Greenland (2020)

27 maj, 2022 2 kommentarer

Greenland är en klassisk katastroffilm. Vi har en komet är på väg mot jorden. Vi har en pappa som separerat med sin fru, precis som det ska vara. Dock verkar inte frun skaffat en ny man som är en idiot, och vi har ej heller någon hund. Däremot har vi en unge som har diabetes och behöver insulin. Men filmen kommer nog aldrig återkomma till hans diabetes. LOL! Ja, jag blev ganska trött till slut på alla planteringar om insulinet.

Ja, det är ett klassiskt upplägg, som sagt. Samhället rasar samman. Mobiltelefoner slutar fungera. Det är bilköer och panik. Filmen är som en blandning av Deep Impact och Melancholia (som har ett av filmhistoriens bästa slut). Familjen ska försöka hinna med ett plan. ”Time to board the plane”. Jag kände av den där känslan av panik som uppkommer när man är på en flygplats och i sista minuten springer genom terminalen på väg mot gaten som givetvis ligger allra längst bort.

Den hade ändå något den här rullen, t ex en perfekt castad Scott Glenn som grumpy morfar. Att jag kommer att tänka på Melancholia måste också vara nån form av kvalitetsgaranti.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Apokalyptisk, Betyg 3, Drama, Film, Katastroffilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Togo (2019)

25 maj, 2022 4 kommentarer

Jag vet inte varför men jag blir alltid lite besviken när en film börjar med texten Based on a True Story. Det är som att magin försvinner på nåt sätt. Och sen ska man under eftertexterna få se de verkliga personerna. Äh, jag vet inte, jag blir mest trött. Enda gången det funkar är i Chernobyl och The Disaster Artist.

Nej, Togo är inte en dokumentär om det afrikanska landet utan en Disneyfilm om Togo, en ledarhund i ett hundspann som får i uppdrag att leverera motgift till att samhälle i Alaska som drabbats av en difteriepedemi.

Filmen har ett väldigt märkligt utseende. Det är cgi-tungt så det föreslår och då menar jag att cgi:n syns. Samtidigt får jag ändå en känsla av autentiska miljöer. Det påminner mig lite om looken som westernrullen The Salvation hade, om ni har sett den. Stiliserat liksom.

Dessutom har man valt att lägga till nån form av suddigt filter i kanten av bilden. Det ser ut lite som när man tittar in genom ett fönster på vintern med snö eller imma ute på kanterna. Jag har för mig att Snyder-rullen Army of the Dead gjorde nåt liknande.

Några trötta grepp är att hundarna antropomorfiseras (är det ett ord?) samt att hustrun i sammanhanget är den där gamla vanliga hustrun som oroligt väntar hemma. Men, ja, det var ju så det var, jag vet!

Slutet är en sentimental sörja med stråkmusik. Filmen är egentligen slut men Togo måste ju få sin hyllning.

Jag tyckte det var lite intressant ändå när det gäller det här med historieskrivning. Vilken hund fick mest hyllningar? Jo, ledarhunden i det spann som körde den sista sträckan och anlände till samhället med serumet förstås. Och det var inte Togo utan en annan hund som hette Balto. Det var alltså flera hundspann som stafettkörde hela vägen. Togos spann avverkade hela 420 km medan Balto bara behövde lägga 89 km bakom sig. Men det är ju inte konstigt att det blev Balto som blev staty i Central Park. Fast nu är ju ordningen återställd. Voff!

Slutligen: filmens regissör heter Ericson Core. Bara en sån sak.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, BOATS, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Dekalogen 5: Du skall icke dräpa (1988)

22 maj, 2022 2 kommentarer

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Top Gun: Maverick på bio (well, just den är jag inte alls pepp att se på bio så då är allt bra). Min korta preblogg-text om Dekalogen 5 skrevs i februari 2004.

Den femte delen handlar om att döda (duh!). En ung psykiskt sjuk man dödar en man och döms själv till döden. Mannens advokat brottas med skuldkänslor.

Det här var en ganska obehaglig film. Samtidigt som den är vackert fotad så innehåller den jobbiga scener. Riktigt vidriga scener, faktiskt. Den tar upp frågan om det nånsin kan vara rätt för ett samhälle att döda, om nu det femte budet är som det är. Själv tycker jag dödsstraff är sjukt, liksom mord förstås (duh!). Det var nog den bästa Dekalogen-filmen hittills men ändå inte nåt mästerverk enligt mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Min kommentar i efterhand: Värt att notera är att kanske att den här tv-filmen på 50 minuter även släpptes som en långfilm (84 minuter lång) på bio under namnet En liten film om konsten att döda (A Short Film About Killing). Jag måste säga att den svenska titeln är överlägsen den engelska, och den inspirerade ju även Killing-gänget och Tomas Alfredson.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, TV, Tv-serie Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Jack Reacher: Never Go Back (2016)

20 maj, 2022 4 kommentarer

Det är fascinerande hur Tom Cruise hinner göra alla filmer han gör. Det är liksom inte några snabbinspelade indie-rullar han gör.

För nån vecka sen skrev jag om Jack Reacher. Nu handlar det om uppföljaren Jack Reacher: Never Go Back, även den baserad på en Lee Childs romaner. När jag tittade efter i bokhyllan nyss insåg jag att jag faktiskt både har läst och äger Childs debutroman Dollar på svenska (Killing Floor är originaltiteln).

I uppföljaren, och möjligen även i den första filmen, framställs Reacher som hemlös kringresande do-gooder. Lite som Bruce Banner men utan en grön kompis.

Det är alltid kul när det dyker upp skådisar från Straight Outta Compton. Av nån anledning så känner jag alltid igen Dr Dre, Ice-Cube, MC Ren, Yella och Eazy-E och jublar lite inombords när de är med i andra filmer. Ja, eller skådisarna som spelade dem menar jag förstås. Det är lite samma sak som med The Wire. Den här gången är det MC Ren, dvs Aldis Hodge, som dyker upp som en kapten som samarbetar med Reacher (får man hoppas, det är ju trots allt en konspirationsfilm).

Jag gillar den här uppföljaren bättre än ettan. Den är inte lika fånig när det gäller att framställa Reacher som nån sorts kvinnotjusare. Det är bättre kvinnoroller, bl a Cobie Smulders som en badass-major och Reachers ”dotter” (Danika Yarosh). Det är bättre action med mer spänning.

Jag gillar relationen mellan Reacher och ”dottern”. Det hela utvecklar sig till en film om en familj som bildas utan att personerna är släkt med varandra. Såna familjerelationer, som bygger på lojalitet (som Henke brukar säga), gillar vi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Konspirationsfilm, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Dekalogen 4: Du skall hedra din fader och moder (1988)

15 maj, 2022 2 kommentarer

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Everything Everywhere All at Once på bio. Min preblogg-text om Dekalogen 4 skrevs i februari 2004.

”Hedra din fader och din moder”. Jaha, minsann. En ung tjej, Anka, vars mamma dog precis efter hon föddes bor hemma hos sin pappa. En dag när pappan är bortrest hittar Anka ett gammalt brev från sin mamma till sig själv som mamman skrev precis innan hon dog.

Det var en klart mer intressant historia i den här delen. Den innehåller en del oväntade vändningar och bra scener mellan pappan och dottern.

Men än så länge har inte Dekalogen-filmerna gjort nåt vidare intryck på mig. Jag vet inte, det kanske är formatet. Filmerna är bara 50 minuter långa och det kanske är för kort tid för att skapa den Kieślowski-stämning som finns i Veronikas dubbelliv och trikoloren-filmerna (framför alllt Den blå filmen och Den röda filmen).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, TV, Tv-serie Tagged with , , , , , , , , , , ,

La dolce vita (1960)

13 maj, 2022 Lämna en kommentar

För några fredagar sen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kom att handla om fem Fellini-filmer och den sista filmen ut är La dolce vita (Det ljuva livet) från 1960. Min preblogg-text skrevs i augusti 2004.

Det ljuva livet, Federico Fellinis mest kända film får man väl säga. Marcello Mastroianni spelar kändisjournalisten Rubini som härjar i Roms kändiskretsar. Med sig har han även fotografen Paparazzo (som ju alla vet är ursprunget till dagens namn på denna yrkeskategori). Rubini har en flickvän, Emma (Yvonne Furneaux), men deras förhållande är inte det bästa och Rubini som nog inte mår så bra egentligen verkar vänstra både till vänster och höger. Anita Ekberg, som bara är med i en dryg kvart, spelar stjärnan Sylvia som kommer till Rom för att göra reklam för sin nya film.

Nej, Fellini visar sig återigen inte vara min termos med nyponsoppa. Hans filmer är så där ”mustiga” och personer går in i och ut ur handlingen men jag tycker den röda tråden saknas. Det snackas en massa men jag tycker mest det är trams. Tyvärr är det så att Fellini ibland visar att han skulle ha kunnat göra en så mycket bättre film. Vissa scener är riktigt bra, bl a den kända scenen…

<spoiler>
där alla (inklusiva oss tittare) vet vad en kvinna inte vet, nämligen att hennes man har mördat deras två små barn och sen tagit sitt eget liv. När hon kommer hem med bussen väntar en hord med journalister och fotografer utanför hennes hem samtidigt som polisen ska meddela det tragiska som hänt.
</spoiler>

En bra och gripande scen som det tyvärr alltså fanns för lite av. Jag gillade även slutscenen som är underbar. Men i stället för liknande bra scener så lägger Fellini i stället tyngdpunkten på evighetslånga cocktailpartyn där folk snackar trams eller har nån sorts seanser. Sen förstår jag inte det här med att italienska filmmakare ska envisas med att dubba ljudet i efterhand i stället för att spela in det live. Det blir inte bra helt enkelt. Bäst i filmen tyckte jag var den vackra Anouk Aimée som spelar Rubinis ”väninna/älskarinna”. Hon var även med i Fellinis ”mästerverk” 8½ och har en mystisk utstrålning men är med för lite i Det ljuva livet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag har nu sett fem Fellini-filmer och det är inget vidare betyg de får.

Amarcord (1973) 2/5
Roma (1972) 3+/5
8½ (1963) 2/5
La strada (1954) 2/5
Det ljuva livet (1960) 2/5

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Jack Reacher (2012)

11 maj, 2022 4 kommentarer

Mellan alla Mission: Impossible-filmer gör Tom Cruise andra action/äventyrs-rullar som inte brukar få lika mycket uppmärksamhet. Det är som att alla väntar på nästa M:I-film istället för att känna nån pepp för filmer som Oblivion, The Mummy eller Edge of Tomorrow. Ibland är det kanske lika bra (Hej, The Mummy!), ibland är det lite synd (Hej, Edge of Tomorrow!).

En av dessa mellanfilmer är Jack Reacher, en sorts konspirationsfilm där Cruise spelar en f.d. militärpolis, numera drifter, som dras in i en utredning kring ett antal mord genomförda av en krypskytt.

Inledningen var riktigt lovande, och otäck. En krypskytt väljer ut sina offer under tystnad. Det förekommer ingen dialog alls. Filmen är en stumfilm under de första åtta minuterna. Det var effektivt.

Sen började tyvärr fånigheterna. Reacher framställs som nån form av kvinnotjusare som alla tjejer flirtar med. Hmm, jag fick lite skämskudde-vibbar av Spider-Man 3 här. Kvinnosynen i filmen kändes unken. Det är inget jag brukar notera, eller snarare inget jag brukar låta mig bli distraherad av, i normalfallet. Men här var det tydligen för mycket av den varan.

Hur sköter sig skådisarna? Hmm, ja, Cruise passar inte riktigt i rollen kan jag tycka. Rosamund Pike är brittiska, och funkar verkligen hennes amerikanska engelska? Jag ställer mig lite tveksam till det. Jai Courtney är ok som stel och totalt menlös thug. Werner Herzog är däremot KUNG (precis som han var i The Mandalorian) som filmens skurk.

Filmens action är inte speciellt imponerande och det är ett problem eftersom filmen är en actionfilm. Det förekommer en biljakt som var ospännande eftersom det inte fanns några stakes i den.

Några positiva detaljer är att Reacher är rätt så dålig på att köra bil samt använder buss som sitt främsta färdmedel. Dessutom är det ju en konspirationsfilm och det är ju alltid ett plus. Jack Reacher når (ehe) inga högre höjder men är en helt ok fredagsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Konspirationsfilm, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Dekalogen 3: Du skall helga vilodagen (1988)

8 maj, 2022 2 kommentarer

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Doctor Strange in the Multiverse of Madness på bio. Min preblogg-text om Dekalogen 3 skrevs i februari 2004.

”Du skall helga vilodagen”. Så lyder det tredje budet och filmen handlar om en kvinna som mitt på julaftonskvällen söker upp sin f.d. älskare och vill ha hjälp att leta upp sin saknade pojkvän.

Nja, jag har svårt att förstå att den här delen i Kieślowskis mastodontprojekt fått så högt betyg som 8.1 på IMDb. Själv tyckte jag den inte var nåt speciellt alls. Det är förvisso vackert foto när de två sökande åker omkring i den nattöde staden på regnvåta gator i skenet från gatlyktor. Men som helhet så tänder filmen aldrig till. Jag förstår inte riktigt syftet med den.

(Min kommentar: lustigt, nu finns inte de enskilda filmerna på IMDb längre utan enbart hela serien. Jag antar att det är nån som tyckt att serien minsann är en film, lite som folk gör om David Lynchs Twin Peaks: The Return. ”Åh nej, det är inte en serie, det är en enda lång film!”.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, TV, Tv-serie Tagged with , , , , , , , , ,

Amarcord (1973)

6 maj, 2022 Lämna en kommentar

För några fredagar sen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kommer handla om fem Fellini-filmer och fjärde filmen ut är Amarcord från 1973. Min korta preblogg-text skrevs i maj 2003.

Jag har skrivit lite om den här filmen i Federico-tråden (min kommentar: en gammal filmforumtråd med lite intressanta diskussioner om betyg, förutom Fellini) och det är väl bara att konstatera: Fellini är ingen personlig favorit. Undantaget än så länge är Roma som jag gillade. I Amarcord berättar Fellini om ett år i sin barndom i Rimini. Bitvis glimtar filmen till, exempelvis när man får se en kavalkad av ett antal märkliga lärare i skolan. Annars har jag svårt att ta till mig den här filmen. Mitt betyget blir 2/5. Det är kanske värt att nämna att det här är mångas favorit bland Fellinis filmer men alltså inte min.

Och så här skrev jag i Federico-tråden: Amarcord som jag såg igår tyckte jag var bitvis rolig, t ex kavalkaden av underliga lärare i början. Sen förekom det en del av den där jobbiga humorn som jag inte gillar, som pappan som blir arg hela tiden. Det känns överdrivet och ska förstås vara det men jeg liker det ikke. En del av Fellinis humor tycker jag påminner om Emir Kusturica, typ när den sjuke brorsan satte sig uppe i trädet och skrek efter kvinnor (eller så tänker jag bara på ”trädorkestern” i Svart katt, vitt katt). Men jag vet inte… jag tyckte inte det var speciellt kul.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Kong: Skull Island (2017)

4 maj, 2022 6 kommentarer

Kong: Skull Island visade sig bli en positiv överraskning. Den har en härlig äventyrsmatinékänsla. Rent visuellt är det lite Michael Bay över det hela med lysande svetsloppor som stänker överallt under de frekvent förekommande explosionerna. Men, och det är stort men, känslan i filmen går inte jämföra med Bays Tramsformers-filmer (well, jag har bara sett den första, men det räckte). Här finns en helt annan värme och humor och vi slipper Bays sliskighet.

Bland skådisarna hittar vi två bekantingar från Straight Outta Compton i form av Corey Hawkins (Dr Dre) och Jason Mitchell (Eazy-E). Kul! Dessutom bjuds vi på en smal (sic!) John Goodman.

Jag snappade upp referenser (homager kanske man ska kalla dem) till två filmklassiker. Dels Ape-ocalypse Now-känslan under helikopter-scenerna. Och dels en soldat som blir spetsad av ett gigantiskt spindelben på samma sätt som en olycklig figur blir i Cannibal Holocaust (well, då var det inte ett spindelben utan en träpåle).

Främsta anledningen till att jag verkligen gillade Kong: Skull Island är nog miljöerna på Skull Island och hur de gigantiska djuren inklusive Kong själv är gjorda. Det är både maffigt och vackert, och som sagt, med en underbar äventyrsmatinékänsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 4, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →