The Dark Tower (2017)

Bland folk i min sociala och digitala omgivning (vänner, bekanta, poddar och bloggar alltså) så verkar det inte vara speciellt många som faktiskt har läst böckerna i Stephen Kings, enligt uppgift enormt populära (?), bokserie The Dark Tower. Själv har jag läst alla böckerna i serien, och de flesta två gånger.

I slutet av 90-talet i samband med att bok nummer fyra, Wizard & Glass, kom ut var jag en fullfjädrad Dark Tower-junkie. Ja, det var så vi kallade oss själva. Jag fullkomligt älskade serien. När den sjunde och sista boken kom ut 2004 så hade mitt intresse svalnat något och som jag minns det blev jag något besviken på avslutningen.

(Obs! Det finns två verk till som är en del av bokserien/världen. Dels kortromanen The Little Sisters of Eluria som publicerades 1998 som en del av antologin Legends, och dels The Wind Through the Keyhole (2012) som är en brygga mellan Wizard & Glass och den femte delen Wolves of the Calla.)

När det gäller The Dark Tower-filmen så har det spekulerats i åratal om den bland Stephen King-fans. För 20 år sen när jag hängde på nyhetsgruppen ABSK = alt.books.stephen-king var ett mycket populärt ämne Dark Tower casting. Vem skulle spela Roland? Några förslag på den tiden, för 20 år sen alltså:

Sam Elliot, Clint Eastwood (för gammal redan då), Scott Glenn, Rupert Everett (who?), Tom Skeritt, Sean Connery (för gammal redan då väl?), Mel Gibson, Rutger Hauer, Viggo Mortensen (ooooooh!!!!!!! – och det här var före Sagan om ringen), Daniel Day-Lewis, Keanu Reeves (bara nej) och många fler. Vi som var där då trodde nog aldrig att det skulle komma en film men jag tror vi alla hade varit supernöjda med Idris Elba.

(Nyhetsgruppen?! WTF is that?!)

Nu när det efter många om och men till slut har kommit en film så bidde det inte mer än en tumme. För mig känns inte det här som nåt som jag riktigt kan bedöma som en Dark Tower-film. Det är inte en episk film som tar med helheten från alla böcker när det gäller karaktärer och viktiga händelser. Det är inte heller första delen i en tänkt serie av filmer. Jag vet egentligen inte vad det är. Det är en sorts förkortad, avskalad, förvrängd version av bokserien som mestadels bygger på första boken The Gunslinger men som tar med detaljer från den sista boken The Dark Tower och kanske fler småsaker från andra delar. Ett mycket märkligt upplägg.

Och ändå så kan jag inte låta bli att gilla filmen och det faktum att den finns. Filmen ger oss en version av historien, en version av Roland. Det är inte riktigt samma Roland som i böckerna. Han känns annorlunda här.

Den första boken The Gunslinger inleds med meningen: ”The man in black fled across the desert, and the gunslinger followed”.

I böckerna är han inte besatt av hämnd per se. Han är besatt av Tornet, han vill se det, och få en förklaring till Allt. Walter, The Man in Black, är mannen som ska leda honom dit. Han vill hitta Walter för att hitta Tornet.

I böckerna (framförallt The Gunslinger) är Walter en luddig, lustig figur, nästan en skojare och inledningsvis är man inte säker på om han är god eller ond. Det är helt enkelt den person som Roland försöker hitta, komma ifatt, för att få veta mer om Tornet.

Men jag köper att det här inte är Roland eller Walter från böckerna. Det är inte böckerna, det är en film. Ändå är det som att jag samtidigt känner att jag får mer ut av filmen just eftersom jag har läst böckerna och därför kan fylla i de luckor som den här märkligt korta filmen (95 minuter!) har.

Det som jag gillar bäst med böckerna (och filmen) är blandningen av science fiction, fantasy och postapokalyps. Hur vår värld är sammanlänkad med andra fantastiska världar via portaler. I böckerna är dessa portaler tillverkade av människor med hjälp av teknologi och vetenskap precis som i filmen. Men det finns även (i böckerna) mer magiska sätt att färdas från en värld till en annan.

Miljöerna i Mid-World som King målar upp i böckerna är precis min grej. Mid-World är en värld som har gått vidare, ”moved on” som det sägs, från en teknologiskt avancerad kultur till ett sorts western-samhälle. Överallt finns resterna kvar av den tidigare civilisationen i form av byggnader, manicker och portaler. Själv gillar jag ju att utforska övergivna gamla byggnader så det känns som att King skrivit The Dark Tower speciellt för mig.

Filmen lyckas för min del att få fram just den här känslan av en tidigare högteknologisk värld som råkat ut för nån form av katastrof.

Filmmakarna har valt att lägga fokus på pojken Jake som drömmer mardrömmar om The Gunslinger och The Man in Black och som sen hittar en portal och hamnar i Mid-World tillsammans Idris Elbas Roland. För mig så funkar det. Till formen är det som vilken YA-historia som helst men jag har inget större problem med vinklingen. Eftersom jag har läst böckerna så känner jag redan till Rolands riktiga historia så att filmen gav fokus till nån annan var inte jättefel.

Det som är lite synd är att filmen inte är lite matigare, lite längre, och med en större budget. Slutet kommer hastigt, för hastigt. Effekterna är inte heller av toppklass. Ofta är det mörkt och grått så att det lite svårt att urskilja vad som händer. Lite som i slutfajten i Wonder Woman. Jag får helt enkelt se fram emot tv-serien som det ryktas om. I den ska man försöka täcka in fler böcker om jag har förstått saken rätt och framförallt Wizard & Glass som är favoriten i serien.

Det finns direkt dåliga scener, som t ex när Roland och Jake övar prickskytte med Rolands pistoler. Det kändes helt omotiverat speciellt eftersom Roland avslutar sessionen med att konstatera att pistoler är inget för Jake.

Ett annat bottennapp är när Roland i slutet bjuder med Jake tillbaka till Mid-World eftersom Jake ju inte har nåt kvar av värde i vår värld. Jake glatt tackar ja. I böckerna är det helt annorlunda. Där finns en hel familj bestående av fler karaktärer (Susannah, Eddie och inte minst Oy!) och det känns logiskt att Jake vill vara med dem. I böckerna alltså.

Apropå just familj, så är karaktärerna i The Dark Tower-böckerna ett typexempel på en sån där omaka (och nuförtiden populär) grupp personer som förs samman och bildar en… familj. I böckerna alltså. I filmen har vi bara Jake och Roland och det är inte riktigt tillräckligt.

Nej, nu känns det som att jag har brett ut mig tillräckligt för den här gången. Filmen The Dark Tower är ingen höjdare, det är bara att konstatera, men jag kan ändå inte såga den. Det var en trevlig upplevelse (mestadels) att se den. Jag skulle kunna gnälla på fler saker, som det faktum att Roland utbrister ”Beamquake” när Walters barntelepatiska energistråle orsakar Mid-World-bävningar. Filmen har ju inte ens förklarat vad en Beam är för nåt! För en Beam är inte den där energistrålen!

Gah, nu får jag sluta innan jag sänker min trea till ett lägre betyg. 😉

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. En sista sak jag gillade med filmen var förstås att den var strösslad med referenser till andra Stephen King-böcker. Och apropå andra Stephen King-böcker så kan du hitta min topp-10 lista över mina favoriter bland Kings verk här.

Andra som sett och skrivit om Det mörka tornet är: Sofia, Fiffi, Steffo, Henke och Filmitch.

Lost and Delirious (2001)

Jag betar av ytterligare en gammal preblogg-recension. Det är främst för min egen skull då det känns bra att ha alla texter, nya som gamla, samlade på ett ställe. En fråga jag ställer mig när jag läser min text om Lost and Delirious, som skrevs i oktober 2005, är hur man ska benämna den amerikanska ursprungsbefolkningen på ett sätt som är både ok och enkelt. Det går nog inte.

Detta drama, lite i stil med Döda poeters sällskap, handlar om tre tjejer som delar rum på en internatskola. En är blyga nykomlingen Mouse och de två andra är Paulie och Victoria som i hemlighet är ihop. När deras affär kommer ut på skolan blir det inte lätt för nån av de tre tjejerna.

En ganska märklig film faktiskt. Här finns de vanliga internatskoleingredienserna, med allt från lektioner med Shakespeare-recitation till fäktningsundervisning. Och sen har vi då den strikta internatskolemiljön, som faktiskt inte är så strikt utan det dricks, röks och partas utan att det blir nåt större rabalder. När kärlekshistorien mellan de två tjejerna kommer fram så blir det dock reaktioner men egentligen inte från själva skolan utan främst från föräldrar och andra elever samt från en av de inblandade själva som är livrädd för pressen från föräldrarna. I Döda poeters sällskap handlade det om att vilja bli teaterskådis i stället för att plugga seriöst och få en ”riktig” karriär.

Skådisarna gör genomgående starka insatser och lämnar ut sig själva en hel del. Det finns en del ganska starka scener. Vissa bitar blev dock lite överdramatiska med hysteriska utbrott som kändes lite överdrivna. Sen har man valt att slänga in en sanningssägande indiansk trädgårdsmästare, som jag i och för sig tyckte lättade upp stämningen lite. Jag tyckte att man inte riktig visste vad man ville berätta här. Historien handlar väl främst om Paulie och Victoria men den berättas liksom ur Mouse synvinkel som, så att säga, växer upp under sin tid på skolan. Nja, jag hade lite problem med slutet som blev lite väl vackert och poetiskt utan att det sa nåt, tyckte jag. Men, men, jag gillade stora delar och speciellt den där gamla lärarinnan som var lite kul (samt kliché-indianen).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Gåten Ragnarok (2013)

Norge slår till igen. I Mysteriet Ragnarök, som den heter på svenska, har filmmakarna använt nordisk mytologi, gamla runor och arkeologi för att göra en äventyrsfilm à la Indiana Jones- eller National Treasure-filmerna. Ett härligt koncept som vi borde se oftare. Dock är den här filmen faktiskt producerad med svenska pengar, därav Sofia Helin i en av huvudrollerna. Vad har vi då? Jo, en slarverpappa (som är änkling) koncentrerar sig mer på att bevisa att jordens undergång Ragnarök verkligen hände än på sina barns skolavslutning. Barnen försöker hooka upp pappan med damer. Vi har en rolig sidekick och så (givetvis) en chef som inte tror på slarverpappans projekt. Tillsammans med Sofia Helins rollfigur beger sig hela familjen till ett ingenmansland vid gränsen mellan Norge och Ryssland där man utforskar gamla övergivna betongbunkrar från andra världskriget. Härliga miljöer! Och som helhet en mysig familjefilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Här måste jag passa på att hylla den svenska serien Jordskott från 2015 som går att se på SVT Play och som det kommer en säsong två av som börjar nu i oktober i höst. Jordskott bygger precis som Gåten Ragnarok (och Trolljegeren) på inslag från nordisk folktro med mystiska väsen och monster.

Circle (2015)

Ni har hört Niemöllers dikt Först kom de…? Den om hur nazisterna hämtade icke önskvärda människor och hur diktens jag inte höjde sin röst i protest, och sen när de kom för att hämta honom själv så fanns det ingen kvar som kunde protestera. Circle är ett klumpigt och övertydligt försök att filmatisera dikten. Ja, det är i alla fall min tolkning. En grupp människor vaknar upp i ett rum och finner sig stående i en stor cirkel. En efter en dödas de av en energistråle. Efter ett tag inser de att de själva kan rösta på vem som ska dö. Hmm, vilka ska vi välja? Gamla, unga, de med cancer, de utan barn, invandrare, de med fel politisk syn? Ja, vi får hela brädet. Precis när jag saknar gays… så tar man givetvis upp det. Check. Jag förstår inte poängen med filmen, förutom den uppenbara att fördomar är fel och att vi alla har dem. Mysteriet i filmen hindrar ändå bottenbetyg. Men läs dikten igen istället. Eller se Cube!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Änkans tre döttrar (1999)

Franska snackfilmer har jag av nån anledning sett en hel del av (gillar jag dem månntro?). Dels har jag sett några på Stockholm Filmfestival, på den Franska Filmfestivalen eller på Zita resten av året. Dels dök det upp en del Provence-prat när SVT hade nåt som de kallade för Filmklubben en gång i tiden. La bûche var en sån Filmklubben-film och den här preblogg-texten skrevs i oktober 2005.

Denna franska snackfilm handlar om tre döttrar och en mamma. För länge sen, när barnen var små, skilde sig mamma och pappa, och när vi hoppar in i handlingen så har precis mammans nya man begravts. Efter begravningen uppstår dilemmat om hur man ska fira jul. Ska barnens pappa, som fortfarande är i livet, vara med? De tre döttrarna är tre ganska olika typer: en bohem, en perfekt familjemamma som handlar julmat och en rebell. Eller är de egentligen så olika?

Mmm, jag tyckte det här var en skön fransk snackfilm. Den hade en värme som jag ofta saknar i den här typen av film. Den påminde mig lite om Agnès Jaouis Se mig som även den hade en mänsklighet som bestod av mer än filosofiskt dravelsnack över en flaska vin. Det som känns bra med filmen är att de tre döttrarna till en början känns ganska olika men att de i slutändan ändå bara är människor med ganska likartade problem, även om de kanske är i olika skeden i livet. Oj, det lät ganska pretto men faktum är att det kändes rätt jordnära. Den smarta dialogen mellan personerna i filmen förstärks av att skådespelarna är genomgående mycket bra och ofta får briljera.

Det finns en skön, rå men hjärtlig, stämning mellan personerna i filmen. Det visar på hur det kan vara i en familj. Man kan irritera sig nåt så enormt på varandra men man blir inte av med varandra… på gott och ont. Och speciellt så blir man inte av med varandra under julen… på gott och ont, men mest gott tycker jag nog. Filmen innehåller ett lite annorlunda grepp: då och då brister en skådis ut i en monolog mot tittarna och berättar om en speciell händelse i livet. Det kändes lite konstigt men funkade ändå, och var lite annorlunda. Mmm, jag gillade filmen och den gav en varm känsla så det blir klart godkänt, snudd på fyra faktiskt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Filmen innehåller den sämsta fiolspelsimitationen jag nånsin sett plus Emmanuelle Béart som en av döttrarna.

PPS. Den franska titeln La bûche syftar på ett bakverk som ser ut som en timmerstock som man festar på under julen i fransktalande länder.

Cloverfield (2008)

Njae. Det börjar ju inte speciellt bra. Jag borde kanske ha hållit mig borta från Cloverfield pga att det handlar om found footage. Det är flams och trams, snickesnack och fullkomligt ointressant inledningsvis. Men: sen droppar de Give Up The Funk med Parliament som soundtrack och plötsligt blev jag snäll. Dessutom tog filmen fart när skiten träffade fläkten och det blev riktigt bra. Men ändå kunde jag givetvis inte låta bli att känna: släpp kameran och spring! Han som filmar förklarar det med att världen kommer vilja se det. Ja, kanske det. De skulle vilja se monstret men inte allt annat trams. Rollfiguren vid namn Hud var aningen jobbig. Påminner han måhända om Private Hudson från Aliens. Kanske är det t.o.m. med en homage med tanke på namnet. Jag gillar att det handlar om unga vuxna och inte ungdomar. Dessutom tror jag filmen hade varit en upplevelse att se på bio.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Här hittar du min recension av ”uppföljaren” 10 Cloverfield Lane. DS

Woody Allen: A Documentary (2011)

Woody Allen: A Documentary är en mysig och lång dokumentär om den glasögonprydde filmskaparen från New York. Filmens förtexter liknar förtexterna i Woodys egna filmer med jazz, New York och ett enkelt vitt typsnitt mot svart bakgrund. Vi får se Woody uppträda på en jazzklubb med sin klarinett och, fasiken, gubben kan ju spela. Woody känns faktiskt som en mysfarbror. Ja, det känns kanske konstigt att uttrycka sig så med tanke på det som hände i Woodys liv under 90-talet men den känslan fick jag av filmen.

Filmen är en härlig tidsskildring när vi får följa med under Woodys uppväxt i Brooklyn. Han springer på bio hela tiden och här fick jag en känsla av saknad, efter just den där gemenskaphetskänslan det kan vara att se film på bio tillsammans med andra i en fullpackad och fokuserad salong. Den känslan går att få i våra dagar också, t ex på specialvisningar som när The Hateful Eight visades i 70 mm på Rigoletto, men det är sällan.

Det var kul att se Woodys skrivmaskin, en tysk Olympia, som han köpte när han var 16 och som han har skrivit alla sina manus på, och fortfarande skriver på.

Elefanten i rummet då, tar filmen upp den? Ja, man tar upp att Woody gifte sig med Mia Farrows adoptivdotter, och detta faktum gör filmen bättre. Nu går man inte på djupet men det slätas ej heller över. Man konstaterar att det är en märklig och tråkig historia för de inblandade. Mia Farrow är med i filmen men bara i form av gamla klipp och inga nutida intervjuer. Jag undrar varför. Inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Synecdoche, New York (2008)

Igår skrev jag om Anomalisa, Charlie Kaufmans andra långfilm med honom själv i registolen. Kaufmans första långfilm kom 2008 och filmerna har en del likheter. Det är nåt med den dystra stämningen. Jag undrar om inte Kaufman kommer bäst till sin rätt när han skriver till andra, andra som kanske är lite lättsammare än vad han själv är, typ Spike Jonze. Den här preblogg-texten om Synecdoche, New York skrevs i augusti 2009.

Charlie Kaufman är något av en hjälte för mig. Nja, hjälte kanske är ett för starkt ord men att han har lyckats få fram och medverka till filmer som I huvudet på John Malkovich och Adaptation är en bedrift. Synecdoche, New York, som är hans första försök att både skriva manus och regissera, handlar om en hypokondrisk och framgångsrik teaterregissör, spelad av Philip Seymour Hoffman, som får för sig att den ultimata teaterpjäsen är den om hans eget liv. I en gigantisk hangar bygger han upp en 1:1-kopia av staden, Schenectady, han bor i (ja, sånt är möjligt i Kaufman-filmer). Förutom Hoffman ser vi bl a Catherine Keener som Hoffmans fru, Samantha Morton, Michelle Williams samt den trevliga överraskningen Tom Noonan (som det är något obehagligt över; kanske beror på Manhunter).

Jag säger direkt att det blir en svag fyra. Jag kan helt enkelt inte låta bli att belöna något så här annorlunda och märkligt som samtidigt förmedlar något känslomässigt. Skådisarna gör strålande insatser. Hoffman är både rolig och tragisk. Det finns dock brister. Vissa scener är underbara och tankeväckande, andra är bara konstiga. Jag gillade t ex inte riktigt sidohistorien med Hoffmans dotter i Berlin. En typisk Kaufman-grej som dock funkade var Samantha Mortons ständigt brinnande lägenhet. Surrealistiskt och bra. Filmen är aningen för dyster och trögflytande. Samtidigt är den vacker och rolig (i alla fall i början). Det kryllar av detaljer och allt får ta sin tid (lite för lång tid kanske). Det är en väldigt ambitiös film. Kaufman vill verkligen säga något och ibland blir det kanske lite övertydligt när det uttalas som repliker i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Anomalisa (2015)

Ett litet (och kanske ett generellt problem med dockfilmer) är att alla ansiktsuttryck i Anomalisa är exakt lika hela tiden. Filmmakarna får liksom välja om det ska vara ett glatt, neutralt eller ilsket ansikte. Här ser huvudpersonen, och alla andra, otroligt uttråkade ut. Filmen är aningen för dyster för min smak. Den påminner lite om Synecdoche, New York i sin dysterhet. Det blir för långsamt, för apatiskt. Handlingen känns bisarr men inte på det där vanliga sköna Charlie Kaufman-sättet. Det känns som att jag har sett det förut eller åminstone versioner av samma idé. Alla pratar likadant och ser likadana ut för huvudpersonen. Alla är lika och han är deprimerad. Jag tycker inte handlingen leder nån vart. Det finns ingen riktig dynamik här. Och den omtalade sexscenen? Hmm, inget speciellt med den. Men lite pinsam och gullig var den väl.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Carol (2015)

Carol var en sån där film som jag missade på bio och kollade upp hemma i soffan inför årsbästalistan som skulle göras för året den kom ut (2015). Carol är en elegant och sval film. Den har en känsla jag gillar och som säkert Todd Haynes gillar. Det handlar om 1950-talet återigen, som i t ex Far from Heaven. Alla spelar roller för att passa in i det perfekta (på ytan) amerikanska samhället. Det förekommer många bilder med Rooney Mara, som spelar en av huvudrollerna, där hon stirrar ut genom glasrutor när hon åker bil eller tåg. En flykt från sitt liv och en längtan till nåt ouppnåeligt. Filmens bildspråk är betraktande och, som sagt, ofta genom glas, som genom ett filter, på avstånd. Det gör att filmen får en kall (och passande) men kanske distanserande känsla. Cate Blanchett kan inte vara mer passande i titelrollen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep