Don Jon

Don Jon

Like father, like son

Malmö FilmdagarTitel: Don Jon
Regi: Joseph Gordon-Levitt
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

För ett tag sen skrev jag om den svenska filmen Hotell och hur den lyckades få till en balans mellan humor och allvar som kändes lite udda men ändå helt rätt. Jag vet inte om det är det som Jospeh Gordon-Levitt, som här regidebuterar, är ute efter men det funkar i alla fall inte lika bra. JoGo själv spelar titelrollen (ja, han heter Jon och kallas Don Jon) som porrberoende New York-killen som gillar ordning i sitt liv. Jon är en städfreak, en träningsfreak, en ”bädda sängen”-freak. Hans liv följer väl invanda mönster. Vi som tittare får ta del av detta liv i sekvenser som upprepas om och om och om igen.

Jon tar bilen till kyrkan, skäller på sina medtrafikanter. Han biktar sig i kyrkan, och får oftast 10 Hail Marys, 10 Our Fathers i hemläxa för att få förlåtelse för sina synder. Efter kyrkobesöket är det söndagsmiddag hemma hos föräldrarna och systern (som aldrig släpper blicken från sin mobil). Förutom det så är träning, krograggning, porrsurfning som gäller… och sen börjar det om igen… ja, fram till att Jon först träffar tiopoängaren Barbara (Scarlett Johansson) och sen medelålders Esther (Julianne Moore).

Hmm, det är en klart intressant film det här. Allt känns överdrivet. Jons familj är en karikatyr eller så har jag aldrig träffat en äkta italiensk New Jersey-familj. Det kanske alltid är det vita linnet och football som gäller vid söndagsmiddagen. Hur som helst, det utstuderat ytliga gör att jag har det ganska roligt i salongen när jag ser filmen men jag har svårt att känna nåt för karaktärerna. Under sista delen av filmen ändrar den karaktär och blir mer allvarlig då Julianne Moores rollfigur träder in i handlingen på allvar. Fast vid det laget kunde jag inte riktigt ta till mig det som filmen plötsligt ville ha sagt.

Både JoGo och ScarJo är perfekta i sina roller. ScarJo är verkligen en ganska obehaglig figur: ”Städa!? Prata inte om det så nån kan höra, det är inte sexigt. Schyyy!”. Julianne Moore har en litet konstig roll när hon dyker upp efter en stund. Jag blir aldrig riktigt klok på henne, och det är inte förrän filmen är slut som jag riktigt förstår att hon faktiskt var med. Det låter konstigt men jag kände hela tiden att hon bara skulle ha en lite biroll som inte skulle betyda så mycket.

3/5

Givetvis är det fler som skriver om Don Jon i dag. En enpoängare eller en tiopoängare, vad blir det? Klicka er vidare och kolla vad de tyckte.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Har du inte sett den? har som vanligt redan pratat om filmen.

Malmö Filmdagar 2013 – Filmerna

Malmö Filmdagar Malmö Filmdagar är slut och jag med dem. Jag fortsätter att sammanfatta och nu med fokus på filmerna. Jag tar dem i den ordning som jag såg dem.

Fast det är lustigt det där med att vara slut. Just nu, efter två nätters sömn, så känns det som jag har fått en filminjektion som bara ökat suget att se på film (på bio) och att skriva om filmerna. Tack för det SFI, och tack för inbjudan och jag hoppas verkligen att filmdagarna fortsätter och att jag kan och får vara med nästa år. Det är oslagbart!

****

Monica ZRushFruitvaleMud

Monica Z (Regi: Per Fly, Premiär: 13 september)
En riktigt välgjord biopic om Monica Zetterlund. Edda Magnason i titelrollen kommer att bli nominerad för en Guldbagge, trust me. Att det här var den enda film som lockade fram en tår hos mig säger en del om filmens kvalitet och att Kjell Bergqvist var bra i rollen som Monicas pappa.

Rush (Regi: Ron Howard, Premiär: 4 oktobber)
Rush-embargot är över och vad tycker jag då om Rush? Hmm, det är väl just det som är problemet. Jag tycker inte speciellt mycket. Det är hyfsat spännande, mest beroende på att jag inte visste hur kampen mellan Lauda och Hunt slutade i verkligheten. I övrigt konstaterar jag att Ron Howard är en av de mest framgångsrika och samtidigt mest ointressanta regissörerna.

Fruitvale Station (Regi: Ryan Coogler, Premiär: 3 januari)
En imponerande debutfilm som är baserad på verkliga händelser. Michael B. Jordan spelar den unge svarte Oakland-killen Oscar som onödigt och idiotiskt sköts till döds av polis på nyårsnatten 2009. Jobbig och välgjord med en domedagskänsla hängande över sig från början skildrar filmen Oscars sista dygn i livet.

Mud (Regi: Jeff Nichols, Premiär: 15 november)
Regissören av den strålande Take Shelter är tillbaka med Mud där pånyttfödde Matthew McConaughey imponerar. Filmen blir en sorts saga eftersom den är berättad ur 14-årige Ellis (fyndet Tye Sheridan) perspektiv. White trash-miljöerna kring Mississippi-floden älskar jag förstås och filmens foto gör det inte svårare. Det är så skönt med en film som faktiskt bygger på ett originalmanus (av Nichols).

Before MidnightDon JonThe Summit

Before Midnight (Regi: Richard Linklater, Premiär: 19 september)
Äntligen är den här. Vissa har längtat länge. Själv såg jag de två första delarna (Before Sunrise och Before Sunset) för en vecka sen. Kanske är det därför som jag aldrig blir riktigt riktigt riktigt berörd, även om jag blir imponerad av Ethan Hawke och Julie Delpy och tycker filmen är hur bra och mysig som helst.

Don Jon (Regi: Joseph Gordon-Levitt, Premiär: 25 oktober)
Joseph Gordon-Levitts regidebut är en klart sevärd film som nånstans ändå kanske är en bagatell. JoGo spelar titelrollen som porrsurfberoende Don som först träffar ScarJo och sen Julianne Moore i sin önskan att förlora sig själv i något eller någon. Filmen känns bitvis som en skruvad SNL-sketch på repeat. Under sista tredjedelen byter den skepnad.

The Summit (Regi: Nick Ryan, Premiär: 1 november)
Historien som berättas i The Summit är fascinerande. 2008 dog 11 klättrare under 48 timmar när de försökte bestiga berget K2. Tyvärr är den här dokumentären taffligt gjort. Den är för lång, dåligt klippt med onödiga tidshopp och upprepningar à la amerikanska reklam-tv-filmer.

HotellThe GrandmasterAfter LuciaMig äger ingen
Hotell
(Regi: Lisa Langseth, Premiär: 4 oktober)
Oj! Det här var utan tvekan filmdagarnas överraskning för min del. Det är dessutom den film som dröjt sig kvar mest så här några dagar efteråt. Det börjar med misär men precis när man tycker att man har fått nog så tar filmen en vändning som innefattar svärta, obevämligheter, humor och skratt. Alicia Vikander och David Dencik har redan sina Guldbaggenomineringar klara.

The Grandmaster (Regi: Wong Kar-wai, Premiär: 13 september)
Jag såg fram emot den här filmen med viss förväntan blandad en stor portion skepsis. WKW hade nämligen tidigare i och med Ashes of Time stått för ett episk misslyckande i martial arts-genren. Hur lyckades han nu? Ja, säg så här: trots skådisar som Tony Leung och Zhang Ziyi så byttes min förväntan ganska snart ut mot förfäran.

Smärtgränsen (After Lucia) (Regi: Michel Franco, Premiär: 13 september)
Under filmdagarna såg jag en del jobbiga filmer och kanske var här min smärtgräns nådd när det gäller misär. Trots ett starkt ämne och ett bra hantverk så blev jag aldrig riktigt berörd, i alla fall inte hjärtat, bara i hjärnan. Kanske bidrog en statisk betraktande Haneke-lik kamera och frånvaron av ljudspår till min relativa kallsinnighet. Ett mästerverk jämfört med The Grandmaster dock.

Mig äger ingen (Regi: Kjell-Åke Andersson, Premiär: 8 november)
En film gjord efter formuläret Svensk Film 1A. Det är inte en dålig film egentligen men för mig kändes den för konventionell och lite tråkig. Den överraskade inte alls, speciellt inte eftersom vi bara för några år sen sett i princip samma story i Svinalängorna. Jag gillade dock Mikael Persbrandt som alkad pappa samt Saga Samuelsson som spelade den tonåriga Lisa.

%d bloggare gillar detta: