The Two Popes (2019)

20 november, 2022 2 kommentarer

”Pax vobiscum”

Fernando Meirelles The Two Popes var en betydligt mer intressant film än jag förväntade mig. Vi får träffa två helt olika personer och personligheter i form av den (i hemlighet) avgående påven Benedict (Anthony Hopkins) och den som Benedict vill ska bli ny påve, Bergoglio från Argentina (Jonathan Pryce).

Båda kyrkomännen vill hoppa av sina kristna banor. Bergoglio för att han skäms över sitt beteende under junta-tiden. Han har tappat tron. Benedict är gammal och förlegad och vet att hans tid är kommen. De båda spenderer ett antal dagar med att samtala med varandra och det är i princip detta filmen går ut på. Och jag gillar den!

Meirelles gillar innovativ klippning. Det hoppas friskt mellan olika sekvenser, dåtid och nutid. I slutändan är ändå samtalen mellan Hopkins och Pryce det som är filmens behållning. Framförallt bjuds vi här på fint skådespeleri.

Jag gillar hur filmen framställer de båda gubbarna som vanliga människor. Måhända är det popewashing men jag köper filmen som helhet och det den försöker säga. De allra flesta är bara människor. Benedict känns som en ensam person som måste vara strikt men som vill ha vänner, fest och som mest av allt gillar att titta på Kommissarie Rex.

En märklig detalj var att det dök upp bisarrt många svenskkopplingar i filmen. En svensk flagga i publiken när den nya påven ska väljas (what?), Zarah Leander, ABBA, och så spelas även sången ”Antiphone Blues” med Arne Domnérus på sax och Gustaf Sjökvist på kyrkoorgel. Obskyrt (vem letade upp den här låten?) men den passade in som en gestaltning av huvudpersonernas olika personligheter. Bergoglio mer jazzig och Benedict mer kyrklig. Eller var det egentligen så, eller bara en följd av deras olika positioner? Nåväl, det är i alla fall ett samtal i bägge fallen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

”Antiphone Blues” – Arne Domnérus och Gustaf Sjökvist inspelad i Spånga kyrka 1974

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

6 Underground (2019)

18 november, 2022 4 kommentarer

De sex samurajerna

Michael Bay? Vad har vi på honom? Nja, inte speciellt mycket. Inte nåt som är bra i alla fall. Den enda av hans filmer som jag spontant kan säga att jag gillar är The Island, och möjligen The Rock men det var för länge sen jag såg den för att jag ska vara helt säker på den saken. Ryan Reynolds är inte heller nån favorit. Hans Deadpool-filmer är väl ok men humorn går inte hem till 100 procent hos mig. Så kombinationen Bay och Reynolds i form av 6 Underground var väl dömd att misslyckas på förhand? Svar: ja. Det handlar om jobbig, svulstig action och en humor som inte är min typ av humor. Och så väntade jag hela filmen på den sjätte bakgrundshistorien som aldrig kom. Ibland stör man sig på småsaker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Men se där, jag hittade en gammal recension av The Rock på bloggen och jag gillade den!

Arkiverad under Action, Betyg 1, Film, Komedi, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Roma (2018)

16 november, 2022 3 kommentarer

Alfonso Cuarón gjorde 2013 mästerverket Gravity. Hans nästa film blev en aning annorlunda. Roma är ett svartvit drama som skildrar Cuaróns uppväxt i Mexico City.

Jag är inte säker på vad filmen vill säga egentligen. Kanske att alla människor har en egen historia, ett liv, och det gäller även en till synes obetydlig barnflicka som familjen liksom bara räknar med ska finnas där.

Det förekommer många hundar (speciellt en som bajsar orimligt mycket) och även många bilder med vattenpölar som saker speglar sig i. Mina tankar gick till Tarkovskijs Stalker som har ett liknande bildspråk. I Roma dyker det ofta upp ett flygplan i den där spegelbilden. Ska det representera en annan värld att drömma sig bort till kanske?

En annan Cuarón-film jag kom att tänka på var Children of Men (även den ett mästerverk, för övrigt). Precis som i den är en viktig del av historien i Roma att en gravid och hjälplös kvinna ska räddas ur kaos.

Roma är givetvis ruggigt välgjord men den berör inte (mig). Att jag varit i Mexiko och känner igen miljöerna kan bidra till varför jag ändå delar ut en trea, förutom det tekniska hantverket. Men varför det står en norrman i monsterkostym och sjunger en norsk visa under en skogsbrand är fortfarande oklart.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Captive State (2019)

13 november, 2022 2 kommentarer

Captive State är väl en mix av den klassiska tv-serien V och blockbustern Independence Day. Utomjordningar har invaderat jorden och styr med järnhand över människorna.

Ockupationen har pågått i flera år och motståndsrörelser har växt fram. I det avseendet är det kanske mer likt V än Independence Day. Här får vi ju inte några scener där en Will Smith-typ slår en alien på käften och kaxigt med glimten i ögat säger ”Welcome to Earth!”, minuten efter att hans bästa vän har omkommit.

Captive State är en film som är betydligt mer småskalig (än Independence Day). Vi får knappt se utomjordningarna. Istället är det fokus på människorna och hur de agerar i den här situationen. Ska man bli en quisling eller försöka kämpa emot?

En av motståndsmännen spelas för övrigt av en man vid namn James Ransone. För mig kommer han alltid vara den enerverade idioten Ziggy i The Wire (yay!).

Upplägget påminner om filmer där nazister under andra världskriget har ockuperat ett land. Det är samma där. Vidkun? Eller gå undercover, låtsas samarbeta, för att sen offra sig själv? Det kanske är det enda sättet. Oj, oj, nu kom jag att tänka på avsnitt 10 av Star Wars-serien Andor och främst Stellan Skarsgårds episka monolog i slutet.

Captive State är inte alls lika bra som Andor. Den känns lite trist och ospännande trots ämnet. Då kan det inte bli toppbetyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Stellans Skarsgårds monolog från Andor. Jag älskar hans cyniska lilla självmedvetna smil i slutet, precis innan han säger ”Everything!”.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

I Am Mother (2019)

11 november, 2022 3 kommentarer

I en postapokalyptisk värld uppfostrar en mor (Mother) sin dotter (Daughter) i en bunker som skyddar dem från omvärlden, en omvärld som enligt Mother är förgiftad. Ja, förresten, Mother behöver nog inget skydd. Hon är nämligen en robot, en sorts uppfostringsrobot vars uppgift är att ”odla” nya människor.

Hmm, tyvärr känner jag direkt att I Am Mother är familjeanpassad, lite för snäll. Inget chockerande kommer att hända här. Det påminde mig lite om känslan i Netflix-serien Lost in Space. Mellanmjölk.

Något som faktiskt ändå var obehagligt var alla de foster som förekommer i den där bunkern. Jag skrev ”odla” här ovan och det var den känslan jag fick och det påminde lite som hur människorna skördades av maskinerna i The Matrix (även om syftet var annorlunda där). Det gick inte att undvika att tänka på de abortdiskussioner som pågår.

Vi har sett historien förut. En robot, ett AI-system eller en människa får storhetsvansinne och ska förgöra mänskligheten bara för att sen bygga upp den på nytt och skapa en drömvärld. I I Am Mother är det endast ”perfekta” människor som får leva (hej, Gattaca!).

En negativ detalj var den cgi som användes när vi väl lämnade bunkern och fick se hur världen faktiskt såg ut. Det var en sån där kall och grådaskig cgi som både ser ful och overklig ut.

Det som ändå höjer filmen till en trea (sic!) är skådespelarinsatserna. De – Clara Rugaard (Daughter), Rose Byrne (Mother) och Hilary Swank (The Stranger… nej, inte Gandalf) – är riktigt bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Shinypodden Special: 2017 års bästa filmer – del 2

9 november, 2022 2 kommentarer

The Shape of Water vann en Oscar för både Bästa regi och Bästa film och det kunde inte hända en mer sympatisk person än Guillermo del Toro. Frågan är dock om Shinypodden är lika förtjusta i filmen som Oscarsjuryn var?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2017! I det första avsnittet handlade det om the outliers, dvs filmer som bara fanns med på en av våra listor. Nu har vi kommit till konsensusvalen, dvs filmer som förekommer på två eller flera listor, inklusive våra topp-3. Dessutom utser vi årets film enligt Shinypodden. Vilken kan det bli?

Hos Shinypodden kan du lyssna på avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Arkiverad under Best of, Film, Listor Tagged with , , ,

Tau (2018)

6 november, 2022 Lämna en kommentar

Varför inte beta av ytterligare en sån där småskalig science fiction-rulle som jag skrivit om på sistone?

Jo, det gör vi. Tau är en sorts högteknologisk variant av Saw eller Cube. En galen, besatt forskare utnyttjar oskyldiga människor för sina experiment kring… wait for it… AI! Ja, givetvis har vi en AI-dator vid namn Tau (Gary Oldman) i stil med HAL, Colossus, Mother, GERTY, TARS… ja, hur många fler har vi? Säkert några till.

Maika Monroe spelar huvudrollen som tjejen som genom att prata omkull Tau försöker fly sitt fängelse. Den besatte och hänsynslöse forskaren spelas av Nicholas Hoult-kopian Ed Skrein.

Nja, det här blev nån form av halvmesyr. En luddig blandning av 2001, Ex Machina och Escape Room. Det är lite för rena miljöer. Allt är så rent och sterilt och känns inte på riktigt riktigt. Det är för simpelt allting, för övertydligt. Det finns inget att tveka över eller fundera på.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Cargo (2017)

4 november, 2022 Lämna en kommentar

Det är lite The Walking Dead över Cargo, denna australiska postapokalyps-rulle. Världen har drabbats av en pandemi som gör folk galna på 48 timmar. Hur blir man smittad? Jo, genom att bli biten förstås. Filmens tema är tydligt: en man gör allt han kan för att skydda sin fru och sin lilla dotter. I sin kamp för överlevnad så blir han i princip en djurisk urvarelse.

Att jag drar paralleller till The Walking Dead beror på, förutom de uppenbara likheterna i handlingen, att det framgår med all önskvärd tydlighet att det är människan själv som är den värsta fienden mot sig själv i en katastrofsituation. Misstänksamheten och avundsjukan väcks verkligen till liv. Om man passerar en grupp människor som har det hyfsat bra i en fristad så gör nog man bäst i att just passera.

Jag gillar en del av de vardagliga detaljerna som förekommer. Ja, de är vardagliga detaljer för människorna i filmen. Som t ex ett sorts zombie survival kit som inkluderar en nål att skjuta in i örat på sig själv och en klocka som räknar ner från 48 timmar.

Pappan i huvudrollen spelas av Bilbo himself, ja, Martin Freeman alltså, inte Ian Holm. Freeman är helt ok, och är rätt så bra på att spela en vanlig person som hamnat i en fruktansvärd situation.

En bit in i filmen dyker det upp en aborigin-tjej som påminde en del om Michonne i The Walking Dead. En tuff tjej som lärt sig att överleva, helt enkelt.

Är det politiskt inkorrekt att tycka att det blir lite fånigt att de vita i filmen framställs som världens ondaste människor medan ursprungsbefolkningen är nobla, förstår naturen och dessutom på nåt sätt visste att pandemin var på väg? Det känns som att man slår in öppna dörrar här.

Jag tyckte även det var lite synd att filmen är så familjevänlig. Det förekommer ju inget gore alls, trots att potentialen ju finns där. Istället blir det smörigt och för snällt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Det finns fler filmer som heter Cargo, t ex en från 2009 och den har jag skrivit om på bloggen tidigare.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Postapokalyptisk, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

Shinypodden Special: 2017 års bästa filmer – del 1

2 november, 2022 2 kommentarer

The Shape of Water vann en Oscar för både Bästa regi och Bästa film och det kunde inte hända en mer sympatisk person än Guillermo del Toro. Frågan är dock om Shinypodden är lika förtjusta i filmen som Oscarsjuryn var?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2017! Ja, vi hoppar alltså fem år tillbaka i tiden. Tidigare har vi gått igenom filmåren 2016, 2019, 2020 och 2021. Vi har alltså två luckor som vi nu ämnar att fylla igen. Först ut blir alltså 2017. Vi går igenom året, pratar om hur det är att sätta ihop en lista så här fem år senare och framförallt listar vi våra tio favoriter från året. I det första avsnittet handlar det om filmer som inte var med på så många listor, uteliggarna, the outliers. Kanske lite udda filmer som bara en av oss hade med på sin lista. Upplagt för att få trevliga filmtips med andra ord.

Del två kommer om en vecka och då kommer vi in på de verkliga toppfilmerna inklusive våra topp-3-filmer. Hos Shinypodden kan du lyssna på det första avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Arkiverad under Best of, Film, Listor Tagged with , , ,

Fast Color (2018)

30 oktober, 2022 4 kommentarer

Det känns som att det blvit ett litet minitema på sistone på bloggen: små science fiction-rullar, ofta i form av lite udda berättelser om vanliga människor bestitter superkrafter (Freaks och Code 8 är två exempel).

I Fast Color är det Ruth (Gugu Mbatha-Raw) som är på flykt undan folk som vill studera och utnyttja hennes krafter. Världen vi befinner oss i påminner mig om början i Interstellar och även Logan. Det mesta känns hopplöst. Det är torka och katastrofläge på grund av människans hänsynslöshet. Vatten är hårdvaluta.

Ruths krafter är till en början helt okontrollerbara och består i att hon får nån typ av anfall som skapar kraftiga jordbävningar. Hon är en sorts blandning av den senile Professor X i Logan och Storm från de tidiga X-Men-filmerna.

Jag gillar filmen. Den är helt ok. Den är lagom mystisk och jag vill få reda på vad som ska hända. Ett grepp som jag kanske ledsnat en del på är flashbacksekvenserna som återkommer med jämna mellanrum. Nånting viktigt och avgörande för handlingen och huvudpersonen har hänt tidigare men vi får se det enbart i snabba och korta glimtar. Det blir lite krystad mystik istället för mer organisk dito.

Mot slutet blir det aningen för smetigt och pompöst. Det var även lite övertydligt med det värdiga svarta mot det onda vita (ja, förutom den snälle sherfiffen spelad av David David Strathairn). Det blev nästan fånigt med en vit sadistisk tjänsteman mot rena Mother Abagail.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →