Film- och bloggåret 2020

Årets första dag och dags för en årskrönika där jag sammanfattar filmåret 2020 ur mitt eget och bloggens perspektiv. Det har varit ett mycket märkligt år och det känns som att det gått både långsamt och fort på samma gång. Jag har sett färre filmer än vanligt. När väl skiten träffade fläkten där i mars så har det gått i perioder. Ibland kunde det gå flera veckor, nästan en månad, utan att jag såg en enda film. Under april fokuserade jag Trolls-filmerna, bara en sån sak. Jag hade liksom inte ro att ta mig an några andra mer seriösa filmer. Däremot blev det desto fler matprogram, speciellt australiensiska. Här hjälpte det verkligen att skaffa VPN. Det öppnade upp en ny värld som gjorde det möjligt att grotta ner sig i kulinariska läckerheter via SBS On Demand eller BBC iPlayer. En ny trevlig bekantskap var Rick Stein vars mat- och reseprogram från 90-talet och framåt var en lisa för en resetörstande själ.

Med det sagt så är det dags att gå igenom några kategorier som ett sätt att sammanfatta vad jag har sett i filmväg och vad som hänt på bloggen detta bisarra år.

Bästa filmerna jag sett i år:
Kanske inte helt oväntat så blev det inte speciellt många fullpoängare för min del i år. Det hände faktiskt bara en gång! Men det ledde till att Joker fick göra plats för Renton som bloggheader. Den enda 5/5-filmen jag sett i år är alltså Danny Boyles klassiker Trainspotting från 1996. Det var riktigt kul att konstatera att den höll. Anledningen till att jag såg den var att jag skulle kolla på uppföljaren med den olyckliga titeln T2 Trainspotting. Två favoriter från 2019 som jag såg i år var Waves och Uncut Gems. Inte 5/5-filmer men nära. Detsamma gäller 2020-filmerna The Forty-Year-Old Version och Gunda (båda svartvita men samtidigt väldigt olika mästerverk).

Sämsta filmerna jag sett i år:
Eftersom jag sett färre filmer i år än normalt så har det inte heller blivit speciellt många bottennapp. Men den aboslut sämsta filmen måste vara en som jag såg på Stockholm Filmfestival: Memory House. Det var en pretentiös sörja som gav mig klåda. En rejäl trampmina som man ibland råkar kliva på när man tittar på festivalfilmer. Den andra filmen som fått sämre betyg än 2/5 var en DCEU-uppföljare: Wonder Woman 1984. Även om den ganska länge var helt ok så föll den samman som ett korthus till en katastrof under filmens avslutning.

Årets besvikelser:
Ingen av de filmer jag listar här är direkt dåliga men de höll inte för hajpen. The Vast of Night var en liten sf-rulle som jag trodde på men den föll platt för mig tyvärr. Jag tror den var för snackig helt enkelt. En ny film av David Fincher borde ju borga för kvalitet. Vi fick kanske kvalitet också men Mank blev också en ganska trist historia som jag inte fattade poängen med.

Årets överraskningar:
En överraskning för mig var att det var Mary Steenburgen som skrivit låten som Jessie Buckley sjunger i slutet av Wild Rose. Att Jessie Buckley har en fantastisk röst var också en överraskning. En positiv svensk överraskning var spänningsfilmen Breaking Surface, nåt så ovanligt som en riktigt bra svensk genrefilm (i det här fallet en dykarthriller). Det var inte så länge sen BlacKkKlansman kom ut men jag tyckte bara den bara var helt ok, så när Spike Lee blåste mig av banan med Da 5 Bloods så var det en riktigt skön överraskning.

Årets komedier:
Oj. Komedier. Rackarns. Det är alltid svårt för mig att hitta några bra. Jag undrar om det beror på att jag ser för få komedier eller om jag helt enkelt är svårflörtad. Men, här är i alla fall några som jag uppskattade. Jumanji: The Next Level (den store Dwayne Johnson, den lille Kevin Hart, den snygga Karen Gillan och den lagom lille Jack Black är ett roligt team), Palm Springs (jag charmades kanske inte riktigt lika mycket som alla andra men bra var den och Cristin Milioti var favoriten), The Forty-Year-Old Version (helt underbart rolig och rörande film!), Bad Hair (Justin Simien senaste (hår)rulle kanske är mer av en satir men bitvis var den kul också).

Årets tv-serie:
Förra året var det Chernobyl som var ohotad etta. Även om jag sett relativt få serier (jämfört med äkta tv-serienördar) så finns det nog bara ett svar i år också. Det är förstås Jon Favreaus Star Wars-serie The Mandalorian. Jag tyckte den andra säsongen var ett snäpp bättre än den första. I dessa tider där alla serier ska berätta en lång kontinuerlig historia så uppskattade jag faktiskt den episodiska naturen som serien har (vilket påminner mig på ett skönt sätt om gamla tiders Star Trek-serier).

Årets bästa bioupplevelser:
Oj. Igen. Årets bioupplevelser är lätträknade. Förutom visningarna i januari under Stockholm Filmdagar så har jag varit på bio tre gånger. Årets inleddes med ett besök på Cinemateket där jag och Letterboxd-Carl njöt av Alfred Hitchcocks Fåglarna. Mycket trevligt. Jag såg även Star Wars: The Rise of Skywalker på bio i januari vilket var ett helt ok biobesök där en helt ok film sågs. I slutet av samma månad hade jag äran att tillsammans med Movies – Noir-Christian gå på en förhandsvisning av Sam Mendes första världskriget-skildring 1917. Det var en riktigt maffig upplevelse på IMAX-salongen i Mall of Scandinavia.

Bloggprojekt:
I år har jag inte haft några stora projekt igång som t ex förra året då jag gick i mål med mitt Bergman-projekt. Kanske var det Bergman som knäckte mig, helt enkelt. Nå, jag ligger i alla fall i startgroparna för att fortsätta med de återstående årsbästalistorna för 70-talet. De som saknas är 1971 och 1970. Förhoppningsvis kommer de under 2021. Ett litet projekt tog jag mig faktiskt an. Det var inte nåt stort projekt men ändå. Alldeles nyligen tittade jag igenom filmerna om dagvandraren Blade med Wesley Snipes. Tack till Fripps filmrevyer-Henke för inspirationen. Jo, just det. Nu höll jag ju på att glömma Trolls-filmerna. Två långfilmer och en kortfilm betade jag av. Och jag stör mig fortfarande på att de inte heter Troll på svenska.

Poddning: Tillsammans med Henke, Carl och Niklas var jag med på en Shinypodden Special där vi listade våra favoriter från filmåret 2019. Det känns så avlägset att jag först glömde att ha med den punkten i inlägget, men det är alltså åtgärdat nu.

Bästa dokumentärerna: Givetvis måste jag återigen nämna den grisligt bra Gunda. En dokumentär som tryckte på nostalgiknapparna var den mycket fascinerande Diego Maradona av Asif Kapadia.

Bästa filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: Ingen tvekan om att det var Viktor Kossakovskijs fascinerande dokumentär Gunda. Ja, Stockholm Filmfestival missade jag inte i år. Det blev en online-festival för min del och det visade sig vara en klart positiv upplevelse. Jag trodde inte alls jag skulle känna nån festivalkänsla alls men den infann sig nästan direkt. Det är nåt speciellt att ögna igenom programmet och sen välja ut de filmer man ska se och sen låta sig bli (förhoppningsvis) positivt överraskad. Ta en film som Gunda t ex. Det är osannolikt att jag skulle ha sett den om det inte varit för festivalen. Sen att man även kan kliva på en trampmina som Memory House, det är smällar man får ta. En film som dock inte gjorde mig besviken var Regina Kings debutfilm One Night in Miami. Som avslutning på festivalen blev det även tre Face2Face med Bella, Viggo och Marty. Nej, det var inte jag som gjorde intervjuerna…

Svenska filmer: Oj. Återigen. Det här är pinsamt eller bara ett tecken på att jag inte ser speciellt många svenska filmer. För några år sen var det nån som kallade mig för svenskfilmsexpert. Jag lever inte upp till det epitetet kan man lugnt säga. Jag har nämligen bara sett en endaste svensk film i år. Det var i och för sig den positiva överraskningen Breaking Surface som jag hoppas bryter ny mark inom svensk film.

De Netflix-filmer jag har sett, från den sämsta till den bästa:
13. The Midnight Sky (2/5)
12. Mank (2,5/5)
11. The Trial of the Chicago 7 (2,5/5)
10. Ma Rainey’s Black Bottom (2,5/5)
9. Extraction (3/5)
8. The Two Popes (3,5/5)
7. The Meyerowitz Stories (3,5/5)
6. I Lost My Body (4/5)
5. The Old Guard (4/5)
4. I’m Thinking of Ending Things (4/5)
3. Da 5 Bloods (4/5)
2. Uncut Gems (4,5/5)
1. The Forty-Year-Old Version (4,5/5)

De ovanstående filmerna är alltså s.k. Netflix Originals, och där räknas en film som I Lost My Body in (en fransk film som Netflix köpte in).

Ett urval av tv/webb-serier som jag kollat in:
Star Trek: Discovery, säsong 3: Även om den startade betydligt bättre än säsong två så var det ändå en besvikelse. Istället för att fokusera på en bra story så är det som att man försöker slå rekord i politisk korrekthet. Det gör inte en serie bra, tyvärr.
Star Trek: Picard, säsong 1: Ytterligare en Star Trek-serie som svek. Patrick Stewart är ju alltid Patrick Stewart men som helhet var det här inte mer än ok.
Star Trek: Lower Decks, säsong 1: Återigen en Star Trek-serie, en animerad denna gång, som inte föll mig i smaken. Det var nästan så att jag inte lyckades slutföra serien. Det hetsiga tempot där det pratades i kulsprutefart var för mycket för mig. Nej, då ser jag hellre om den gamla Star Trek: The Animated Series från 70-talet.
After Life, säsong 2: Andra säsongen av den här Ricky Gervais-serien funkade inte lika bra som den första säsongen men det är klart sevärt.
Partisan: En svensk thrillerserie i regi av Amir Chamdin och med Fares Fares i huvudrollen. Det låter ju som en kanonserie men tyvärr var det en besvikelse. Det var som att hela serien rann ut i sanden utan att komma fram till något.
Devs: Jag skulle kunna kopiera det jag skrev om Partisan. Ett riktigt bra och spännande upplägg rann ut i sanden. Det är dock riktigt snyggt rent utseendemässigt.
Curb Your Enthusiasm, säsong 10: En väldigt bra säsong med Larry David & Co. Larry är grinigare än nånsin och det var en ren njutning att se denna säsong. Jag längtar redan till säsong 11 som jag har förstått ska bli av. Fram tills den är klar får jag väl simma lugnt!

Bäst bland mat-serierna: Som vanligt är det MasterChef som dominerar. Det var en märklig upplevelse att se årets upplaga av MasterChef Australia i och med att serien började spelas in innan Corona var ett faktum. Sen, kanske halvvägs in i säsongen, så var det plötsligt krav på avstånd, slut på kramar, resor och stora lagtävlingar med publik. Alla avslutande avsnitt utspelade sig i MasterChef-köket. Det kan inte ha varit helt lätt att få till serien när allt som hade planerats bara måste kastas bort. Den brittiska MasterChef: The Professionals var bra som vanligt. Ett litet annorlunda upplägg eftersom man redan när inspelningen började hade Corona-anpassat serien. Som jag nämnde i början av inlägget så upptäckte jag Rick Stein i år. Han må vara lite gubbig och kanske inte tillhör framtiden direkt men programmen är en njutning att se. Ta bara en sån serie som Rick Stein’s French Odyssey där Rick sakta flyter fram genom det franska landskapet på en kanalpråm. Mycket mysigt.

Årets fem mest lästa blogginlägg:
10 i topp: Filmer 1994, Robin Hood, Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse, Potatishandlaren och Vittra. Som vanligt dyker Robin Hood upp listan. Folk är fortfarande nyfikna på vad för djur Broder Tuck egentligen är. Potatishandlaren gör comeback på listan efter att ha hamnat på sjätte plats förra året. Vittra är en trevlig nykomling och överraskning.

Vilka länder kommer bloggbesökarna/bottarna ifrån?
Topp-5 (förutom Sverige): USA, Spanien, Tyskland, Kina och Finland. Nu är inte Hongkong med överhuvudtaget så den där spindelboten eller vad det nu var måste ha stängts ned.

Och därmed önskar jag och graffititomten Gott Nytt År! 🙂

Till sist: Vila i frid Chadwick Boseman