Warm Bodies

Titel: Warm Bodies
Regi: Jonathan Levine
År: 2013
IMDb | Filmtipset

När jag först blev medlem i Stockholm Filmfestival i början av 2000-talet försökte jag förutom själva festivalen i november även gå på de förhands/specialvisningar som de körde under året. På så sätt har jag bl a sett The Ring, The Cell, The Pledge, Donnie Darko, Battle Royale, Farväl Falkenberg, Lilja 4-ever, mm mm. Då funkade det så att visningen var en kväll i veckan och biljetterna släpptes samma kväll en halvtimme innan. Om man kom en kvart eller så innan visningen så fick man oftast plats (kanske inte en bra plats men en plats). Jag minns en gång när jag hade brutit benet men ändå hade tänkt se en film. Jag kom linkande på kryckor och jag hade blivit försenad så biljetterna var slut. Jag såg ut som en ledsen pudel och gnydde där på mina kryckor och med mitt ben i gips. Då grävde volontärerna fram en biljett trots allt (förmodligen gav de upp en av sina egna fribiljetter) och jag kunde se filmen (som jag idag inte minns vilken det var).

Efter några år så ändrade man rutinerna så att biljetterna släpptes en kväll och själva visningen var en annan kväll. Detta gjorde att mina besök på filmfestivalens förhandsvisningar sjönk drastigt. Nu var man tvungen att upplåta två kvällar i veckan för att stå och köa (typ det tråkigaste som finns), först för att få biljett och sen för att få en bra plats. Det här var som ni förstår också innan man kunde fixa biljetter via festivalens hemsida.

Nu är det dock nya tider. Biljetterna släpps via nätet några dagar innan visningen och du slipper köa för att fixa dina biljetter. Fast ok, du måste vara hyfsat snabb med att gå in på nätet vid släpp för att få en biljett. Men trots denna positiva ändring så blev det aldrig riktigt av för mig att gå på visningarna ändå. Jag hade liksom vant mig av vid det. Det var emellertid innan jag gick med i filmbloggarklubben Filmspanarna. Främst är det Henke som brukar skicka ut en blänkare (oftast via det antika systemet e-post) med en fråga om nån vill haka. Den här gången gällde det den romantiska zombiekomedin Warm Bodies.

Ja, ni läste rätt. Det är alltså en romantisk komedi med zombies. Nåväl, det förekommer även några normala människor i form överlevande efter en zombieepidemi. Inmurade lever människorna ett ganska torftigt liv. Utanför murarna härjar zombierna… ja, eller härjar och härjar, de går mest omkring som… zombies. Så, det handlar om ganska harmlösa zombier… well, förutom att de gärna äter hjärna förstås. Och så har vi en sorts superzombier som har rivit av sig allt sitt gamla skinn och blivit snabba och aggressiva. Diverse händelser (det kallas ”handling” i filmsammanhang) leder till att den normala människan och snyggingen Julie (Teresa Palmer) blir ihop med zombien R (Nicholas Hoult). Det i sin tur leder till förvecklingar.

Jag ogillade den här filmen från första början och i princip ända till slutet. Jag skrev på Twitter att det var en film som bjöd på Wes Anderson-tomhet, Scott Pilgrim-hiphet och Shaun of Dead-roligheter, och det beskriver möjligen filmen ganska bra. Fast då ska sägas att jag varken sett Shaun of the Dead eller Scott Pilgrim vs. the World. 😉

Filmen har inte den typ av berättande som suger in mig. Det är två minuter prat och sen kör man igång musik ett tag. Sen börjar nästa korta scen och så kör man musik för att sätta stämningen. Hallå! Sätt stämningen först genom vad skådespelarna uttrycker och hur de agerar. Sen kan ni köra musik för att accentuera den stämningen. Det funkar inte att köra lite dialog i en halv minut och sen sätta igång nån crappy upbeat ballad.

Att jag inte ger filmen en etta beror på att jag gillar zombier och John Malkovich. Vad Henke tyckte om Warm Bodies hittar ni här.

2-/5