen spelar sin roll på ett märkligt sätt. Han är nästan helt apatisk och känslolös, och så kanske man blir om man inte har några minnen. I temat påminner faktiskt Allegro om den svenska festvivalfilmen Storm. Filmen var ganska vacker, speciellt vissa scener i ett nattligt Köpenhamn med den där konstiga zonen dallrande och blixtrande i bakgrunden. Lite humor fanns också i form av en tafatt konsertarrangör som jagar den oberäknelige Zetterstrøm när han inte dyker upp inför en konsert. Men i slutändan är det en konstig film som aldrig riktigt lyfter. Precis som Boes förra film så har Allegro en intressant idé, men det blir en lite för tråkig och svåråtkomlig film. Relativt sevärd är den ändå. Jag måste också nämna att Henning Moritzen (som för övrigt också var med i Festen) var bra som Zetterstrøms rullstolsbundne ledsagare i zonen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2005, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , ,

Reconstruction (2003)

2 december, 2020 Lämna en kommentar

2004 hade en gammal kursare från Uppsala-tiden flyttat från Stockholm ner till Göteborg och jag och en annan kursare gjorde en road trip ner till honom för att spendera två dagar på Göteborgs Filmfestival. Det blev ett späckat schema där vi såg två svenska novellfilmer, ett gäng svenska kortfilmer samt en svensk, två iranska, en dansk, en engelsk och en spansk långfilm. Idag handlar det i extrem korthet om den danska filmen Reconstruction.

Dockvackra Maria Bonnevie spelar två roller i denna mystiska danska film, dels flickvän till danske Alex och dels fru till svenske författaren August (Krister Henriksson). Man kan säga att det är en blandning mellan Kafka och David Lynch. Scener upprepar sig. Författaren August skriver på en bok med karaktärer från filmen. Alex finner sig vara främling i sin egen verklighet. Vad är det som händer egentligen? Jag måste nog se filmen en gång till och vara lite mer uppmärksam eftersom jag inte var riktigt beredd på mystiken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Göteborg Filmfestival, Göteborg Filmfestival 2004, Mysterium, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

#SFF20: Memory House (2020)

27 november, 2020 2 kommentarer

Jag skrev i recensionen av den grisliga och gräsligt bra dokumentären Gunda att man (eller i alla fall jag) under Stockholm Filmfestival ibland går på en trampmina och ibland hittar en pärla. Gunda var en sån pärla.

Memory House var inte en sån pärla. Memory House var en trampmina.

Filmen handlar om en svart infödd man, Cristovam (Antonio Pitanga) som jobbar på en österrikisk mjölkfabrik i södra Brasilien. En dag kallas han in till chefen och får veta att den ekonomiska krisen gör att han tvingas sänka sin lön. Som tack får han en t-tröja, en kampanj-tisha med ett budskap om att södra Brasilien ska bli självständigt för att slippa betala skatt.

Ok. Så vi har ett ont, vitt, företag som behandlar sin gamle infödde svarte man dåligt. Cristovam har en hund som misshandlas av österrikiska snorungar som tydligen vill se djur lida. Cristovam använder kampanj-tröjan för att binda hundens sår.

Efter jobbet är det after work på en Tyrolerbar. Österrikarna spelar Tyrolermusik medan Cristovam sitter ensam och spelar på nåt sorts brasilianskt didgeridoo-horn (som troligen används för att locka på kossor). Alla onda vita män skrattar åt galningen som spelar på det kolockande och lustigt utformade hornet. ”Ompa ompa ompa ompa”.

På baren finns även en infödd svart kvinna som säljer ut sig själv till de vita mjölkfabrikjobbande männen.

Cristovam går mest hela tiden omkring i nån sorts koma, vare sig han är på jobbet eller inte. Han bor, eller inte, han kanske bara råkar hitta ett övergivet gammalt hus där han spenderar vad som tycks vara timmar med att stå och titta på gamla foton. Är det han själv och en numera avliden fru på bilderna? Oklart. Har han bott i huset själv? Oklart.

Utspelar sig filmen i en verklig österrikisk koloni eller är det hela nån form av fantasihelvete som den gamle mannen är fast i. Oklart.

Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej. Det här är inte bra. Det är både övertydligt och obegripligt på samma gång. Det är den värsta tänkbara kombinationen.

Är det ett inlägg i ”inte utnyttja djur”-debatten? Oklart.

Är Memory House ett exempel på en ny form av latinamerikansk konstfilm? Oklart, men jag tänker lite på Post Tenebras Lux som jag såg på festivalen 2012. Den var riktigt sevärd och arty på samma gång. Till Memory House blir det däremot en etta. Filmen är minnesvärd på sitt sätt… men på fel sätt. Den är endast 87 minuter lång men känns som en evighet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2020 Tagged with , , , , , , , , ,

#SFF20: Dinner in America (2020)

25 november, 2020 Lämna en kommentar

Efter att ha sett Dinner in America skrev jag på Twitter att det är urtypen av Stockholm Filmfestival-film, och jag kan bara hålla med mig själv. Det handlar alltså om en quirky film i sektionen American Independent.

Filmen inleddes fullkomligt obegripligt. Vad var det som pågick egentligen? En snubbe sitter vid ett bord, ser ut att må ruggigt dåligt, och får frågor om hur han mår. Jag trodde det handlade om att snubben var en drogmissbrukare och var inne för avgiftning. Jaha, är det en drogmisärfilm, tänkte jag? Det var inte riktigt det jag hade förväntat mig med tanke på det, i och för sig lilla, jag hade läst på om filmen.

Plot-twist: snubben deltog (mot betalning) i en klinisk test för en ny medicin och skulle rapportera vilka biverkningar han kände av.

Snubben, som heter Simon och spelas av Kyle Gallner, är nån form av rebell/bråkstake/knarkhandlare som driver runt på stan utan nån synbar riktning. Så småningom träffar han på den något udda, och därför utstötta, Patty (Emily Skeggs). De båda finner varandra trots sina motsatser. Något som dock förenar dem är kärleken till musik och i synnerhet punken.

Rollfiguren Simon var inte helt lätt att tycka om inledningsvis. Han är irriterande och kaxig, inte direkt snäll. Efter hand så känns det ändå som han har nåt – och det är inte ett filter, om man säger så. Dessutom visar det sig att Simon är precis den väckarklocka som Patty behöver.

Patty är blyg, har lite svårt att känna var hon passar in, mobbas av andra i samma ålder (runt 20). Jag blir inte riktigt klok på om hon även har nån form av bokstavskombination, störning eller vad man nu ska säga. Betty framstår helt enkelt inte som Jordens smartaste och kvickaste människa.

En sak jag funderade på innan titten var om jag skulle ha svårt att ta till mig filmen eftersom punk inte direkt är en favoritgenre. Inga problem! Det är en universell historia med fokus på det mänskliga, och punken passar in perfekt i filmens känsla med tanke på att det handlar om nån form av ”skita i vad andra tycker”-attityd.

Favoritscener i filmen, förutom när Simon och Patty skapar musik, utspelar sig vid det amerikanska middagsbordet. Det är mustiga sekvenser med rolig dialog, gnabbande mellan tuggorna, förvecklingar, middagsböner och avslöjanden. Hela tiden med en humor i bak- eller förgrunden. Så långt ifrån Hereditary man kan komma.

Jag tycker Dinner in America var en smart skriven film. Saker och ting hänger ihop. Detaljer som man inte förstår när man ser dem första gången får betydelse senare på ett nästan twist-artat sätt (inte på ett kliniskt Shyamalan-sätt men utan mer mänskligt).

I min text om Surge ställde jag mig frågan om det fanns filmer där den blyge och deprimerade faktiskt finner hopp i tillvaron. Jag skulle säga att Dinner in America är ett exempel på en sån film. Nu är kanske inte Patty deprimerad men lite på kant med tillvaron är hon – och hopp finner hon.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2020 Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →