Dråpet (2005)

31 december, 2021 2 kommentarer

Som utlovat kommer här ett recension om Dråpet som jag nu ser för första gången efter att för länge sen ha sett Bänken och Arvet, de två första delarna i Per Flys trilogi om de danska samhällsklasserna.

Fast det där med att det skulle handla om klassamhället är nog mest ett konstruerat sätt att binda samman filmerna så att man kan kalla det för en trilogi. För mig handlar det mer om hur det är att vara människa, om the human condition som det så fint heter på utrikiska. Men det kanske är det som är Flys poäng. Oavsett om du bor i slott eller koja, är fattig eller rik, så kommer du att ställas inför mänskliga problem eller dilemman. That’s life!

Om de två tidigare filmerna handlade om under- respektive överklassen så är väl det här en titt på medelklassen.

Carsten (Jesper Christensen från Bänken) är en gymnasielärare som har en affär med en tidigare elev, Pil (Beate Bille). Pil är med i nån form av aktivistgrupp och under en aktion där man bryter sig in hos en vapentillverkare går saker och ting fel vilket leder till att en polis dör. Pil och hennes två aktivistvänner flyr till Carstens sommarhus men hamnar till slut i finkan. Det hela leder till att Carstens liv, och äktenskapet med frun Nina (Pernilla August), faller samman.

Oj! Det var ett tag sen jag såg ett så här välspelat och intensivt drama. Efter några minuter är jag helt inne i filmens värld, i den värld som rollfigurerna i filmen lever i. Carsten, Nina och Pil känns som verkliga personer.

Är det nåt i den danska ölen som gör att danskarna är så bra på detta? Att få det att kännas som att det är på riktigt? Sen har vi ju även det danska språket som är underbart, underbart svårt att förstå men underbart. ”Hold nu kæft, mand!”.

Filmen hoppar i tiden lite fram och tillbaka. Från början har man (läs: jag) inte riktigt koll på när scenerna egentligen äger rum. Före eller efter filmtitelns dråp? Det här greppet ger en något mystisk stämning. Allt blir lite suddigt på nåt sätt.

Jag anar även inslag av magisk realism, eller surrealism kanske, i några scener. Främst handlar det om en sekvens där Carsten utövar skärmflygning och hans skärm börjar brinna (sic!). Hände det här på riktigt eller var det ett sätt att referera till det som verkligen händer i Carstens liv. Ja, det kan man fundera på. Flög han kanske för nära solen likt Ikaros? Härligt, härligt, men farligt, farligt. Varför har jag på sistone (två gånger åtminstone) börjat referera till svenska schlagertexter?

Filmen är högaktuell idag i våra tider med protester mot polisvåld och andra orättvisor. Orättvisor och protester mot dessa har givetvis funnits i alla tider (och kommer att finnas i alla tider) men nu är det ju så mer tydligt eller öppet med tanke på våra sociala (och på samma gång politiska) medier.

Det filmen ändå gör klart är att oavsett hur mycket orättvisor det finns så kan du ändå inte komma ifrån att du själv måste vara ärlig, mot dig själv och mot andra. Annars faller allt. Vilket det gör för Carsten, och Pil i viss mån. Det går liksom inte att komma undan med att göra fel och sen använda den danska vapenexporten som en ursäkt. #whataboutism, ni vet.

Det var inte förvånande att jag under titten blev påmind om en hel del andra danska produktioner som t ex Druk och tv-serien Bron (ja, det är en samproduktion mellan Sverige och Danmark).

Dråpet är ett episkt psykologiskt drama med strålande skådespelarinsatser som gav mig en del Bergman-vibbar (intensiva och ångestfyllda scener med ansikten i närbild!). Det blir höga betyg till alla filmerna i trilogin inklusive denna sista del. Film på riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Matrix Resurrections (2021)

29 december, 2021 4 kommentarer

The Matrix från 1999 är en av mina absoluta favoritfilmer och jag är ganska säker på att det är den film jag sett om flest gånger. Första gången var på ett flygplan på väg hem från Australien. Jag har nog sett den tio gånger eller nåt sånt och då ska ni veta att jag inte alls är en omtittar-person. De två uppföljarna Reloaded och Revolutions är inte alls lika bra men ändå bra/ok där tvåan är den klart bästa.

I den fjärde filmen är Neo, ja, eller Thomas Anderson som han ju heter, en spelutvecklare som ligger bakom de populära The Matrix-spelen. Aha, så det som hände i de första The Matrix-filmerna var alltså bara ett spel? Mja, typ…

Nu kanske det är på sin plats att nämna att jag kommer att spoila skiten ur The Matrix Resurrections.

Vi börjar igen. Mja, typ… Det visar sig att Mr Anderson nämligen återigen är fast i The Matrix, alltså den av maskinerna konstruerade världen som ska hålla batteri-människorna lugna i sina slemmiga kapslar. Thomas börjar dock få svårt att skilja the dream world from the real world oavsett hur många blå piller han poppar. Men han är inte crazy i alla fall, det låter hans terapeut (Neil Patrick Harris med blå hipster-glasögon) meddela.

Thomas har en crush på en kvinna som han ser på ett kafé då och då. Tiffany heter hon och spelas av Carrie-Anne Moss och då förstår vi ju vem det egentligen är. Vem är du, vem är jag, levande charader…

Filmen inleds dock med att vi får uppleva början av The Matrix – ”I think we can handle one little girl”, ni vet – och jag undrar ett ögonblick om det här är en shot-for-shot remake av The Matrix, som Gus Van Sant gjorde med Psycho och Michael Haneke med sin egen Funny Games. Haha, ja, det vore ju inte vad man hade förväntat sig men ändå ganska roligt. Men, nej, efter tag går saker inte som det ska för Trinity och filmen tar en annan väg.

Förresten så är det inte bara vi som tittar på den här versionen av början på The Matrix. Det gör även en tjej kallad Bugs (Jessica Henwick). Tyvärr, för Bugs del, så dras hon själv in i händelserna och blir jagad av en massa solglasögonprydda agenter i kostym, varav en verkar vara en ung och färgglad (så småningom) kopia av ingen annan Morpheus.

Vad är det som händer?! Ja, fråga inte mig, haha. Jag vet inte. Men det spelar ingen roll för jag gillar det jag ser ändå. Efter den den actionfyllda inledningen lugnar filmen ner sig rejält när vi får lära känna Thomas Anderson och hans värld. Hmm, vart är filmen på väg? Under en lång stund (kanske en timme?) så får vi i princip ingen action alls utan det hela är mer av ett psykologiskt drama. Frågan som ställs är om Thomas ska våga släppa sargen och följa med Bugs och Morpheus ut ur matrisen. Plus om man han ska våga fråga chans på Trin… Tiffany.

Det förekommer ett långt collage där vi får ta del av Thomas ekorrhjulsvardag till tonerna av Jefferson Airplanes ”White Rabbit”. Nånstans här så började jag själv släppa sargen och bara njöt av filmen.

Alltså, den här filmen är så rackarns meta att det nästan är löjligt. Jag vet inte om jag har sett nåt liknande tidigare. Jag tycker det är hur kul som helst. Jag kan ju nästan The Matrix från ’99 utantill. Jag kan varenda replik, varenda actionsekvens som ett rinnande vatten. Efter ett tag kommer jag på mig själv att sitta med ett stort leende på läpparna när filmen refererar till sig själv gång på gång. Det kan handla om hela sekvenser, som t ex Neo och Morpheus träningsfajt i dojon, eller bara små detaljer som en replik eller en galen och bitter Merovingian som nostalgiskt drömmer sig tillbaka till bättre tider.

Jag kom att tänka på Star Wars: The Force Awakens under titten. De båda filmerna påminner om varandra i och med att de i stora delar är en remake på den första filmen i sin respektive filmserie. Resurrections är dock snäppet värre när det gäller att referera till sig själv. Här har Lana Wachowski och hennes team verkligen gått all in och det kanske är just därför som det funkar. Istället för en blek kopia som man glömmer efter två dagar (Obs! Jag gillade The Force Awakes) så känns det som en film jag kan se om några gånger. På samma gång som det är en sorts remake på ettan så får man så mycket annat. Det gäller väl speciellt inledningen på filmen. Avslutningen kanske är mer standard, det ska sägas.

Nej, fajtingscenerna når inte upp till den första filmens nivå men de är inte dåliga på nåt sätt. Men det är väl omöjligt att överträffa det jobb som Yuen Woo-ping gjorde i The Matrix. En positiv detalj är att vi i alla fall slipper cgi-människor som fajtas som var fallet i Reloaded och Revolutions.

Det förekommer mängder av små metaguldkorn. De är för många för att ta upp alla nu men två stycken bjuder jag på. Det första är att filmen skojar med att Keanu Reeves enligt the interwebs aldrig åldras. Är han i själva verket en vampyr? 60 år har passerat sen Revolutions men Neo verkar inte ha åldrats mer än 20 år. Samma sak kan inte sägas om Jada Pinkett Smiths rollfigur Niobe…

Det andra lilla guldkornet, och det är verkligen litet, är skämtet när en av rollfigurerna säger ”Then we’re all fucked” och tio millisekunder senare så piper svävarskeppets kommunikationsradio (för sent!), likt ett sånt där välkänt censurpip. Jag gillar såna små detaljer, och jag gillar filmen som helhet och dessutom blev det nästan dammigt i rummet när Trinity till slut valde Neo och inte Chad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Andra åsikter om The Matrix Resurrections hittar ni här:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Men with Guns (1997)

26 december, 2021 Lämna en kommentar

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om Men with Guns och min text om den skrevs i maj 2003.

Jag har sett ytterligare en film av John Sayles. Denna gång var det Men with Guns (1997). Den utspelar sig i ett okänt land i Sydamerika. Det skulle kunna vara Guatemala eller södra Mexiko t ex. Huvudperson är läkaren och stadsbon Fuentes vars fru precis har dött. Han är på väg att pensioneras och ska ha semester. Han beslutar sig för att söka upp några unga läkare som han utbildat några år tidigare. Syftet med utbildningen var att stationera de unga läkarna i små fattiga indianbyar på landsbygden. Fuentes tror att han verkligen gjort något för den fattiga befolkningen genom sin insats. Verkligheten är dock en helt annan. I by efter by (ofta jämnad med marken av militären) som han besöker visar det sig nämligen att läkarna har blivit mördade, antingen av gerillan eller militärer (men with guns). På sin väg mot en levande läkare slår han följe med en dessertör, en föräldrarlös pojke och en f.d. präst.

Filmen har ett skönt tempo och det är intressant att följa den till en början naiva gamla läkaren. För mig var det speciellt intressant eftersom jag nyligen varit i just södra Mexiko och bott i en indianby i det fattiga Chiapas där det fortfarande finns en gerilla och pågår en del oroligheter. När jag var där för att se på de mystiska Maya-ruinerna (som också förekommer i filmen) fick man ibland åka med väpnad eskort och det var ofta kontroller då minibussen genomsöktes efter eventuella vapen.

Det var skönt att det inte var en amerikansk läkare som ger sig ut i djungeln på ”göra-gott-uppdrag” och för att visa indianerna ”the american way” som det förmodligen hade varit i en Hollywoodversion av filmen. Då hade det inte heller varit spanska som pratades utan engelska med spansk brytning som vanligt. Skönt att slippa det. Hur som helst så gillade jag filmen och den får en svag 4/5 i betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Arvet (2003)

24 december, 2021 Lämna en kommentar

Arvet är den andra delen i Per Flys trilogi om de danska samhällsklasserna. Den första filmen Bänken tittade på de lägsta i samhället. I dagens film är fokus istället på överklassen. Jag återkommer om en vecka med ett omdöme om den tredje filmen Dråpet efter att ha sett den för första gången. Min text om Arvet skrevs i september 2007.

För drygt ett år sen såg jag Per Flys film Bänken som är den första filmen i en trilogi om de danska samhällsklasser. Bänken handlar om underklassen och det är en väldigt bra film (4+/5). Arvet handlar om motsatsen: överklassen. Christoffer (Ulrich Thomsen) lever ett gott liv i Stockholm. Han driver en restaurang och har en svensk fru som är skådespelare på Dramaten. När hans far tar livet av sig förväntar sig dock hans familj i Danmark, åtminstone mamman (Ghita Nørby), att han ska ta över familjeföretaget, en stålindustri med vissa ekonomiska problem. Christoffer tvekar – med all rätt visar det sig.

Det är något obehagligt över Ulrich Thomsen. Det är något med hans blick. Ibland kan den bli läskigt t.o.m. och det känns som om han i nästa scen ska storma in på McDonald’s tre minuter efter frukosttiden med ett hagelgevär. Hur som helst, Thomsen är det som håller ihop hela filmen. Men även de andra skådisarna är riktigt bra. Precis som i Bänken så finns det en skön men svart humor. T ex scenerna när Christoffer med familj ska tala inför stålarbetarna i den stora fabrikshallen. Det finns ett allvar i scenerna men ändå känns det som om man (läs: jag) har skrattet nånstans där i halsen.

Egentligen händer inte så fantastiska saker i filmen men ändå finns där en nerv och spänning i de flesta scener. Det som står ut mest är väl hur snabbt Christoffer förändras i sin nya miljö. Han trivs inte men känner att han har ett ansvar mot sin familj och snart är han liksom inne i det hela. Lisa Werlinder som spelar den svenska frun är väl hyfsad men ibland är det nåt, i jämförelse med de danska skådisarna, som inte ringer sant. Jag vet inte om det beror på att svenska är mitt modersmål och det därför måsta vara klockrent rätt för att funka helt. Lite överspelsvarning är det väl kanske. Werlinder är ändå ok. Filmen som helhet är kanon och med ett bra och talande slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Dråpet, som är den tredje filmen recenserar jag när jag har sett den (min kommentar: vilket förhoppningsvis alltså blir om en vecka).

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Eat Drink Man Woman (1994)

22 december, 2021 2 kommentarer

Under tre onsdagar kommer jag posta gamla preblogg-texter om tre av Ang Lees tidiga filmer. Efter Pushing Hands och The Wedding Banquet handlar det idag om matfilmen Eat Drink Man Woman och min text om den skrevs i juni 2007. En sak jag noterar så här i efterhand är att Lee var väldigt produktiv under inledningen av sin karriär. Mellan 1991 och 1997 gjorde Lee fem filmer. Det är inte illa. Det här är nog inte helt ovanligt när man väl får chansen som ung filmmakare och de kreativa fruktdryckerna flödar.

I Ang Lees tredje film börjar saker falla lite mer på plats. Vi befinner oss på ”hemmaplan” den här gången, i Taiwan alltså. Det handlar om en änkling och f.d. fantomkock – han rycker fortfarande in när gamle vännen på restaurangen behöver hjälp – och hans tre döttrar. Varje söndag är det traditionell, närmast rituell, middag som pappan står för. Jag får intrycket av att han lagar mat i princip hela söndagen. Denna tradition ska snart komma att förändras då döttrarna är på väg att förändra sina liv, alla på sina egna sätt.

Mmm, här tycker jag Ang Lee lyckas bättre med att hitta en bra balans mellan komedi och drama. Det är väl främst ett drama men filmen har även sina komiska poänger. I fokus för mig står mellandottern. Hon har ett genuint intresse av matlagning och har kanske nånstans velat följa i pappans fotspår. Men samtidigt har hon alltid känt sig stå i skuggan av pappan och därför jobbar hon istället framgångsrikt på en hög position på ett flygbolag. Yngsta och äldsta dottern har sina bekymmer, främst kärleksbekymmer.

Eftersom jag nyligen sett Ozus Noriko-trilogi kunde jag inte låta bli att dra paralleller till de filmerna, främst Sent om våren som mer utstuderat handlar om uppbrott från en del av sitt liv när man går in i en annan fas. Vilka uppoffringar man måste göra för att få andra saker. ”Noriko-rollen” i Mat, dryck, man, kvinna görs av mellandottern som vill börja ett nytt liv men känner att hon då sviker sin pappa.

Förändringar var det. Mot slutet händer ganska mycket, slag i slag. Förändringarna kanske inte är de som man väntar sig och inte för just de personer som man väntar sig. Men söndagmiddagen består om än med lite fler gäster.

Czechflash (min kommentar: a.k.a Movies – Noir) klagade på att grannfrun var jobbig. Eh, javisst, hon var jobbig. Hon skulle ju vara jobbig! Hennes rollfigur var jobbig och dryg, det var poängen. Döttrarna tycke hon var en förskräcklig kvinna. Jag tyckte upplösningen av filmen blev ganska rolig just pga att hon var så jobbig och självgod. En stark trea blir betyget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Sammanfattning av vad jag tycker om Ang Lees tre första filmer:

Pushing Hands (1992) 3/5
Bröllopsfesten (1993) 3-/5
Mat, dryck, man, kvinna (1994) 3+/5

Inte nåt speciellt alltså men inte dåligt heller. Det fanns ljusglimtar men det är lite för ojämna filmer med Mat, dryck, man, kvinna som den bästa. Efter den gjorde Lee den riktigt bra och mysiga Förnuft och känsla.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Passion Fish (1992)

19 december, 2021 5 kommentarer

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om Passion Fish och min text om den skrevs i maj 2003.

Passion Fish blev min andra film av John Sayles. Jag missade att spela in Lone Star som sägs vara en av hans bästa. Är den bra? Nån som sett den? (min kommentar: ja, jag har sett den och det kommer en text om den senare i temat). City of Hope som jag tidigare sett var en politisk film med många karaktärer.

I Passion Fish fokuserar Sayles på den efter en trafikolycka från midjan förlamade såpaskådisen May-Alice som spelas strålande av Mary McDonnell (just det, Donnie Darkos mamma!). Efter olyckan flyttar hon från New York till sitt barndomshem i Cajunland (Louisiana). Där dricker hon, ser på tv, och avverkar sjuksköterskor, som ska ta hand om henne, på löpande band. Sen kommer Chantelle som är lika envis som hon själv är och de kommer till slut överens och kan börja ta itu med sina liv. Chantelle har nämligen sina egna problem.

En scen som stack ut var när kompisar från såpan kommer på besök och en av skådisarna berättar en anekdot om sin första filminspelning och hur hon förberedde sig för sin enda replik som var ”I didn’t ask for the anal probe”. Kul. Jag tyckte att filmen började lite segt men den blev bättre och bättre. Musiken var bra och gav den rätta Amerikanska Södern-känslan. Betyget blir en stark 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Bänken (2000)

17 december, 2021 Lämna en kommentar

Som jag skriver längst ner i PS:et så är Bänken den första delen i Per Flys trilogi om de danska samhällsklasserna. Jag återkommer om en vecka med min gamla text om Arvet och avslutar sen det här lilla temat med att för första gången titta på och skriva om Dråpet. Min text om Bänken skrevs i mars 2006.

Det här är filmen som jag i Filmtips på TV-tråden (min kommentar: en tråd i ett filmforum som jag frekventerade i ett annat liv) lite ironiskt beskrev som en film om ett par lodare som sitter på en bänk. Och mycket riktigt: en stor del av handlingen tilldrar sig på en bänk där en grupp alkisar samlas för att öla när de tar en av många raster från sitt ”ALU-jobb”. En av alkisarna är Kaj, spelad av Jesper Christensen, som en dag upptäcker att hans dotter som han inte sett på 19 år flyttat in i en lägenhet nära där han själv bor. Den närmsta tiden blir minst sagt omtumlande, både för Kaj och dottern.

Vilket satans knytnävsslag den här filmen var! Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta men jag fick en gripande, sorglig men bitvis rått rolig film och dessutom en makalös skådespelarinsats i form av Jesper Christensen som gör alkisen Kaj på en sanslöst trovärdigt sätt. Skakande, minst sagt. Egentligen är det karaktären Kaj som gör hela filmen. Han är en sån där figur som man bara inte kan låta bli att gilla – envis, tjurskallig, rädd (för ansvar), gnällig och dumstolt men ändå med ett hjärta av guld nånstans under den där alkisytan. Ja, jag gillade honom direkt, som när han konstaterar att han fan själv ska bestämma när han ska dricka sin öl!

Filmen har ett skönt ljudspår med ett trevligt stycke som spelas då och då, även mitt i riktigt jobba scener. Det här gör att den där riktigt mörka och jobbiga känslan liksom hålls undan av nån sorts ljusare syn på livet trots svårigheterna som gestaltas i filmen. De saker som tas upp i filmen kan man (i alla fall jag) ta till sig och sätta in i sitt eget liv. Det kan t ex handla om förhållandet mellan kompisar där t ex en alltid ska bestämma men där till slut ”sidekicken” får nog och gör uppror. Men när det verkligen gäller så är man ändå vänner.

Samspelet och hela historien mellan Kaj och dottern är starkt och det är rörande att se när Kaj, som är f.d. kock, ska skärpa till sig (get his shit together) och bjuda på middag. I filmen finns dessutom några andra riktiga psycho-karaktärer som görs av riktigt bra danska skådisar. Det finns nån sorts naturlig lätthet i deras rörelser och dialog (som ibland kan saknas i stela svenska filmer). Samtliga skådisar är klockrena. Den här filmen om några danska lodare som sitter på en bänk rekommenderar jag starkt!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Bänken är den första delen i en trilogi om de danska samhällsklasserna av regissören Per Fly. De följande är Arvet och Dråpet vilka jag ska försöka se framöver.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Wedding Banquet (1993)

15 december, 2021 Lämna en kommentar

Under tre onsdagar kommer jag posta gamla preblogg-texter om tre av Ang Lees tidiga filmer: Pushing Hands som det handlade om förra veckan, Eat Drink Man Woman som är i fokus nästa vecka och så dagens film The Wedding Banquet. Min text om den skrevs i juni 2007.

Bröllopsfesten har samma teman som Ang Lees debut Pushing Hands. Den vanliga motsättningen mellan gammalt och nytt, föräldrar och barn, har dock en extra krydda i form av en homosexuell son som bor i USA och på förslag av sin pojkvän Simon ingår ett skenäktenskap med sin kvinnliga hyresgäst för att göra sina föräldrar nöjda. Föräldrarna kommer då givetvis på besök från Kina för att delta i bröllopet vilket sonen inte hade räknat med.

Bitvis är det lite roligt, bitvis lite gripande, men däremellan är det mest en ganska fånig förväxlingskomedi. Ang Lee drar liksom samma grej om och om igen utan att få så himla mycket sagt, tycker jag. Eller, han får väl en del sagt men det blir aldrig en riktigt gripande film. Kanske kan man säga att detta är en sorts förövning inför Brokeback Mountain. Nu har jag inte sett Brokeback Mountain än men jag får för mig att den filmen är mer fokuserad och mer ”on target” när det gäller det här att stå för det man är och tro på sig själv (eller missa chansen att göra det).

Nåt som sänker betyget en aning på både Bröllopsfesten och Pushing Hands är att filmernas ”production values” känns ganska låga. Intrycket jag får av halvdassig musik, halvblaskigt foto och halvtaskiga skådisar i vissa roller är att jag ser en ordinär tv-serie från 80/90-talet (kan bero på att filmerna är från 90-talet, d’oh). Nåväl, betyget blir väl en svag trea. Alltid kul att se gamlingen Lung Si-hung (han spelar förstås pappan i filmen).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

City of Hope (1991)

12 december, 2021 2 kommentarer

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. När jag läser min beskrivning av City of Hope så går ju mina tankar osökt till världens bästa tv-serie, The Wire. Den serien hade lika gärna kunnat heta City of Hope (…and despair) och handlar om en stad där allt och alla länkas samman. I The Wire handlar det om Baltimore, här är det en påhittad stad i New Jersey som är i fokus. Min text om City of Hope skrevs i april 2003.

Jag har sett City of Hope av John Sayles. Det är en politisk film om korrumption i en amerikansk småstad. Stadens borgmästare vill riva ett bostadsområde med gamla hyreshus för att göra plats för modernare kontorsbyggnader. Han som äger byggnaderna motsätter sig detta men utsätts för påtryckningar.

Flera karaktärer skildras i denna lite för pratiga film. Exempelvis har vi Joe Morton (som ju spelade datorforskaren på Cyberdyne i Terminator 2) som gör en bra insats som svart kommunalpolitker som slits mellan politkerkarriären och att göra rätt för sina svarta kompisar.

Problemet med politiska filmer är att de ibland blir lite tråkiga. Det gäller t ex vissa av Ken Loachs filmer. Historien går liksom förlorad eller är inte satt i centrum och de politiska åsikterna får man skrivna på näsan. Detta gäller delvis City of Hope som blir lite övertydlig ibland men jag gillar slutet som säger rätt mycket om vad som kan hända om man låter sig köpas. En svag 3/5 blir betyget.

Lite kul är att Sayles som är s.k. independentregissör för att bekosta sina egna filmer en gång i tiden skrivit manus till skräckisar som Piranha, Alligator och The Howling.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Spider-Man: Far From Home (2019)

10 december, 2021 8 kommentarer

Oj! Jag har visst glömt att skriva om den andra MCU-filmen om Peter Parker, även känd som Spider-Man. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings och Black Widow hann till och med att smita före i kön. Men nu är det dags att avhandla filmen om det trevliga grannskapets spindelman.

Efter Avengers: Endgame var det som att MCU-luften gick ur mig. Fas tre hade tagit slut och det kändes som att historien var färdigskriven. Eller vänta, fas tre var tydligen inte slut. Spider-Man: Far From Home är nämligen den sista filmen i fas tre, nästan som en epilog som delvis är en behandling av The Blip (Thanos klimatsmarta åtgärd i Avengers: Infinity War).

Inledningsvis hade jag svårt att få ihop logiken kring The Blip, vilka som åldrats fem år och vilka som inte har det (eftersom de som försvann sen kom igen utan att ha åldrats de där fem åren det tog). Eller, jag har kanske inte svårt att få ihop logiken men jag fick inte riktigt koll på vilka i Peters klass som försvann och vilka som blev kvar.

De monster som förekommer i filmen kan vara de tråkigaste i hela MCU, möjligen i konkurrens med Abomination från The Incredible Hulk. Hmm, nu när jag läser min text om Hulk-filmen så ser jag att faktiskt tyckte Tim Roths monstervarelse funkade ganska bra. Jag undrar om jag inte blandar ihop Abomination med nåt vedervärdigt monster från nån av DCEU-filmerna som Batman, Superman och Wonder Woman slåss emot.

Monstren i Spider-Man: Far From Home är tråkiga cgi-varelser som motsvarar de fyra elementen Rap, DJing, B-boyin… eh, fel ämne, jag menar förstås Jord, Luft, Eld och Vatten.

Nu kan man hävda att det finns en naturlig förklaring till att monstren känns just som tråkiga och plastiga cgi-monster. Men när den förklaringen kommer är det liksom för sent.

Jake Gyllenhaal som superhjälten (eller superskurken?) Mysterio var ganska trist. I slutändan framstod han som en sorts trollkarlen från Oz-figur och jag tycker nog inte en såna figurer är speciellt intressanta.

Peters kärleksproblem med MJ var ganska tramsiga. Bäst i filmen är relationerna mellan Happy och aunt May samt mellan Nick Fury och agent Hill.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →