The Hobbit: The Desolation of Smaug

19 januari, 2014 9 kommentarer

TunnorTitel: The Hobbit: The Desolation of Smaug
Regi: Peter Jackson
År: 2013
IMDb | Filmtipset

2013 verkar ha varit mellanfilmernas år. Ja, nu kommer jag bara att tänka på The Hunger Games: Catching Fire och den senaste filmen om Bilbo, men ändå. 😉 The Desolation of Smaug tar vid direkt efter händelserna i An Unexpected Journey. Bilbo och dvärgarna är tillsammans med Gandalf på väg mot Ensamma berget där draken Smaug vakar över dvärgarnas väldiga skatt. Speciellt är det den heliga (?) Arkenstenen sällskapet är ute efter. Arkenstenen har stor symbolisk betydelse för dvärgarna och dvärgkungawannaben Torin Ekensköld (Richard Armitage) hoppas att den ska hjälpa honom att ena de olika dvärgsläktena. Bilbo är den som kommer få det ärofyllda men förmodligen livsfarliga uppdraget att norpa ädelstenen från Smaug.

När jag såg den första Hobbit-filmen hade jag tråkigt under den inledande timmen. 48 bilder per sekund, 3D och tretton dvärgar blev för mycket att hålla reda på. Nånstans på vägen så blev jag ändå engagerad och jag härledde detta engagemang till de scener som var kopplade till det som hände i The Lord of the Rings-filmerna. Ett mörkt mystiskt växande hot. Åh, jag fick rysningar…

Den här gången var inte dvärgarna (konstigt nog) lika störande. Det är möjligt att de var lite nedtonade och sen så slapp vi ju en halvtimmes introduktion av alla tretton. Men det hjälpte inte. Jag hade inte speciellt roligt under filmens första hälft. Vad värre är: jag blev aldrig insugen i filmen när den började fokusera på det mörka hotet som växte kring fästningen Dol Guldur.

En skillnad jämfört med när jag såg den första Hobbit-filmen är att jag innan den visningen hade plöjt igenom de LotR-filmerna. Jag var inne i Midgård och när väl callbacksen började dyka upp så slickade jag i mig dem som man slickar i sig kaksmet innan gräddning. Nu hade jag varken kollat in LotR eller den första Hobbit-filmen. Men det berodde på att jag inte riktigt kände det där suget den här gången.

Det som lyfte den första Hobbit-filmen för mig var alltså när man refererade till LotR-filmerna, när man blev lite mörkare och skippade dvärgtramset. I The Desolation of Smaug störde jag mig mest på försöken att länka ihop de bägge trilogierna. Eller mer korrekt: Gandalfs besök hos The Necromacner var ok, men jag störde mig på när man använder samma gamla grepp från LotR-filmerna. När Legolas (Orlando Bloom) dyker upp så surfar han på en orch. Det kan även ha varit den nya rolfiguren Tauriel (Evangeline Lilly) som orchsurfade men jag orchar inte kolla upp det nu. Men kan ni sluta surfa tänkte jag bara! Shelob (Honmonstret!), den gigantiska spindeln från The Return of King var en ganska trevlig bekantskap då. Här får vi 20-30 spindelmonster och det blir bara för mycket. Även Jacksons King Kong lider av samma insektsproblem. Anticimex, var är ni!?

Det kan vara så att jag helt enkelt ledsnat på att man surfar (mycket surfande blir det) vidare på framgången efter LotR-filmerna. Det känns inte som att Hobbit-filmerna riktigt klarar av att stå (upp) för sig själva. Fööör ofta försöker man göra samma sak en gång till men man gör det lite sämre. Här har vi t ex den inom läkekonsten kunniga alvkvinnan (Arwen/Tauriel) som räddar livet på en kortare rollfigur (Frodo/Kili). Vi har även en dold dörr som leder in i Ensamma berget och som öppnas genom att lösa en gåta (porten in till Khazad-dûm, någon?).

Legolas? Hur såg han ut egentligen? Han såg inte ut som Legolas från LotR-filmerna i alla fall. Orlando har blivit äldre, och sen har de gjort nåt med hans ögon (mörkare iris). Kanske de (filmmakarna) vill antyda att Legolas här var lite så där ”mörk”, skogsalv som han är, men att han 60 år senare i LotR-filmerna mognat och då blivit ljusare (bl a med ljusare iris). Well, jag tyckte han kändes off här. Men ändå kul att han fick stryk av en orch. Han klarade sig helt enkelt inte när Tauriel inte kunde komma till undsättning. En lite skön feministiskt twist, det medger jag.

Jag tycker även mötet mellan Smaug och Bilbo i viss mån känns som en upprepning av mötet mellan Bilbo och Gollum i den första Hobbit-filmen (som var en av höjdpunkterna i den filmen). Här tyckte jag av nån anledning att magin saknades, trots att många dvärgar hoppade i galen tunna.

Slutord: magin saknades.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Infernal Affairs

17 januari, 2014 2 kommentarer

"Dodge this!"

”Dodge this!”

Titel: Infernal Affairs
Regi: Alan Mak Siu-fai & Andrew Lau Wai-keung
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Innan jag kände till att Martin Scorsese skulle göra en remake på den så såg jag faktiskt originalhongkongaren Infernal Affairs på bio. Här kommer min gamla recension av den.

Kul att den här filmen kom på bio i Sverige till slut (i alla fall i Stockholm). Den uppmärksammades ju en del under Stockholm Filmfestival i höstas (min kommentar: festivalen 2003 handlade om). Infernal Affairs är en kriminalthriller där Tony Leung spelar polisen som är triadinfiltratör och Andy Lau triadmedlemmen som är undercover-polis. Det är lite komplicerat både för oss tittare och för dem själva att till slut veta var sympatierna egentligen ligger.

Jag hade kanske lite för höga förväntningar men faktum är att jag blev lite besviken. Jag tyckte inte det var nåt speciellt. Visst, det var välgjort, bra skådisar, en ganska smart story, men inget som stack ut. Jag tyckte att den bitvis var lite jobbigt klippt och med onödig s.k. stämningshöjande musik när det skulle vara spännande. Som t ex när det var polisutryckning eller liknande så blåste man på med hög musik för  att framkalla spänning i stället för att låta historien i sig skapa spänningen mer indirekt. Nåja, det fanns några bra och spännande scener, bl a blev jag helt överraskad när spoiler den stackars polischefen föll från skyskrapan och landade på taket på en bil spoiler slut. Och så är ju Tony Leung alltid cool måste jag säga. Han imponerar och har nåt melankoliskt över sig som jag gillar (min kommentar: hans coolhet kunde dock inte (inte nånstans) rädda The Grandmaster).

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Wolf of Wall Street

15 januari, 2014 25 kommentarer

filmspanarna_kvadratWolfTitel: The Wolf of Wall Street
Regi: Martin Scorsese
År: 2013
IMDb | Filmtipset

På väg till visningen av Martin Scorseses senaste film (nej, kära stavningskontroll, inte Sorseles senaste film) och den här månadens filmspanarfilm (utvald av Christian från Movies – Noir) hoppade jag av tunnelbanan vid Rådmansgatan, en station innan slutmålet Hötorget. Jag gick till min favoritbiograf Grand och hämtade ut min biljett varefter jag köpte en kaffe och en kanelbulle på 7-Eleven. Sen promenerade jag vidare mot Sergelbiografen, men inspirerad av Fiffi som just tweetat att hon var kaffeuppladddad (caffellattad?) gick jag in på Wayne’s Coffee. Forfarande med min 7-Eleven-kaffe i handen beställde jag en stor cappuccino. På den förra filmspanarfilmen The Great Escape hade jag somnat under visningen. Den här gången var jag fast besluten att inte låta John Blund vinna.

Jag vet inte om det var kaffet eller filmen i sig… men jag kan säga att somna det gjorde jag inte! The Wolf of Wall Street är en BOATS, dvs den bygger på verkliga händelser (”based on a true story”). För mig var det skitsamma om det var en boats, ett fartyg, en katamaran eller en eka. Jag såg en film. Och jag var underhållen hela tiden. Martin Scorsese är en klippa när det gäller det här med att göra film. Jag tror inte jag verkligen ogillat en enda Scorsese-film (jo, Shutter Island var jag inte förtjust i). Nu finns det säkert några av hans filmer som jag inte har sett och som jag förmodligen skulle vara skeptisk till, men…

Precis som i Scorsese-klassiker som Raging Bull, Goodfellas eller Casino så är det en uppgång-och-fall-historia som berättas. Fast frågan är om fallet i det här fallet framstår så jobbigt som det brukar framställas. Det är just detta som sätter myror i huvudet på mig. Om jag tänker på Scorseses andra filmer så går det käpprätt åt helvete för vår huvudperson. Well, eller gör det det? Hur var det med Henry Hill i Goodfellas. Han tjallade och sen levde han väl ett helt ok liv. Det antyddes (om jag minns rätt) att han saknade sitt gangsterliv. Henry Hills historia berättas i ett sorts nostalgiskt skimmer. Det där livet var nåt att längta tillbaks till, hur moraliskt förkastligt det än var. Eller?

The Wolf of Wall Street inleds med att Leonardo DiCaprio snortar kokain från analöppningen på en prostituerad. Japp, det var väl lika bra att sätta ribban direkt. Varför vänta liksom? Min filmspanarkompis Jessica tyckte att om man roar sig med att kasta dvärgar, ja, då är man en ond person. Jag tänkte att ”ja, kanske det, men om båda är med på det så…” och just dvärgkastningen var kanske inte det värsta i sammanhanget. DiCaprio spelar i filmen den tydligen verkliga personen (tillika svinet) Jordan Belfort, en börsmäklare som under 90-talet gjorde sig en förmögenhet genom skumraskaffärer på Wall Street. Hans företag Stratton Oakmont tjänar grova pengar på att lura folk. Det enda man behöver veta är att det som sker är olagligt. Pengarna används till firmafester (där man bl a ägnar sig åt att kasta prick med dvärgar), lustjakter, bilar, smycken, droger, droger, horor, droger, horor, droger, droger, och allt annat du kan tänkta dig, och lite till.

En fråga som jag bl a tror filmspanarkompisen Henke har ställt till sig själv och andra är: om en film skildrar nåt sexistiskt betyder det att filmen i sig också är sexistisk? Hur ska man kunna skildra Belforts liv på film utan att det blir sexistiskt? Och när jag skriver sexistiskt menar jag alltså kvinnoförnedrande. Är The Wolf of Wall Street helt enkelt Spring Breakers men bland börsmäklare i Manhattan istället för collegetjejer i Florida? I bägge fallen är det upp till betraktaren att tolka vad som visas. Jag gillar det upplägget. Visa upp något, och sen är det upp till tittaren att avgöra vad hen tycker om det som visas. Vi får i alla fall inte några moralkakor nedstoppade i halsen.

Filmen är tre timmar lång, enligt uppgift Scorseses längsta film, men jag kände aldrig att jag hade tråkigt eller att det blev segt. Det kommer hela tiden scener som har nån sorts magi som gör att man blir indragen. Ibland är det scener med bara dialog. Ibland är det DiCaprio som håller ett inspirerande tal till sina medarbetare. Ibland är det helt galna scener med diverse utsvävningar. Ibland är det scener med lyteskomik som (nästan men bara nästan) får mig att skämmas men som jag ändå tokgillar.

Glorifierar filmen Belforts liv? Hmm, nej, jag tycker inte det. Det var väl så hans liv var och om man tycker det var coolt så handlar det väl mer om hur man som person tolkar det. Nu kan jag ändå tycka att hans fall (efter uppgången) inte får så mycket plats i filmen. Fallet skildras istället med en svart humor, t ex under helt galen scen som visar vad som kan hända om du överdoserar på metakvalon aka Quaaludes. Det här var ändå en heeeelt galen scen som kom från ingenstans och som jag tyckte var galet rolig.

Slutligen vill jag nämna Leo. När han först började jobba med Scorsese så fattade jag ingenting. Varför vill Scorsese jobba med Leo? Deras första film var Gangs of New York tror jag och jag tyckte DiCaprio kändes valpig, inte redo för en sån typ av roll. Nu tycker jag han har vuxit färdigt. Valpigheten är borta och jag njuter av hans prestation och han skulle nästan kunna sälja en penna till mig.

En avgörande scen som många av filmspanarna nämnde under den mycket intressanta diskussionen efter filmen var den när FBI-agenten (spelad av Kyle Chandler) satt på tunnelbanan på väg hem efter jobbet. Scenen utspelar sig efter att Belfort har åkt fast och fått sitt straff. Frågan var om han satt där och tittade på sina (helt vanliga och fattiga) medpassagerare på tuben och kände sig nöjd eller om han kanske tyckte att han skulle ha låtit sig bli mutad av Belfort. Eftersom jag tror på det goda inom människan, eller åtminstone inom FBI-agenten i fråga, så har i alla fall jag min tolkning klar.

Jag tror att om jag ser om The Wolf of Wall Street så finns det en chans att betyg blir snäppet högre men den här gången stannar det på en stark trea. Förresten, har jag nämnt Matthew McConaughey? Inte det? Matthew McConaughey. Hmmmhmmmhmmm.

Betyg hel Betyg hel Betyg halv

Vad tyckte mina spanarkompisar? Hausse eller baisse på börsen?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fredrik on Film
Filmparadiset
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Except Fear
Moving Landscapes

Uppdatering: Nu har även distansfilmspanaren Filmitch sett (och gillat!) filmen. Även Flmr har kollat in den, och Tommy filmar Niklas och Emilio har pratat om den i sin pod. Vill ni höra negativa reaktioner på filmen så rekommenderar jag den sistnämnda podden! Slutligen, så har Sofia sett filmen en gång till och skrivit en smärre avhandling om den. Ytterligare en recension har poppat upp: Filmmusik.

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Departed

14 januari, 2014 5 kommentarer

The DepartedTitel: The Departed
Regi: Martin Scorsese
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Imorgon onsdag kommer jag och resten av filmspanarna att skriva om Martin Scorsese och Leonardo DiCaprios senaste samarbete The Wolf of Wall Street. Innan dess tyckte jag det kunde passa att slänga in en gammal recension av The Departed, filmen som gav Scorsese sin första Oscar (säger jag utan att ha gjort grundläggande research, men visst är det den första och enda?). Texten skrevs i januari 2007.

Mmmm, den här historien gav mig inte så mycket. Jag fick aldrig nåt bra grepp om karaktärerna, allra minst Matt Damons rollfigur som kändes… tråkig. Klart bäst var Leonardo DiCaprio som jag tycker blir bättre och bättre som skådis. Jack Nicholson spelar Jack Nicholson och även om det bitvis är underhållande så ser jag inte nån gangsterboss på den vita duken utan jag ser Jack Nicholson. Jag tyckte aldrig det blev riktigt spännande. Nån gång fanns tendenser till spänning eller lite mer gripande scener men jag tyckte aldrig nåt fick chansen att löpa linan ut. Våldet är överdoserat. Det hänger samman med miljön filmen utspelas i, visst, men det ger mig inget. Mot slutet ballar filmen ur när folk skjuts till höger och vänster och jag bryr mig inte längre. Dock medger jag att jag gillade just den sista scenen där man fick se en viss karaktär med fulstylad frisyr dyka upp igen.

Att jag inte uppskattade filmen så mycket som jag kanske borde kan ha berott på att biografen var dagisbion Sergel (i Stockholm), att jag hade ont i ryggen (vilket inte blev bättre av de usla sätena) samt att vi hade dåliga platser längst ut på rad sju. Om jag inte absolut måste så kommer jag aldrig gå på Sergel igen, i alla fall inte på populära filmer på populära tider.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

PS. Min recension av originalet Infernal Affairs kommer senare i veckan.

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Hunger Games: Catching Fire

12 januari, 2014 12 kommentarer

Jennifer

Spoiler Nose job? Spoiler slut

Titel: The Hunger Games: Catching Fire
Regi: Francis Lawrence
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Den första filmen om Katniss (Jennifer Lawrence) föll mig inte riktigt på läppen. Min filmspanarkompis Joel skrev ett inlägg med titeln – om jag minns rätt – ”10 Things That Sucked About The Hunger Games”. Tyvärr kan jag inte av länka till Joels inlägg eftersom det just nu befinner sig i ett sorts cyberlimbo. Jag kanske inte kan räkna upp tio saker som jag ogillade med den första filmen men bra var den inte i mina ögon. Faktum är att det var väldigt nära ett bottenbetyg. Det enda som räddade den är att jag i grunden är ett sf-fan, och då räcker det med lite sf-element för att göra en film någorlunda intressant.

Jag läser nu igenom min recension av den första filmen, The Hunger Games, för att se vad det var som jag inte gillade. Oj, det var mycket jag inte gillade! Scenerna mellan Katniss och Peeta (Josh ”jag har mindre karisma än en lagårdsvägg” Hutcherson) tyckte jag var plågsamma. En liten tjejs dödsscen gjorde att jag ville snabbspola. Samhällskritiken kändes krystad istället för skarp. Med mera, med mera, med mera. Och så var musiken äcklig. Bottenbetyget var som sagt nära.

The Hunger Games: Catching Fire var en trevlig och positiv överraskning. Jag var inne i filmen hela tiden. Den av mig så hatade Peeta var faktiskt ganska intressant som rollfigur trots, eller kanske för att, han är en lismande svärmorsdröm. En sak som jag inte tror funkade i ettan var skapandet av själva världen. Jag fick nog aldrig en känsla av hur distrikten eller The Capitol fungerade, hur de var uppbyggda. I tvåan tyckte jag världsbyggandet var klockrent. Kanske beror det på att jag ungefär visste vad som väntade och därför kände igen mig.

Precis som i ettan så handlar allt, eller det mesta, om Jennifer Lawrence. Hennes rollfigur Katniss är i fokus och vi får följa det som händer ur hennes perspektiv. Hon är i princip med i varje scen i filmen. Jag gillar hur Katniss framställs. Hon funkar som kvinnlig förebild men utan att det blir en feministisk predikan. Hon är stark men motvillig. Det märkligaste i sammanhanget är att Peeta, som jag alltså ogillade skarpt i första filmen, här mest känns tafatt gullig (och så är han lik svenske fotbollstalangen John Guidetti).

Jag tycker själva hungerspelen var intressantare och bättre filmade rent actionmässigt än i ettan. Det var kul med lite udda deltagare, främst i form av Jeffrey Wright och Amanda Plummer, och istället för vidrigt animerade monsterhundar får vi här snyggt gjorda babianer och mystisk frätande dimma.

Till skådespelartyngden bidrar Stanley Tucci (helt galet bra!) och Donald Sutherland precis som i den första filmen. Dessutom har Philip Seymour Hoffman anslutit och det kan ju aldrig vara fel.

I slutändan är filmen ändå en enda lång uppbyggnad inför trean Mockingjay vilket gör att den ”bara” hamnar på en trea. Förresten ser jag nu att Mockingjay-filmen har drabbats av Harry Potter-syndromet och alltså kommer att delas upp i två filmer.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Undrar ni över om John Guidetti och Josh ”jag har mindre karisma än en lagårdsvägg” Hutcherson verkligen är lika? En strålande comeback för min Lika som bär-kategori.

John Guidetti Peeta

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Dystopi, Film, Lika som bär, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

10 januari, 2014 9 kommentarer

BikerTitel: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Regi: Felix Herngren
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Varje jul bjuder jag den närmsta familjen på bio på annandagen. Den här gången blev det emellertid bio på en annan dag. Allt gick bra i början. Vi var i hyfsad tid till bion. Biljetterna gick att hämta från biomaten utan strul. Mina föräldrar gick in först och jag hör hur det är nåt strul. Några sitter på våra platser. Min mamma börjar genast anklaga min pappa för att ha gått in på fel rad. Jag själv får en kall känsla i magen. Jag tar en närmare titt på biljetten. Det står Hundraåringen – fre 27/12. Jag inser direkt att jag har köpt biljetter till fel dag. Jag har köpt biljetter till dagen efter annandagen. Ridå.

Efter en nån minuts grämelse inser vi att det är kört. Föreställningen är slutsåld. Jag får dock pengarna tillbaka och vi går istället på en spännande fotoutställning av Mattias Klum på Upplandsmuseet och senare på kvällen köper jag nya biljetter till en visning av Hundråringen på nyårsdagen.

Vad tyckte jag då slut om filmen? Mja, den var kanske inte riktigt värd strulet och väntan men helt ok var den.

Att filmen byggde på en bok hade jag koll på men jag visste i princip ingenting om handlingen. Det skulle kanske vara som en sorts svensk Forrest Gump hade jag hört. Robert Gustavsson i gammelmask gör hundraåringen Allan Karlsson som på sin födelsedag bokstavligen kliver ut genom fönstret och försvinner. Han råkar ut för en mängd äventyr, äventyr som främst är kopplade till en väska som han blir ombedd att vakta. Allan som är van att göra som han blir tillsagd… gör som han blir tillsagd och vaktar väskan. Eller snarare, han tar med sig väskan på sin slumpmässiga resa. Förutom att han pga väskan får ett gäng skurkar efter sig så träffar Allan diverse personer som slår följe med honom. Parallellt med Allans äventyr i nutid berättas om Allans Forrest Gump-liknande liv från hans födelse och framåt.

Jag vet inte om filmen handlar om Allan egentligen? Jag får ingen känsla alls för Allan som person. Han flyter bara runt. Han gillar att dricka sprit och spränga bomber, och han är duktig på bägge sakerna. Han är tydligen så duktig på bomber att både spanjorer, ryssar och amerikanare anlitar honom. Trivs inte Allan med det här livet? Vill han ändra på något? Är Allans problem att han inte vill något? Eller att han inte vet vad han vill? Att det inte räcker med att spränga bomber? Är det det filmen vill berätta? Ja, då räcker det inte med att i inledningen låta honom kliva ut genom ett fönster och försvinna. Jaha, var det det han ville! Jag får helt enkelt ingen känsla för Allan. I slutscenen kläcker han plötsligt ur sig en sorts visdom men det var lite för sent för mig. Jag tror kanske jag vet vad filmen vill säga men jag tycker den säger det på ett ganska spretigt sätt. Jag brukar inte gilla övertydlighet men här var det både övertydligt och otydligt på samma gång.

De karaktärer som han träffar, i nutidshistorien alltså, ja, de känns kanske mest som karikatyrer, istället för karaktärer. Mia Skäringer skriker och gapar, David Wiberg kan inte besluta sig och vad Iwar Wiklander gör, det minns jag inte riktigt.

Det bästa med filmen är den inledande halvtimmen. Då är det en överraskande galen och ganska vågad actionkomedi. Roligaste scenen var när en grosshandlare tar en kisspaus och tappar huvudet. Då funkade filmens spretighet och ytlighet. Det kriminella bikergänget var ganska roligt också trots att de skrek hela tiden. Guy Ritchie light kanske? Filmen kändes fräsch. Men efter ett tag så var det som att man inte kom nån vart trots att våra huvudpersoner tar ett flygplan till Bali. Och vad hände med bikergänget? De försvann helt ur handlingen, tyvärr.

En sak jag uppskattade var att filmen var välgjord. Den kändes inte b på nåt sätt. ”Production values” brukar man prata om på svengelska. Effekter, explosioner och elefanter kändes på riktigt. En sista sak, eller skådespelare snarare, som jag uppskattade var Ralph Carlsson som spelade en tafatt polis. Jag måste förresten rekommendera att ni tar en titt på den nerviga tv-dramathrillern Bekännelsen där Carlsson gör en grym insats. Den finns att se på Netflix som för en gångs skull levererar!

Som helhet når Hundraåringen fram till ett helt ok betyg.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Fiffi har också sett Hundråringen och vad hon tyckte kan ni läsa om här.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Tåg – Silver Streak

8 januari, 2014 22 kommentarer

skenbartPå den sista filmspanarträffen för året bestämdes det att det första temat vi skriver om 2014 skulle vara TÅG. Det nämndes en hel del filmer som folk kom att tänka på, nåt som jag inte är så förtjust i faktiskt. Själv brukar jag hålla tyst om vad jag ska skriva om, och jag vill bli överraskad över vad alla de andra ska skriva om. Det positiva med att det droppas titlar – och det kan ju vara titlar som man faktiskt inte tänker skriva om utan andra man kommer att tänka på – är ju att man får en del tips. En film som nämndes var den svenska filmen Skenbart. Den har ju t.o.m. en undertitel som lyder ”en film om tåg”! Jag såg den faktiskt bio när den kom och jag minns att jag gillade den. Det var en snygg (svartvitt) och ganska smart film har jag för mig. Ja, det blir väl en bra film att se om tänkte jag… men nu blev det en helt annan film när det till väl var dags att se en film om tåg. Oj, vilken helomvändning. 🙂

****

WilderTitel: Chicagoexpressen (Silver Streak)
Regi: Arthur Hiller
År: 1976
IMDb | Filmtipset

Nånstans i bakhuvudet efter att jag bestämt mig för Skenbart hade jag hela tiden en bild. Det var en bild av ett lok som kör rätt in i en stor tågstation, rakt in genom väggen, in i ankomsthallen. Bilden kom från en film som jag sett som barn. Jag hade för mig att det var en sorts thrillerkomedi, kanske i stil med Midnight Run eller Planes, Trains and Automobiles och så var det nåt med Chicago. Chicago Express kanske? Efter lite letande på nätet hade jag hittat vilken film det var. På svenska heter den mycket riktigt Chicagoexpressen, och det är den titeln som jag tänker på när jag tänker på filmen.

Filmens originaltitel är Silver Streak och det är namnet på ett tåg som går från Los Angeles till Chicago. Med på tåget är George Caldwell (Gene Wilder). Det är en tågresa på drygt två dagar och George lär känna vitaminförsäljaren Bob Sweet (en härlig Ned Beatty!). Sweet försöker lära George att ragga upp kvinnorna på tåget men han (Sweet alltså) får sig en kall överraskning av Hilly (Jill Clayburgh). Det blir istället Hilly och George som får ihop det ombord (kupélerar kanske man kan kalla det…). Det verkar bli en trevlig resa för George… och det är en trevlig resa fram till att George genom fönstret från kupén ser en man, skjuten i huvudet, som faller från tåget. Hilly tror givetvis inte på George, som känner att han ändå måste reda ut om han har sett i syne eller ej.

sweetChicagoexpressen är en mysig gammal film. Den puttrar på, ungefär i samma tempo som tåget gör på sin väg Chicago. Faktum är att det där tåget går så långsamt att det inte är några större problem om du skulle falla av. I princip går det att springa ikapp. Att filmens tempo är lite lågt bidrar mer till mysighet än att göra den seg. Visst, det finns några sekvenser mot slutet som känns lite segdragna. Det är en skön film med ett skönt 70-talstempo. Ändå känner jag av nån anledning att den hör hemma i 80-talet?

Gene Wilder. Jag kan faktiskt inte påminna mig att jag sett en enda film med honom (!). Well, förutom just den här film då, som barn. Visst, jag känner till honom och jag har säkert sett några av Mel Brooks filmer där han varit med. Men annars är han ett ganska blankt kort för mig. Jag gillade honom. Han verkar ha en skön stil. Lite tillbakalutad men ändå med en förmåga att hamna i trubbel.

Richard Pryor. Inte heller Pryor har jag nån närmare koppling till. Inte så konstigt kanske då han var som populärast före min tid. Pryor dyker upp ganska sent i filmen och jag vet inte om han gör nån tokbra eller superrolig insats direkt. Han känns som en clown. Det mesta av humorn går ut på att driva med hur olika vita och svarta är och känns kanske lite daterad. Wilder och Pryor har ändå en hyfsad kemi och jag har förstått att de gjorde fler filmer tillsammans efter den här. Uppenbarligen hittade de varandra. Scenen när Wilder med skokräm i ansiktet och färgglad basker ska försöka agera svart är otroligt nog rolig.

blackfaceApropå svarta och vita. Jag noterar att i princip hela servicepersonalen ombord på tåget är svarta, och dessutom spelas de av ganska framstående skådisar. Vi får se bl a se Scatman Crothers från The Shining och så en annan svart skådis som jag känner igen mycket väl men inte kan placera. Han spelade servitör på tågets restaurang. Nån som kan hjälpa mig här? Uppdatering: Lite research visade att jag är ute efter J.A. Preston som dykt upp i diverse filmer (A Few Good Men) och tv-serier (Hill Street Blues).

Apropå ovanstående så var ett av nöjena med att se den här filmen att spotta skådisar som man sett i gamla filmer. Plötsligt dyker Richard Kiel upp. Jag hade ingen aningen om att han skulle vara med. Jag pratar alltså om Hajen/Jaws från Bondfilmerna. Riktigt kul. Och han spelar givetvis en av skurkens hejdukar. Apropå Bond så dyker Clifton James upp. Namnet kanske inte säger så mycket, men om jag säger ”tobakstuggande sydstatspolis” så kanske det ringer en klocka. Här är han faktiskt ganska nedtonad och går faktiskt att titta på utan att få krupp.

Tåg var det egentligen det handlade om. Ja, hela filmen utspelas ombord på tåget… Spoiler well, förutom de gånger när Wilder blir avkastad, vilket han blir fler gånger än man kan tror Spoiler slut Oj, det kanske var lite av en spoiler, så jag spoilermarkerar föregående. Hur som helst så tyckte jag just det spoilermarkerade varje gång kom som en överraskning och man tänkte att ”vad händer nu då?!”.

I övrigt får vi en mysig film som innehåller de vanliga tågscenerna från restaurangvagnen, korridoren, kupén och inte minst uppe på taket på tåget. Jag gillar Chicagoexpressen och under slutscenerna fick jag återuppleva de där scenerna som hade skapat bilden som etsats sig fast i min hjärna. Som vanligt när man ser om gamla favoriter finns det en risk att de bleknat en aning. Och, ja, lite har den tappat men inte så himla mycket. Den tuffar på riktigt bra.


Hur gick för mina filmspanarkompisar? Som på räls eller blev det en urspårning?

Har du inte sett den? (podcast)
Fripps filmrevyer
Moving Landscapes (passande namn på bloggen!)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Filmitch
Except Fear
Fredrik on Film
Filmparadiset

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Komedi, Recension, Romantik, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Mina favoritupplevelser på Cinemateket

31 december, 2013 10 kommentarer

FilmhusetPå den senaste filmspanarträffen bjöd Fredrik och Lena in oss till Filmhuset för att se The Great Escape på stor duk på Cinemateket. Det var en mycket trevlig dag och kväll, även om jag hade hoppats på en bättre film. Nu för tiden går jag väldigt sällan dit men besöket mig att tänka tillbaka på andra upplevelser som jag haft på Cinemateket genom åren. Efter att ha funderat en stund är jag nu redo att lista mina tio favoritupplevelser.

****

10. Kenji och Michael
Kenji och Michael
Kenji Mizoguchi och Michael Haneke får representera de olika regissörsteman som varit genom åren. Haneke-temat var en riktigt tung sak med filmer som Den sjunde kontinenten, Bennys video, 71 fragment och Kod okänd. Det jag minns mest från Mizoguchi-temat är dels den vackra titeln på den vackra filmen Sagor om en blev och mystisk måne efter regnet, och dels japanerna som när Fogden Sansho var slut satt kvar i salongen, torkade tårarna och plockade ihop sina fuktiga näsdukar

9. Sova skönt på Sture under Solaris och Stalker
Solaris och Stalker
En fördel med att Cinemateket inte längre använder biografen Sture kan möjligen vara att det är svårt att somna i de något hårda sätena ute på Filmhuset. Fast nu tror jag inte det hade hjälpt i vilket fall. Jag har nämligen inte en enda gång lyckats hålla mig vaken under en Andrej Tarkovskij-film. Både Stalker och Solaris såg jag på Sture i deras sköna säten och det blev några sköna tupplurar. Samtidigt, konstigt nog kanske, är det två filmer som fascinerar mig.

8. Gammal härlig science fiction på vita duken
Forbidden Planet
Med jämna mellanrum brukar man på Cinemateket kunna se lite klassisk science fiction från 50,- 60- eller 70-talet. Jag har avnjutit filmer som Forbidden Planet med en ung Leslie Nielsen, Robby the Robot och för sin tid banbrytande effekter, och Westworld där jag fick se Yul Brunner som androidrevolverman i en temapark för vuxna. Ganska ofta handlar det om corny filmer men ändå är det charmigt och kul att se dem på stor duk.

7. Brazil
Brazil
Ah, Brazil. Terry Gilliams mästerverk är det första exemplet av tre med filmer som jag har gett toppbetyg efter en Cinemateket-visning. Givetvis var det Gilliams egen version, dvs den som släpptes i Europa, som jag såg och inte den version som filmbolaget lät gå upp på bio USA, den förhatliga ”Love Conquers All”-versionen med lyckligt (!) slut. Jag undrar om Gilliam nånsin kommer toppa den här filmen. Eller gjorde han det med The Fisher King eller 12 Monkeys?

6. Paris, Texas
Paris, Texas
Wim Wenders film Paris, Texas är en magisk film med magiskt melankolisk musik av Ry Cooder och en magiskt vacker Natassja Kinski i en röd tröja. Harry Dean Stanton spelar en man som efter fyra års frånvaro återkommer till världen men utan både minne och tal. Sakta återkommer de båda och mannen vill spåra upp sin försvunna fru. Nämnde jag att den är magisk?

5. Persona
Persona
Innan jag såg Persona på Cinemateket så tyckte jag inte Ingmar Bergman var nåt speciellt. Nu kan väl det i och för sig haft nåt att göra med det faktum att jag knappt sett några Bergman-filmer innan jag slog mig ner i en av Stures, då röda, biosäten för att se filmen om en kvinna som slutat prata (Liv Ullmann) och hennes sköterska (Bibi Anderson) som spenderar en sommar tillsammans ute vid havsbandet. Efter denna upplevelse tyckte jag åtminstone att filmen Persona var nåt speciellt.

4. Aliens och Apocalypse Now i 70 mm
Aliens och Apocalypse Now
Som jag förstått det så har Filmhuset de enda biograferna i Sverige som kan visa film i bautaformatet 70 mm. Så trots de föreläsningssalsliknande biosalonger så var det en maffig upplevelse att se Ripley & Co att slåss mot xenomorpher i James Camerons uppföljarfilm. Lika maffigt, nej maffigare!, var det att följa Willard på färden upp i floden och mot galenskapen.

3. Gudfadern-filmerna
The Godfather
Känslan av att se Gudfadern-filmerna på vita duken är svår att slå. Jag har fortfarande svårt att förstå att den här typen av film kunde göras. Om jag ska dra en parallell med filmskapare av idag så kommer jag att tänka på min favorit Paul Thomas Anderson. Så ambitiöst och så bra. Faktum är att jag t.o.m. njöt av Sofia Coppolas skådespelarinsats i den tredje delen av Gudfadern.

2. Metropolis, Mabuse – och Matti Bye
Metropolis, Mabuse och Matti
Något av det trevligaste med Cinemateket är de då och då bjuder på speciella events (svenskt ord? happening?). Om det är nåt av dessa evenemang (ah, där har vi det!) som man ska försöka gå på så är det när det anordnas stumfilmsvisning med livemusik. Jag har sett Fritz Langs sf-rulle Metropolis och mastodontfilm Dr. Mabuse, der Spieler. Båda gångerna har briljante Matti Bye stått för musiken i form av en enmansorkester. Häftigt!

1. Satoshi Kon besöker Filmhuset
Satoshi Kon
Nummer ett på listan blir en lite sorglig sak. 2010 gick nämligen den japanske animeregissören Satoshi Kon bort i cancer. Bara några år tidigare hade han varit i Stockholm och besökt Cinemateket, och jag var där! Kon höll ett föredrag om hur en animefilm blir till och svarade sen på frågor från publiken. Det var en härlig kväll som avslutades med en visning av den rörande Tokyo Godfathers. Läs mer om Kons besök här.

****

God Helg

Därmed önskar jag och graffititomten Gott Nytt År!

Arkiverad under 10 i topp, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jack the Giant Slayer

29 december, 2013 2 kommentarer

TucciTitel: Jack the Giant Slayer
Regi: Bryan Singer
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Redan under de första minuterna av Jack the Giant Slayer känner jag att jag kommer att gilla filmen bra mycket mer än den torra och fantasilösa Oz the Great and Powerful. Här är det mysig sagokänsla direkt med sagoläsning för barn vid sängdags. Den fattige pojken Jack (Nicholas Hoult) och prinsessan Isabelle (för mig okända Eleanor Tomlinson) får höra historien om hur munkar för länge sen försökte nå himmelriket genom magiska bönor som producerar stjälkar som växer fort och långt upp mot molnen. Hej, Babels torn! Problemet är att på väg till Gud där uppe så träffar man på jättarnas rike. Nu har dessa bjässar dessutom fått en väg ner till människorna i kungariket Cloister (jorden?). Men människorna och Kung Erik lyckas med hjälp av en magisk krona besegra jättarna. Ju längre tiden går desto mer glöms händelserna bort tills de har reducerats, eller snarare upphöjts, till myt. Men bönorna och kronan finns kvar nånstans…

Jag gillade kemin mellan Jack och prinsessan. Det är en klassisk historia med en pojke av folket som blir kär i prinsessan, en prinsessa som försöker frigöra sig från en överbeskyddande far, tillika kung (Ian McShane). Nicholas Hoult gillar jag bra mycket mer här än som tråkig zombie i Warm Bodies. Det finns en tafatt charm hos killen.

Filmen har också nåt som Oz saknade, nämligen HUMOR. Tada! Till stora delar är filmen en komedi. Dessutom är den ganska smart gjord. Jag gillade korsklippningen mellan Jack och prinsessan när de blir uppläxade av farbror respektive far efter att ha agerat oansvarsfullt.

Jag kan inte sluta jämföra med Oz… Det som främst gör Jack the Giant Slayer till en så mycket bättre film är att filmmakarna tänkt helt rätt när de valt att inte göra en cgi-fest av det hela. Visst, det förekommer förstås cgi ganska ofta men lika ofta får vi t ex scener i alldeles äkta utomhusmiljöer. Det är verkligen en lisa för filmsjälen att slippa de sterila greenscreenmiljöerna. Nu är det kanske lite orättvist att jämföra med just Oz eftersom landet Oz ju är en påhittad fantasivärld med märkliga djur och växter, men, som sagt, jag kan inte låta bli. När man här klättrar upp för den magiska bönstjälken så är det faktiskt en alldeles riktig och grön gummistjälk. Underbart! Det blir en helt annan mustig och mysig känsla.

Man väntar ganska länge innan man visar upp jättarna och när de väl kommer så tycker jag inte de blir en besvikelse. Givetvis är de cgi-varelser men de funkar. Dessutom gör Bill Nighy rösten som ledarjätten och hans röst är bara för skön. Fast jag kunde inte låta bli att få upp en bild av hans figur Davy Jones från Pirates of the Caribbean-filmerna.

Humorn nämnde jag. Till den bidrar Ewan McGregor men kanske främst favoriten Stanley Tucci (är han nånsin dålig?). Ja, de flesta av skådisarna verkar ha haft en ganska skön stund faktiskt. Filmen är gjord med en skön lätthet som av nån anledning påminde mig om hur Woody Allen gör film.

Mot slutet av filmen blir det som väntat ganska tråkig cgi-action när kriget mot jättarna ska klaras av men det är inget som sänker helheten.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Red River

27 december, 2013 4 kommentarer

decadesRed RiverTitel: Red River
Regi: Howard Hawks, Arthur Rosson
År: 1948
IMDb | Filmtipset

Decennie-temat fortsätter och den här gången var det Movies – Noir som valt en western med hertigen John Wayne. Western är nog inte min favoritgenre. När jag försöker komma på några filmer som jag gillar så har jag lite svårt. The Proposition (western i australiensisk tappning), True Grit (bröderna Coens version), Meek’s Cutoff (Kelly Reichardts western med kvinnorna i fokus) är några som poppar upp, och det känns inte som standardwesterns direkt. Jag påminns om att jag hatade den hyllade The Searchers (med John Wayne från 1956). Vad skulle jag nu tycka om Red River?

Filmen handlar om Texas och om de nobla nybyggarmän som började föda upp boskap på de stora slätterna. Wayne spelar Thomas Dunson som tillsammans med adopterade sonen Matthew (Montgomery Clift) startar upp en ranch. Efter amerikanska inbördeskriget har Dunson en hjord med flera tusen djur i men Texas är dock för fattigt och Dunson måste ta sin hjord norrut för att tjäna pengar. Det blir en lång färd med många problem.

Jag gillar i princip aldrig filmen. Redan från början sänks den pga av pampfånig manskör under förtexterna. Anledningen till att jag inte gillade The Searchers var att jag inte kunde låta bli att se den som otidsenlig i våra dagar. Synen på kvinnor och indianer stack ut för mycket för att jag skulle klara av den bedriften. Skulle det gå bättre här? NEJ är svaret. NEJ säger jag. Dunson är ihop med en kvinna i början men hon får veta att starta upp en ranch i Texas det är inget för en kvinna, och det trots att hon försöker övertala honom med följande invit: ”The sun only shines half the time, Tom. The other half is night”. Precis.

Filmens upplägg påminner lite om Baz Luhrmanns Australia. En stor boskapshjord ska drivas en lång och svår väg. Australia är bra mycket bättre, vilket säger mer om hur seg och tråkig Red River är än om hur bra Australia är (för det är den inte). Red River är urseg. De envisa och nobla männen driver sin boskap. Dunsom blir besatt av att komma fram till Missouri och tror inte på ryktena som säger att järnvägen och därmed pengarna finns på närmare håll. Nu kom jag att tänka på att det även finns en del likheter med en film som There Will Be Blood (PTA:s mastodontfilm om oljemannen spelad av Daniel Day-Lewis).

Alltså, jag är ledsen, jag har inte så mycket mer att säga om filmen. Jag minns knappt hur den slutade. För slutade hjorde den till slut, men det var två lååååånga timmar. Betyget kan bara bli ett.

betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu Henke och Movies-Noir? Vilken brännmärkning blir det? Stamp of approval eller underkänt?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Äventyr, Betyg 1, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →