Moneyball

19 september, 2012 10 kommentarer

Titel: Moneyball
Regi: Bennett Miller
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag är ett stort fan av Stephen King och jag läser ”allt” som han ger ut. Jag har t.o.m. för dyra pengar köpt coffee table-boken Nightmares in the Sky som han gjorde tillsammans med fotografen f-stop Fitzgerald. Den boken läste jag och sen jag gick jag runt i Stockholm med nackspärr och letade efter gargoyles. En bok som jag köpt men inte läst är Faithful som är en samling med kåserier om hur Boston Red Sox vann World Series i baseboll. Anledningen är väl att jag inte är speciellt förtjust i baseboll. Eller snarare inte alls förtjust i baseboll. Eller snarare inte insatt i magin som är baseboll. Jag hade hört en del om Moneyball, att det skulle vara en annorlunda baseboll-film. Ja, den var annorlunda. Den var grymt bra.

Brad Pitt spelar Billy Beane, sportchefen för Oakland Athletics, ett halvdant lag som går ganska långt i serien men som aldrig går hela vägen. Så fort en spelare har gjort sig ett namn så blir han såld till en rikare klubb och våra Atleter får börja om. Hur ska man lyckas när man inte har några pengar? Ja, man måste bli smartare och utnyttja de spelare man har på rätt sätt. Billy rekryterar ekonomi- och statistiknörden Peter Brand (Jonah Hill) från Cleveland Indians och de två blir en tajt team som gör baseball till ett teoretiskt spel fast ändå med hjärtat kvar.

Det jag gillar med filmen är att fokus inte alls är det som försiggår på spelplanen. Nej, dramatiken i filmen har mer att göra med det som händer vid förhandlingsbordet. Kan man bli ett framgångsrikt lag genom att satsa på spelare som alla andra tror är föredettingar eller medelmåttor? Kanske är det så att just dessa spelare har vissa egenskaper som är just det som laget behöver. De kommer aldrig bli stjärnor, men de gör det som laget behöver. Det krävs mod eller galenskap av en chef att satsa på dessa spelare.

Sportchefen Beane görs suveränt av Brad Pitt. Vi får veta om Beane att han själv varit spelare i Major League Baseboll, en mycket lovande spelare men som inte kunde hålla nerverna i styr när det verkligen gällde. Frågan är nu om han har det som krävs som ledare?

Jag vet egentligen inte vad det var som gjorde att jag blev så indragen i filmen. Är det kanske att filmen låter sig själv ta den tid den tar? Är det kanske att fokus är på de som är lite vid sidan om? Är det kanske den matiga dialogen? Eller är det så att jag är ett garderobsfan av sportfilmer? Filmen påminner lite i känslan om t ex The Social Network. Det handlar om människor och hur de agerar och inte så mycket om det spektakulära (må det vara curveballs eller javakod). Filmen är spännande hela tiden och det är den utan att den har en enda klassisk sportfilmsscen, ni vet vad jag menar. Istället kan det vara ett telefonsamtal som är det allra viktigaste i filmen. Det förekommer t ex en rolig sekvens där Beane och Brand firar efter att ha vunnit en förhandling per telefon.

Jag rekommenderar filmen till alla som gillar smart dialog à la Aaron Sorkin… och det skrev jag innan jag såg att Mr Sorkin givetvis hade varit med och lagt sin hand på filmens manus.

4+/5

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Island

18 september, 2012 6 kommentarer

Titel: The Island
Regi: Michael Bay
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Jag utlovade i en kommentar till mitt Transformers-inlägg en recension av en i mina ögon bättre Michael Bay-film. Så därför kommer här en text om The Island. Att jag gillade filmen kan möjligen ha att göra med det faktum att jag såg den under en period när jag veckopendlade till Östersund och där fanns det inte så rackarns mycket att göra efter arbetsdagen. Att se The Island på bio förgyllde i alla fall en av dessa jämtländska vardagskvällar.

Ewan McGregor, Scarlett Johansson (och faktiskt Neelix från Star Trek: Voyager) lever tillsammans med ett gäng andra överlevande efter en katastrof i en skyddad och hårdbevakad värld. På Jorden finns en sista osmittad plats kallad The Island dit man kommer om man har tur och vinner i de lotterier som anordnas. Alla drömmer om att komma till denna utopiska paradisö, men McGregor känner att nåt inte står rätt till. Består inte livet av nåt mer än att drömma om denna ö?

Jag gillade faktiskt den här filmen mer än jag trodde jag skulle göra. Michael Bay har gjort ett koppel usla filmer, men då i samarbete med uselgaranten Jerry Bruckheimer (nu har jag i och för sig i princip bara sett Armageddon, men kändes som det räckte, haha). Här får han stå på egna ben utan Bruckheimer och detta innebär en lite smartare film med mindre flaggviftande, vilket är bra. Inledningen är lovande och snygg. Scarlett är det snyggaste man kan se på duken just nu. Det spelar ingen roll att hon har en lite blek rollfigur här. Faktum är ju att McGregor är betydligt charmigare i den här filmen. Jag satt i vilket fall som helst ändå och njöt när hon var med.

Som sagt, inledningen är så där lite mystisk som den ska vara i en sån här sf-rulle. Sen när sanningen uppdagas så övergår den i en mer vanlig actionfilm och spänningen försvinner väl lite. Men den är ändå väldigt snygg hela tiden och actionsekvenserna är bra gjorda. Jag tyckte kanske att den där biljakten som övergår till datoranimerad jakt med nån sorts luftskotrar blev lite tjatig (och tydligen är det en kopia från av Bays egna Bad Boys II). Mittendelen av filmen, innan McGregor möter sin sponsor (ni som sett filmen vet vem jag menar), är dock något av en transportsträcka, om än en snygg sådan.

Sen tyckte jag filmen blev lite bättre när uppgörelsen närmar sig, även om det ofta i såna här filmer också det känns som en transportsträcka. Jag vet inte, men det blir aldrig riktigt spännande. Det blir alltid en slutfajt mellan hjälten och skurken uppe på hög plattform, eller nåt sånt. Så även här. Sen tyckte jag den svarte jätten spelad av Djimon Hounsou fick en lite väl plötsligt personlighetsförändring, även om det bidrog till snygga slutscener (en svart klick mitt i allt det vita).

Det fanns några saker att fundera över som t ex det här med att leva i en konstruerad värld utan att känna till omvärlden och hur man skulle formas som människa då (lite The Matrix-varning var det väl också). Det var lite kul att McGregor och Johansson skulle spela vuxna människor men mentalt utvecklade som 15-åringar och utan att känna till nåt om den verkliga världen (”That tongue thing is amazing!”). Dessa frågor togs väl aldrig egentligen upp utan det hela blev som sagt en vanlig action. Inget fel i det, även om t ex The Matrix lyckas få till snygg action med djup. Men det blir klart godkänt till Ön.

3+/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , ,

Lawless

17 september, 2012 4 kommentarer

Titel: Lawless
Regi: John Hillcoat
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Stockholm Filmfestvial körde en förhandsvisning av Lawless och för första gången på länge så gick jag på en sådan visning. Det var Henke som på senaste Filmspanarträffen var pepp och jag hakade på. Nu är det dessutom inte lika bökigt med köande för att hämta ut biljetter utan man fixar biljetten på nätet. Sen handlar köandet bara om hur bra plats man vill ha.

Lawless är regisserad av samma snubbe, John Hillcoat, som gett oss The Proposition och The Road. Den förstnämnda filmen har jag inte sett (uppdatering: jo, det har jag, jag såg den i förrgår) men jag har dock hört att den är ganska rå och mörk (min kommentar: japp, den är ganska rå). The Road, som definitivt är mörk men samtidigt djupt mänsklig, är en film som jag nästan gav högsta betyg. Då var frågan vart Hillcoat skulle ta oss den här gången? Ner i vår mänsklighets mörka irrgångarna som han verkar gilla att utforska? Eller skulle det kanske bli nåt lättsammare? Mmm, efter att ha sett Lawless är det en ganska skön känsla som dominerar, inte den posttraumatiska som man får efter en titt på The Road.

Filmen utspelar sig under förbudstiden på 1920- och 30-talet i natursköna Virginia på USA:s östkust. Vi får möta bröderna Bondurant som bedriver illegal tillverkning och försäljning av sprit. Äldst är Howard (Jason Clarke), mellanbrorsan heter Forrest (Tom Hardy) och minstingen är Jack (allas vår Shia LaBeouf). Forrest är patriarken i brödraskaran, han är den lugne och den som styr. Howard är en slarver, lite vild men ställer alltid (well, oftast) upp. Jack är en osäker gangsterwannabe som vill imponera på prästdottern Bertha (Mia Wasikowska) i byn.

Till byn anländer Maggie (Jessica Chastain) och lite senare special detective (nån sorts högre polis, federal kanske) Charlie Rakes, härligt överspelad av en ögonbrynslös Guy Pearce. De både förändrar tillvaron för bröderna fast på ganska olika sätt.

Ok, vi börjar med Shia LaBeouf bara för att få det avklarat. Förstör han filmen? Nej, det gör han inte. Jag har nog bara sett honom i den första Transformers-filmen – tänkte jag skriva fram till att jag kollade upp honom på Filmtipset då jag insåg att jag sett och gillat snorungen i I, Robot och Constantine. Eller gillat och gilllat, jag har gillat filmerna i alla fall. Här gör Shia en helt ok insats som en karaktär som är lite irriterande. Jack gör fel saker mest hela tiden men han är ändå ganska charmig, speciellt när han försöker uppvakta Bertha i smyg utan att väcka hennes faders ilska.

De som dominerar filmen är utan tvekan den grymtande Tom Hardy och det parfymdoftande äcklot Guy Pearce. Jag läste en intervju i DN där Hardy förklarar att han försökte göra sin Forrest så feminin som möjligt, en sorts matriark istället för en machopatriark. Hmm, faktum är att Hardy går runt med händer i fickorna i en kofta, grymtar och försöker lära Jack vad det betyder att ta ansvar. Nu vet jag inte om just grymtningar, koftor och ansvar ska vara nåt kvinnligt, men lite annorlunda är Hardy i alla fall. Sen att den där handen i koftfickan döljer ett knogjärn det är en annan sak. Hardy är riktigt pjäs i filmen rent fysiskt, något han fick ”gratis” efter att ha tränat inför sin roll som Bane i The Dark Knight Rises.

Innan jag pratar om Guy Pearce måste jag bara nämna Jessica Chastain. Jag har sett henne i tre filmer nu på senaste tiden (denna, The Tree of Life och Take Shelter) och hon är helt enkelt underbar. Hon är nåt speciellt, en närvaro, jag vet inte riktigt vad det är. Hon är förstås snygg men det finns nåt mer, nån sorts dragningskraft. Rött hår? Här får hon inte så rackarns mycket att göra men det hon gör gör hon väldigt bra.

Sen var det alltså Pearce, haha. Ja, Pearce gör en parodisk skurk. Det är en superskurk, en sån där skurk som aldrig kan vara nåt annat än en skurk. Han är genomond. Om jag inte förklarade det i början så vill alltså Pearce rollfigur, special detective Rakes, ha sin del av spritkakan. Här ska inte dras in pengar på illegal sprit utan att Rakes får sin rättvisa del. Åh, Pearce är så slemmig man kan bli. Jag insåg efteråt och när jag lyssnade på /Films podcast om Lawless att mannen inte hade några ögonbryn.

Jag hade en trevlig stund på bion. Det tog kanske tio minuter, en kvart, för mig att dras in i filmen. Det är en mysig film trots ultravåldet (hmm, ultravåld kanske är att ta men grovt och ganska grafiskt våld i alla fall). Musiken som kanske inte stack ut är bra och ger rätt stämning. Det är Nick Cave som ligger bakom den. Cave har även skrivit filmens manus som faktiskt bygger på verkliga händelser. Förlaga är boken The Wettest County in the World skriven av Bondurant-ättlingen Matt Bondurant. En sak som imponerade på mig är miljöerna och hur Hillcoat fått till en film som får mig att tro att nån åkt tillbaka i tiden med en kamera och spelat in. Kläderna, bilarna, frisyrerna (och vilka frisyrer sen), ja, allt är perfekt.

Min favoritscen i filmen är när Jack (lillbrorsan spelad av Shia alltså) besöker kyrkan i byn för att få se och eventuellt träffa Bertha. Det är en nästan surrealistisk scen med en udda gudstjänst där man tydligen ska tvätta varandras fötter för att visa nån sorts ödmjukhet. Jack finner sig mitt uppe i dessa konstigheter och dessutom har han precis druckit fulsprit som gör att han inte mår helt bra. Det är en härligt klaustrofobisk och udda scen.

Jag vet inte om det har framgått i min text men filmen är ofta rolig. Ofta är det Tom Hardy som står för humorn med sitt grymtande. Nu när jag tänker efter känns det nästan som om filmen hade kunnat passa på nån sorts buskisteater i Sverige. Jag hoppas jag inte skrämt bort några nu. Jag vet inte, den har liksom en viss känsla, ungefär som en film som Coen-brödernas O Brother, Where Art Thou?. Den där dammiga grusvägskänslan. Som inte alls känns som en buskisteaterkänsla när jag tänker efter. Nåväl.

Det finns negativa saker att ta upp, t ex filmens slut som känns ditklistrat i efterhand, och kanske kommer filmen blekna ganska snart men under själva visningen så tyckte jag det var en svag fyra. Det är helt enkelt en perfekt matinéfilm om du vill ha en del bra skådespelarinsatser, en del grovt våld, en del humor och en del dammig grusvägskänsla.

4-/5

Läs nu vad Henke har att säga om Lawless.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Thriller, Western Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Transformers

16 september, 2012 20 kommentarer

Titel: Transformers
Regi: Michael Bay
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Imorgon kommer en recension av John Hillcoats senaste film Lawless. Vad har det med Transformers att göra tänker ni? Jo, det är nämligen så att Shia LaBeouf spelar en av huvudrollerna i Lawless. Nu har ju Shia varit med i andra filmer också men det är ju ändå Transformers som han förknippas med… än så länge.

”Before time began, there was the Cube”. Med en sån inledning borde jag ha tänkt efter en gång till men jag hade tänkte att det skulle vara lite skönt att ”lämna hjärnan någon annanstans” efter jobbet och kolla in snygg action. Transformers lät perfekt för jobbet att förgylla min vardagskväll. Så fel jag hade. Handlingen i filmen som man hittar under ”trams” i ordboken går ut på att två grenar, en god och en ond, av ett robotsläkte kämpar mot varandra. Spelplats: Jorden, som hamnar i skottlinjen om man säger så. Shia LaBeouf spelar Sam Witwicky, nördsnyggingen som ovetandes visar sig ha nyckeln till det som robotarna kämpar om. Megan Fox spelar… foxy.

Michael Bay har faktiskt gjort en i mina ögon helt ok rulle, nämligen The Island. Transformers börjar väl hyfsat. De inledande helikopterskuggorna i öknen är snygga och första gången man ser nån av robotarna transformeras är det ganska coolt. Men i övrigt var det bara ren dynga. Det är så tramsigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. John Turturro förnedrar sig fullständigt när han gör den fånigast roll jag har sett honom i. Han är som ett vuxet barn som verkar leta efter sin borttappade nallebjörn. De som spelar Sams föräldrar är framodlade med hjälp av nån kloningsapparat för amerikanska familjefilmsföräldrar (hmm, vilket läskigt forskningsprojekt det vore). Varje scen de är med i är en plåga.

Shia LaBeouf är helt ok och jag ser att han faktiskt har talang. Tyvärr kan han inte göra något för att rädda den här filmen från att kraschlanda totalt. När robotarna trampar omkring runt Witwickys hus i väntan på Sam – en sekvens som pågår i vad som känns som en evighet – är tramsfaktorn hög, och när robotorna börjar breakdansa når den astronomiska mått. Det fanns nån sekvens i samband med slutstriden då en kvinna skriker i slowmo samtidigt som en raket passerar strax ovanför hennes huvud som var rätt snygg. I övrigt är det ganska långtråkig action, skådespelarinsatser från Nickelodeon, och en sagolikt fånig handling som får Björnes magasin att framstå som värsta tjeckiska svartvita dramat om en blind docka med psykiska problem. Och då har jag inte ens nämnt hovnarren Bernie Mac som bilförsäljare i början. Hjälp.

1+/5

Arkiverad under Action, Betyg 1, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Raid

15 september, 2012 9 kommentarer

Titel: The Raid (Serbuan maut)
Regi: Gareth Evans
År: 2011
IMDb | Filmtipset

En polisstyrka sitter i en minibuss på väg till ett uppdrag. Man ska fånga in Jakartas gangsterboss Tama. Enda problemet är att Tama befinner sig på översta våningen i ett höghus som bebos av Jakartas värsta skurkar. Förutom skurkar med skjutvapen har Tama även tillgång till Mad Dog (Yayan Ruhian), den kanske mest obehagligt skickliga och vrickade marial arts-skurk jag har sett på film. Polisen har Rama (Iko Uwais) som visar sig vara en fena på pencak silat, en indonesisk martial arts-stil.

The Raid är helt galen action. Jag sitter och funderar på om man är en störd person om man gillar sånt här. Det är rått våld, grovt våld. En sak man kan säga är att det inte är tråkigt i alla fall. Arbetet som är nedlagt i fajtingscenerna är imponerande. Själva historien däremot är enklare än enklast. Egentligen helt utan handling lyckas man få till en film som fick mig att sitta som klistrad. Början är en ganska lång uppbyggnad. Det tar ganska lång tid innan det hela drar igång. Under denna uppbyggnad är det ändå spännande. När det sen drar igång gör det det ordentligt.

Det är nåt med scenerna som är annorlunda. Och så det indonesiska språket som känns som en blandning mellan thailändska och spanska. Actionsekvenserna är helt galet fantastiska. Trots att det är snabba klipp ibland så ser du ändå vad händer. Allt händer liksom på riktigt, det är bara det att det är ett furiöst tempo. Närstriderna är skickligt och brutalt gjorda.

Gangsterbossens ena medhjälpare är en obehaglig typ. Han heter Mad Dog. Han fångar dig men tar ur magasinet ur sin pistol och vill göra upp med sina bara händer. Visst, det låter som en kliché men den här snubben känns helt vrickad så det blir inte en kliché.

Ungefär en minut i början samt under några sekundkorta klipp när vår hjälte Rama tänker på sin gravida fru får vi smör på det klassiska asiatiska sättet. Men det kanske är en procent av speltiden. I övrigt så är det ultravåld, även det på det typiskt asiatiska sättet. Och så regnar det också i början av filmen som det brukar göra i åtminstone sydkoreanska filmer.

Slutuppgörelsen är brutalare än brutal, och nånstans under den sista kvarten av filmen så kände jag att nu kanske jag hade fått nog av brutna ben, knivar i halsar och andra blodigheter. Det påminde lite om känslan jag fick när jag såg Ong-bak. Det räckte liksom. Men en fascinerande film är The Raid.

4-/5

The Raid går även under namnet The Raid: Redemption och den finns att se på Voddler.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Inside Man

14 september, 2012 6 kommentarer

Titel: Inside Man
Regi: Spike Lee
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Om jag minns rätt så var det här en av filmerna som Har du inte sett den? plus gästen Henke pratade om när de hade heistfilmtema. Själv såg jag Inside Man på bio och skrev om den när den kom.

Denzel Washington är en luttrad polis som förhandlar med smarta rånaren Clive Owen som tagit personal och kunder som gisslan på en bank. Mitt i allt dyker Jodie Foster upp som nån sorts fixare av problem för skumma personer. I det här fallet är den skumma personen Christopher Plummer och problemet är nåt värdefullt som finns i ett bankfack.

En hel del klagar på Denzels förmåga som skådis. Själv tycker jag nog det kan stämma att han väldigt ofta spelar på samma sätt. Han har en stil som han nästan alltid kör med, en sorts frånvarande men samtidigt intensiv stil – som jag faktiskt gillar, konstigt nog. Det blir alltid en lite lustig stämning med Denzel, bl a i Man on Fire och The Manchurian Candidate. I Inside Man tycker jag t ex att vissa av scenerna där Denzel och hans kollega ska förhöra några personer bitvis är riktigt roliga.

En hel del klagar även på Jodie Fosters roll i den här filmen, och jag håller med. Foster själv gör egentligen inga större fel, det är rollen det är fel på. Den tillför ingenting. Den känns inskriven för sakens skull. Hennes rollfigurs påverkan på händelserna i filmerna är i slutändan lika med noll. Ibland kan den här typen av roller ändå funka om det handlar om roliga, coola eller på annat sätt intressanta karaktärer. Här har man försökt få Fosters rollfigur framstå som väldigt tung och viktigt när det i själva verket inte är så. Fast när jag tänker efter så är det väl när Foster dyker upp som Denzel inser att nåt skumt är i görningen.

Spike Lee brukar göra ganska sköna joints, t ex den lite äldre Do the Right Thing eller den nyare 25th Hour. Här har han gjort en helt ordinär thriller med heist-inslag. Inget speciellt överhuvudtaget, men ändå ganska underhållande och tillräckligt spännande för att intresset precis hålls uppe. Betyget blir en helt vanlig trea. Om ytterligare några dagar har jag i princip glömt den.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Margin Call

13 september, 2012 2 kommentarer

Titel: Margin Call
Regi: J.C. Chandor
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Margin Call är en företagsthriller om den ekonomiska bubblan som sprack för några år sen. Den utspelas på ett icke namngivet företag som får representera nån av de investmentbanker, kanske främst Lehman Brothers, som fick stooooora problem när allt kom kraschande ner. Mellanchefen Eric (Stanley Tucci) är en av många som med omedelbar verkan får lämna firman under en massuppsägning. Innan han går lämnar han över ett usb-minne till unge Peter (Zachary Quinto), som så att säga jobbar på golvet med att köpa och sälja, med uppmaningen ”var försiktig!”. Peter jobbar med innehållet på stickan under kvällen och upptäcker oroväckande saker varefter skiten träffar luftkonditioneringen.

Filmen har en kall obehaglig stämning över sig. Den påminner om en film som Up in the Air, fast utan humorn. Speciellt så i början när en mindre armé med uppsägningskonsulter vandrar in på kontoret med sina listor, letar upp de utvalda ”medarbetarna”, avbryter dem i deras arbete med ”Jag är ledsen men vi behöver prata med dig”. Den repliken vill man iiiiinte höra.

Hmm, hur ska jag nu säga det här utan att säga det. Jag ska inte säga att jag känner igen mig, men miljöerna som filmen utspelar sig i och ämnena som den tar upp påminner mig indirekt om hur det ibland är på mitt eget jobb.

Filmen dryper av cynism och girighet. Vissa är värre än andra. Vissa döljer att de egentligen är rädda och undrar vad som pågår. Vissa vet att vad som än händer så är de en av de stora grabbarna och de kommer att klara sig. Vissa försöker klura vad de ska göra för att klara sig men i slutändan är det för sent, de är redan rökta.

Åh, jag gillar det här. Den påminner en del om både Michael Clayton och Moneyball. Dessa filmer utspelar sig i världar som jag inte har koll på men det blir ändå fruktansvärt intressant och spännande. Dialogen är tät, skådisarna briljerar. Jeremy Irons gör sin VD på ett kyligt sätt. I slutet av filmen håller han ett tal för sin medarbetare Sam (Kevin Spacey). Det är människans natur att agera som man gör. Det går inte att göra nåt åt. Vissa vinner, vissa förlorar. Så här har det alltid fungerat ända sen människan uppfann pengar, och så kommer det fortsätta fungera, det är varken fel, omoraliskt eller farligt.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Bill Cunningham New York

12 september, 2012 14 kommentarer

Titel: Bill Cunningham New York
Regi: Richard Press
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Det var dags för Filmspanarna att träffas igen och den här gången handlade det om en genre som nog inte brukar förstavalet när man ska välja en film på bio. Som tur var för oss Filmspanare hade vi nån som kunde välja åt oss. Obersturmbannfilmspanare Henke (jag vet, det är lågt, men jag har nyligen sett Iron Sky) pekade med hela handen och sa att vi skulle gå på mysiga biografen Grand och se lågbudgetdokumentärfilmen Bill Cunningham New York.

Det enda jag visste om filmen var att den handlade om en äldre man, Bill Cunningham, i New York som fotade folk på Manhattan. Jag hade inte greppat att Bill var en modefotograf, jag trodde han var en fotograf som typ fotade människors dagliga liv i The Big Apple och sen hade fotoutställningar på museer. Men Bill är alltså helt besatt av mode och kläder. Varje dag i princip hela sitt vuxna liv har han gett sig ut med sin cykel på Manhattans gator och fotat det han ser i klädväg.

Alla i modebranschen vet vem Bill är och han har jobbat för många tidningar, just nu för New York Times där han har sin egen sida (eller egna sidor). Det är sidor fyllda med bilder på människor i kläder, alla sorters kläder, skor, byxor, baggy pants, högklackat, pälsar, hattar och mössor. Bill är som en mänsklig sensor som fångar upp trender som kommer och går, innan de har kommit och gått. Han älskar det han gör. Han fotar även på modeshower, både i New York och i Paris dit han åker flera gånger om året.

Det här låter ju som en trevlig men kanske intetsägande myspysdokumentär. Bill är en fascinerande och ödmjuk person med integritet. Han vill t ex inte ha betalt för sina jobb eftersom absolut inte vill låta sig styras av nån annan (trots att de han får betalt av inte skulle tänka sig att göra det). Faktum är dock att hur trevlig Bill än är (han har bl a ett smittande skratt) och hur charmig han än är när han åker runt på sin cykel så kände jag efter ett tag att det blev lite mycket modebilder eller sekvenser där Bill sitter med sin assistent och bestämmer utseendet på sin sida eller bilder på Bill när han är ute och fotar. Faktum är att jag faktiskt nickade till en period trots en gigantisk kopp kaffe innan visningen.

Men det tog sig, som tur var. Hela tiden har man en känsla av att nåt inte står helt rätt till, eller nej, det är fel uttryckt. Bill är helt enkelt en udda figur som lever sitt liv på sitt eget sätt. Men man anar att ju ändå att det måste finnas mörkare eller jobbiga sidor av Bills liv. Exempelvis bor han på typ 15 kvadratmeter i det gamla konserthuset Carnegie Hall. ”Lägenheten” har inget kök, han sover i en tältsäng och utrymmet är fyllt med arkivlådor där han förvarar alla sina negativ. Han verkar inte heller ha nåt vidare socialt liv förutom sina gamla kompisar, bl a gamla damen och fotografen Editta Sherman (född 1912), som än så länge bor kvar i Carnegie Hall.

Under en stor del av filmen, ja, den större delen, så tassar regissören och de han pratar med (talking heads brukar de kallas) runt ämnet om Bills privatliv. Och Bill själv verkar inte heller gärna prata om det. Till slut ställs dock de jobbiga frågorna och då blir Bill för andra gången i filmen rörd (första gången var när han mottog en utmärkelse i Paris). Varför blir Bill rörd? Hmm, det handlar hur han har levt sitt liv, om hans förhållandet med sin familj och hur de ser på hans liv, om kyrkan och religionen. Här vaknade jag plötsligt till och filmen ryckte upp sig och blev nåt mer än bara en film om en crazy figur som fotar människor på Manhattan. Det blev en film om att leva sitt liv som man vill och att det inte nödvändigtvis behöver vara nåt fel med det eller en bokstavsdiagnosstämpel på det, hur man än väljer att leva det. Dessutom fanns det plötsligt en en hel del att diskutera på väg till puben och det efterföljande filmsnacket vilket är ett gott betyg.


eller uttryckt i siffror 3/5

PS. En del av filmen handlar om att Bill och de andra bohemerna som bor i Carnegie Hall blir tvingade att flytta, som jag förstod det p.g.a. att deras lägenheter ska göras om till kontor. Det finns en dokumentär, en systerfilm till Bill Cunningham New York kan man nästan säga, om detta som heter Lost Bohemia där vi träffar både Bill och hans Carnegie Hall-vän Editta Sherman.

****

Läs nu vad andra Filmspanare har att säga om filmen:

Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

A Touch of Zen

11 september, 2012 6 kommentarer

Titel: A Touch of Zen (Xia nu)
Regi: King Hu
År: 1971
IMDb | Filmtipset

Jag gillar martial arts-filmer så med jämna mellanrum brukar det dyka upp texter om just såna filmer här på bloggen. Under hösten tänkte jag kanske posta några gamla recensioner av kamparts-filmer lite oftare, varför inte i form av martial arts-måndag t ex? Jag börjar med botten först, dvs filmer som i mina ögon inte håller toppklass. Och ja, jag vet att det är tisdag idag. 😉

Jag har äntligen lyckats hitta rätt tillfälle att se det här närmare tre timmar långa taiwanesiska martial arts-eposet som väl även är en wuxia-film. Filmen utspelar sig i Kina i (nån) historisk tid och huvudperson (i början) är en tafatt konstnär som bor med sin något tjatiga mor som mest av allt vill att hennes dröshans till son ska ta anställning hos staten samt gifta sig. En dag träffar sonen den unga Yang (Hsu Feng) som är förföljd av agenter som är ute efter att döda henne. Gissa om han försöker hjälpa henne?

Nja. Början var faktiskt riktigt rolig. Det var lite mystiskt med underliga figurer som dök upp i den lilla byn samt ett roligt samspel mellan sonen (konstnären alltså) och den gnatiga mamman. Även den unga Yang och konstnären (den töntiga sonen alltså) hade ett roligt samspel i inledningen. Konstnären var så där töntigt tafatt att det blev roligt, medan Yang visade sig vara en rackare på kung fu. Nånstans på vägen försvann dock det som var bra med filmen och ersattes av en för seg och flummig handling.

En lustig detalj var att det tog nästan en timme innan den första fajten ägde rum. Jag vet inte om det ofta är så i just wuxia-filmer men i vanliga kung fu-filmer är det definitivt inte så. Fajterna var hyfsade men inget mer, och jag tror inte det är fajterna i sig som är poängen med wuxia heller. Nåt jag gillade var munkarna och deras speciella krafter. Främst ledarmunken var en skön karaktär. Tyvärr blev filmen en lite för konstig blandning av olika stilar: komedi, drama, action, mystik. Ungefär i den ordningen faktiskt. Filmen ändrade nämligen karaktär i olika omgångar. Homagen Crouching Tiger, Hidden Dragon är fantastiskt bra men ”originalet” funkar inte trots fin fajt i bambuskog.

2+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Cypher (Brainstorm)

10 september, 2012 4 kommentarer

Titel: Cypher (Brainstorm)
Regi: Vincenzo Natali
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Den här sf-rullen skrev jag om 2006 och det var en film jag såg fram emot en del eftersom den var regisserad av samma snubbe som gjorde Cube som jag gillade. Och jag ser nu att han även ligger bakom Splice som kom ganska nyligen och den filmen gillade jag… inte.

Morgan Sullivan (Jeremy Northam), en uttråkad äkta man bestämmer sig för att börja ett nytt liv och tar därför anställning på IT-företaget Digicorp för att jobba som industrispion. Han blir skickad runt USA för att i hemlighet spela in tal som hålls på olika seminarier. Han trivs väl rätt bra med sin nya tillvaro, borta från sin tråkiga fru, men snart börjar han lida av huvudvärk och har mardrömmar. Han kommer i kontakt med den mystiska Rita (Lucy Liu) och nu vänds hela hans värld upp och ner.

Hehe, ja, det här var en ganska ok sf-thriller gjord med en vad det såg ut som ganska låg budget. Jag känner igen mig från andra filmer som t ex Gattaca och Equilibrium. Det är stål och grått i de sterila företagsmiljöerna. Det är blinkande och blippande datorer och mystiska hjärnundersökningar. Sen fick jag även känslan av att skådisarna, speciellt Northam, har gått i skola hos David Mamet. De agerar på det där lite frånvarande sättet som jag känner igen från bl a The Spanish Prisoner. Detta visade sig (som vanligt) ha sin förklaring kan man väl säga.

Eftersom det är en mysteriethriller det är frågan om så förekommer det givetvis också en handfull vändningar (twists på engelska) i filmen. Detta var lite kul till en början men till slut hade filmskaparna liksom dribblat bort sig i sitt eget manus och spänningen försvann när allt skulle avslöjas. Det blev liksom för mycket. Trots vissa invändningar så har Cube-regissören Vincenzo Natali ändå lyckats skapa en snygg (ungefär lika snygg som Lucy Liu) och halvspännande konspirationsthriller med ganska små medel. Vissa av specialeffekterna kändes dock tv-aktigt billiga. Sevärd är filmen hur som helst och betyget blir en trea.

3/5

PS. Den svenska titeln (eller snarare den titel som används i Sverige/Europa) är alltså Brainstorm. Sen när titeln Cypher visas under förtexterna så översätts den i den svenska textningen med Company Man… eh, ok. Inte många rätt där.

Fast nu i efterhand ser jag på IMDb att Company Man var den japanska dvd-titeln samt även arbetsnamnet från början. Men förvirrande är det.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →