The Summit

Malmö Filmdagar

K2 kastar sin skugga när solen går ner

K2 kastar sin skugga när solen går ner

Titel: The Summit
Regi: Nick Ryan
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Den här dokumentären borde nog aldrig gått upp på bio. Faktum är att det enda land som den får biopremiär i är Sverige, och anledningen till det stavas Fredrik Sträng. På Malmö Filmdagar där jag såg filmen var Sträng på plats och presenterade filmen och sin bok om det som skildras i filmen. I augusti 2008 förolyckades 11 klättrare på det fruktade berget K2 då flera grupper försökte sig på en toppbestigning. Redan under uppstigningen började saker gå fel och olyckor skedde. Den stora mängden klättrare fortsatte dock uppåt mot toppen trots att man var försenade och att andra detaljer inte var som de skulle. Det slutade med en katastrof. Fredrik Sträng var en av de som överlevde.

Låt mig först säga att det är fascinerande historia. Ja, fascinerande kanske är fel ord. Det är en tragisk historia där människor tog fel beslut, glömde saker, chansade, ville för mycket, kunde inte samarbete och så gick det som det gick. Som film är det dock inte mycket att hänga i julgranen. Filmen får mig att tro att jag ser en amerikansk tv-film gjord för en reklamkanal. En sån där taffligt gjord film där samma sak vevas om igen efter varje reklamavbrott. I The Summit hoppar vi fram och tillbaka i tiden på ett enbart förvirrande sätt. Sen skildras plötsligt hur den första bestigningen av K2 gjordes på 1950-talet av en grupp italienarna.

Delvis förstår jag varför man hade med berättelsen om den första bestigningen. Efter det som hände 2008 har det pekats en del finger mot vissa individer, man har försökt skylla det som hände på nån, försökt hitta en syndabock. Eftersom det inte finns nån som har en klar bild av vad som hände så har det uppstått rykten och påhittade historier. Likadant var det tydligen efter den italienska toppbestigningen på 50-talet, så det finns väl en poäng i att visa att historien som vanligt upprepar sig.

Men som helhet var det en tråkig och upprepande dokumentär med de vanliga talande huvudena. Det som stannar kvar mest är hur söt norska klätterskan Cecilie Skog var. Hon såg ut som en trolltjej med otroligt hår. Nåt man lyckats ganska bra med är de dramatiseringar som förekommer. Dessa är ju inte inspelade på K2 utan i Schweiz (vilket Sträng nämnde när han fick frågan efter visningen). Sedan har man med datoranimation ändrat så att miljön liknar K2.

På kvällen efter visningen var det ett mingel där filmspanarna glassade runt bland buffémat, filmkritiker och ölbiljetter. Fredrik Sträng dök också upp och pratade med oss en stund. När jag tänker efter så här i efterhand så var det en lite konstig situation. Fredrik själv är där för att marknadsföra sin bok, en bok som skildrar en tragedi. Vi var där för att vi hade sett samma tragedi i filmform. Och så ska vi glassa runt och mingla. Fast det är väl ett sätt att bearbeta händelsen också.

2/5

Henke skriver om The Summit idag och Fiffi har skrivit om den sen tidigare. En toppfilm är det ju men är den toppen?

Malmö Filmdagar 2013 – Filmerna

Malmö Filmdagar Malmö Filmdagar är slut och jag med dem. Jag fortsätter att sammanfatta och nu med fokus på filmerna. Jag tar dem i den ordning som jag såg dem.

Fast det är lustigt det där med att vara slut. Just nu, efter två nätters sömn, så känns det som jag har fått en filminjektion som bara ökat suget att se på film (på bio) och att skriva om filmerna. Tack för det SFI, och tack för inbjudan och jag hoppas verkligen att filmdagarna fortsätter och att jag kan och får vara med nästa år. Det är oslagbart!

****

Monica ZRushFruitvaleMud

Monica Z (Regi: Per Fly, Premiär: 13 september)
En riktigt välgjord biopic om Monica Zetterlund. Edda Magnason i titelrollen kommer att bli nominerad för en Guldbagge, trust me. Att det här var den enda film som lockade fram en tår hos mig säger en del om filmens kvalitet och att Kjell Bergqvist var bra i rollen som Monicas pappa.

Rush (Regi: Ron Howard, Premiär: 4 oktobber)
Rush-embargot är över och vad tycker jag då om Rush? Hmm, det är väl just det som är problemet. Jag tycker inte speciellt mycket. Det är hyfsat spännande, mest beroende på att jag inte visste hur kampen mellan Lauda och Hunt slutade i verkligheten. I övrigt konstaterar jag att Ron Howard är en av de mest framgångsrika och samtidigt mest ointressanta regissörerna.

Fruitvale Station (Regi: Ryan Coogler, Premiär: 3 januari)
En imponerande debutfilm som är baserad på verkliga händelser. Michael B. Jordan spelar den unge svarte Oakland-killen Oscar som onödigt och idiotiskt sköts till döds av polis på nyårsnatten 2009. Jobbig och välgjord med en domedagskänsla hängande över sig från början skildrar filmen Oscars sista dygn i livet.

Mud (Regi: Jeff Nichols, Premiär: 15 november)
Regissören av den strålande Take Shelter är tillbaka med Mud där pånyttfödde Matthew McConaughey imponerar. Filmen blir en sorts saga eftersom den är berättad ur 14-årige Ellis (fyndet Tye Sheridan) perspektiv. White trash-miljöerna kring Mississippi-floden älskar jag förstås och filmens foto gör det inte svårare. Det är så skönt med en film som faktiskt bygger på ett originalmanus (av Nichols).

Before MidnightDon JonThe Summit

Before Midnight (Regi: Richard Linklater, Premiär: 19 september)
Äntligen är den här. Vissa har längtat länge. Själv såg jag de två första delarna (Before Sunrise och Before Sunset) för en vecka sen. Kanske är det därför som jag aldrig blir riktigt riktigt riktigt berörd, även om jag blir imponerad av Ethan Hawke och Julie Delpy och tycker filmen är hur bra och mysig som helst.

Don Jon (Regi: Joseph Gordon-Levitt, Premiär: 25 oktober)
Joseph Gordon-Levitts regidebut är en klart sevärd film som nånstans ändå kanske är en bagatell. JoGo spelar titelrollen som porrsurfberoende Don som först träffar ScarJo och sen Julianne Moore i sin önskan att förlora sig själv i något eller någon. Filmen känns bitvis som en skruvad SNL-sketch på repeat. Under sista tredjedelen byter den skepnad.

The Summit (Regi: Nick Ryan, Premiär: 1 november)
Historien som berättas i The Summit är fascinerande. 2008 dog 11 klättrare under 48 timmar när de försökte bestiga berget K2. Tyvärr är den här dokumentären taffligt gjort. Den är för lång, dåligt klippt med onödiga tidshopp och upprepningar à la amerikanska reklam-tv-filmer.

HotellThe GrandmasterAfter LuciaMig äger ingen
Hotell
(Regi: Lisa Langseth, Premiär: 4 oktober)
Oj! Det här var utan tvekan filmdagarnas överraskning för min del. Det är dessutom den film som dröjt sig kvar mest så här några dagar efteråt. Det börjar med misär men precis när man tycker att man har fått nog så tar filmen en vändning som innefattar svärta, obevämligheter, humor och skratt. Alicia Vikander och David Dencik har redan sina Guldbaggenomineringar klara.

The Grandmaster (Regi: Wong Kar-wai, Premiär: 13 september)
Jag såg fram emot den här filmen med viss förväntan blandad en stor portion skepsis. WKW hade nämligen tidigare i och med Ashes of Time stått för ett episk misslyckande i martial arts-genren. Hur lyckades han nu? Ja, säg så här: trots skådisar som Tony Leung och Zhang Ziyi så byttes min förväntan ganska snart ut mot förfäran.

Smärtgränsen (After Lucia) (Regi: Michel Franco, Premiär: 13 september)
Under filmdagarna såg jag en del jobbiga filmer och kanske var här min smärtgräns nådd när det gäller misär. Trots ett starkt ämne och ett bra hantverk så blev jag aldrig riktigt berörd, i alla fall inte hjärtat, bara i hjärnan. Kanske bidrog en statisk betraktande Haneke-lik kamera och frånvaron av ljudspår till min relativa kallsinnighet. Ett mästerverk jämfört med The Grandmaster dock.

Mig äger ingen (Regi: Kjell-Åke Andersson, Premiär: 8 november)
En film gjord efter formuläret Svensk Film 1A. Det är inte en dålig film egentligen men för mig kändes den för konventionell och lite tråkig. Den överraskade inte alls, speciellt inte eftersom vi bara för några år sen sett i princip samma story i Svinalängorna. Jag gillade dock Mikael Persbrandt som alkad pappa samt Saga Samuelsson som spelade den tonåriga Lisa.

%d bloggare gillar detta: