Blindness (2008)

11 augusti, 2019 2 kommentarer

I fredags handlade det om Fernando Meirelles lyckade och klart sevärda Guds stad. Varför inte följa upp det med ytterligare en Meirelles-film. Blindness var en film som jag trodde på men det blev platt fall. Min preblogg-text skrevs i oktober 2009.

Fernando Meirelles tidigare filmer Guds stad och The Constant Gardener har jag verkligen gillat. När jag satte mig ner för att se hans senaste rulle så hoppades jag i alla fall på en sevärd film. Blindness utspelar sig i en okänd stad där plötsligt en märklig sjukdom sprider sig; folk blir helt enkelt blinda. Panik sprider sig och de som har smittats sätts i karantän. Vi får följa en grupp personer (de första att bli smittade), däribland en ögonläkare (Mark Ruffalo) och hans fru (Julianne Moore). Frun har i själva verket inte blivit smittat men simulerar för att få följa med sin man in på den anstalt där de blinda spärras in.

Upplägget lät riktigt intressant och i händerna på en skicklig (trodde jag) regissör så borde det inte gå att sabba detta. Men ack så fel jag hade. Det visade sig att filmen var en sorts sf-rulle med konstnärliga ambitioner. Och inget fel med det, men här tröttnade jag efter fem minuter på fotot (liksom mättat med stor kontrast), den jobbiga ljudbilden (kaos) och den vildsinta klippningen. Det där med ”konstnärligt” foto/klippning är intressant. I The Constant Gardener gillade jag det tydligen skarpt men här tyckte jag det sög. Själva historien i filmen känns helt ologisk. Varför placerar man de smittade på en anstalt helt utan kontroll, och varför går man inte på toaletten bara för att man är blind? Nä, men vi är ju blinda nu, då bajsar vi på golvet.

Den där anstalten de placeras på, hela den miljön, jag var less på den nästan direkt. Alla rollfigurer kändes bara för jobbiga. Det var aldrig en lugn stund i filmen. Det fanns ingen som helst spänning. Jag saknade en ramhistoria. Nu skulle allt berättas i det lilla formatet och det kan funka men då måste det bli intensivt och rollfigurer måste byggas upp. Här skulle det bli intensivt bara med hjälp av foto/musik/klippning och det funkade inte. Det blev bara irriterande efter ett tag. Filmen blev bättre när de kom ut från anstalten, då jag fick mer av ”efter katastrofen”-känsla. Men det var för lite, för sent. Många av miljöerna i filmen var snygga, främst stadsmiljöerna, och jag borde gilla apokalyps-temat också men den här rullen var bara jobbig, ointressant, jobbig, ointressant hela tiden. Jag fick Ascension-vibbar och ville bara att Blindness skulle ta slut, eller att jag själv blev blind, möjligen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Filmen bygger på en boken Blindheten (som förmodligen är riktigt läsvärd) av portugisen José Saramago.

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , ,

Far from Heaven (2002)

23 mars, 2019 Lämna en kommentar

Medan jag är på skidresa i de franska Alperna sköter bloggen sig själv och idag handlar det Far from Heaven. När jag såg Far from Heaven så tyckte jag att den kändes en systerfilm till The Hours fast aningen sämre. De kom ut ungefär samtidigt och båda har en strålande Julianne Moore, vars rollfigurer i bägge filmerna befinner sig i ungefär samma miljöer som Burt Lancaster simmar omkring i i The Swimmer. Min text skrevs i mars 2003.

Julianne Moore visar att hon är en av världens bästa skådisar. Hon gör en otrolig rollinsats som den perfekta 50-talshemmafrun med en man som har ”drabbats av sjukdomen homosexualitet” som man tyckte på den tiden. Själv umgås hon med sin färgade (min kommentar: *host*svarta heter det nog idag*host*) trädgårdsmästare vilket inte ses med blida ögon bland societetsdamerna i ”Pleasantville”. Efter ett tag känner man nästan att man håller på att spricka av de grälla färgerna, illusionen av den perfekta familjen, etc. Åtminstone känner nog vissa av karaktärerna i filmen så. Jag saknade kanske nån form av upplösning, slutord, efter allt som byggts upp, men det kom liksom aldrig. Betyget blir ändå 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Hours (2002)

13 mars, 2019 4 kommentarer

Samma helg i april 2003 som jag såg 25th Hour och Kod okänd såg jag även dagens film på bio. The Hours regisserades av Stephen Daldry. Vad gjorde han efter framgången med The Hours frågar jag mig? Det känns inte som han blev känd för den breda publiken efter att ha peakat med The Hours. Jag kollar på IMDb och ser att han gjorde The Reader (vann inte Kate Winslet en Oscar för den?), Extremely Loud & Incredibly Close (Oscarsniminerad för bästa film) och så har han regisserat några avsnitt av The Crown. Då får man nog säga att det gått ganska bra ändå. Framöver kommer han göra en film om Oz-figuren den Elaka Häxan från Väst och… Untitled Star Wars/Obi-Wan Kenobi Project. Den sistnämnda måste ju vara en sån där Star Wars-spinoff-historia, typ Ben: A Star Wars Story.

Timmarna (min kommentar: ja, jag använde de svenska titlarna på den här tiden) påminner lite grann om Kod okänd i det att det är tre parallellhandlingar även här. Här utspelas dom dock varken under samma tid eller plats. Men ändå är de sammanlänkade.

Först har vi Virginia Woolf (Nicole Kidman) som på 20-talet har psykiska problem och försöker skriva sin roman Mrs Dalloway. På 50-talet hittar vi en kvinna (Julianne Moore) som har sina problem med att klara pressen att vara den perfekta hemmafrun, att klara livet egentligen. Slutligen, nutid där Meryl Streep spelar en kvinna som förbereder ett party, precis som Mrs Dalloway gör i Woolfs roman, för sin aidssjuke författarvän (Ed Harris).

Låter det bara svårt och konstigt? Well, faktum är att regissören Stephen Daldry (Billy Elliot) lyckats knyta ihop de tre historierna på ett sätt som funkar mycket bra. Samtliga historier är gripande och ingen egentligen sämre än nån annan. Skådisarna håller, inte helt oväntat, ruggigt hög klass. Även tårkanalerna får ett träningspass, och då pratar jag inte bara om skådisarna som gråter i var och varannan scen. Betyget blir en mycket stark 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Apropå bra skådespel och starka scener så visades prov på detta i den högre skolan i kortfilmen Tystnadens röst som visades innan Timmarna drog igång. Lena Endre är så bra man kan vara då hon på 7 minuter lyckas förmedla mer känsla än Sandra Bullock nånsin kommer att göra sammanlagt under hela sin karriär (min kommentar: hehe, Sandra var tydligen inte en personlig favorit). I filmen ringer en kvinna hem till sin man för att berätta att hon måste läggas in på sjukhus pga ett livsfarligt åderbråck i hjärnan. Kortfilmen bygger på en novell av Majgull Axellson och är klart sevärd. 4/5.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Hyperlänkfilm, Kortfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Suburbicon (2017)

20 december, 2017 8 kommentarer

På Stockholm Filmfestival i november gick filmspanarna och såg Downsizing, en film med ett skruvat science fiction-koncept och med Matt Damon i huvudrollen. En månad senare var det dags för filmspanarna och Matt Damon igen. Suburbicon heter filmen och innan visningen trodde jag att det i princip var Downsizing 2. Matt Damon i huvudrollen och sen en poster och handling som skvallrade om ett skruvat science fiction-upplägg. Jag hade fått för mig att filmen skulle utspela sig i en sorts The Stepford Wives-värld. Och det kan man nästan säga att den gör. Även om vi inte hittar nån science fiction i filmen så känns det som en väldigt konstruerad värld, kanske lite som i Pleasantville.

Suburbicon är namnet på en idyllisk förort i USA under 50-talet. Det är en konstruerad stad som inte växt fram organiskt utan skapats med ett syfte. Här bor de perfekta familjerna, med sina perfekta bilar, perfekta gräsmattor och en käck brevbärare. Inte finns det nåt ruttet och otäckt under ytan?

Haha, givetvis gör det just det. Gardner Lodge (Damon) och hans familj döljer på hemligheter. Det är nämligen så att de inte längre är en perfekt familj eftersom fru Lodge (Julianne Moore) har skadats i en bilolycka och sitter i rullstol (Gardner körde bilen). Och eventuellt kan det vara så att Gardner och hans frus tvillingsyster planerar nån form av försäkringsbedrägeri à la Double Indemnity.

Suburbicon är en väldigt märklig filmen tycker jag. Det är bröderna Coen som ligger bakom manus. För mig är det här verkligen minor Coen, i klass med The Ladykillers. Nu ska sägas att det är George Clooney som regisserar och han har även haft en hand med i manus. För mig är det tydligt att det som möjligen är bra i filmen är Coens förtjänst medan vi får skylla resten på Clooney. Men jag kanske har fel.

Filmens huvudhandlingen blir efter ett tag en film noir, i både historia och bildspråk, där Gardner & Co åker längre och längre ner i sitt hål av desperation och panik. Lite som Jerry Lundegaard i Fargo. I Fargo fungerar ju greppet väldigt bra. I Suburbicon kände jag inget alls. Vad är skillnaden? Kanske detaljer i regi och manus? Kanske Damons skådespel? Kanske att rätt sorts humor lyser med sin frånvaro?

Det största brottet filmen gör är ändå att den har med en sidohandling om en svart familj, The Mayers, som flyttar in som grannar till The Lodges till hela Suburbicons stora förskräckelse och förtret. Alla Suburbicons kritvita invånare gör sitt allra bästa att skrämma bort The Mayers från sitt paradis. Om en film nånsin har slagit in öppna dörrar så har det kanske aldrig gjorts så mycket som i Suburbicon. Kanske försökte man sig på nån typ av Get Out-humor? Det funkar inte kan jag säga. Hela historien med The Mayers leder ingenstans, dels för att den inte leder nånstans och dels för att vi aldrig får lära känna The Mayers. Har de ens några repliker? Det enda lilla är att sönerna i de bägge familjerna blir kompisar men det påverkar inte filmen som helhet.

Det finns några små ljuspunkter. Först är det Oscar Isaac som spelar en skönt kaxig försäkringstjänsteman med näsa för lurendrejeri. Sen tyckte jag även att Noah Jupe som spelade sonen Lodge gjorde en riktigt bra barnskådisinsats. Han lyckades förmedla nån form av känsla.

En liten detalj jag undrade över under visningen var om de nyhetsklipp man fick se på tv hos t ex familjen Lodge faktiskt var autentiska. Jag skulle nästan tro det, för vad hade liksom annars varit poängen att ha med dem. Jag hade hellre sett en dokumentär om liknande händelser där en svart familj flyttat till ett vitt grannskap och följderna av det. I Suburbicon blev den delen av historien bara en övertydlig och malplacerad utfyllnad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Suburbicon var alltså december månads filmspanarfilm och här hittar ni de andras tankar om filmen. Blev de sugna på att flytta till en villaförort?

Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 2, Bröderna Coen, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Hunger Games: Mockingjay – Part 2 (2015)

28 augusti, 2017 4 kommentarer

The Hunger Games-filmerna har varit en blandad kompott för min del. Av de tidigare filmerna såg jag Catching Fire och Mockingjays första del på bio. Första filmen och nu del två av Mockingjay avnjöts hemmavid. Betygsmässigt har det gått upp och ner men alltid hamnat mellan 2/5 och 3/5. Det var skönt att konstatera att filmmakarna avslutar med en av de bättre filmerna i serien. Det här är en YA-film med kvalitet. Jennifer Lawrence är riktigt bra som motvillig hjältinna. Inledningsvis är det fokus på intima scener, och inte action, vilket jag uppskattade. Ett tag är filmen en ”vandra i kloaker samtidigt som en efter en i gruppen går åt”-thriller. Man lyckas även få in själva spelelementet på ett ganska smart sätt. Man kan hävda att slutet var förutsägbart så som det framställdes i filmen men jag tyckte ändå det var överraskande och bra rent manusmässigt att det gick som det gick. Slutligen: Philip Seymour Hoffman, snyft.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

A Single Man (2009)

18 februari, 2017 2 kommentarer

a-single-manPå måndag publicerar jag min recension av Tom Fords senaste film Nocturnal Animals. Men först blir det en preblogg-text om Fords debutfilm A Single Man, som väl gav Colin Firth en Oscar… snominering. Texten skrevs i maj 2010.

A Single Man är en väldigt elegant film, och konstigt vore väl annars eftersom filmens regissör, Tom Ford, är en hyllad modeskapare. Allt genomsyras av en smart snygg känsla men min slutkänsla är att filmen är i blekaste laget. Oscarsnominerade Colin Firth är riktigt bra. Han känns helt annorlunda jämfört med andra roller jag har sett honom i. Nu kan jag i och för sig bara påminna mig om att jag har sett honom i Bridget Jones’s Diary. Jag gillar Firths ansiktsuttryck i A Single Man. Han har liksom gett upp men tar det ändå med ro. Men det är klart, ibland är han mest ledsen.

Julianne Moore, som spelar Firths bästa vän i filmen, har ett sätt att ibland bli helt hysterisk. Det finns en scen i Magnolia där hon blir på det sättet i en drugstore när hon ska köpa medicin. Det fanns tendenser till det även här. Jag vet aldrig riktigt om jag tycker hon går över gränsen. Här gjorde hon det nog inte.

Kläder, bilar, arkitektur, valet av skådisar, allt är perfekt designat i den här filmen, men slutintrycket är ändå lite ljummet. För perfekt?

Slutligen: trots att A Single Man som film betraktat är en bra film så föredrar jag ändå trailern. En bra trailer för en gångs skull, inte en sån där jobbig minifilm som berättar för mycket. Istället har man kokat ner filmen och fått fram essensen ur den (om man bortser från de fåniga recensionscitaten om skådisarnas eventuella Oscarschanser förstås).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Svenskar i Hollywood – Seventh Son (2014)

2 september, 2015 12 kommentarer

filmspanarna_kvadratDolphMånadens och höstens första filmspanartema är Svenskar i Hollywood, vilket känns passande eftersom det var länge sen (?) så många svenskar (både regissörer och skådisar) var så framgångsrika på andra sidan pölen. Vilka har vi? Tomas Alfredson och Daniel Espinosa är två regissörer. Joel Kinnaman, Noomi Rapace, Alexander Skarsgård och Rebecca Ferguson är fyra skådisar. Den jag valt att fokusera på är en annan svenska och vi pratar förstås om ingen mindre än hon som pryder min bloggheader: Alica Vikander, hetast i Hollywod, som är med i typ nio filmer som kommer ha USA-premiär innan 2015 är slut. Under oktober kommer jag ha en specialvecka med bara Vikander-filmer men jag tjuvstartar lite redan nu med en av hennes 2015-filmer.

 

Seventh Son (2014)

Seventh Son är en klassisk fantasyfilm om kampen mellan det onda och det goda. Fast riktigt så enkelt är det kanske inte. Jeff Bridges spelar Gregory, en åldrande mästare som försöker förhindra ett släkte med häxor att ta över världen. Det största hotet är den mäktiga superhäxan Moder Malkin (Julianne Moore). I filmens inledning är hon försvagad och inlåst (av Gregory) i en fängelsehåla djupt inne i ett berg. Men snart går världen in i blodmånens tidevarv och Malkins krafter kommer att växa. Muahahaha.

Åh, herregud. Vad håller Jeff Bridges på med i den här filmen?! Jag vet i alla fall inte. Jag tror nog aldrig jag sett nån, än mindre Bridges själv, spela över på det här sättet. Bridges rollfigur Gregory har långt vitt hår, skägg och är klädd i en brun munkdräktliknande klädnad. Givetvis har han en trästav som han är duktig på att svinga. Gregory är en härlig blandning av Gandalf, Max von Sydow och Bane från The Dark Knight Rises.

Julianne Moore spelar över hon med som häxan Moder Malkin även om hon är en datoranimerad drake i två tredjedelar av filmen.

Det här med att spela över är intressant. Det funkar nämligen. Ett klagomål som ofta läggs fram när det gäller skådespelarinsatser är att det kan bli teatralt. I Seventh Son är det teatralt så det förslår. Åtminstone Moore och Bridges tar i från tårna. Just i fantasyfilmer så tror jag det är bra att använda sig av en teaterbakgrund om man har en sån. Det teatrala funkar och är nästan nödvändigt. Att spela en helt vanlig person funkar ju om filmen utspelas i Williamsburg men inte om den utspelas i Midgård. Och om man försöker spela mustigt och lustigt på ett sätt som man inte riktigt behärskar så blir det inte bra heller. Jag kommer t ex att tänka på Mila Kunis i Oz the Great and Powerful.

Seventh Son

Alicia Vikander och Ben Barnes (eller är det Daniel Brühl?)

Hur funkar då Alicia? Klarar hon av balansgången? Ja, faktiskt. En sak jag plötsligt la märke till när det gäller Alicia är vilken mörk röst hon har. Jag tror det ger henne en viss pondus, vilket kom väl till pass i Seventh Son.

Nu ska sägas att varken filmen eller Alicias insats når några större höjder. Det handlar om underhållning för stunden. Bitvis känns samspelet mellan några av skådisarna lite stelt, liksom utan geist. Men det gäller inte Bridges som är underhållande hela tiden.

På nåt märkligt sätt, trots att det förstås förekommer en hel del greenscreen och cgi, så lyckas filmmakarna få till en mustig film. Jag tror det beror på att förvånansvärt många scener ändå är inspelade på plats ute i naturen, i skogen, i vattnet, i leran, i myllan.

Jag gillar alltid en saga om det goda mot den onda. Jag kan inte motstå det. Om jag ska ta upp några filmer som jag kom att tänka på så är den första Maleficent. Det onda kanske inte alltid har varit ont? Det kanske finns mer under ytan än man först tror? Här drar jag även en parallell till den keltiska sagan i Song of the Sea som jag såg under Malmö Filmdagar i förra veckan. Metropolis är en annan film jag inte kan undgå att tänka på. Två sidor, ett kärlekspar som möts för att jämka fred. Fast det är väl sen gammal just det, eller vad säger du, William?

Jag blev aningen besviken på slutet då jag kände att Alicia gick från en karaktär med pondus och eget driv till att bli mer passiv och stå vid sidan om. I slutändan hade jag ändå oväntat kul och betyget blir faktiskt en stark trea, vilket känns som en kul överraskning med tanke på hur mycket sågningar jag sett av filmen. Dessutom hade ju filmens premiär skjutits fram ett antal gånger. Från början var det tänkt att den skulle ha premiär i februari 2013 och den hade mycket riktigt premiär i februari… fast 2015. Sånt brukar ju inte båda gott, men för mig funkade alltså filmen, och speciellt Jeff Bridges. Alicia får också godkänt.

Seventh Son:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kolla nu in vad de andra filmspanarna skriver om. Noooooo Noomi?!

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Lika som bär, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Hunger Games: Mockingjay – Part 1 (2014)

10 december, 2014 14 kommentarer

filmspanarna_kvadratTyvärr har det spridit sig en sjukdom i Hollywood (filmus svullus kapitalismus) som resulterat i att filmbolagen känner sig tvungna att göra två eller flera filmer även när historien i sig är alldeles lagom för en endast en film. Därför är den fullständiga titeln på filmen som filmspanarna skriver om idag The Hunger Games: Mockingjay – Part 1. Puuih.

Vi hoppar in i filmen princip direkt efter tvåan Catching Fire. Katniss (Jennifer Lawrence) har räddats från hungerspelen och The Capitol av militäriska rebeller från Distrikt 13 ledda av en silverblondhårig Julianne Moore. Peeta (Josh Hutcherson) blev kvarlämnad i The Capitol och i president Snows (Donald Sutherland) grepp. Nu är det tänkt att den motvilliga Katniss ska marknadsföras som the Mockingjay, dvs själva symbolen för upproret bland alla distrikt.

Jag blev positivt överraskad av… Catching Fire. Efter att ha sett ettan på hemmabio så såg jag faktiskt Catching Fire på bio och tyckte den var helt ok. Första delen av Mockingjay var varken bu eller bä för mig. Den kändes litet statisk, litet tråkigt, litet seg. Jag har egentligen inget att säga om den, förutom att den känns långdragen. Den försvann från mitt medvetande ganska så direkt. Ibland blir dock filmen skrattretande dålig som t ex när en viss katt ska räddas…

Det jag kan säga är att det var en fröjd, en litet sorglig fröjd men ändå en fröjd, att se Philip Seymour Hoffman som Distrikt 13:s ”propagandaminister” och producent av reklamfilmer med Katniss i huvudrollen som the Mockingjay.

Mockingjay

Det andra guldkornet var förstås den f.d. hungerspelsdeltagarledsagaren Effie (härligt spelad av Elisabeth Banks) som även hon har hamnat i det strikta Distrikt 13. Hon gör så gott hon kan men har det svårt utan sina peruker! Här bjuds vi på litet skön och välbehövlig humor, speciellt i samspelet med Hoffman.

I övrigt gillade jag sången The Hanging Tree med en bra bluegrass/blues-känsla. Jag gillade sekvensen när Katniss skickats ut till Distrikt 8 (där alla är svarta av någon anledning) för att fånga hennes äkta känslor på (propaganda)film. Katniss är ju en väldigt motvillig rebellsymbol och för att det ska bli äkta så måste hennes känslor vara på riktigt.

Jag skrev i min recension av Catching Fire att jag gillade världsbyggandet i den filmen mer än i ettan. I Mockingjay tyckte jag man tog ett steg tillbaka. Jag fick aldrig någon riktigt känsla för varken Distrikt 13, The Capitol eller något av de andra distrikten.

Som slutord får jag säga att jag faktiskt saknade själva hungerspelen. Ja, faktiskt. I ettan tyckte jag de mest var fåniga men i Catching Fire funkade spelen för mig. Nu förekom inget spel, trots att filmen fortfarande heter just The Hunger Games…

   

Själva visningen var för min del en trevlig upplevelse. Jag noterade inte några speciella störningsmoment. Bredvid mig satt två tjejer som var helt inne filmen. De levde sig verkligen in i handlingen kan man säga, och det bidrog positivt snarare än negativt till visningen. Några av de andra filmspanarna stördes av en idiotisk mobilmarodör. Jag hade tur och satt i en sådan vinkel att jag slapp se den upplysta skärmen. Om ni hoppar vidare och läser de andras texter så tror jag emellertid att ni kan hitta litet gnäll om detta otyg – ja, förutom andra åsikter om filmen vill säga. 🙂

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?

Arkiverad under Action, Betyg 2, Drama, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Don Jon

23 oktober, 2013 11 kommentarer

Don Jon

Like father, like son

Malmö FilmdagarTitel: Don Jon
Regi: Joseph Gordon-Levitt
År: 2013
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen skrev jag om den svenska filmen Hotell och hur den lyckades få till en balans mellan humor och allvar som kändes lite udda men ändå helt rätt. Jag vet inte om det är det som Jospeh Gordon-Levitt, som här regidebuterar, är ute efter men det funkar i alla fall inte lika bra. JoGo själv spelar titelrollen (ja, han heter Jon och kallas Don Jon) som porrberoende New York-killen som gillar ordning i sitt liv. Jon är en städfreak, en träningsfreak, en ”bädda sängen”-freak. Hans liv följer väl invanda mönster. Vi som tittare får ta del av detta liv i sekvenser som upprepas om och om och om igen.

Jon tar bilen till kyrkan, skäller på sina medtrafikanter. Han biktar sig i kyrkan, och får oftast 10 Hail Marys, 10 Our Fathers i hemläxa för att få förlåtelse för sina synder. Efter kyrkobesöket är det söndagsmiddag hemma hos föräldrarna och systern (som aldrig släpper blicken från sin mobil). Förutom det så är träning, krograggning, porrsurfning som gäller… och sen börjar det om igen… ja, fram till att Jon först träffar tiopoängaren Barbara (Scarlett Johansson) och sen medelålders Esther (Julianne Moore).

Hmm, det är en klart intressant film det här. Allt känns överdrivet. Jons familj är en karikatyr eller så har jag aldrig träffat en äkta italiensk New Jersey-familj. Det kanske alltid är det vita linnet och football som gäller vid söndagsmiddagen. Hur som helst, det utstuderat ytliga gör att jag har det ganska roligt i salongen när jag ser filmen men jag har svårt att känna nåt för karaktärerna. Under sista delen av filmen ändrar den karaktär och blir mer allvarlig då Julianne Moores rollfigur träder in i handlingen på allvar. Fast vid det laget kunde jag inte riktigt ta till mig det som filmen plötsligt ville ha sagt.

Både JoGo och ScarJo är perfekta i sina roller. ScarJo är verkligen en ganska obehaglig figur: ”Städa!? Prata inte om det så nån kan höra, det är inte sexigt. Schyyy!”. Julianne Moore har en litet konstig roll när hon dyker upp efter en stund. Jag blir aldrig riktigt klok på henne, och det är inte förrän filmen är slut som jag riktigt förstår att hon faktiskt var med. Det låter konstigt men jag kände hela tiden att hon bara skulle ha en lite biroll som inte skulle betyda så mycket.

3/5

Givetvis är det fler som skriver om Don Jon i dag. En enpoängare eller en tiopoängare, vad blir det? Klicka er vidare och kolla vad de tyckte.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Har du inte sett den? har som vanligt redan pratat om filmen.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Safe

23 oktober, 2012 10 kommentarer

Titel: Safe
Regi: Todd Haynes
År: 1995
IMDb | Filmtipset

Ah, jag kör en gammal recension ikväll. En recension av en film som kanske gått under radarn för många. Jag säger så här: Om man gillar Julianne Moore så är Safe ett hett (eller säkert) tips från mig. Filmen kan beskrivas som ett Julianne Moore-frossorama.

Oj, vilken överraskning. Perfekt stämning från början. Bilderna, bilderna. Musiken, musiken, musiken. Tydligen var musiken inte av Angelo Badalamenti (vilket jag trodde under filmen) men i kombination med bilderna av en bilfärd gav musiken inledningsvis samma känsla som i inledningen av Mulholland Drive. Julianne Moore är obehagligt bra som den bräckliga hemmafrun Carol i det övre medelklass-området i San Fernando Valley i Kalifornien på 80-talet. Här är det aeorobics, fruktdieter, soffgrupper, hårspray och hälsosekter som gäller.

Carol, som är perfekt gestaltad av Moore, dras in i en sorts psykos där hon blir sjuk av minsta fel i tillvaron. Hon lockas så småningom till en sorts hälsosekt ledd av en karismatisk (givetvis) Peter Friedman, där hon, och vi tittare, får träffa andra som blivit sjuka av det samhälle som de lever i. Vad är det som är sjukt? Samhället eller människorna som lever i det? Är det kanske en sund reaktion på ett sjukt samhälle? Eller är det bara psykiskt instabila människor det handlar om? Safe är en riktigt välgjord, vacker och välspelad film som ger en bild av ett 80-tal där den snygga ytan regerar.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg