The Great Escape

11 december, 2013 10 kommentarer

filmspanarna_kvadratFilmhusetMånadens filmspanarfilmväljare var Fredrik från Fredrik on Film och Fredrik bjöd in oss alla till sin och Lenas arbetsplats, nämligen Filmhuset vid Gärdet, för en Cinemateketvisning av en mastodontklassiker från 60-talet. Efter cykling till och från lördagstennisen, tunnelbana, buss som stannade halvvägs till Filmhuset eftersom chaufförsavlösningen inte dök upp och därmed en frisk promenad den sista biten anlände jag lagom till en fika (med mycket gott kaffe men sämre cappuccino). Efter ett besök på Filmhusets bibliotek (som hade en fantastisk och fantastiskt stor coffeetablebok med David Lynch-teckningar) slog vi oss ner i de beryktade svarta biosätena i Bio Victor…

****

The Great EscapeTitel: The Great Escape
Regi: John Sturges
År: 1963
IMDb | Filmtipset

Calla Bryn Sturgis är ett fiktivt litet samhälle där en del av handlingen i Stephen Kings epos om The Dark Tower utspelar sig i. Platsen är döpt efter John Sturges och Yul Brynner och anledningen är främst att Sturges regisserade och Brynner var en av sju stjärnor i The Magnificent Seven, västernversionen av Akira Kurosawas De sju samurajerna. Månadens filmspanarfilm är inte en västern men The Great Escape är regisserad av John Sturges och har en mängd (fler än sju, tror jag) stjärnor i ledande roller. Handlingen utspelas till största delen i ett tyskt fångläger under andra världskriget där vi får följa en grupp brittiska och amerikanska fångar som planerar att fly.

The Great Escape är nästan tre timmar lång och visst känns den långdragen ibland men som helhet håller den ändå ihop. Efter filmen verkade de flesta av filmspanarna överens om att det var en riktigt bra film. Jag höll väl kanske med men kände ändå att det inte var en höjdarfilm. Själv kände jag aldrig att det blev riktigt spännande. Symboliska poänger kan vara smarta men de gör sällan att jag sugs in i en film. Nu kan jag inte säga att jag snappade upp några symboliska poänger. Men om jag hade gjort det så hade jag inte gillar filmen speciellt mycket mer än jag gjorde. På det sättet påminner The Great Escape en del om La grande illusion, en film som M-Noir, Henke och jag såg som en del av det pågående decennie-temat. Nu var ändå The Great Escape bra mycket bättre än La grande illusion.

Det som gör att jag inte helt och hållet uppskattar filmen är nog att det där fånglägret inte känns speciellt… fånglägeraktigt. Det känns mest som ett sommarläger för skolungdomar. Ett kollo, men för brittiska och amerikanska officerare. Visst, om du försöker fly så finns det en chans, en stor chans, att du blir skjuten. Och om du lyckas fly så finns en stor chans att du blir tillfångatagen och återförd och då hamnar i isoleringscell under två, tre veckor. Men ändå, jag saknade en spänning här. Mellan den tyska fånglägerchefen och fångarna råder en artig stämning, och det kanske är fascinerande i sig? Bitvis är filmen nästan en fars. Fånglägervakten Werner platsar i en fars. Eller var det bara jag som tyckte det? Sen när det väl blir allvar så har jag svårt att switcha.

Samtidigt är det här kanske själva poängen med filmen. Det pågår ett krig. Krigsfångar ska ändå behandlas humant om man ska följa Genèvekonventionen. Fångarna försöker envetet att fly. Det finns nåt absurt i hela det här upplägget. Jag brukar inte gilla mockumentärer pga att det finns nåt, för mig, krystat med hela upplägget. Jag har svårt att ta det på allvar. Jag undrar om det är samma sak som gör att jag inte fullt ut uppskattar The Great Escape.

I filmen förekommer alltså en hel kader med stjärnor, Steve McQueen, James Garner, Richard Attenborough (som jag efter till slut lyckades placera som bioingenjören Hammond från Jurassic Park), Charles Bronson, Donald Pleasence, James Coburn för att nämna några. Efter filmen nämnde Sofia att favoriten var James Garner och jag är benägen att hålla med. På vägen hem från jobbet idag lyssnade jag på ett gammalt Filmspotting-avsnitt där Adam och Sam listade sina ”top 5 coolest characters”. Nu vet jag inte om Garner skulle platsa på min lista men han spelar en Amerikan med stort A och stort hjärta. En cool kille som oftast förblir lugn men ändå har ett engagemang. Han är något av en outsider, eller i alla fall oberoende. I lägret är det engelsmännen som ”styr”. Garner hjälper till men på sina villkor. Och så hjälper han de svaga, i det här fallet är det sötnosen Donald Pleasence som behöver hjälp.

Det finns säkert en hel massa mer att skriva om filmen men jag räknar med att mina filmspanarkompisar fyller i luckorna, så det är bara för er att klicka vidare på länkarna här nedanför.

Jo, förresten. En sak som jag måste ta upp, en sak som höjde filmen en del, var att den inte riktigt utvecklade sig som en ”vanlig” Hollywoodfilm (om det nu finns en sån), vilket kanske beror på att filmen är en BOATS. När flykten väl är i gång så tror man till en början att ”alla kommer klara sig” men nu blir det inte riktigt så. Förutom att det här gav en annorlunda känsla så lyfte filmen även rent spänningsmässigt när den utspelade sig utanför fånglägret. Hur ska de olika personerna på flykt klara sig? Ska man ta tåget, cykeln, motorcykeln, flyget eller kanske ekan till friheten. Man ska i alla satsa på ett land på S, det står klart.

Betyg hel Betyg hel

Vad tyckte mina då mina bloggkompisar? Var filmen en härlig flykt från verkligheten eller kändes det som två veckor i en isoleringscell?

Moving Landscapes
Rörliga bilder och tryckta ord
Fredrik on Film
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Historisk film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Great Dictator

6 december, 2013 6 kommentarer

decadesSlicka brevTitel: The Great Dictator
Regi: Charles Chaplin
År: 1940
IMDb | Filmtipset

Kan man skämta om krig? Ja, det kan man och bra kan det bli också, speciellt om man lägger in lite satir i mixen. Ett bra exempel tycker jag är Stanley Kubricks Dr. Strangelove, en underbar satirkomedi (som jag för övrigt såg när SVT visade den dagen innan jag ryckte in i lumpen). Ett dåligt exempel tycker jag är Roberto Benignis Livet är underbart, men det kanske mest beror på att det är den irriterande Roberto Benigni själv som gör huvudrollen.

I Charlie Chaplins första ”riktiga” ljudfilm får vi i inledningen träffa en judisk soldat, som väl är en version av Chaplins Luffare, som slåss för Tyskland under första världskriget. I en slapstickversion av kriget råkar vår soldat ut för diverse äventyr som slutar med att han drabbas av minnesförlust. Tyskland, eller vänta, Tomania heter landet här, förlorar kriget. Flera år senare blir Luffaren, som visar sig vara Barberaren, frisläpt utan att vara medveten om att makten i Tomania tagits över av en viss Adenoid Hynkel (Chaplin). Tillbaka i det judiska gettot inser han efter ett tag att judar av Tomania betraktas som avskum. Barbereraren försöker driva sin salong som vanligt men livet plågas av ständiga upprensningsattacker från Hynkels stormtrupper. Tillsammans med granntjejen Hannah (spelad av Paulette Goddard, Chaplins fru vid den här tiden) försöker Barberaren kämpa emot, samtidigt som Hynkel vill invadera grannlandet Osterlich.

Inledningen, under första världskriget, kändes oväntat påkostad med explosioner, en lång kamerapanorering, en stor kanon och en hel del statister. Det är ren slapstick och jag tycker det funkar hyfsat även om jag aldrig skrattar. Av nån anledning kom jag att tänka på hur Bond-filmer inleds. Vi får en ganska lång inledande sekvens där vi får träffa huvudpersonen men som egentligen inte har nåt med resten av filmen att göra. Ok, här får vi ändå veta att Barberaren har deltagit i första världskriget på den tomanska sidan.

Hynkel vs Brown

Hynkel vs Brown

När vi sen hoppar framåt i tiden och filmen utspelas i det judiska gettot kom jag att tänka på filmen Good Bye, Lenin!. I den faller en östtysk kvinna i koma just före Berlinmurens fall. Eftersom hon var kommunistpartiet väldigt troget och älskade samhället i DDR så låter hennes son henne inte förstå vad som har hänt när hon väl vaknar upp. Han tror att chocken kanske skulle ta kål på henne. Här är det Barberaren inte fattar vad som har hänt när han glad i hågen kommer för att öppna sin salong och undrar vem som kluddat J-E-W på hans fönster.

Adenoid Hynkel? Hur tycker jag han funkar som en parodi på Hitler? Hmm, hyfsat. Jag tyckte inte hans inledande tal var så roligt. Det lät mest som en blandning av svenske kocken i Mupparna och Fredrik Lindström som försöker prata tyska i en Hassan-sketch. Ändå inte på något sätt dåligt. Chaplin visar prov på mästartakter när han låter Hynkel jonglera med en jordglob i en klassisk scen. En annan udda parallell jag drog var den mellan Hynkel och James Brown. Hur tänker jag nu, undrar ni. Jo, när Hynkel är upprörd och samtidigt utmattad efter att ha eldat upp sig efter att en officerare har bedragit honom, så kommer hans assistent och lägger en stor mantel på hans axlar efter talet. Precis på samma sätt brukade det gå till på konserter på 60- och 70-talet med James Brown. Han sjunger med sån inlevelse att han håller på att svimma och måste tas om hand och värmas med en mantel.

TihihihiFunkar sekvenserna i gettot fullt ut? Mmm, jag kan tycka att det blir lite sentimentalt bitvis. Jag kan ändå säga att Paulette Goddard är en tjej med krut i. Kan det vara så att Goddard är anledning till att Henke ville ha med den här filmen som en del av 40-talet? En anledning så god som någon. Hon är skicklig med stekpannan t ex. Well, förutom när hon av misstag träffar Barberaren i huvudet. Vilket för övrigt gav upphov till den första sekvensen jag skrattade åt. Chaplin gör det hela till en liten dans. Yr i huvudet dansar han fram och tillbaka, upp och ner från trottoaren.

Bästa scenen (om den inte hade förstörts) i hela filmen förekommer faktiskt i gettot. Hynkel vill alltså invadera Osterlich men till det behöver han pengar och han vill låna dessa av en jude, så han beslutar att sluta med trakasserierna av judarna för att blidka honom. Stormtrupperna ska inte vara elaka, de ska vara snälla. När de dyker upp tror Hannah och Barberaren som vanligt att det betyder trubbel men istället hjälper brunskjortorna till. Båda två blir förvånade, glada men anar kanske att det inte kommer förbli så. Tyvärr förstörs scenen i slutet genom att Hannah håller ett sorts tal. Talet hade inte behövts; det räckte med hennes ansiktsuttryck.

Det jag gillar mest med filmen är de små sakerna. T ex: Hynkel dikterar för sin sekreterare och långt blir kort och kort blir långt, Hynkels kvinnliga assistenter med Bondskurksliknande likformiga dräkter, barberarscenen tonsatt av Brahms, att Jack Oakie som spelar Benzini Napaloni inte bara var lik Mussolini utan även Henrik Dorsin.

I slutändan tycker jag inte riktigt filmen funkar som helhet. Den känns som en serie sketcher hopsatta till en film. Lite som The Naked Gun och liknande filmer ungefär, fast bättre. Bitvis blir det även aningen sentimentalt vilket jag varit inne på. Detta kommer igen en del mot slutet. Det som är läbbigt med filmen är att den gjordes 1940 och fem års helvete i form av andra världskriget återstod.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Vad tyckte nu Henke och Movies-Noir? Heil Hynkel eller vill de skicka stormtrupperna?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Lika

Lika som bär: Benito, Jack och Henrik

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Krig, Lika som bär, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bottle Rocket

3 december, 2013 2 kommentarer

Bottle RocketTitel: Bottle Rocket
Regi: Wes Anderson
År: 1996
IMDb | Filmtipset

För några dagar sen såg jag Bottle Rocket, den enda Wes Anderson-film jag hade inte hade sett tidigare och dessutom hans första långfilm. Några år tidigare hade han gjort en kortfilm med samma namn som han nu expanderade till full längd. Precis efter att jag hade sett den så tyckte jag inte den var så dålig. Helt ok skulle omdömet bli. Nu har det alltså gått några dagar och jag minns knappt att jag sett den. Dessutom hade jag fått för mig att det var en sorts crime-story, en sorts gangsterfilm. Det är inte en gangsterfilm, det är en Wes Anderson-film och därmed är det en Wes Anderson-värld vi får se i filmen, inte en gangstervärld. Att jag aldrig lär mig hur Wes Anderson gör film.

Bottle Rocket handlar om de två kompisarna Anthony (Luke Wilson) och Dignan (Owen Wilson) som efter att Dignan hjälpt Anthony ”fly” från en psykiatrisk klinik ger sig ut på en sorts stöldturné tillsammans med gemensamma kompisen Bob (Robert Musgrave). En tid spenderar man på ett motell för att hålla sig undan efter en ”stöt” och där träffar Anthony städerskan Inez (Lumi Cavazos). Kärlek vid första ögon/överkastet med andra ord. Dignans plan, som inte innefattar Inez, är att hooka upp med en lokal gangster, Mr. Henry (James Caan), för att göra en ”stöt” åt honom.

Jag känner igen väldigt mycket från Andersons senare film. Det är ett ganska högt tempo med mycket klipp, massa bilder och detaljer. Allt är konstruerat på Andersons vanliga vis. Exempelvis har Dignan en instruktionsbok där han planerar inte bara deras stötar utan hela deras liv 75 år framåt. Filmen förmedlar, eller vill förmedla, en känsla av ett äventyr som ligger framför rollfigurerna (i alla fall Dignan). Ett äventyr men ett väldigt uppstyrt sådant. Både Moonrise Kingdom och The Darjeeling Limited har inslag av detta. Väl detaljerade nedskrivna planer om ett kommande äventyr.

Anledningen till att jag skriver stöt inom citationstecken är att det inte känns som att det är på riktigt det hela. Eftersom det handlar om en Wes Anderson-film så utspelas filmen i Wes Andersons fantasivärld. Jag tror att man antingen älskar den världen eller så gör man inte det. I vilket fall så är det en upphöjd värld styrd av Anderson vilket gör att jag får en känsla av att vad som helst INTE kan hända.

Det jag gillar mest med filmen är relationen mellan Inez och Anthony. Den var mysig och rolig. Sekvensen när de möts på motellet är underbar, bl a med roliga språkproblem som man försöker lösa med tolken Rocky (Sylvest… nej Donny Caicedo). Dignan känns mest irriterande och det är förmodligen meningen men det förändrar inte det faktum att han är just irriterande. Bob känns som utfyllnad och jag förstår inte riktigt hans roll. I slutet av filmen förekommer en lång sekvens där man ska göra en stöt. Alla är klädda i orangae overaller. Man har detaljerade planer. Jag vet inte vad Anderson vill åstadkomma här men det känns mest som dagisvarianten av Jönssonligan. Bara jobbigt, inte roligt.

Det var ändå ganska kul att se Andersons första film och bocka av hans olika kännetecken.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

PS. Bottle Rocket kan för övrigt ha en av de sämst översatta filmtitlarna nånsin i Sverige. Här fick filmen heta… wait for it… (O)organiserad kriminalitet.

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fantastic Mr. Fox

1 december, 2013 Lämna en kommentar

FoxTitel: Fantastic Mr. Fox
Regi: Wes Anderson
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Wes Anderson goes stop motion, och det är väl egentligen ganska logiskt. Rollfigurerna i övriga filmer är ju som dockor i händerna på regissör Wes.

Mjaha, den här Wes Anderson-rullen hade fått 5/5 av t ex Jane Magnusson i DN men jag misstänkte att det inte var en film helt för mig. Jag gillar Wes Anderson – väldigt sällan. Det är nåt med hans filmer som är för ytligt, småputtrigt, coolt, utan djup. Dock gillade jag av nån anledning The Darjeeling Limited. Nå, Den fantastiska räven är en charmig stop motion-animerad rulle med duktiga röstskådisar. Allt är trevligt, mysigt, välgjort. Handlingen är lite för snabb. Det är underhållande men för mig var det fullständigt glömt (nästan) några dagar senare. Visst, om det är kanonunderhållning för stunden så kan jag väl köpa ett högt betyg men här var det bara småmysigt, inget mer. Vad är det folk ser i den här filmen? Hmm, nu blev det mer att jag frågar vad folk ser i filmen än att jag själv förklarar vad jag inte ser. Vad ser jag inte? Svar: engagerande karaktärer, en handlingen som betyder något, säger något. Här rullar det på och en del kvasisanningar presenteras men inget blir bestående, som sagt. Jag gillar dock stop motion-känslan.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Animerat, Betyg 3, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Darjeeling Limited

29 november, 2013 8 kommentarer

Darjeeling LimitedTitel: The Darjeeling Limited
Regi: Wes Anderson
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Det finns en Wes Anderson-film som jag faktiskt gillar och det är den som de flesta andra (?) inte brukar gilla. Den har vi kommit till nu. Raka spåret till recensionen.

Wes Anderson har inte varit någon favorit hos mig, även om jag tror jag gillar Rushmore, som det var länge sen jag såg, minns i princip bara Bill Murray hoppandes trampolin i en pool (min kommentar: efter texten skrevs såg jag alltså om Rushmore). Både The Royal Tenenbaums och Life Aquatic fick underkänt. Det kan hända att det var ett resultat av en anti-hype-reaktion från min sida. Nya filmen The Darjeeling Limited utpelas i Indien där tre distanserade bröder försöker komma samman efter att deras far dött ett år tidigare. Det går väl så där, till en början.

Oj, detta var en överraskning! Del ett av visningen, alltså kortfilmen Hotel Chevalier, satte en skön stämning direkt. Det lustiga är att den, liksom ”huvudfilmen”, har fått R-rating i USA. Smått märkligt. Hur tänker de där borta ”over there”? Hur som helst, efter att dess eftertexter rullat förbi och del två (huvudfilmen) börjar får vi se Bill Murray, i SLOW MOTION, bli omsprungen av Adrian Brody i jakten på ett tåg. Så rackarns skönt, helt enkelt.

Jag har tyckt att Andersons tidigare filmer varit konstlat djupa och att inget egentligen händer. Det är bara en snygg yta i nån låtsasvärld. Tyckte jag, alltså. Nånting har ändrats. Jag vet inte om det är hur jag uppfattar filmen eller om det The Darjeeling Limited som är annorlunda. En sak är säker, det är jag väldigt ofta gillar road movies. Kan vara därför som jag direkt gillar den här filmen som i och för sig är en ”rail movie”. Om jag ska sammanfatta vad jag tycker så säger jag: skön stämning, lågmäld humor, och en rörande insats av Owen Wilson med tanke på vad han tog sig för efter inspelningen. Hmm, vad mer att säga förutom att filmen är en riktigt bra indiematinérulle?

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Kortfilmen Hotel Chevalier får en trea i betyg.

Chevalier

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Kortfilm, Recension, Roadmovie Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Mardrömmar – Eraserhead

27 november, 2013 20 kommentarer

MarulkMånadens filmspanartema blev inte snö- eller julfilmer. Nej, det blev muahahamardrömmar. Hur skulle man angripa det temat? Vilken film jag valde skulle avgöras av hur jag valde att tolka temat. Antingen skulle jag välja jag en film som ger mig själv mardrömmar, en riktigt läskig film. Problemet är att jag sällan får mardrömmar av film och dessutom vet man ju aldrig det innan man ser en film och jag ville helst se en för mig ny film. En gång som barn fick dock jag ruggiga mardrömmar efter att ha sett The Haunting men när jag såg om den för ett tag sen så blev jag ganska besviken eller åtminstone inte rädd. Jag skulle kunna välja en film som skildrar nån som råkar ut för en riktigt mardrömsdag, en sån där dag då allt som kan gå fel, går fel. En film med Kafka-varning. Men jag kunde inte komma nåt bra exempel. Nästa tanke var en film i stil med Jacob’s Ladder som kan beskrivas som en skildring av en mardröm. Här handlar det inte en om mardrömsdag. Nej, hela livet är en enda mardröm, fast på riktigt. Nu kom jag att tänka på en annan film och trots att jag sett den tidigare så var det så pass länge sen att jag ville se om den. Dessutom var det en av mina favoritregissörer som låg bakom. David Lynchs Eraserhead!

****

EraserheadTitel: Eraserhead
Regi: David Lynch
År: 1977
IMDb | Filmtipset

För tio år sen körde Cinemateket i Stockholm ett David Lynch-tema där man kunde frossa i surrealistiska skumheter som Lost Highway eller suddigumshuvudfilmen som jag valde för filmspanartemat. Jag passade faktiskt på att den gången se Eraserhead på stor duk. Det här var på den goda tiden när Cinemateket höll till på mysiga biografen Sture inne i stan och inte bara i bunkern ute vid Gärdet. Jag minns kanske inte så mycket av filmen förutom att jag gillade den, hur konstig den nu än var. Vissa bilder hade etsats fast, bl a en av freakbebis inlindad i bandage så bara det avlånga huvudet stack fram.

HenryInledningen gör klart att det är passande film för temat. Huvudpersonen Henry (spelad av Lynchfavoriten Jack Nance) flyter omkring i en mystisk svart rymd framför en märklig planet som kameran sen zoomar in på. Inne i planeten sitter en man med hudproblem och drar i grävmaskinsliknande spakar. Henry gapar och ut ur hans mun kommer små freakbebisspermier som sen faller ner i en stor pöl med vitt vatten. Sen ”vaknar Henry upp” och vi finner honom på väg hem från jobbet med en ständigt bekymrad uppsyn.

Hemma i sin lägenhet har Henry en stor hög med snårigt träris på sin byrå. I byrån har han en sönderriven bild på sin flickvän. På väg in i lägenheten fick han veta av sin granne att hans flickvän hade hört av sig och bjudit in honom på middag. Genom ett dånande, klingande, sågande, surrande, bankande industrilandskap går Henry hem till Mary och hennes föräldrar för att äta the middag from hell. Han får även reda på att Mary är gravid, därav försöket att lappa ihop deras förhållande genom en ”date”. Marys mor kräver att de både ska gifta sig och så sker också. De flyttar hem till Henry och nu är de tre. Med sig har de alltså sitt barn, som är ett monsterbarn. En avlång läbbig sak som ligger inlindad i bandage. Freeeaky!

BebisOj, oj, hela filmen är en enda lång mardröm. Jag mindes inte att den var så skum som den faktiskt var. Det är en mardrömslik värld Lynch presenterar för oss. Jag känner igen mycket från hans senare filmer. Scenografi, dialog, bildkompositioner. Röda draperier (ja, de är röda, det vet jag, även om filmen är i svartvitt) och svartvitt schackrutigt golv. Det jag saknar är humor och värme, vilket också är orsaken till att Eraserhead inte funkar fullt ut för mig när jag såg den den här gången. Det är en dyster, konstig, äcklig mardröm från ruta ett. Filmen utspelar sig i slitna industrimiljöer som jag visserligen uppskattar men med det svartvita fotot och den ständigt larmande ljudbilden blir det nästan för mycket. När vi inte hör industriljud är det maskbebisen som skriker.

Halvvägs in är jag inte speciellt imponerad. Jag tycker bara det är den ena konstigheten efter den andra utan en story. Jag var t.o.m. tvungen att ta en tupplur efter en halvtimme för att orka med.

Jag antar att Henry är en version av Lynch själv. Henry är rädd för allt, bekymrad för allt. Lynch har tagit sina nojjor och skruvat till dem tre varv till så att allt blir mardrömslikt. Det förekommer en obehaglig scen när Henry och Mary ligger i sängen. Mary har lakanet inlindat i sina händer och ligger och vrider sig och hackar tänder och kliar sig sen i ett öga vilket ger upphov till ett gummiaktigt gnissel. Uuuh, hon är som en icke-mänsklig varelse här.

Radiator LadyFilmen blir bättre och bättre. Förmodligen är det så att jag anpassar till frånvaron av story och helt enkelt låter bilderna skölja över mig. Nu när jag skriver den här texten så kollar jag även om på några av sekvenserna igen och då lyfter filmen en del. Ljud och bild samverkar till en äcklig känsla. En galen scen är den med en minikvinna som bor bakom värmeelementet i Henrys lägenhet. Hon är söt, en typisk Lynchtjej med ljus klänning och blont hår. Hon sjunger sången In Heaven (Everything Is Fine) – och så har hon kinder som en ekorre som samlat ekollon inför vintern en hel höst.

Dialogen är knapp. Sista kvarten förekommer inte en enda replik. Vi får i en drömsekvens i mardrömmen en förklaring till filmens titel, förutom då att Henrys frisyr påminner om suddigumstoppen på en blyertspenna.

Eraserhead känns som en brygga mellan Lynchs tidiga och vrickade kortfilmer och hans senare mer kända långfilmer.  Men Eraserhead är ändå mer åt det vrickade och konstnärliga hållet. Lite väl mycket åt det hållet kanske. Är det i slutändan en sevärd mardröm? Ja, men var beredda på att det är just en mardröm.


PS. Lynchs kortfilmer, som finns samlade på dvd:n The Short Films of David Lynch, skriver jag om här om ni är intresserade.

****

Kolla nu in mina filmspanarkompisars mardrömmar. Faller de fritt eller har de gått nakna till jobbet?

Filmparadiset
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Filmitch
Except Fear
Flmr
Fredrik on Film

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , ,

Life Aquatic

25 november, 2013 7 kommentarer

Life AquaticTitel: Life Aquatic
Regi: Wes Anderson
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Jag trodde jag hade gamla recensioner av alla Wes Andersons filmer som jag har sett tidigare men jag upptäckte att jag inte har skrivit om The Royal Tenenbaums. Jag minns att jag faktiskt såg den på bio när den kom och att jag inte alls gillade den. Jag minns också att jag såg den tillsammans med några kollegor på mitt förra jobb och samtliga tyckte att den var trist och tråkig och jag fick en del pikar efteråt eftersom det givetvis var jag som hade valt den. Nu får jag får helt enkelt se om den och sen skriva om den som en del av temat. Nu hoppar vi över den och landar istället i plurret tillsammans med Life Aquatic.

Wes Anderson är tillbaka efter The Royal Tenenbaums med denna vattniga dramakomedi om äventyrsfilmaren under vatten, Steve Zissou (Bill Murray). Zissous senaste produktioner har inte blivit några succéer. Han är på lite på dekis. När en haj äter upp hans kollega samlar han ihop sitt team för en undervattensjakt på den mystiska hajen. Förutom sitt ordinarie man/kvinnskap ansluter även en tidigare okänd (?) son (Owen Wilson) och en journalist (Cate Blanchett, den sköna).

Nja, jag vet inte, jag tror inte jag gillar Wes Andersons filmer helt enkelt. Den hyllade The Royal Tenenbaums tyckte jag var en såsig soppa som inte gjorde mig glad. I och för sig, Rushmore såg jag för länge sen och den gillade jag faktiskt en hel del efter vad jag minns. Men, precis som när det gäller The Royal Tenenbaums så känns Life Aquatic ytligt djup (eller djupt ytlig). Den innehåller coola scener och coola karaktärer men jag känner ingenting för dem. Allt känns plastigt och inte på riktigt. Jag fattar inte vad som är komedi och vad som är drama. Det blir varken eller (kanske är jag för dum helt enkelt). Det är liksom så gjort för att vara coolt att det blir fel.

Ett återkommande grepp i Andersons filmer är att använda musik. Det brukar vara melankoliska, ganska sköna låtar. Här blir det lite för mycket av det goda tycker jag. Allt borde ju vara bra egentligen: udda karaktärer, snygga 60-talsinspirerade miljöer och så då det perfekta ljudspåret till råga på allt. Nja, jag vet inte, jag berörs inte det minsta. När filmen är slut känner jag ett stort ”jaha, och?”. Om jag jämför med t ex Sideways (kanske orättvist men jag har nyligen sett den), så har den en helt annan äkta värme i sin humor som inte den här filmen är i närheten av. Life Aquatic känns kall och tillgjort cool.

Jag tycker emellertid att Cate Blanchett är skön att skåda men samtidigt frågar jag mig ”jaha, och varför var hon med egentligen?”. Varför är vem som helst av rollfigurerna med? Varför är filmen gjord? Jag skrattar inte, jag berörs inte. Filmen är skön att se och lyssna på. Den puttrar liksom på men det hela rinner igenom mig utan att fastna. Tyvärr, det kan inte bli godkänt… och nej, jag har inte glömt Willem Dafoe som var halvrolig, men han kan inte bära hela filmen.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rushmore

24 november, 2013 6 kommentarer

rushmoreTitel: Rushmore
Regi: Wes Anderson
År: 1998
IMDb | Filmtipset

Jag har sett alla utom en av Wes Andersons filmer. Jag kan själv tycka att det är lite märkligt eftersom hans filmer oftast inte tilltalar mig så där jättemycket. Vissa gillar jag men de flesta lämnar mig ganska oberörd. Ytan är fin i Wes Andersons värld men har den nåt egentligt innehåll? Hur som helst, nu när Stockholm Filmfestival är över så kommer jag posta några gamla recensioner av Andersons filmer. En har jag redan skrivit om och det är hans senaste Moonrise Kingdom. Den film jag inte sett tidigare är Bottle Rocket, eller (O)organiserad som den av nån obegriplig anledning kallades i Sverige, och den tänkte jag passa på att se och skriva om sist i minitemat.

Nja. Det är klart att det är småmysigt och att det puttrar på. Men jag tycker det är för mycket musik. För ofta sätter ett gitarrplinkande igång för att sätta en stämning istället för att filmen använder dialog och skådespelare för att berätta något. Nu blir det en sorts udda stämningsfilm med en drös scener som inte riktigt hänger ihop. Det är förstås för mycket slow motion också (något Wes Anderson ju är (ö)känd för att gilla). Jag gillar givetvis vissa scener, som t ex när Bill Murray hoppar i en pool, men som helhet tycker jag inte det riktigt håller ihop. Det handlar om att växa upp, om att gå vidare i livet, vilket gäller både Max (Jason Schwartzman) och Herman (Murray). Det förekommer en hel del filmreferenser, både till prylar som man känner igen från Andersons senare filmer, och till andra filmer som Anderson uppenbarligen gillar, t ex Serpico och Apocalypse Now, mm.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SFF13: Traitors

21 november, 2013 Lämna en kommentar

sff_logoTraitorsTitel: Traitors
Regi: Sean Gullette
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Minns ni vem som spelade huvudrollen i Darren Aronofskys debutfilm Pi? Förmodligen inte, precis som jag. Han heter i alla fall Sean Gullette och nu har han gjort sin debutfilm som regissör och det blir den sista filmen från Stockholm Filmfestival som jag skriver om. Traitors är inspelad i Marocko, där Gullette numera även bor, och den handlar om den unga tjejen Malika (Chaimae Ben Acha) som är sångerska i ett punkband. Hennes föräldrar, speciellt pappan, är väl inte så förtjusta i att deras dotter går omkring i jeans och skinnjacka. De, återigen mest pappan, vill att hon ska klippa sig, skaffa sig ett jobb och gifta sig. Framförallt måste hon göra sig av med jeansen. Ingen vill ju ha en tjej med jeans. Japp, på den nivån är det.

Malika jobbar på ett call center där man ringer från Marocko till Frankrike, pratar franska och låtsas ringa från Frankrike, typ. Filmen hinner inte komma så långt innan hon har fått sparken. När en kund undrar om hennes brytning så lackar hon ur. Strax efteråt får hon dock en glad nyhet. En producent vill träffa henne för att planera inspelningen av en skiva med hennes band, Traitors som de heter. Problemet är bara att de själva måste bekosta studiotiden och de har bara två veckor på sig. Malika försöker på alla sätt få ihop pengar men det räcker inte på långa vägar. När hon får ett erbjudande att agera bilförare för en lokal gangster så kan hon inte tacka nej. Hon ska ”bara” köra en bil uppifrån bergen ner till Tanger. Hur svårt kan det vara? Men, som alla vet, om man en gång gett sig in i den kriminella leken så får man leken tåla.

Traitors inleds som ett drama om hur det är att vara ung och tjej och spela i ett punkband i Marocko. Filmen pekar på problem som finns inom det marockanska samhället i stort och även på problem (eller kanske snarare frågeställningar) som förekommer inom en marockansk familj. Malikas sångtexter är samhällskritiska och känns som en del av en svallvåg efter den arabiska våren. När Malika tackar ja till att agera knarkkurir (ja, det är inte svårt att förstå att det är knark som ska transporteras!) så övergår filmen mer till att bli en hyfsat spännande thriller.

Som vanligt på festivalen tycker jag det är kul att se filmer från andra länder än USA. Man blir påmind om hur det är i andra länder och kulturer. Allt är inte stöpt efter samma form. Nu ska väl sägas att filmen rent tekniskt och berättarmässigt är ganska så… lagom. Det som sticker ut är väl Chaimae Ben Acha som Malika. Hon är bra och påminner till utseendet om vår svenska schlagerstjärna Loreen som ju mycket riktigt har sina rötter i Marocko. Det blir även en del spänning när Malika och en annan tjej till ska köra bilen ner från bergen till Tanger. På vägen förekommer ett antal poliskontroller som måste klaras av.

Filmens brist är att den är aningen kort och vissa detaljer slarvas igenom, speciellt mot slutet. Vid ett tillfälle blir Malika upprörd när hon inser att det är knark hon ska transportera vilket kändes märkligt när hon själv hjälpte till att gömma det i bilen. Huh? I slutet när allt ska sys ihop händer saker och ting lite väl enkelt och orealistiskt. Jag vet inte, kanske visste Jean inte riktigt hur han skulle avsluta filmen och det blev ett slarvslut.

I slutändan blir det ändå godkänt till Traitors och det är alltid kul att se en hyfsad film som man vet att man aldrig skulle ha sett annars och som aldrig kommer på bio i Sverige. Det är bl a det som jag gillar mest med Stockholm Filmfestival.

3/5

Om visningen: I lördags skulle jag egentligen ha sett MMA-filmen Unbeatable men jag fick plötsligt för mig att jag ville se en annan film och då passade Traitors bra. Den började lite tidigare, var lite kortare och visades på söderbion Victoria, vilket innebar att jag skulle få lite tid över för en street art-promenad efter visningen. Så innan Blackfish i fredags bytte jag min Unbeatable-biljett mot en till Traitors för en kostnad av tio kronor. Jag bad dessutom att få biljetten utskriven. Det kändes dumt att chansa om nu streckkodsläsarna skulle börja strula i slutet av festivalen.

Jag kom i god tid till Victoria. Med lite otur hade jag inte kommit i god tid. Jag hade nämligen fått för mig att filmen visades på Zita. Trots att jag tittat på biljetten flera gånger och läst Victoria var jag ändå inställd på Zita. Till slut lyckades dock min hjärna registrera att det var Victoria som gällde.

Visnigen avlöpte utan några större avvikelser. Det var halvfullt så det var gott om plats vilket är skönt eftersom man kan sträcka ut sig ordentligt. Jag hade ändå lite otur då jag hamnade framför en stolsryggskickare. Då och då, främst i början, dunkade det till och hela sätet skakade till som om en sjunkbomb briserat. Jag förstår inte riktigt vad folk håller på med. Jag kanske gör det själv. Det kanske räcker med att nudda stolen framför så skakar det på det i sätet på det sättet. Nåväl, det avtog i alla fall ju längre in i filmen vi kom.

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , ,

SFF13: Blackfish

18 november, 2013 11 kommentarer

sff_logoBlackfishTitel: Blackfish
Regi: Gabriela Cowperthwaite
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Blackfish är det namn som den amerikanska ursprungsbefolkningen använde på späckhuggare och de ansåg att det var ett heligt djur och att det skulle lämnas ifred. I den här dokumentären som heter just Blackfish skildras vad som händer om man inte lämnar späckhuggare ifred, om man istället gör precis tvärtom, om man fångar in späckhuggare och låter dem ”bo” i begränsade bassänger för att delta i uppvisningar för en mänsklig publik.

Ja, ni hör kanske på min ton att jag är lite upprörd. Fast det är märkligt, jag har liksom aldrig tänkt det här extra varvet. Hur mår egentligen djur i djurparker? Eller jo, jag har nog tänkt på det men anledningen till att man i första hand inte tänker på just delfiner och späckhuggare är att de ser ut att ha så roligt i showerna de deltar i. Däremot räcker det ju att se ett lejon eller en tiger gå runt i cirklar i en liten bur, om och om och om igen. Man känner instinktivt att nåt är fel. Av det som visas i Blackfish är det ganska mycket som är fel.

För några år sen såg jag den omtalade dokumentären The Cove som handlar om organiserad slakt av delfiner i en japansk bukt. Det var en ganska vidrig skildring. På nåt sätt kan jag tycka att det man gör mot späckhuggarna på t ex SeaWorld nästan är värre. När delfinerna i The Cove dödas så slipper de i alla fall lida. Späckhuggarna, de får leva hela sina liv i en bassäng på SeaWorld när de egentligen ska ha ett stort stort hav att simma i. Och anledningen är att roa människor. Nu kan det finnas fler anledningar till att hålla djur inhägnade på det här sättet men jag återkommer till det senare.

Som dokumentären så är inledningen, om jag ska vara ärlig, ganska tråkig. Vi får se de vanliga talande huvudena: forskare, experter på späckhuggare och så en grupp f.d. tränare för späckhuggare från SeaWorld. Man visar hur man under 60- och 70-talet började fånga in späckhuggare och ordnade med vattenshower i liten skala. Vi får följa hur en speciell späckhuggare vid namn Tilikum fångades in på 80-talet och fördes till den lilla vattenparken Sealand of the Pacific.

Nånstans här ändrades plötsligt tonen i dokumentären. Fram tills nu hade det varit som en ordinär tv-dokumentär som inte gav nåt speciellt. Nu blev den plötsligt väldigt mörk och obehaglig. Tilikum är inblandad i ett första dödsfall. En tränare på Sealand of the Pacific råkar ramla i bassängen och Tilikum var en av tre valar som drog ner henne under vattnet för att slutligen döda henne. Tilikum säljs nu till den större anläggningen SeaWorld i Orlando. I februari 2010 omkommer den erfarna tränare Dawn Brancheau under en show när Tilikum tar tag i hennes arm och drar ner henne under vattnet.

Varför blev filmen mer engagerande nu? Jag undrar om det är så enkelt och grundläggande att det bara handlar om att det är äckligt fascinerande och svårt att titta bort när man får se obehagliga och spektakulär filmklipp av olika slag. Jag fick den känslan, att det kanske bara är spekulativt. Det går liksom inte att titta bort. Ett visst filmklipp har etsat sig fast. Anledningen till att det visas i sin helhet (i princip) är att det gick bra just den gången. Klippet med Dawn får vi givetvis inte se. Men det vi bl a fick se var när en annan tränare råkade ut för en späckhuggare som bet sig fast i foten och sen drog ner tränaren under vattnet, och så upp igen ett tag, och sen ner igen, och sen upp igen. Tränaren håller sig på nåt obegripligt sätt lugn. Han hyperventilerar för att förbereda sig på nästa nedstigning mot botten den djupa bassängen. Efter ett antal turer under vattnet fortsätter tränaren att vara lugn även fast han känner att han kanske inte klarar en till vända neråt. Till slut släpper späckhuggaren taget och han lyckas komma undan. Under det här klippet kunde jag knappt andas. Samtidigt kände jag att det var spekulativt och kanske tog fokus från det som filmen försökte säga.

Vad försökte filmen säga? Ja, att det är fel att hålla späckhuggare i fångenskap, helt enkelt. Det är inte rätt, så enkelt är det, jag håller med. Det är en onaturlig situation för valarna. De är tillsammans med andra valar som inte tillhör deras grupp, som de kanske inte trivs med. Vissa valar blir utstötta, som Tilikum. Deras beteende blir inte naturligt. De blir frustrerade. De har ingenstans att ta vägen. Att då även låta människor interagera i vattnet med dessa djur verkar inte riktigt vettigt. Efter Dawns dödsfall förbjöds SeaWorld att låta tränare vara i närkontakt med späckhuggarna men SeaWorld har överklagat detta.

Nu tillbaka till det positiva med djurparker och vattenparker som SeaWorld. Jag tror de gör en hel del nytta när det gäller utrotningshotade djur t ex. Man kan låta föda upp djur, förhoppningsvis i stora hägn, och sen placera ut dem i det vilda och hoppas på att de ska hitta partners och fortplanta sig. Vid problem med t ex inavel i en mindre population kan man använda sig av djur från djurparker. Om man har djuren i stora hägn som jag tror man har på t ex Kolmården så tror jag inte djuren vantrivs, men jag vet inte. Även när det gäller vård av upphittade, skadade djur gör man nog en bra insats. Fast här kan man ju fundera på vilken insats det är rätt att göra. En strandad val gör ju att människan rycker ut direkt och valen ska räddas för varje pris. Men det kanske bara är naturens gång.

Att ha djur i små trånga burar för att visas upp för människor, det känns osmakligt, så är det bara. Samma sak gäller att hålla späckhuggare i stora badkar under ett helt liv.

4-/5

PS. En bra double feature: Blackfish och Free Willy! Eller?

Om visningen: Jag flexade ut tidigt från jobbet för att hinna med visningen på Skandia som började 15.30. Jag hade inte dåligt samvete eftersom jag hade gått ganska mycket plus under resten av veckan och dessutom infann jag mig hyfsat tidigt på jobbet på morgonen. Som vanligt tog jag plats långt bak på Skandia för att få plats… eller vänta, jag kanske inte borde nämna det här. Då kanske fler kommer att hitta dessa platser, i alla fall de som mot förmodan läser den här bloggen. 😉

Lite kul, och till en början oroande, var att det satt en grupp kvinnor på raden bakom mig som i början av filmen inte kunde sluta prata. De noterade att salongen inte var helt full. De trodde det berodde på att det var en dokumentär. Igår kväll hade de sett en film med ”sånt där meningslöst våld” och då hade det minsann varit fullt.

Efter ett tag insåg jag att de inte riktigt hade koll på vilken film de egentligen skulle se. Jag förstod inte riktigt men det verkade som de bara hade gått in i salongen på vinst och förlust. När filmen var slut diskuterade de om de skulle se en film till i samma salong, vilken film det nu än skulle bli.

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →