Conclave (2024)

28 mars, 2025 6 kommentarer

Conclave blev förra årets julfilm som jag väljer ut och sen tar med familjen att se på bio på annandagen. Denna tradition startade år 2000 men pga anledningar så var det första gången biobesöket blev av sedan julen 2019.

Dessutom var det premiär för mig att besöka den nyöppnade filmstaden i Uppsala, Filmstaden Luxe, där ALLA salonger serverar mat och dryck under visningen. Åh, herregud, hur ska det här gå? Jag var orolig men det visade sig gå bra (denna gång). Det kom personal en eller två gånger innan filmen drog igång med mat till några men det var varken mat som lät eller luktade.

Biofåtöljerna var även av det stora och bakåtlutade slaget. Det är inte riktigt min grej, de där reclinerfåtöljerna. Jag får aldrig till en bra ställning, det känns som att man halvligger och tittar på film. Jag vill sitta rak i ryggen! Det positiva var att det var gott om plats både i sidled och för fötterna och det ger pluspoäng.

Filmen då? Ja, det var enligt mig ett succéval om ett påveval. Trion i huvudrollerna var strålande. Ralph Fiennes som kardinal Lawrence som leder omröstningsceremonin (konklaven) men som absolut inte vill bli påve själv (eller?). Stanley Tucci som kardinal Bellini som står för ett modernare tänkande inom kyrkan. John Lithgow som kardinalen som mest av allt vill vinna, amerikan som han är.

Conclave, regisserad av Edward Berger, utvecklade sig till en kyrkopolitisk mysteriethriller som jag fann mycket spännande. Den bortgångne påven visade sig ha både en och två rävar bakom örat. Även efter sin död så lyckas han påverka hur konklaven kommer fortlöpa.

De olika kardinalerna har alla sina agendor och det blir nån form av Robinson-såpa där olika pakter bildas. Det var kul att följa spelet bakom kulisserna. Ja, jag vet att det är en påhittad historia som bygger på en roman av Robert Harris med samma namn som filmen.

Filmens miljöer bidrar till den täta stämningen. Kardinalerna är instängda i ett palats med långa korridorer och marmortrappor där lågmälda samtal äger rum. De bor i en sorts hotelldel av palatset som går mycket stilfullt i svart, vitt och rött, och fick mig att tänka på Kraftwerks album Die Mensch-Maschine.

Även musiken, av Volker Bertelmann, spelar en stor roll, och en nästan för hög roll, i alla fall i salongen på Luxe i Uppsala. Det var nära att jag höll för öronen några gånger när de mäktiga stråkarna i ljudpåret likt tordön vibrerade genom luften. Men stämningen bidrog de till, stråkarna, det gjorde de.

Slutligen var det lite kul att vi lite tidigare på annandagen hade sett Ingrid Bergman spela nunna i The Bells of St. Mary’s.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

The Menu (2022)

19 mars, 2023 2 kommentarer

Filmer om mat och restaurangvärlden brukar ofta locka mig. Jag älskar att kolla på diverse matprogram på tv och filmer som Chef och The Hundred-Foot Journey är ju helmysiga.

Sen finns det ju även matfilmer som är allt annat än mysiga som t ex Boiling Point eller en tv-serie som The Bear.

Vad skulle The Menu vara? Jag hade eventuellt hört nåt om en skräckvinkling på det hela. Vad jag bjuds på är en hyfsat skarp och rolig satir om restaurangbranchen, speciellt fine dining-scenen och de rika människor som besöker den.

Nicholas Hoult och Anya Taylor-Joy spelar ett par (eller?) som ska besöka sån där exklusiv restaurang som drivs av en kändiskock spelad av Ralph Fiennes. Restauragen, kallad Hawthorn, är så exklusiv att den ligger på en ö som man endast kan ta sig med båt. Och så har den bara tolv platser. Fint ska det vara.

Ja, men det här var ju underhållande ändå. Filmen driver självklart med möjligen fåniga musselskum och avsmakningsmenyer när man nog helst av allt vill sluka en cheeseburgare.

Hoult spelar en foodie som kan namnet på alla gastronomiska tekniker man kan använda i köket men kanske lurar sig att tro att omvänd sfärifiering skapar nåt genuint.

Serveringen på Hawthorn är en sorts installation, en happening, ett konstprojekt som även mot slutet visar sig involvera gästerna på olika sätt.

Foodien Hoult får visa sig på styva (eller slaka) linan i köket. Det är en sak att veta vad en gräddsifon är men en annan att steka lammet (med timjan och vitlök kanske) perfekt rosa, vilket Hoult (och de övriga gästerna!) får erfara.

Mer och mer förvandlas filmen till en sorts skräckis och frågan är vem som kommer ta sig levande från ön. Den kunniga foodien eller hans dejt som sågar kockens mat och istället ber om en ostburgare (på ren svenska)?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag glömde en sak. Hong Chau spelar kändiskockens högra hand och hon gör det riktigt bra (en ny personlig favoritskådis). Hon är inte lika bra som i The Whale (som jag såg nyss) men det är ju en helt annan typ av film. DS.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Matfilm, Recension, Satir, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

No Time to Die (2021)

18 december, 2022 6 kommentarer

Vem blir den nya Bond? Ja, det är frågan eftersom No Time to Die är Daniel Craigs sista film som 007. Jag har gillat Craigs Bondfilmer överlag. Casino Royale är en toppfilm. Är No Time to Die en värdig avslutning? Mm, hyfsat bra får man väl säga. Vi är i London, Kuba, Italien och Lofoten. Lite lustigt är det inte står med text var vi är nånstans. Brukar inte det alltid stå? Kanske ville man att det skulle vara lite mer mystiskt här? Rami Malek är skurken och han är varken bättre eller sämre än nån annan skurk. Lite halvtrist som det brukar vara i de flesta av Bondfilmerna. Vi bjuds på schyssta actionsekvenser och Ana de Armas var en frisk fläkt men kanske inte Guds gåva till mänskligheten. Den engelska som pratas med brytning i filmen funkar inte. Det blir för överdrivet och framstår som parodiskt. Slutet av filmen motsäger sin egen titel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Reader (2008)

25 juli, 2017 4 kommentarer

Jag är fortfarande på äventyr i Dalarna där jag utforskar övergivna mentalsjukhus, så här kommer ytterligare en gammal preblogg-text. Den här gången handlar det om Stephen Daldrys film The Reader och texten skrevs i maj 2009.

Jag hade en kväll plötsligt två timmar att slå ihjäl efter jobbet och kollade upp om det gick någon film som jag kunde tänka mig att se på den lokala biografen. Eftersom hjärnan kändes något trött efter den ”hårda” arbetsdagen riktade jag in mig på X-Men Origins: Wolverine eller Angels & Demons men de gick fel tider. Rätt tid gick dock The Reader (eller Högläsaren som jag hade valt att kalla den som film eftersom boken den bygger på heter just så på svenska). Hmm, The Reader, ja, det kändes kanske inte riktigt som rätt film att se för att slå ihjäl två timmar, men efter lite tvekan blev det så.

Det första jag la märke till och gillade var tempot. Regissör Stephen Daldry låter scenerna ta tid, och det tyckte jag var skönt. Det andra var att killen, David Kross, som spelade den unge Michael var riktigt bra, en sorts blyg spjuver. Han var dock kanske lite för ung att spela Michael som juridikstudent (det kändes som han rökte hela tiden för att kompensera), men det funkade. Kate Winslet bär genom hela filmen på en stor börda och det gestaltar hon bra, på gränsen till överdrivet, genom en stel och spänd kroppshållning och mimik. Överlag är det strålande skådespelarinsatser. Ralph Fiennes spelar ganska nedtonat den äldre Michael, en stukad och inåtvänd person, helt olik sitt unga jag.

Filmen tar upp tunga moraliska frågor men lyckas samtidigt ändå vara personlig. Jag gillar Daldrys stil som känns igen från den strålande The Hours. Just att det är personligt fastän det spänner över så mycket. Daldry knyter även ihop de olika delarna i historien på ett bra sätt. Det är skickligt gjort att få ihop det helt enkelt. Lite lustigt att se Lena Olin i två små roller spela både en mor och hennes dotter. Olin är riktigt bra som dottern i en viktig scen mot slutet. Dock var hon sämre som modern. Angående språket i filmen så tyckte jag INTE det var störande att man talar engelska. Det som irriterade var den tyska BRYTNINGEN hos vissa skådisar (t ex Winslet).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

The LEGO Batman Movie (2017)

15 februari, 2017 7 kommentarer

lego-batmanHur många skämt per minut klarar den mänskliga hjärnan? Eller i det här sammanhanget kanske enheten ska vara skämt per sekund! Jag konstaterar i alla fall att min egen, tydligen underutvecklade, hjärna inte klarar det skämttempo som hölls i den förra lego-filmen, The Lego Movie från 2014.

Apropå högt tempo så kom jag att tänka på rappare som spottar ur sig orden med blixtens hastighet. Imponerande — visst — men när man missar 90% av det som sägs så är det lite utan värde, åtminstone själfullt värde.

Men jag tycker ändå detta snabbpratande är coolt. Brukar inte auktionsutropare glänsa med detta också? Det är som en egen gren som har lite mindre med musik och mer med tävling att att göra. I slutändan är ju flyt, rytm och innehåll förstås viktigare än tempo när det gäller hiphop. Precis som när det gäller film.

Åter till ämnet för dagen: den nya lego-filmen, The LEGO Batman Movie. I den första lego-filmen dök den kappade korsfararen upp i en liten cameo. Många gillade den mörkröstade superhjälten så därför har han nu fått en helt egen spin-off-film.

Lädderlappen stortrivs med livet som hjälte i Gotham City. Han hyllas av alla och älskas av barnen. Ja, t.o.m. Jokern bedyrar sin (hat)kärlek.

Fast vänta. Är Bruce Wayne egentligen nöjd med tillvaron? Kanske inte. Efter uträttade stordåd åker han hem till sin grotta där han i sin ensamhet förlorar sig i gamla familjeporträtt med sina döda föräldrar, äter hummer, spelar elgitarr och tittar på Jerry Maguire. Hans enda sällskap (och kanske t.o.m. en vän) är betjänten Alfred.

Master Bruce har helt enkelt problem med knyta an till andra. Hellre sura solitärt än riskera att förlora en nyfunnen vän.

Men när Jokern iscensätter ännu en sinister plan tvingas Lädderlappen en gång för alla se sina problem med närhet till andra i vitögat.

När jag beskriver handlingen så låter det som en ganska bra film. Jag brukar gilla filmer om människor som övervinner sina inre demoner. Men nu är The Lego Batman Movie först och främst en enda lång referensfest. Och det har aldrig varit min grej.

Filmen är en störtflod med populärkulturella referenser och skämt. Och det har som sagt aldrig varit min grej fullt ut. Jag kan uppskatta det på nån nivå men det blir aldrig roligt på riktigt för mig. Det är samma sak med mockumentärer.

Hur utnyttjar man då själva lego-konceptet här? Knappt alls skulle jag säga. Den lekfullhet och koppling till riktiga människor som leker med lego i verkligheten som ändå fanns i den första filmen finns inte här. The LEGO Batman Movie känns mer som en vanlig animerad actionkomedi som inte hade behövt innehålla just lego. Visst, det dyker upp några stora monsterfigurer från äldre tiders filmklassiker (gissa vilka?) som är byggda av lego-bitar. Men ändå, det går inte att komma ifrån, det här är en mer generisk och därmed mindre intressant film.

Om jag ändå ska berömma filmen så gillade jag inledningen med vår ensamma lädderlapp hemma i sin grotta. Äntligen kunde man andas ut och ta in filmen eftersom det inte var fem klipp per sekund. Tänk om man bara hade kunnat gå hela vägen och låtit scenen vid mikrovågsugnen tagit just den tid som Lädderlappen knappade in på timern.

Ett sista beröm. Min favorit bland röstskådisarna var helt klart Ralph Fiennes som Alfred. Vilken skönt len och stilla röst. ”Would That It Were So Simple”. Jag litar på honom. Nästan i Morgan Freeman-klass. Men varför spelade han inte även Voldemort?

Jag avslutar med lite negativt igen. Under filmens actionsekvenser zonade jag mest ut, förutom när jag nickade till (well, det är väl den ultimata utzoningen).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratThe LEGO Batman Movie var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tycke. Var det bara min hjärna som överdoserade?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?

 

Apropå snabb rap/snabbt prat så har ni här tre klipp här som är lite roliga. Först en fyndig alfabetsrap, sen ett Guinness världsrekordförsök med kulspruterapparen Rebel XD, och slutligen en auktionsutropare som snackar som en banjo.

(Aha, det är alltså bryggeriet Guinness som ger ut Guinness rekordbok. Det förstod jag inte förrän just i detta nu. ”Fascinating!” som Mr Spock skulle ha sagt.)

Arkiverad under Action, Animerat, Betyg 2, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Hail, Caesar! (2016)

24 februari, 2016 7 kommentarer

Hail CeasarHar bröderna Coen förlorat ”det”? Nej, jag tycker nog inte det. Deras förra film var Inside Llewyn Davis (filmspanarfilm dessutom) och även om jag inte minns så rackarns mycket av den så minns jag att jag gillade den. När jag läser igenom min gamla recension minns jag lite mer. En sak jag skriver är att Inside Llewyn Davis inte är i klass med No Country for Old Men, Fargo eller The Big Lebowski men att den i alla fall är bra mycket bättre än låt oss säga The Hudsucker Proxy och Burn After Reading. Jag inser att jag inte gillar Coens mer farsartade komedier som t ex The Ladykillers (som jag nu sett efter att jag skrev om Inside Llewyn Davis). Nej, då är Coens mörkare filmer mer min kopp te. The Big Lebowski är väl undantaget, men jag tycker ändå inte den är farsartad.

Hail, Caesar! är en av Coens komedier men är det minor eller major Coen? Det är minor Coen! Men inte dålig Coen. Det är väldigt få Coen-filmer som är rent dåliga. Jag kan bara komma på Burn After Reading och The Ladykillers. De problem som Hail, Caesar! dras med har emellertid inte med själva humorn att göra. Nej, det är filmens struktur det är fel på. Det är svårt att bli engagerad, och orsaken är att det är en väldigt episodisk film med mängder av rollfigurer och scener som avverkas på löpande band. Vissa rollfigurer återkommer med jämna mellanrum men de flesta lämnas efter ett tag åt sitt öde. Vad hände med cowboysskådisen Hobie Doyle (stjärnskottet Alden Ehrenreich) eller simskådisen DeeAnna Moran (Scarlett Johansson)? Ja, vi fick kanske delvis nån information om deras slutliga öden men det känns som att filmen egentligen inte är intresserad.

I fokus är istället Eddie Mannix (Josh Brolin) som jobbar på en filmstudio i Hollywood under det gyllene 50-talet. Mannix är spindeln i nätet som får allt att fungera och styr upp saker och ting när de behöver styras upp. Är det problem med nån skådis så är det Mannix som rycker ut. Börjar det regna i Mexiko när man ska spela in snustorra ökenscener så föreslår Mannix att man ska fortsätta filma men byta titel på filmen till nåt med regntema.

Mannix går runt bland inspelningsstudiorna och inspekterar och vi tittare får se vad det är för filmer som spelas in. Här har Coen-bröderna slagit på stort och det är minst sagt imponerande. Vi har det stora romerska eposet Hail, Caesar! där George Clooney spelar en romare som möter Jesus. Scarlett Johansson är en Esther Williams-typ med gravidproblem i ett vattenspektakel. Channing Tatum en dansande sjöman som ska ge sig ut till havs i en film regisserad av svenske Arne, spelad av Christopher Lambert av alla människor. Slutligen försöker regissören Laurence Laurentz (en suverän Ralph Fiennes) få fason på cowboyskådisen Doyle i en melodram. ”Would That It Were So Simple”, hur svårt kan det vara? Mycket svårt.

Clooney blir i en av filmens plots kidnappad av en grupp manusförfattare, kommunistiska manusförfattare dessutom. De, manusförfattarna, vill ha mer uppskattning och om de inte får de så vill de ha pengar. Denna del av filmen funkade inte riktigt för mig. Jag tyckte det var ganska tråkigt med Clooney och dessa svamlande pennfäktare.

Då var det desto roligare när Mannix försökte stämma av om gestaltningen av Jesus i eposet Hail, Caesar! var ok med gruppen av religiösa ledare. Clash of the religioner skulle man kunna säga när de fyra (var det fyra?) debatterar hur de ser på Jesus.

Jag har inte så mycket mer att säga tror jag. Det är en ganska mysig film men för mig fanns ingen ordentligt story. Vi går från inspelningsstudio till inspelningsstudio och jag blir aldrig riktigt engagerad. Det finns några guldkorn. Dansscenen med de vitklädda sjömännen var rolig, och här har man lagt ner ett väldigt jobb. Det är en scen det måste ha tagit ett bra tag att spela in och ändå är det ”bara” en film i filmen så att säga. Men i slutändan: minor Coen, och ändå får filmen en trea vilket väl visar vilken hög lägstanivå bröderna har.

En sista fråga: varför i helvete är Jonah Hill med på postern som om han hade en av huvudrollerna?!?!?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte. Hail, the Coens! eller Hell no!

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 3, Bröderna Coen, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Spectre (2015)

16 november, 2015 9 kommentarer

SpectreI fredagskväll var jag och Henke och kollade in den senaste Bond-filmen Spectre på den nyöppnande IMAX-biografen i Solna och Filmstaden Scandinavia. När jag kom hem råkade jag se att SVT visade Cloud Atlas och jag kom in precis i början av filmen. Rackarns vad bra Cloud Atlas är ändå tänkte jag. Jag kollade ganska länge tills jag blev trött och gick till sängs. Jag var glad och nöjd efter min andra IMAX-upplevelse nånsin och dessutom såg jag fram emot lördagen som jag visste skulle bli minst lika trevlig eftersom den skulle spenderas med filmspanarna på Stockholm Filmfestival. Sen skulle jag bara kolla in Twitter lite innan jag slöt ögonen…

Det är lite klurigt att skriva om Spectre så här precis efter det som har hänt i Paris (skrivs alltså på lördag morgon) men det är väl bara att ta tjuren vid hornen och börja skriva.

 

Filmen

Jag gillade Spectre. Jag hade hört och läst ganska mycket dålig kritik så jag förväntade mig en ganska seg och alldeles för lång film utan spänning. Det var ungefär det jag hade hört i alla fall. Men jag hade roligt hela tiden. Det är en härligt snygg film. Jag gillar samtliga miljöer. Det är en förhöjd verklighet där allt är extra snyggt. Jag tyckte dessutom att det verkligen kändes som en Bond-film. Det är snygga bilar med manicker, klockor som sprängs, snygga åtsittande klänningar, slagsmål på tåg, explosioner, fina vintermiljöer med pulkåkning medelst flygplan. Daniel Craig är isigt sval som Bond och jag gillade även Léa Seydoux. Christoph Waltz som skurk var som en skön parodi på Bond-skurkar och hans henchman Mr. Hinx (Dave Bautista) var en kraftig bit. Den nya valpiga Q och hans ständiga hackande känns lite trött. Dessutom tyckte jag inte hans slitna laptop med klisterlappar passade in tillsammans med allt annat så slicka.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


IMAX-upplevelsen

Det här var andra gången jag klev in i en IMAX-salong. Första gången var när jag såg Mission: Impossible – Ghost Protocol i Montréal och den gången blev jag inte jätteimponerad som jag minns det. Den här upplevelsen var klart bättre. Jag sögs verkligen in i filmens värld, lät mig omslutas. Ljudet. LJUDET! Aj, jag fick ont i öronen och blev svettig. Efter kanske en timme kände jag mig åksjuk och funderade om jag skulle bli tvungen att gå ut ur salongen, men som tur var tog jag några djupa andetag och kände mig bättre efter några minuter. Bildkvaliteten var hur bra som helst och det trots att fotografen Hoyte van Hoytema (yay!) inte använt speciella IMAX-kameror, men det är möjligt att det blir än mer knivskarpt med såna kameror. Två klagomål på salongen: 1. Armstöden satt inte fast ordentligt så när grannen lutade armbågen mot stödet så vibrerade i princip hela min fåtölj. 2. Numreringen på stolarna var förvirrande oklar eller t.o.m. helt frånvarande på vissa rader vad det verkade.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Här hittar ni Henkes tankar om Spectre. Did he get what he was exspectring?

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Grand Budapest Hotel (2014)

5 juni, 2014 9 kommentarer

The GrandJag har sett alla Wes Andersons filmer. Jag har sett många av Wes Andersons filmer på bio. Jag har alltså betalat för att se Wes Andersons filmer på bio. Ändå kan jag inte säga att jag gillar Wes Anderson. Medelbetyget som hans filmer får av mig ligger på 2,6 av 5 möjliga. Det konstiga är att en del av mig ändå tror att jag gillar Wes Anderson. Men sen när jag ser en film så ger den mig ingenting, förutom en irriterande snygg yta. Så var det nu senast med Moonrise Kingdom, och kanske var det den filmen som slutligen fick mig att inse att Wes Anderson inte är nåt för mig. När The Grand Budapest Hotel dök upp var det ofrivilliga och ologiska suget efter att se filmen borta. Vad skönt, tänkte jag. Jag har blivit botad från min fantomkänsla av att jag gillar Wes Anderson. Jag gick inte och såg den på bio.

Trodde jag.

Det finns nämligen nåt vi kallar klämdagar. Om man är ledig (eller *host* tar ledigt *host*) från jobbet på en klämdag och det är regn och rusk ute så finns ju knappast nåt bättre att göra än att gå på bio. Jag hade tänkt jobba fram till sen eftermiddag och sen haka på Henke för att se A Million Ways to Die in the West. Henke skulle se om The Grand Budapest Hotel redan vid lunch för att ge filmen en ny chans då han sovit sig igenom den förra visningen. På nån sorts impuls så bestämde jag mig för att haka på den filmen också. Jag menar, hur dålig kunde den vara?

Som vanligt när det gäller en ny Wes Anderson-film så sa alla om The Grand Budapest Hotel att det här var den mest Wes Andersonska filmen hittills. Så sa man i alla fall om Moonrise Kingdom, det minns jag, och den funkade inte alls för mig. Jag tänkte att det nog blir den gamla vanliga visan. Snygg, quirky, tråkig, tom. Men…

Jag vet inte om jag kan komma med nån bra förklaring men jag blev fullkomligt överförtjust i The Grand Budapest Hotel. När filmer är som bäst så brukar jag känna att jag inte vill att de ska ta slut. Det är som att tiden står stilla och jag vill hoppa in och bo i filmen. Så kände jag hela sista halvan av The Grand Budapest Hotel. Jag ville flytta in i filmen. Jag ville äta Mendlbakelser. Jag ville åka tåg med Monsieur Gustave. Jag ville åka kälke snabbt. Jag ville äta middag med Zero som gammal och lyssna på hans berättelse. Jag ville titta på en tavla med en pojke och ett äpple. Jag ville sitta i fängelse… nej, där går gränsen.

Vad är det som gör att pendeln plötsligt slog över och att jag nu plötsligt konverterat till Wes Andersonismen? Miljön i filmen kan vara ett svar. Den enda film som jag tidigare verkligen gillat är The Darjeeling Limited och den utspelas ju till största del på ett tåg i Indien. The Grand Budapest Hotel utspelar sig i ett påhittat europeiskt alpland, strax innan andra världskriget bryter ut. Fast det där kriget verkar påhittat också när jag tänker efter. Man kan säga att filmen, till största delen, utspelar sig i en Wes Andersonsk version av 30-talets Europa.

En viktig detalj är nog Ralph Fiennes. Innan han dök upp så var jag lagom intresserad av filmen. Men när M. Gustave äntrar scenen så var showen igång och mitt intresse väcktes. Fiennes är galet bra i rollen. Sättet han pratar (och svär!) på är underbart. Hans motspelare, unge Tony Revolori, som piccolon Zero är för mig en ganska blek figur. Zero känns faktiskt som en typisk Wes Anderson-figur, en sån där som man inte riktigt kommer underfund med eller som bara känns som en marionett. Men nu har han Fiennes att spela emot och då funkar det.

Att jag till slut kapitulerade för Wes kan också bero på att det helt enkelt inte gick att stå emot längre. Det som vi bjuds på i The Grand Budapest Hotel är så imponerande när det gäller scenografin, känslan för detaljer, lekfullheten, färgerna, dockfilmskänslan att man bara kan känna beundran.

Det var snudd på att det blev högst betyg till filmen men då hade jag behövt byta header på bloggen och så stort Wes-fan är jag inte. Än. 🙂

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvsep

Vad tyckte nu Henke efter den här omtitten? Fågel, fisk eller mittemellan? Kolla in här.

Jag märker nu att jag inte skrivit ett ord om vad Wes vill säga med filmen. Ingen som helst analys kring vilka underliggande teman det finns. Men det har säkert andra skrivit om. Kolla in hos t ex Sofia, Fiffi och Christian. Har du inte sett den? och TNEpod har också pratat om filmen. Ytterligare en recension har trillat in: The Nerd Bird-Cecilias.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Wrath of the Titans (2012)

1 mars, 2014 Lämna en kommentar

SamÄventyrsmatinéer kan vara mysiga. De kan också vara tråkiga och totalt bortglömda efter titten. Wrath of the Titans är uppföljaren till Clash of the Titans, en film som jag gillade och som hade en bra Sam Worthington. Wrath of the Titans är en meningslös uppföljare som inte tillför nåt. Jag kommer inte ihåg mycket av handlingen förutom att Worthington, som spelar den motvillige halvguden Persues hade en märklig frisyr, precis som Hades Ralph Fiennes för övrigt. Det enda som är bättre med uppföljaren är att det faktiskt förekommer titaner i filmen, till skillnad från sammandrabbningarna i den första installationen.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Skyfall

9 november, 2012 8 kommentarer

Titel: Skyfall
Regi: Sam Mendes
År: 2012
IMDb | Filmtipset

På Twitter läste jag ett kvitter som löd: Om man gillar Daniel Craig som Bond så är man inte ett Bond-fan. Jag tror nog det kan stämma. I och med Casino Royale så gjordes Bond mer modern, mer mörk, mer realistisk. Bond blev en person, tycka vad man vill om det. Jag gillade verkligen Casino Royale. Problemet var att uppföljaren Quantum of Solace var värdelös. Det var en film helt utan känslor.

I den nya Skyfall får vi en del känslor, well, ganska mycket känslor faktiskt. Jag lovar, det blir t.o.m. lite dammigt i biosalongen eller i alla fall på bioduken.

Inledningsactionscenen är riktigt bra. När Ola Rapace och Daniel åker motorcykel på smala takåsar är det hur bra som helst. Ren uppvisning. När man sen hoppar över till taket på ett tåg blir det inte sämre. Vad som händer sen har recensenter blivit tillsagda att hålla tyst om. Haha, ungefär som det hade varit en spoiler. Det fattar väl alla att det som händer verkligen inte händer. Men visst, det var väl bra att inte veta om detaljerna.

Jag tycker filmen är en helt ok actionthriller men inget mer. Som Bond-film är den dock lite annorlunda. Vi får en helt ny sorts Q i form av en pojkvasker, i alla fall i Bonds ögon. Vi får även ett intressant förhållande mellan M och Bond som mot slutet av filmen verkligen ställs på sin spets.

Jag skulle kunna skriva en hel massa annat om filmen, t ex om nostalgibilar som kommer fram mot slutet av filmen. Såna där bilar som har röda knappar på växelspaken. Men det tror jag säkert mina bloggkollegor gör så jag nöjer med att ge filmen en stark trea.

Jo, just det, det var ganska uppfriskande med en gay Bondskurk i form av Javier Bardem med en frisyr i klass med den han hade i No Country for Old Men. Dessutom kastade han handgranater på samma sätt som en Östermalmsdam kastar en använd servett i en papperskorg.

3+/5

PS. Ungefär en timme in i filmen hör jag plötsligt bebisskrik. Hmm, tänker jag, kommer ljudet från fimen? Nej, Bond har inte fått barn och M har inte blivit mormor vad jag har noterat. Så det måste alltså komma från salongen. Vem tar med sin nyfödda bebis på bio (ingen barnvagnsbio utan en helt vanlig visning) för att se Skyfall. Uppenbarligen en kvinna i den salong jag satt i. Nån minut senare ser jag att en kvinna kommer gåendes nerför gången med en bebis (som skriker) i sele på magen. Aha, hon har till slut insett att det kanske inte var en så bra idé det där. Vad gör kvinnan? Jo, hon går längst ner till rad 1 men stannar där precis vid dörren utan att gå ut. Gahahaha. Hon står där och vaggar och försöker få ungen att sluta skrika. Vilket den faktiskt gör efter några minuter. Efter det hörde jag faktiskt inget mer men man såg ju hela tiden kvinnan stå där framme. När det var en kvart kvar eller så noterade jag att hon var borta men jag såg aldrig om hon gick ut eller upp till sin plats igen. Om hon gick upp till sin plats igen så känner jag sympati med hennes biogrannar. 🙂

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg