Jojjenito – om film…

Dunkirk (2017)

Christopher Nolan är värd all min beundran eftersom han vägrar att göra sina filmer i 3D. Nolan framhåller istället formatet 70 mm IMAX. Hans senaste alster, krigsdramat Dunkirk, är om jag är rätt underrättad till 75 procent inspelad i 70 mm IMAX. Eller snarare inspelad i 65 mm för att sen kopieras över till, och visas med, 70 mm film eftersom det behövs 5 extra mm för ljudspåret.

Tyvärr går det inte att se Dunkirk i Sverige i formatet 70 mm IMAX (som alltså ger en 4:3-bild, det gamla tv-formatet). Nej, då får man åka till London. I Sverige har man att välja på en digital IMAX (Liemax)-projektion på Mall of Scandinavia eller 70 mm bredbild på Rigoletto i Stockholm (visas även i Göteborg och Malmö i det formatet).

För egen del blev det att jag såg den i IMAX eftersom det passade bättre så rent tidsmässigt. Nåväl, nog om formatet. Hur upplevde jag filmen? Från och med nu får jag nog lov att varna för spoilers då det kan hända att jag berör detaljer i handlingen som det är bäst att inte känna till om man inte har sett filmen.

Min spontana Twitter-reaktion efter att jag hade sett filmen var att Gravity är som Dunkirk fast i rymden. Med andra ord satt jag på helspänn under i princip hela Dunkirk utan att egentligen kunna andas. För att ta till en klyscha: det kändes som att jag var där!

• När Stuka-bombarna störtdök ner mot stranden med sirenerna tjutande och soldaterna slängde sig ner på sanden i ett försök att skydda sig.
• När plötsligt en torped träffade ett fartyg och de totalt utmattade brittiska soldaterna fick lov att glömma sina underbara marmeladsmörgåsar och bara försöka överleva igen.
• När Tom Hardys Spitfire-pilot försöker avlossa sina kulsprutor i precis rätt ögonblick för att träffa den tyska banditen i Heinkel-planet.

Ljudspåret är enormt. Eller om man ska kalla det ljudbilden. För mig flyter ljudspåret (filmens musikaliska score av Hans Zimmer menar jag då) ihop med resten av filmens alla andra ljud, från bomber, sirener och kulsprutor.

Under de första 10-15 minuterna undrade jag lite oroligt om filmen verkligen skulle kunna hålla uppe den fantastiska intensiteten under hela sin speltid. Vad skulle hända om man lättade på gasen? Skulle det bli segt eller kännas som en välbehövlig paus?

Men filmen lättar aldrig på gasen (precis som Tom Hardys pilot inte heller lättade på gasen). Det är en svettig upplevelse från början till slut. Det som underlättar och gör att filmen funkar är speltiden på ”enbart” 106 minuter. Det var sååå skönt att det var en så pass kompakt film. En tätpackad pärla av spänning istället för ett överlångt och övertungt verk på två timmar och 40 minuter. (Ja, det finns jättebra filmer som är så långa också, men då är det motiverat.)

Fotot är enormt bra och vackert. Filmfotografen Hoyte Van Hoytema har varit min nya fotoguru (efter Christopher Doyle) ända sen jag såg den svenska filmen Flickan som kom 2009. Det är ett antal bilder från Dunkirk som sitter kvar på näthinnan: bl a några på de där Spitfire-planen, först när tre stycken flyger i formation och sen när ett ensamt plan sveper in över stranden mot slutet av filmen i tyst majestät.

Fotot och miljöerna gav mig ibland en sorts utomjordisk känsla, kanske därav kopplingen till Gravity? Det finns en bild på Cillian Murphys rollfigur sittandes på de flytande resterna av ett fartyg som etsade sig fast. Murphys soldats uppgivenhet och trötthet känns i kubik.

Nolan gestaltar filmens känslor i princip helt med ett visuellt språk och det är mycket effektivt. Det förekommer sparsamt med dialog (nästan ingen alls) och vi slipper all form av exposition. En intressant och för filmen fungerande detalj är att man aldrig ser skymten av några tyskar. Vi vet att de är där, men det är inte vi mot dem det handlar om. Det handlar om att överleva samt att göra vad man kan för att rädda andra än sig själv eller bara försöka rädda sig själv.

Slutligen så har vi Nolans besatthet av att leka med tidsbegreppet. I Dunkirk får vi tre historietrådar som utspelar sig under en timme, en dag respektive en vecka. Inledningsvis var det förvirrande men ändå störde det inte. När jag väl förstod vad det handlade om så gick logiken ihop.

Nu vet jag inte om det är alldeles säkert att dessa tidshopp gjorde filmen bättre (eller sämre). Det kändes kanske lite som fel film att använda den här typen av metod för att förvirra publiken. Samtidigt så kändes det logiskt då vi får ta del av tre historier som till slut sammanfogas både geografiskt och tidsmässigt. Det visar att alla inblandade spelar en roll i vad som sker.

Bitvis kändes dock klippningen mellan de olika trådarna aningen stressad, och jag ville vara kvar ett litet tag längre bland soldaterna på det sjunkande skeppet eller uppe hos Tom Hardy i luften eller hos Mark Rylance på den lilla båten på väg mot Dunkirk. Å andra sidan behövde man inte vänta särskilt länge innan filmen hade gått varvet runt och man var tillbaka där man började för nån minut sen. Ändå: det gav ett aningen upphackat intryck. Den film som har fulländat det här sättet att berätta är ju för övrigt Cloud Atlas där man ju har ännu fler trådar, och ännu större skillnader i tid och rum, men ändå funkar det på nåt magiskt vis.

Dunkirk är en film som växt en del efter visningen, men inte mer än till stabil fyra. Nånting saknas för att den ska få högre betyg. Fortfarande tycker jag Logan är årets hittills bästa film då den gav mig både spänning och en varm och samtidigt sorglig känsla i magen på en annan nivå.