Tristana (1970)

19 januari, 2022 Lämna en kommentar

Under fyra onsdagar framöver blir det ytterligare ett litet regissörstema. Den här gången kommer det att handla om spanjoren och surrealisten Luis Buñuel. Andra filmen i temat är Tristana och min korta preblogg-text om den skrevs i maj 2008. Jag funderar även på om jag kanske borde passa på att förstagångstitta på Un chien andalou och L’âge d’or, Buñuels två första filmer och även samarbeten med Salvador Dalí. Ja, så får det bli!

Tristana är den andra Buñuel-filmen jag har sett och den har också, precis som Belle de jour, Catherine Deneuve i titelrollen som Tristana, en ung flicka som efter att hennes mor dör får den respekterade Don Lope (en gubbsjuk Fernando Rey) som förmyndare. Don Lope försöker till en början behandla Tristana som en dotter men faller till föga och utnyttjar situationen. Haha, jag måste säga att Fernando Rey är bra som gubbsjuk farbror. Fåfäng och mästrande men ändå med en viss charm (min kommentar: tillåt mig tveka). Den till synes oskyldiga Tristana har mot slutet av filmen förvandlats till allt annat än oskyldig. Just slutet av filmen i form av en märklig men bra och Lynchlik flashback-sekvens är det som höjer betyget ett snäpp till en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Belle de jour (1967)

12 januari, 2022 6 kommentarer

Under fyra onsdagar framöver blir det ytterligare ett litet regissörstema. Den här gången kommer det att handla om spanjoren och surrealisten Luis Buñuel. Först ut är Belle de jour (eller Dagfjärilen på svenska) och min korta preblogg-text om den skrevs i maj 2008. Jag funderar även på om jag kanske borde passa på att förstagångstitta på Un chien andalou och L’âge d’or, Buñuels två första filmer och även samarbeten med Salvador Dalí. Ja, så får det bli!

Dagfjärilen är den första filmen i fyrklövern med filmer av Luis Buñuel som SVT visade nyligen. Undersköna Catherine Deneuve spelar Séverine som börjar jobba på bordell för att uppfylla sina sexuella fantasier (eller kanske för att komma över sina sexuella problem hon har med sin helyllemake). Det är en skön fransk stämning men det blir aldrig riktigt bra ändå. Det är så där ibland i franska filmer: mysigt men lite snackigt utan att det riktigt tar fart. Nu är väl kanske just det här mer av en Buñuel-film än en fransk film. Det som sticker ut är en del drömscener och surrealistiska sekvenser. Mmm, som sagt, det är sköna franska miljöer och en Deneuve som passar perfekt i rollen men jag får aldrig riktigt grepp om filmen. Även om de inte är många eller så långa så är det drömsekvenserna som ger filmen godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Allegro (2005)

4 december, 2020 Lämna en kommentar

I onsdags handlade det om det danska mysteriedramat Reconstruction som jag såg på Göteborgs Filmfestival 2004. På Stockholm Filmfestival 2005 så kryssade jag ytterligare en film av samma regissör, nämligen Allegro.

På Göteborgs Filmfestival 2004 såg jag den danske regissören Christoffer Boes film Reconstruction. Nu slumpade det sig så att jag som sista film på Stockholm Filmfestival såg hans nya film Allegro. De båda filmerna har ganska mycket gemensamt. De utspelas i mystiska miljöer där tid och rum verkar ha hamnat i nåt sorts limbo. I Allegro kommer konsertpianisten Zetterstrøm (spelad av Ulrich Thomsen från bl a Festen) tillbaka till Köpenhamn efter att ha vara i USA i flera år. Efter en tragisk händelse flydde Zetterstrøm från Danmark och glömde/förträngde samtidigt allt som hade hänt tidigare i hans liv. När han nu återkommer till Köpenhamn upptäcker han att de minnen han har förträngt har samlats, imploderat på nåt mystiskt sätt, och skapat en märklig ogenomtränglig zon i centrala Köpenhamn.

Hehe, det är en helskum handling faktiskt som bitvis kändes som en blandning av Twilight Zone och nåt som Kafka skulle ha kunnat skriva. Thomsen spelar sin roll på ett märkligt sätt. Han är nästan helt apatisk och känslolös, och så kanske man blir om man inte har några minnen. I temat påminner faktiskt Allegro om den svenska festvivalfilmen Storm. Filmen var ganska vacker, speciellt vissa scener i ett nattligt Köpenhamn med den där konstiga zonen dallrande och blixtrande i bakgrunden. Lite humor fanns också i form av en tafatt konsertarrangör som jagar den oberäknelige Zetterstrøm när han inte dyker upp inför en konsert. Men i slutändan är det en konstig film som aldrig riktigt lyfter. Precis som Boes förra film så har Allegro en intressant idé, men det blir en lite för tråkig och svåråtkomlig film. Relativt sevärd är den ändå. Jag måste också nämna att Henning Moritzen (som för övrigt också var med i Festen) var bra som Zetterstrøms rullstolsbundne ledsagare i zonen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2005, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , ,

Reconstruction (2003)

2 december, 2020 Lämna en kommentar

2004 hade en gammal kursare från Uppsala-tiden flyttat från Stockholm ner till Göteborg och jag och en annan kursare gjorde en road trip ner till honom för att spendera två dagar på Göteborgs Filmfestival. Det blev ett späckat schema där vi såg två svenska novellfilmer, ett gäng svenska kortfilmer samt en svensk, två iranska, en dansk, en engelsk och en spansk långfilm. Idag handlar det i extrem korthet om den danska filmen Reconstruction.

Dockvackra Maria Bonnevie spelar två roller i denna mystiska danska film, dels flickvän till danske Alex och dels fru till svenske författaren August (Krister Henriksson). Man kan säga att det är en blandning mellan Kafka och David Lynch. Scener upprepar sig. Författaren August skriver på en bok med karaktärer från filmen. Alex finner sig vara främling i sin egen verklighet. Vad är det som händer egentligen? Jag måste nog se filmen en gång till och vara lite mer uppmärksam eftersom jag inte var riktigt beredd på mystiken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Göteborg Filmfestival, Göteborg Filmfestival 2004, Mysterium, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Mother! (2017)

23 augusti, 2020 6 kommentarer

Jag borde förstås ha klämt ur mig en text om Darren Aronofskys Mother! så fort jag hade sett den. Det finns ju en del att hålla reda på vad gäller den filmen. Det händer mycket, det är kaotiskt, surrealistiskt, och tempot är rätt så uppskruvat. Om jag minns rätt. Dessutom gillade jag filmen skarpt, så mycket vet jag. Men jag kom aldrig till skott.

Däremot har jag kvar mina anteckningar från när jag såg den så här kommer en tankeströmsrecension, en sorts transkribering av de omedelbara tankar som poppade upp i mitt huvud under titten. Förmodligen lika oförklarliga tankar som filmen i sig är.

Obs! Varning för spoilers om du inte har sett filmen.

Det är väl inte J-Law som brinner i början? Det känns direkt att det är en speciell film. Den är utstuderad, udda (pretto?). Jag gillar stämningen. Vad är det folk ogillar med filmen?! Min kommentar nu: haha, kanske att den är just pretto.

Det känns lite som en home invasion-film. Eller kanske Roman Polanskis Carnage.

Så. De bor alltså i samma hus som brann ner (med hans familj i?). Sen mötte han ”Mother” som renoverade alla rum. Jag tolkar det som att Ed Harris och Michelle Pfeiffer är personer som representerar de båda: Mannen och Mother.

Paranoia! Lite skräckkänsla. Jag tänker på Polanski igen. Repulsion. Hjärtat i toaletten. Där gick mina tankar till Dirty Pretty Things.

Filmen är så intressant och öppen för tolknig. Handlar den om att privatlivet invaderas på Twitter? Hur folk tror sig kunna ta sig friheter och låtsas som att de känner kändisar.

Hahahahahaha. Rolig replik: ”You’re an arrogant cunt”. Min kommentar nu: ooooook. Men jag censurerar inte mig själv. Jag tyckte tydligen det var en rolig replik i sammanhanget.

De sitter och hoppar på diskbänken som inte är säkrad.

Det är nu uppenbart, för mig, att den handlar om friheter som folk tar sig på sociala medier.

”They’re ruining everything!”
”It’s just things, they can be replaced!”

Falska profeter, ja, visst. Surrealism. Jag gillar’t. Den enfaldige mördaren. Sociala medier. Sorg på Internet. Alla ska ha en piece. Palestina vs Israel. Vänster vs höger. Folk man trott på visar sig vara svin. Folk som inte visar hänsyn (i verkligheten och på nätet).

Ja, så mycket att smälta.

Varför har ingen jämfört den med Sauls son?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Mother! hamnade på plats sju på min topplista för 2017.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , ,

Evigheten och en dag (1998)

9 augusti, 2020 Lämna en kommentar

Evigheten och en dag av den grekiske regissören Theo Angelopoulos bara måste vara en sån film som jag såg eftersom SVT:s Filmklubben visade den. I början av 00-talet hade jag för vana att kolla på dessa kulturtantsfilmer som visades på tisdagkvällar på SVT. Min text om Evigheten och en dag, som för övrigt vann Guldpalmen i Cannes, skrevs i september 2004.

Bruno Ganz spelar huvudrollen i denna grekiska (kalimera, filmis!) (min kommentar: filmis var en gammal filmforumkompis med grekiskt påbrå) film om författaren Alexandre som är allvarligt sjuk och inte har lång tid kvar att leva. Han lämnar sitt hem för sista gången för att checka in på sjukhus. Det blir dock en lång dag och natt för Alexander som tänker tillbaka på sitt liv, och räddar en albansk pojke undan polisen.

Mmm, en lugn (tråkig?), långsam (seg?) och ganska stämningsfull (händelselös?) film var detta. Övergångarna mellan händelser i nutid och händelser tidigare i Alexandres liv är snyggt gjorda och påminde mig lite om John Sayles Lone Star (även om filmen är helt olik i övrigt). Den lille albanske pojkens öde är gripande, och det är tydligt att han inte litar på någon eller något. Ibland är filmen smått surrealistisk (och bra), bl a under en nattlig bussfärd som pojken och Alexander gör i slutet av filmen.

Ganz är utmärkt i sin roll och jag stördes inte nämnvärt av att det inte var hans röst vi hörde, utan en grekisk skådis. Dubbningen var bra gjord och den stämde med hur Ganz ser ut. Betyget blir en stabil trea pga att filmen bitvis vinglade mellan de positiva omdömena jag gav ovan och de negativa inom parentes.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , ,

T2 Trainspotting (2017)

7 augusti, 2020 4 kommentarer

Anledningen till att jag såg om Trainspotting och därmed kunde konstatera att den höll för nostalgihajpen var förstås att jag dagen efter skulle titta på uppföljaren T2 Trainspotting. Titeln, T2, någon, why?

Filmen inleds med att vi presenteras för alla och var de nu befinner sig i livet 20 år efter händelserna i den första filmen. Trenton, han springer förstås, men på ett löpband den här gången. Spud sitter på en stol och pratar. Vi får många callbacks till originalet.

Det handlar om kompisar från förr. Alla har blivit äldre men minnena, och sveken, finns kvar. Band som bryts, består eller knyts. Edinburgh, hemstaden. Eller är det hemstaden? Man vill ju kanske vara ung men är gammal och då är det som att man kanske inte känner sig hemma i en gammal hemstad. Allt förändras ju. Bättre kanske att söka sig till nya marker.

Stilen är som tagen ur den första filmen, vilket känns helt logiskt. Det är hetsigt och intensivt och Ewan McGregor drar sin monolog om man vad man ska välja.

”Choose Facebook, Twitter, Snapchat, Instagram and a thousand others ways to spew your bile across people you’ve never met. Choose updating your profile, tell the world what you had for breakfast and hope that someone, somewhere cares.”

Ett sidospår som inte funkar riktigt är det med Begbie (Robert Carlyle). Det kändes krystat. Begbie sitter i finkan men rymmer och träffar sin son som ska iväg till college för att studera. Begbie tycker sonen är en tönt och att han borde bli kriminell. Ok? Jag tror t.o.m. Begbie, hur galen han än är, skulle vara glad över att sonen väljer en annan väg i livet. Kom igen nu! Men det stod väl i manus antar jag…

En ny bekantskap är Sick Boys flickvän Veronika som spelas av bulgariskan Anjela Nedyalkova. Jag gillade henne. Hon påminde mig om Lykke Li till utseendet. Nästan ”lika som bär”-varning där (se videorna nedan). Kanske lite Ana de Armas också.

Det är sällan man ser en film som så tydligt återkopplar till en tidigare film. Filmerna bör alltså ses som en double feature, annars missar man mängder av referenser. Det finns säkert många andra exempel på en uppföljare som direkt refererar till händelser och scener från en tidigare film, men här är det verkligen en stor del av innehållet och kanske, förmodligen, en för stor del. Men det bidrar till den där melankoliska känslan av nostalgi.

I slutändan räcker det ändå för att dela ut en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Choose Life!

Lykke Li – ”I Follow Rivers”

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Trainspotting (1996)

5 augusti, 2020 4 kommentarer

Den uppmärksamma läsaren av den här bloggen kanske noterade att jag för ett tag sen bytte bloggheader. Nu är det Renton från Trainspotting som får äran att vara Jojjenitos ansikte utåt. Anledningen är förstås att jag såg om Trainspotting och att det visade det sig att den fortfarande är den 5/5-film som jag tyckte efter att ha sett den på bio när den kom, då för en herrans massa år sen. Jag hade faktiskt inte sett om den sen dess. Skönt att den höll. Det finns ju alltid en risk att gamla klassiker plötsligt inte känns lika klassiska som man tyckte då.

Filmen sjuder av liv. Den sjuder av en iver att berätta, att berätta i bilder och med musik. Kreativiteten flödar. Det är som att regissören Danny Boyle skulle ha exploderat om han inte hade fått göra Trainspotting.

De inblandade spelarna presenteras på klassiskt vis med frysta stillbilder och namnen utskrivna: Renton, Sick Boy, Begbie, Spud och Tommy. Hur ofta har inte det här greppet använts vid det här laget? Och säkert tidigare också. Det funkar i vilket fall klockrent här.

Trainspotting utspelar sig mestadels i Edinburgh, Skottland (dock är det mesta inspelat i Glasgow enligt uppgift), och därmed bjuds vi ju på ett härligt talat språk filmen igenom. Skotsk engelska regerar nämligen i mina öron. Ändå bra att det är textat.

Kreativiteten flödar som sagt. Filmen är full med surrealism snedstreck magisk realism. (Vad är skillnaden mellan de två begreppen egentligen?) Delar av filmen känns som en dröm eller kanske passande nog en drogtripp. Men det är inte nån drogromantiserande film. Tvärtom. Droger är skit, det framstår med all önskvärd tydlighet.

Vi får både kvinnlig och manlig (!) full frontal nudity. Inte det vanligaste. Vi får Skottlands absolut mest avskyvärda toalett i en sån där galet surrealistisk sekvens. För att inte tala om hela avsnittet när Renton ska avgifta sig själv. Det fullkomligt pumpar av intensitet.

Det var verkligen en härlig upplevelse att se filmen igen. Jag mindes en del (mest känslan av filmen) samtidigt som det var som att se filmen för första gången igen. Extra kul då att den höll till 100 procent. Är det kanske ändå nån sorts inbyggd nostalgi som spökar trots att jag inte minns speciellt mycket. Och med spökar menar jag att det är nostalgin som lyfter filmen till toppbetyg vid den här omtitten så här 24 år senare.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Choose Life!

Arkiverad under Betyg 5, Drama, Film, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , ,

A Ghost Story (2017)

10 juni, 2020 6 kommentarer

Är det så att A Ghost Story är den där filmen som många hyllar men som jag fann mördande tråkig och pretto? Ja, jag tror faktiskt det.

Filmens regissör heter David Lowery och spontant, nu när jag skriver den här texten, så tänker jag att det här är den enda filmen som jag sett av honom. Men det visade sig inte stämma. Lowery står nämligen bakom Robert Redfords adieu till filmskådespeleriet, The Old Man & the Gun, som jag såg under 2018 års filmfestival (undrar om det blir nån festival i år?).

De två filmerna känns väldigt olika. The Old Man & the Gun är mysig, snäll och charmig, precis som Robert Redford i filmen. A Ghost Story är långsam, trist och övertydlig. Nu kanske jag tar i här, men vafan, ibland måste man (läs: får man) vara binär.

Långsam alltså. Om ni gillar det här, så kom nu inte och klaga på att Michael Haneke gillar statisk kamera för mycket. Lowery tar det till nya nivåer. Det är konstnärligt och under min kulturtantsperiod så hade jag kanske älskat det, men nu föll det platt tyvärr. Men jag kan fortfarande gilla kulturtantsfilmer. Är Mother! en kulturtantsfilm? I vilket fall så älskar jag den.

Spöket Laban. Hur funkade Casey Affleck som spöke under ett lakan med hål för ögonen? Bitvis funkade det och bitvis inte. När det är som mest långsamt och pretto och lakanspöket är fast i en längtande pose så blir jag nästan full i skratt och mina tankar går till svenska ångestrullen Korparna.

Tiden. Det är en film om tid, tiden, tidens gång. Det är verkligen snyggt fångat i några scener. För Laban är tiden annorlunda. Omvärlden snurrar på men Laban hinner knappt vrida på huvudet så har en ny familj flyttat in i det hus han en gång bodde i när han inte var ett spöke.

Jag blir påmind om när mina föräldrar flyttade från min barndoms gamla hus där jag växte upp. Nostalgi blandat med melankoli. Det är en bra påminnelse och ett plus för filmen. Men det räcker inte på långa vägar för att lyfta A Ghost Story till ett godkänt betyg. Jag gillade vissa delar men som helhet funkade den tyvärr inte alls.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 1, Drama, Film, Recension, Romantik, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , ,

Deerskin (2019)

14 november, 2019 2 kommentarer

Quentin Taran… eh Dupieux kommer nog aldrig göra mig besviken. Nu har jag inte sett speciellt många av hans surrealistiska pärlor men de jag har sett, Reality och Au poste!, har funkat bra. Jag upptäckte nu att jag missat att skriva om Au poste!! Aj då, det var ju en miss.

Deerskin är den senaste i raden av hans filmer som visas på Stockholm Filmfestival. Om man jämför med både Reality och Au poste! så är det en ovanligt normal film eftersom det som händer i filmen rent logiskt kan hända även i vår verklighet. I framförallt Reality så går Dupieux full Lost Highway genom att bita sig själv i svansen i form av en film i en film i en film…

Det som händer i Deerskin skulle faktiskt kunna hända rent praktiskt. Sen att det inte skulle kunna hända ändå, det är en annan sak. Dupieux har som vanligt byggt upp en egen verklighet där personer beter sig udda.

Huvudperson är Georges (Jean Dujardin från The Artist) som är besatt av först en hjortskinnjacka och sen alla andra klädesplagg gjorda av hjortskinn. Dessutom vill han (eller egentligen hans nya jacka av hjortskinn) bli den enda i världen som har jacka. Det ska alltså finnas endast en jacka i hela världen och den ska Georges bära själv. Ingen annan får ha jacka.

Georges är på flykt undan sitt eget liv och filmen kanske kan betraktas som en sorts absurd tragedi. I en liten by träffar han servitrisen Denise, spelad av Adèle Haenel som jag kände igen från bröderna Dardennes Den okända flickan. Tillsammans börjar de spela in en film. Georges filmar och Denise klipper.

Nej, Dupieux gjorde mig inte besviken den här gången heller. Det finns nåt väldigt lockande över hans stil. Man vet aldrig vad som väntar i filmerna – och det är en skön känsla. Inget hänger ihop men samtidigt gör det just det. Dupieux gör inte heller speciellt långa filmer. Nej, det handlar om tätpackade filmer på runt 90 minuter. Det kan jag uppskatta, speciellt när man sitter i salong 2 på Sture i bastuvärme, ingen luft och noll benutrymme.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Deerskin var en av de filmer som vi såg på den stora filmspanardagen under festivalen och här hittar ni fler åsikter om filmen:

Fripps filmrevyer
Fiffi pratar om den i SoF-podden
Letterboxd-Carl

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →