Abre los ojos vs. Vanilla Sky

27 februari, 2022 Lämna en kommentar

Idag skickar jag upp en gammal preblogg-text där jag ställer två filmer som har nåt gemensamt mot varandra och tar reda på vilken jag gillar mest. Jag har några liknande inlägg på bloggen sen tidigare: Post Apocalypse Now: The Road vs. The Book of Eli och The Dan Brown movies vs. National Treasures. Den här gången handlar det om ett original som tävlar mot en remake och min text om Abre los ojos och Vanilla Sky skrevs i maj 2003.

Jag har genomfört ett litet specialprojekt som vi kan kalla Abre los ojos vs. Vanilla Sky. Då vet ni förmodligen att det handlar om den spanske regissören Alejandro Amenábars film Open Your Eyes (Abre los ojos) från 1997 och den amerikanska remaken med Tom Cruise i huvudrollen som Cameron Crowe gjorde några år senare.

Grundhistorien är identisk i de bägge filmerna. Det handlar om en ung man, César/David, som ärvt ett affärsimperium av sin far. Han lever livets glada dagar, har inget fast förhållande, tar inte seriöst på sitt jobb, etc. På sin egen födelsedagsfest träffar han så Sofia (som hans bästa kompis tagit med på festen) och blir kär. Den smått psykotiska tjej, Nuria/Julie, som han har ett oseriöst förhållande med blir avis vilket får otrevliga följder, inte minst för César/David. Men vad är det som händer egentligen? Är det bara en dröm alltsammans? Dröm och verklighet glider ihop för César/David.

 

Abre los ojos (1997)

Jag såg denna först eftersom det trots allt är originalet. Det är kanske lite orättvist mot remaken men så fick det bli. Jag gillar den här filmen. Amenábar som senare gjorde The Others visar även här att han har en förmåga att med relativt små medel skapa småkusliga stämningar. Césars väg in i galenskap skildras väldigt bra. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

 

Vanilla Sky (2001)

Crowes version är faktiskt väldigt lik originalet. Den är lite mer spektakulär och ”flashig” och lite mer av det märkliga som händer förklaras. Det är mer musik. Cruise spelar sin roll som David bra. Penélope Cruz spelar Sofia, precis som i originalet, men inte lika bra tyckte jag. Hennes engelska kändes lite inläst på nåt sätt och inte lika naturlig som hennes spanska (min kommentar: nämen, vad konstigt!). Betyget till remaken blir 3/5. Godkänt men jag tyckte originalet gav en mer obehaglig stämning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

 

I både filmerna gillar jag bäst sekvensen där César/David går på nattklubb för att träffa Sofia. I början av filmerna råkar César/David ut för en olycka och han har inte träffat Sofia på ett tag. Han dricker sig full på tequila, ragglar runt och snackar skit. Allt till skön klubbmusik.

En parentes: jag insåg precis att jag gillar ovan nämnda sekvenser även i andra filmer. T ex i Spike Lees 25th Hour som jag såg nyligen finns en skön nattklubbssekvens där en berusad Philip Seymour Hoffman ragglar omkring och gör bort sig. Eller varför inte Ewan McGregor på disco i Trainspotting till tonerna av Underworld. Betyder detta att jag gillar dansen i Zions rave-grotta i The Matrix Reloaded? Jag återkommer till det på lämpligt ställe så snart jag hinner (min kommentar: här finns svaret på frågan).

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Betyg 4, Drama, Film, Mysterium, Recension, Romantik, Versus Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lone Star (1996)

9 januari, 2022 3 kommentarer

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om Lone Star och min text om den skrevs i januari 2004.

Sam Deeds (Chris Cooper), sonen till den legendariske sheriffen Buddy som nyss trillat av pinn, har kommit tillbaks till sin barndomsstad i Texas vid gränsen till Mexiko och tagit över som sheriff efter sin far. En dag upptäcks ett skelett ute i öknen. Det råder ingen tvekan om att det är resterna av den ökände sheriffen Charlie Wade som, sägs det, försvann spårlöst för 40 år sen. Sam börjar nysta i det hela och får hela tiden höra från byborna att hans pappa minsann var en hyvens man och hans mamma ett helgon. Själv misstänker Sam att hans pappa kanske inte var den man som han målas upp att vara.

Jag har sett en hel del filmer av John Sayles (Passion Fish, Men with Guns, City of Hope och Casa de los babys) och jag gillar samtliga, även om de inte har fått toppbetyg kanske. Jag känner igen Sayles stil även i Lone Star. Det är en ganska långsamt berättad historia som liksom flyter fram med strålande skådespelarinsatser i vissa nyckelscener. Chris Cooper (orkidéjägare i Adaptation) är perfekt i sin roll precis som Kris Kristofferson som den genomelake sheriffen Wade. Som vanligt så blandar Sayles politiska, sociala och mänskliga frågor. Här handlar det väldigt mycket om förhållandet mellan far och son, mor och dotter. Det handlar om småstaden. Det handlar om illegala mexikanska invandrare.

Jag tyckte att det hade kunnat vara lite fler scener med Kristofferson och Matthew McConaughey (som spelar Buddy) som utspelar sig för 40 år sen. Jag hade gärna velat veta lite mer om bakgrunden till allting. Med det sagt, så måste ändå säga att just övergångarna mellan nutid och dåtid var väldigt snyggt gjorda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Last of Sheila (1973)

15 september, 2021 Lämna en kommentar

När jag läser min gamla preblogg-text om The Last of Sheila kommer jag osökt att tänka på en mycket bättre film i samma genre. Nämligen Rian Johnsons Knives Out som sågs på en underbar visning på Stockholm Filmfestival 2019. 2019… det är två år sen, gurgel. Min text skrevs i oktober 2003.

Döden går ombord är en 70-talsdeckare med Agatha Christie-känsla. Jaha, inget speciellt faktiskt men den blir ju bättre efter hand. Det är ändå ett klurigt pussel som det är kul att försöka lösa. Det är en sån här film där det gäller att vara vaken i början då det händer till synes oviktiga saker men som i efterhand visade sig vara viktiga för att lösa gåtan om vem som har gjort vad och varför. Agatha Christie-känsla var det som sagt. Jag tänkte på Döden på Nilen och det kändes ibland som om Hercule Poirot skulle kliva in i handlingen vilken sekund som helst. Jag gillar James Coburns smil. James Mason var bra. Han är en liten favorit. Men som helhet var det faktiskt till slut ganska ointressant tyckte jag. Det kändes liksom inte på riktigt och det är väl kanske inte den typen av film heller, där det ska kännas på riktigt. Det blev ändå lite spännande mot slutet men betyget blir inte bättre än 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

À la folie… pas du tout (2002)

8 september, 2021 2 kommentarer

I huvudrollen i À la folie… pas du tout, eller Vansinnigt förälskad som den heter på svenska, ser vi Audrey Tautou. Det här var precis efter succén med Le fabuleux destin d’Amélie Poulain och Tautou var stekhet, den tidens It girl, och skulle bli en stor stjärna internationellt. Men när jag kollar på hennes IMDb-sida så verkar hon efter 2006 års The Da Vinci Code mestadels ha hållit sig på hemmaplan i Frankrike. Jag undrar om det har med språket att göra, att hon har en viss fransk brytning i sin engelska som gör att hennes roller är begränsade i engelskspråkiga filmer? Min preblogg-text om filmen skrevs i september 2003.

Audrey Tautou spelar studenten Angélique som blir kär i en gift läkare. Hon hoppas att han ska lämna sin gravida fru men läkaren dyker varken upp på middagen som hon planerat eller resan till Florens. Nåt verkar konstigt.

<spoiler>
Vad som är fel får vi se efter ungefär halva filmen. Då spolas den nämligen tillbaka från början och vi får se det som har hänt en gång till, fast denna gång ur läkarens perspektiv. Då visar det sig att de två bara träffats ytligt ett fåtal gånger men att Angélique har blivit besatt och lever i en drömvärld där hon tror att de två har inlett ett förhållande. Hon gör dessutom allt för att läkaren och hans fru ska skiljas. Hon stoppar inte ens vid mord.
</spoiler>

Det var faktiskt en rätt så rolig idé med en film som börjar som en sockersöt kärlekshistoria med övergår i en sorts thriller à la Farlig förbindelse. Men något saknas trots knorren (som avslöjas i spoiler-delen ovan). Jag känner inget för karaktärerna. De är som pappfigurer. Det blir för ytligt. Även med knorren blir delar av filmen förutsägbar. Filmen får trots en bra idé inte godkänt av mig: 2+/5, och då gillar jag ändå slutet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Film, Mysterium, Recension, Romantik, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

The X-Files (1998)

3 september, 2021 4 kommentarer

Av nån anledning var jag inget jättefan av Arkiv X (ja, eller The X-Files som ju serien hette i original). Jag borde ha varit ett jättefan då det känns som att serien är gjord för mig. Mystiska fenomen, science fiction, konspirationer, etc, det är ju mumma. Troligen hände det mycket annat i mitt liv när serien gick så jag kanske missade tåget. Å andra sidan skriver jag nedan att jag verkligen gillade Arkiv X så jag kanske minns fel. Det jag minns kanske är att jag slutade titta och då är det den känslan som finns kvar. Min preblogg-text om filmen The X-Files skrevs i september 2003.

FBI-agenterna Mulder och Scully försöker bevisa konspiration på hög nivå som handlar om att rymdvarelser vill kolonisera jorden.

Jag gillade Arkiv X när den gick som tv-serie. Den kanske går fortfarande men jag tittar inte nu. Jag tyckte den var perfekt som serie. Ingen egentlig action behövdes utan det var mer mystiskt och lite kvasivetenskap samt rolig dialog mellan Mulder och Scully. Ofta var M och S på gränsen att lyckas bevisa nån sorts konspiration men i slutändan försvann bevis eller så dog nåt vittne och så var det bara att börja om från början. Jag gillade det konceptet på nåt sätt. Nu skulle det göras film och då ska det vara lite mer storslaghet (tydligen), vilket gör att känslan från tv-serien försvann en del. Men jag tycker ändå de har lyckats ganska så bra. Samspelet mellan Duchovny och Anderson är bra och precis som i serien så är de hela tiden på vippen att bevisa något, hitta nåt avgörande bevis, men konspiratörerna hinner alltid undan. Jag gillade Martin Landau som dök som paranoid konspirationsteoretiker. Det var kul att se denne hjälte från kultserien Månbas Alpha (oj, oj, det är en gammal favorit).

Filmen var lite uppbyggd på att man redan känner till personerna från tv-serien. Dessa dyker liksom upp och då antas man tänka ”Aha, där är ju han. Ok, då blir det spännande”. Om man inte sett serien så funkar detta nog inte så bra, tror jag. Mitt betyg till filmen blir precis godkänt men det är ingen höjdare. 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Science fiction, TV, Tv-serie Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Sleepwalker (2000)

11 augusti, 2021 Lämna en kommentar

Ralph Carlsson är nog en underskattad svensk skådis. Han är en sån där karaktärsskådis som alltid gör stabila insatser. Det är inte så ofta han har huvudrollen i filmer men det har han i skräckisen Sleepwalker. Min preblogg-text om filmen skrevs i september 2003.

Sleepwalker handlar om en svensk familj, främst pappan Ulrik (Ralph Carlsson), som bor i ett villaområde i Stockholm. En morgon vaknar Ulrik och upptäcker till sin fasa att sängen är blodig och att hans fru och barn är spårlöst borta. Vad har hänt?

Svensk skräck hör inte till vanligheterna och jag tycker det är kul när det kommer såna filmer. Jag tyckte exempelvis Den osynlige (2002) var helt ok. Sleepwalker är till en början rätt så bra och mystisk. Ralph Carlsson är bra på att spela förvirrad och desperat, precis som i den utmärkta tv-serien Bekännelsen om nån har sett den. Men precis som i Den osynlige så tappar filmen mot slutet då spänningen liksom dör. Det blev lite för ologiska förklaringar till saker och ting. Det är ju ofta så med skräckfilmer. När väl monstret visat sig så försvinner spänningen. Men den får ändå godkänt och betyget blir 3-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Skräck, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Spanish Prisoner (1997)

19 maj, 2021 7 kommentarer

Det känns som att postern försöker antyda att filmen är en pusseldeckare

David Mamet, vad har vi på honom? Nja, han är nog ingen personlig favorit i alla fall. Däremot har han ju skrivit mängder med manus till både teaterscenen och den vita duken. Enligt IMDb bygger hela 46 filmer på hans manus. Varför är han inte nån personlig favorit? Mm, som regissör har det nog att göra med den där nollställda stilen som han vill att hans skådisar ska agera med. Min preblogg-text om The Spanish Prisoner skrevs i december 2003.

David Mamet har skrivit manus till mängder av filmer: The Postman Always Rings Twice och The Untouchables bl a (min kommentar: hallå! Glengarry Glen Ross!). Konspirationen, som Czech (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) tipsat om tidigare, har han både skrivit och regisserat. Den handlar om forskaren Joe (Campbell Scott) som precis har gjort ett genombrott i sin forskning och företaget han jobbar på kan tjäna miljoner. Joe själv vill också få ut nåt av det hela och litar inte riktigt på sina chefer. Till synes av en slump träffar han Jimmy, oväntat gestaltad av Steve Martin, som vill hjälpa Joe att få ut de pengar han förtjänat. Men… för att citera Di Leva: vem ska jag tro på tro på tro på när tro på när allt är så här?

Det finns en Hitchcock-känsla i filmen får jag nog lov att säga. Oskyldig snubbe blir indraget i nåt mystiskt och man vet inte riktigt vad som pågår, det känner vi igen. Det betyder inte att det är dåligt alls (min kommentar: haha, nej, varför skulle det göra det?!). Manuset är väldigt genomtänkt. Små detaljer som händer i början av filmen får betydelse och man förstår vad som har hänt och varför.

Skådisarna känns träiga precis som Czech skrev på Filmtipset (min kommentar: saknar fina gamla Filmtipset; Letterboxd är inte alls samma sak). Om det var meningen eller ej (att skådisarna är träiga) spelar egentligen ingen roll (för mig). Det är ju vad man upplever själv som är det viktiga. Träigheten verkar vettig när det gäller vissa av rollerna, de som senare visar sig vara bedragare. En sån person som verkar oskyldig och lite tråkig tror man ju inte kan vara bedragare. När det gäller huvudpersonen Joe så hade jag gärna sett lite mer känslor. Det blev lite tråkig som det var nu. Då och då tänkte jag på David Finchers The Game som ju kom samma år och som i mitt tycke är bra mycket bättre. Där känner man verkligen Michael Douglas förvirring och desperation. Här kommer den inte fram lika bra. Men, men, filmen är sevärd om än lite torr för min smak. 3/5 (min kommentar: oj, där var jag snäll!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Le violon rouge (1998)

9 maj, 2021 2 kommentarer

När jag läser min preblogg-text om Le violon rouge som skrevs i januari 2004 så går mina tankar till en annan film, med ett liknande upplägg, som jag såg på Stockholm Filmfestival 2002. Carnages heter den och handlar om hur tjur som dödats på tjurfäktningsarenan kommer att påverka ett antal människors liv efter sin död. Här handlar det istället om en fiol som gör samma sak efter att den skapats.

Den röda fiolen är en film om en fiol (min kommentar: nähä?!) och dess resa genom historien. Människor kommer och går men fiolen den består. Fiolen, som är ett mästerverk av en italiensk hantverkare, överlever många människor och tidsepoker, från tyska medeltidskloster till Kina och kulturrevolutionen där i slutet av 1900-talet.

Som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) sa i sitt omdöme för ett tag sen så är det en intressant idé och jag tycker resultatet är godkänt. Delhistorien som handlar om den engelske fiolvirtuosen som kom att äga den röda fiolen under en tid är den sämsta. Den kändes lite småtöntig. När fiolen kom till Kina blev det intressant igen. Jag tyckte det uppstod en schysst kontrast här (min kommentar: kontrasten mellan en antik fiol och kulturrevolutionen?).

I slutet som utspelar sig i vår tid blev det nästan en thriller när Samuel L. Jackson försöker lägga vantarna på mästerverket. Det är en vacker film med vacker musik. Hmm, ja, en annorlunda film som bitvis dock kändes lite stel och spretig med sina olika historier. Den är inte helt tajt men klart sevärd. 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Hyperlänkfilm, Musik, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Harrison’s Flowers (2000)

14 april, 2021 Lämna en kommentar

För några dagar sen såg jag Chloé Zhaos Oscarsnominerade film Nomadland. I huvudrollen i den filmen ser vi Frances McDormand som den kringresande Fern. I en biroll, bland alla verkliga nomader som spelar sig själva, hittar vi David Strathairn. I dagens film, Harrison’s Flowers, spelar Strathairn rollen som just Harrison och trots att titeln antyder att det är en stor roll så är det i själva verket en ganska liten roll (som jag minns det, är väl bäst att säga). Min preblogg-text om filmen skrevs i juni 2003.

Harrison’s Flowers är ett krigsdrama som inleds i USA hösten 1991 där fotografen Harrison Lloyd (David Strathairn) börjar tröttna på att skildra krigszoner runt om i världen. Chefen på tidningen som anlitar honom övertalar honom dock att jobba ett tag till och han skickas till Jugoslavien för att plåta vad som händer där i kriget mellan serber och kroater. Fru och barn lämnar han hemma som vanligt men lovar att vara tillbaka i tid till sin sons födelsedag. Men – det blir inte så. Efter några dagar kommer besked om han har omkommit när ett hus har rasat samman. Dock har ingen kropp hittats. Frun Sarah (Andie MacDowell) vägrar acceptera att Harrison är död och åker på eget bevåg till Jugoslavien och kriget för att leta rätt på honom, vare sig han är död eller levande. Väl där träffar hon ett gäng fotografer, bl a Kyle spelad av Adrien Brody (från The Pianist som ni ju ska se på bio när den kommer!).

Från att de första 20-30 min ha utspelats i lugna och trygga (relativt sett) New York så förflyttas filmen och Sarah till Jugoslavien och hamnar bokstavligt talat mitt i kriget. Varken Sarah eller jag var riktigt beredda på detta vilket gör att det blir rätt så omskakande för oss båda. Kriget skildras på ett grymt sätt och vi får uppleva det ur krigsfotografernas perspektiv.

Skådisarna pratar engelska men filmen är fransk (regissören, en man, heter Élie Chouraqui) och kanske var det därför som den kändes äkta på nåt sätt och man slapp det vanliga värsta dravlet där amerikaner ska spela hjälte även om det är en amerikan som ska ”räddas”. Det är en helt ok och spännande rulle som får betyget 4/5, en svag fyra men ändå en fyra. Slutet hade kunnat vara bättre men jag rekommenderar den ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Krig, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Lantana (2001)

11 april, 2021 Lämna en kommentar

När jag läste min gamla text om Lantana kom jag att tänka på ett minne från min studenttid. När jag pluggade i Uppsala på 90-talet så delade jag under en tid lägenhet med min kusin som studerade till jurist. En kväll skulle han ha förfest i lägenheten tillsammans med sina kursare. Jag var inte speciellt sugen på att vara med utan blev bjuden på bio istället av min kusin. Vilken film såg jag? Jo, Robert Altmans Short Cuts. Wow, vilken filmupplevelse det blev! Bättre än en förfest med juridikstudenter. 🙂 Min preblogg-text om Lantana skrevs i juni 2003. Sen tidigare har jag på bloggen skrivit om Jindabyne, en annan av regissören Ray Lawrences filmer.

Lantana är en australiensisk film med ett Short Cuts-liknande upplägg om än inte med riktigt lika många parallella historier. Jag måste erkänna direkt att jag verkligen gillar den här typen av film. Det gäller exempelvis filmen Carnages som visades på Stockholm Filmfestival i höstas. Lantana handlar främst om Leon som är poliskommissarie men ett gäng andra personer är också huvudpersoner i detta drama vars historia löst snurrar runt kring fyndet av en kvinnokropp i bushen utanför Sydney. De flesta, om inte samtliga i filmen, är osäkra på sig själva, har problem i sitt äktenskap, etc. Inte minst gäller det Leon som samtidigt som han hanterar utredningen kring den döda kvinnan vänsterprasslar med en kvinna som går på samma danskurs som han själv och hans fru går på.

Jag gillar den här filmen. Det är en film som fokuserar på de problem som personerna i filmen har med sig själva och egentligen inte på själva mordutredningen (även om den ändå är viktig i filmen och bl a får Leon att inse ett och annat). Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) gillade inte riktigt detta faktum utan tyckte den kunde ha varit mer spännande. Men jag gillade den! Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Hyperlänkfilm, Mysterium, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →