Fandango (1985)

decadesNej. Fandango är inte en bra film. Tyvärr. Det jag är mest nyfiken på så här efter att ha sett den är om Fiffi kommer att ge den etta och därmed fullborda sitt facit på fyra 1/5-betyg av fyra möjliga till decennie-filmerna under december månad. Själv har jag varit litet snällare med betygen: 1/5 (Where the Buffalo Roam), 4/5 (My Dinner with Andre) och 3/5 (Fitzcarraldo). Fandango stapplar väldigt nära gräsen till det sämsta betyget…

Inledningen är fullkomligt horribel och innehåller mycket av det som jag inte gillar med amerikansk 80-talsfilm. College-humor, fulla eller höga frat boys som visar stjärten, en intern humor som gör att jag känner distans istället för att bli indragen i filmen.

Fandango är en 80-talsversion av Baksmällan fast här får vi se händelserna rakt upp och ner från början till slut. Istället för Bradley Cooper får vi en hyfsat ung Kevin Kostner (även om han känns för gammal för college). Jag tycker inte det är speciellt roligt.

Filmen verkar tycka att den är hur cool som helst. En bit in i filmen får vi ett collage där vårt coola college-gäng (The Groovers?) åker till Mexiko för att gräva upp Dom (?). Bilder på deras crazy bilfärd varvas med klipp på olika djur som passerar landsvägen (fåglar, ödlor, sköldpaddor, spindlar, bältdjur). Syftet med att visa djuren är oklart. Jag tror inte det finns något syfte förutom att filmmakarna trodde det var coolt.

Fandango

Visst är Judd Nelson just i den här filmen väldigt lik Charlie Sheen? Apropå Nelson så såg jag precis nu på hans Wikipedia-sida att han 1990 spelade mot Max von Sydow i andra världskriget-tvdramat Hiroshima: Out of the Ashes. Max von Sydow och andra världskriget-dramer är väl kanske inte det första man tänker på efter att ha sett Fandango…

Vad är då Fandango? Är det en film om Vietnamkriget (filmen utspelas 1971), om livet, om att växa upp och gå vidare efter plugget, att bli vuxen, att våga ta beslut om sitt liv? Ja. Problemet är att dessa intressanta frågor mest slarvas bort i form av låg college-humor. Bröl.

Men – någonstans finns det ändå en kärna av allvar. Det är en sista natten med gänget-känsla. Jag kommer även att tänka på bröllopsinledningen av The Deer Hunter. En sista fandango innan allvaret i Vietnam. En detalj jag noterade var att de tre huvudpersonerna (Judd Nelson, Sam Robards och Kevin Costner) är i tre skilda stadier i livet. Nelson har eller kommer precis att börjat smaka på livet. Robards har tjejproblem. Costner har lämnat tjejen bakom sig (?).

En sak som slog mig är hur mycket pengar man verkar ha fått tillgång till för att göra filmen. Budgeten måste ha varit riktigt stor. Tyvärr har man lagt pengarna på coola scener med helikopterflygningar och fallskärmshoppning och missat det här med manus. Obra eller manus? Hmm.

Förresten, såg jag fel eller flög man verkligen med ett plan under en motorvägsbro?!?!

Åh, vilken ojämn och spretig film. Jag vet inte varför men den får en tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till de andra decenniespanarna för denna den sista fredagsfilmen från 80-talet. Dansar de i neon eller en dödsdans?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm (kommer under dagen)

Don Jon

Don Jon

Like father, like son

Malmö FilmdagarTitel: Don Jon
Regi: Joseph Gordon-Levitt
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

För ett tag sen skrev jag om den svenska filmen Hotell och hur den lyckades få till en balans mellan humor och allvar som kändes lite udda men ändå helt rätt. Jag vet inte om det är det som Jospeh Gordon-Levitt, som här regidebuterar, är ute efter men det funkar i alla fall inte lika bra. JoGo själv spelar titelrollen (ja, han heter Jon och kallas Don Jon) som porrberoende New York-killen som gillar ordning i sitt liv. Jon är en städfreak, en träningsfreak, en ”bädda sängen”-freak. Hans liv följer väl invanda mönster. Vi som tittare får ta del av detta liv i sekvenser som upprepas om och om och om igen.

Jon tar bilen till kyrkan, skäller på sina medtrafikanter. Han biktar sig i kyrkan, och får oftast 10 Hail Marys, 10 Our Fathers i hemläxa för att få förlåtelse för sina synder. Efter kyrkobesöket är det söndagsmiddag hemma hos föräldrarna och systern (som aldrig släpper blicken från sin mobil). Förutom det så är träning, krograggning, porrsurfning som gäller… och sen börjar det om igen… ja, fram till att Jon först träffar tiopoängaren Barbara (Scarlett Johansson) och sen medelålders Esther (Julianne Moore).

Hmm, det är en klart intressant film det här. Allt känns överdrivet. Jons familj är en karikatyr eller så har jag aldrig träffat en äkta italiensk New Jersey-familj. Det kanske alltid är det vita linnet och football som gäller vid söndagsmiddagen. Hur som helst, det utstuderat ytliga gör att jag har det ganska roligt i salongen när jag ser filmen men jag har svårt att känna nåt för karaktärerna. Under sista delen av filmen ändrar den karaktär och blir mer allvarlig då Julianne Moores rollfigur träder in i handlingen på allvar. Fast vid det laget kunde jag inte riktigt ta till mig det som filmen plötsligt ville ha sagt.

Både JoGo och ScarJo är perfekta i sina roller. ScarJo är verkligen en ganska obehaglig figur: ”Städa!? Prata inte om det så nån kan höra, det är inte sexigt. Schyyy!”. Julianne Moore har en litet konstig roll när hon dyker upp efter en stund. Jag blir aldrig riktigt klok på henne, och det är inte förrän filmen är slut som jag riktigt förstår att hon faktiskt var med. Det låter konstigt men jag kände hela tiden att hon bara skulle ha en lite biroll som inte skulle betyda så mycket.

3/5

Givetvis är det fler som skriver om Don Jon i dag. En enpoängare eller en tiopoängare, vad blir det? Klicka er vidare och kolla vad de tyckte.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Har du inte sett den? har som vanligt redan pratat om filmen.

%d bloggare gillar detta: