Edge of Tomorrow (2014)

11 juni, 2014 27 kommentarer

filmspanarna_kvadrat

Tom

Med hjälmen på sne

Jag brukar normalt inte titta på trailers, eller åtminstone inte aktivt söka upp dem. På bio slinker väl de flesta ner men om det är en film jag verkligen är sugen på så brukar jag titta i en annan riktning än just mot duken. Så var det t ex nu senast med Godzilla, och det är jag väldigt glad för eftersom jag är övertygad om att det förhöljde min bioupplevelse. HALO vaddå jump? Det var första gången jag såg det.

När trailern för Edge of Tomorrow har visats på bio så har jag kollat på den. Det var inte en film som jag var jättepepp på så det kändes överdrivet att titta bort. När jag tillsammans med en hord filmspanarna gick och såg filmen i lördags så väntade jag mig, baserat på vad jag sett i trailern, en ganska mörk, allvarlig, postapokalyptisk, actionfylld sf-thriller. Kanske en Oblivion 2. Utomjordingar krigar med människan, vår planet blir ödelagd, Tom Cruise klarar biffen.

På ett sätt var det väl just en actionfylld sf-rulle där Tom klarar biffen som vi fick. Men filmen har ju så mycket mer att erbjuda. Humor t ex! En bit in i filmen sitter jag och småskrattar förvånat mest hela tiden. Det här är ju roligt och underhållande. Vad är det som händer?

Tom gör en för sig ganska annorlunda roll inledningsvis. Hans rollfigur, den amerikanske majoren Bill Cage, är så långt ifrån actionhjälten Tom man kan komma. Han är en självisk, feg, lismande, leende och ryggradslös presstalesman för The United Defense Forces. När han får uppdraget att rapportera live från stranden i Frankrike när armén slutligen ska vinna över utomjordningarna gör han allt för att slippa. Cages försök att muta sig ur situationen visar sig emellertid vara en trampmina och leder till att han några timmar senare befinner sig på stranden som en del av den första attackvågen. Hooah!

På reklamposters på stan hade jag sett att det stod #LiveDieRepeat och det är just detta som är filmens twist. Efter att ha dött där på den franska stranden men samtidigt blivit ”smittad” av blodet från en viss typ av utomjordingarna (en s.k. Alpha) så har nämligen Cage fått egenskapen att starta om tiden. När han dör så hoppar han tillbaka i tiden till föregående dag. Han vaknar (återigen) upp på en militärbas på Heathrow där han (återigen) får order om att förbereda sig för att delta i attacken i Frankrike. Och så där håller det på…

Tillbaka till trailern. Var det en bra eller dålig trailer? För mig så ger den en missvisande bild om vilken typ av film Edge of Tomorrow var och är. Då skulle man kunna säga att det var en dålig trailer. För mig var det dock en bra trailer eftersom filmen då lyckades överraskade mig. När jag trodde den skulle vara superallvarlig så visade den sig vara riktigt rolig. Just att Tom visar upp en annan sida (inledningsvis) ger bra effekt. När man kanske tror att han ska vara sitt vanliga superstjärnejag så är han precis tvärtom. Scenen när Cruise iförd en exodräkt vaggande som om han har bajsat på sig försöker avvika från kön som leder ombord på planet som ska lyfta till Frankrike är hur rolig som helst.

Emily

Masken

Emily Blunt är Toms motspelerska och hon är jättebra. Uppenbarligen har hon tränat en hel del inför filmen. Fit som en nötkärna är hon. Badass, trots lite fånigt ”svärd”.

Det som är spännande med filmen är hur jag aldrig riktigt vet var den ska ta vägen. Det känns som att all bets are off. Men samtidigt vet vi hela tiden att det alltid kommer att starta om. Det påminde mig om när jag spelade DOOM i början av 90-talet. Rakt fram, stanna, gå till vänster, skjut, skjut, stanna, in genom dörren, skjut, skit också, börja om.

Jag gillade det faktum att det bara för Cage som dagen gick på repeat. För alla andra, inklusive Blunt, så var det första gången allt hände. Det bidrog till humor men även till en viss sorglig känsla. Mm, det var bra.

Tyckte ni er känna igen en skådis som ni sett i en svensk kriminalactionfilm? Helt rätt, det är Mrado (alltså Dragomir Mrsic) från Snabba Cash!

Just det, det höll jag på att glömma. Bill Paxton! Private Hudson dominerar!

Ok, nu till bristerna. För såna finns det tyvärr. För mig tappar filmen när slutattacken mot Louvren sätter igång. Det är för långdraget, för vanligt, för mycket pang pang, med för tråkiga cgi-monster som för tankarna till bläckfiskarna i The Matrix-uppföljarna. Jag blev uttråkad här. Synd, riktigt synd.

Många stör sig med rätta på det absoluta slutet. Först slutar filmen och sen kommer en epilog. Men för mig så funkade det faktiskt. Jaaaa, logiken, tidshoppslogiken, går inte ALLS ihop, men rent känslomässigt så funkade det för mig, åldersskillnader eller ej. Men visst, att man inte kan få ihop logiken (hur svårt kan det vara!) bidrar ändå till att betyget sjunker en aning.

Trots en 2-0-ledning efter två perioder så lyckas filmen inte helt gå i mål till en fyra vilket känns väldigt synd. Ibland önskar man att man kunde bidra med en hjälpande hand när det gäller filmers manus… Just slutet. Jag menar, hur svårt kan det vara!

Betyg halv

Vad tyckte nu mina spanarkompisar? On the edge of their seats or on the edge of sleep?

Filmparadiset
Fredrik (även om Godzilla)
Christian
Har du inte sett den? (Carl skriver)
Sofia
Fiffi
Har du inte sett den? (Jimmy, Erik och Markus poddar)
Cecilia
Henke
Jessica (välkommen tillbaka!)

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Noah (2014)

9 juni, 2014 13 kommentarer

Gubben Noak

Gubben Noak

En av anledningarna till att jag till slut gick och såg Noah på bio stavas Darren Aronofsky. Den mannen har inte gjort en dålig film. Så är det bara och det vet ni. Varför skulle hans nya film vara sämre? Visst, den har en större budget vilket ju kan innebära jobbiga filmbolagsrepresentanter som lägger sig i och försöker göra filmen mer publikvänlig och därmed sämre. Visst, det är en film som bygger på en historia från Bibeln med allt vad det kan innebära i form av moralpredikan eller religiös propaganda.

Men just att det var en story från Bibeln gjorde mig faktiskt mer sugen på att se filmen. Jag har alltid gillat mytiska fantasyberättelser och jag kände att det skulle bli intressant att se vad Aronofsky skulle hitta på här.

Vad har då Aronofsky hittat på? Jo, han har tagit den bibliska berättelsen om Noa och fokuserat på familjedramat. Det känns som han har funderat på hur det faktiskt skulle ha fungerat när Noa beslutade sig för att bygga sin ark. Hur reagerar hans familj, frun (Jennifer Connelly), sönerna Sem, Ham och Jafet samt adoptivdottern Ila (Emma Watson)? Och hur ska Noa hanterar om och när andra människor (förutom den närmsta familjen) vill åka med på arken?

Noah är inte en dålig film men jag skulle nog säga att det är hans svagaste hittills. Hans debut Pi var det dock väldigt länge sen jag såg så den kan jag inte uttala mig om egentligen. Aronofskys approach till filmen ligger i tiden, eller är kanske lite passé till och med. Upplägget påminner om hur Christopher Nolan tog sig an Batman. Det ska kännas realistiskt och rått. Realistiskt undrar ni? Ja, faktiskt. Det förekommer givetvis fantastiska inslag som t ex de fallna änglarna som förvandlats till stora Sagan om ringen-enter fast av sten. Själva syndafloden i sig är väl också lite överdriven. 😉 Ändå känns inte historien riktigt som en fantasyberättelse, som t ex en film som Clash of the Titans, även om Noah förstås är fantasy i högsta grad.

Filmens första halva funkar riktigt bra. Noa ser syner om den kommande floden. Arken byggs. Djuren anländer. Noas familj är med på noterna och hjälper till men en del av familjemedlemmarna börjar funderar på vad som händer när de väl är ombord på arken. En krigisk stam ledd av en ättling till Kain anfaller. Sen när väl floden kommer så utspelar sig slutdelen av filmen ombord på arken och filmen blir då lite seg och instängd. Här ville jag ha lite mer majestätisk känsla med en ensam ark på en stor ocean. Men Aronofskys har som sagt fokuserat på familjedramat. Det absoluta slutet lämnar kanske en del att önska, men, återigen, fokus är på relationen mellan Noah och hans fru och barn.

En rolig idé är att den värld som Noa lever i är en postapokalyptisk värld. En mer avancerad värld med gruvdrift, kännedom om hur man framställer metaller osv, har funnit men förgåtts pga människans girighet. Well, det är ju därför som Gud (eller The Creator som han kallas här) vill boota om Jorden.

Slutligen finner jag det märkligt att IMDb listar Noah som ett Action-Adventure-Drama och utelämnar den uppenbara genren Fantasy. Är de rädda att få bokstavstroende kristna på halsen om de hävdar att det som gestaltas i filmen är nån form av hittepå, månntro?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tom

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Gitarrmongot (2004)

6 juni, 2014 2 kommentarer

GitarrmongotJag firar vår nationaldag med en gammal och kort text om den första filmen jag såg av Ruben Östlund. Det handlar om Gitarrmongot från 2004 som jag såg och skrev om 2010. Jag har fortfarande inte sett Östlunds De ofrivilliga vilket jag borde göra nåt åt. Dessutom ser jag fram emot Turist när det nu kommer på bio i Sverige.

Det blev äntligen av att jag såg Ruben Östlunds långfilmsdebut med den märkliga titeln, Gitarrmongot. Det är en episodisk skildring av olika personers liv i Göteborg. Filmen visade sig bitvis vara briljant. En udda fågel är det i vilket fall. Kanske var det aningen för mycket med gitarrkillen även om han oftast är underbar. Varje scen i filmen är filmad med helt statisk kamera. Man påminns givetvis om Roy Andersson; det känns lite som en mer realistisk och skitig version av Andersson (med liknande humor). Vissa scener var vackra, t ex de som utspelas endast i skenet från gatlyktor. Stämningen som filmen förmedlar är udda, nästan surrealistisk. Vissa scener är riktigt obehagliga (t ex den där tre snubbar leker med en pistol), så där så att man ville ha skämskudde. Jag älskar slutscenen med ”väderballongen”. Och vad var grejen med cyklarna?!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tom

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , ,

The Grand Budapest Hotel (2014)

5 juni, 2014 9 kommentarer

The GrandJag har sett alla Wes Andersons filmer. Jag har sett många av Wes Andersons filmer på bio. Jag har alltså betalat för att se Wes Andersons filmer på bio. Ändå kan jag inte säga att jag gillar Wes Anderson. Medelbetyget som hans filmer får av mig ligger på 2,6 av 5 möjliga. Det konstiga är att en del av mig ändå tror att jag gillar Wes Anderson. Men sen när jag ser en film så ger den mig ingenting, förutom en irriterande snygg yta. Så var det nu senast med Moonrise Kingdom, och kanske var det den filmen som slutligen fick mig att inse att Wes Anderson inte är nåt för mig. När The Grand Budapest Hotel dök upp var det ofrivilliga och ologiska suget efter att se filmen borta. Vad skönt, tänkte jag. Jag har blivit botad från min fantomkänsla av att jag gillar Wes Anderson. Jag gick inte och såg den på bio.

Trodde jag.

Det finns nämligen nåt vi kallar klämdagar. Om man är ledig (eller *host* tar ledigt *host*) från jobbet på en klämdag och det är regn och rusk ute så finns ju knappast nåt bättre att göra än att gå på bio. Jag hade tänkt jobba fram till sen eftermiddag och sen haka på Henke för att se A Million Ways to Die in the West. Henke skulle se om The Grand Budapest Hotel redan vid lunch för att ge filmen en ny chans då han sovit sig igenom den förra visningen. På nån sorts impuls så bestämde jag mig för att haka på den filmen också. Jag menar, hur dålig kunde den vara?

Som vanligt när det gäller en ny Wes Anderson-film så sa alla om The Grand Budapest Hotel att det här var den mest Wes Andersonska filmen hittills. Så sa man i alla fall om Moonrise Kingdom, det minns jag, och den funkade inte alls för mig. Jag tänkte att det nog blir den gamla vanliga visan. Snygg, quirky, tråkig, tom. Men…

Jag vet inte om jag kan komma med nån bra förklaring men jag blev fullkomligt överförtjust i The Grand Budapest Hotel. När filmer är som bäst så brukar jag känna att jag inte vill att de ska ta slut. Det är som att tiden står stilla och jag vill hoppa in och bo i filmen. Så kände jag hela sista halvan av The Grand Budapest Hotel. Jag ville flytta in i filmen. Jag ville äta Mendlbakelser. Jag ville åka tåg med Monsieur Gustave. Jag ville åka kälke snabbt. Jag ville äta middag med Zero som gammal och lyssna på hans berättelse. Jag ville titta på en tavla med en pojke och ett äpple. Jag ville sitta i fängelse… nej, där går gränsen.

Vad är det som gör att pendeln plötsligt slog över och att jag nu plötsligt konverterat till Wes Andersonismen? Miljön i filmen kan vara ett svar. Den enda film som jag tidigare verkligen gillat är The Darjeeling Limited och den utspelas ju till största del på ett tåg i Indien. The Grand Budapest Hotel utspelar sig i ett påhittat europeiskt alpland, strax innan andra världskriget bryter ut. Fast det där kriget verkar påhittat också när jag tänker efter. Man kan säga att filmen, till största delen, utspelar sig i en Wes Andersonsk version av 30-talets Europa.

En viktig detalj är nog Ralph Fiennes. Innan han dök upp så var jag lagom intresserad av filmen. Men när M. Gustave äntrar scenen så var showen igång och mitt intresse väcktes. Fiennes är galet bra i rollen. Sättet han pratar (och svär!) på är underbart. Hans motspelare, unge Tony Revolori, som piccolon Zero är för mig en ganska blek figur. Zero känns faktiskt som en typisk Wes Anderson-figur, en sån där som man inte riktigt kommer underfund med eller som bara känns som en marionett. Men nu har han Fiennes att spela emot och då funkar det.

Att jag till slut kapitulerade för Wes kan också bero på att det helt enkelt inte gick att stå emot längre. Det som vi bjuds på i The Grand Budapest Hotel är så imponerande när det gäller scenografin, känslan för detaljer, lekfullheten, färgerna, dockfilmskänslan att man bara kan känna beundran.

Det var snudd på att det blev högst betyg till filmen men då hade jag behövt byta header på bloggen och så stort Wes-fan är jag inte. Än. 🙂

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvsep

Vad tyckte nu Henke efter den här omtitten? Fågel, fisk eller mittemellan? Kolla in här.

Jag märker nu att jag inte skrivit ett ord om vad Wes vill säga med filmen. Ingen som helst analys kring vilka underliggande teman det finns. Men det har säkert andra skrivit om. Kolla in hos t ex Sofia, Fiffi och Christian. Har du inte sett den? och TNEpod har också pratat om filmen. Ytterligare en recension har trillat in: The Nerd Bird-Cecilias.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Det kryper och krälar – Arachnophobia (1990)

4 juni, 2014 22 kommentarer

Them!Det kryper och krälar hos filmspanarna i den här månadens tema. Det ska bli intressant att se hur de andra spanarna tar sig an det. Det första man kommer att tänka på är ju skräckisar, skräckisar med b-stämpel. Men det går säkert att twista till det hela. En del kanske gör listor, typ ”de tio läbbigaste insektsscenerna”. Jag själv kommer att tänka på en gammal 50-talsklassiker. Nämligen skräckisen Them! som ju handlar om en stad som terroriseras av muterade jättemyror. Det lustiga med den filmen är den svenska titeln. Gissa vad den kallades på svenska? Jo, Spindlarna. En bra titel, men det var bara det att filmen alltså handlade om myror. Men spindlar var det. Kryper eller går spindlar? Jag bestämmer härmed att spindlar kryper, i alla fall om man ser dem på håll. Därmed blev det bestämt att jag skulle kolla in en gammal favoritfilm. Well, favoritfilm är väl kanske att ta i men jag minns att den funkade bra när jag såg den för kanske 15 år sen.

****

Arachnophobia (1990)

GoodmanJeff Daniels (hade lika gärna kunnat vara Steve Martin eller Tom Hanks) spelar familjefadern och läkaren Ross som flyttar från San Francisco till en mindre stad, Canaima, tillsammans med fru (Harley Jane Kozak) och två barn. Här är det tänkt att han ska ta över efter den snart pensionerade läkaren Sam Metcalf. Problem tillstöter dock för Ross när gamle Sam bestämmer sig för att han minsann inte vill pensionera sig trots att han lovat det. Hur ska Ross nu kunna få patienter och därmed försörja sin familj.

Parallellt med detta är en av Canaimas söner, fotografen Jerry (Mark L. Taylor) i Venezuelas djungler tillsammans med entomologen Dr Atherton (blondinen Julian Sands) för plåta under en expedition där man letar efter nya arter. Man hittar nya arter kan man säga, speciellt en ovanligt aggressiv spindel. När Jerry trampar ihjäl ett sånt åttabent kryp så blir en spindelkompis vittne till mordet och bestämmer sig för att ta kål på inte bara Jerry utan alla invånare i Jerrys hemstad Canaimas. Vi snackar alltså om one clever spider.

När jag såg filmen den här gången så kändes det väl kanske att tiden hunnit ifatt den en aning. Men missförstå mig rätt, det är fortfarande underhållande och bitvis är det lite spänning. Grundstoryn med Ross och familj som försöker finna sig till rätta i den lilla staden känns väldigt mycket vanilj. Det handlar om en klassisk kärnfamilj som helt fokuserar på pappan Ross och hans problem med sin manlighet… och sin spindelfobi. Filmens originaltitel är ju arachnophobia som betyder just det.

Jag funderar om inte filmen hämtat en del inspiration från, eller är en sorts tribut till, Hitchcocks Vertigo där ju James Stewart lider av höjdskräck och får svindelproblem (inte spindelproblem). Det finns en scen som måste vara en direkt referens. Ross ska försöka bota sig själv från sin spindelfobi genom att titta på ett spindelnät som finns i en lada. För att se nätet måste han kliva upp på en stege. Han tar ett försiktigt steg i taget precis som Stewart gör i inledningen av Vertigo.

När spindlarna börjar invadera den lilla staden kommer Dr Atherton tillbaka in i handlingen, spindelexpert som han är. Sen tidigare har skadedjursutrotaren Delbert (en ruggigt skön John Goodman) gett sig på spindlarna. Nu bildar de ett ganska roligt team där Delbert kör den mer råa stilen medan Atherton närmar sig spindlarna med ett vetenskapligt intresse. Man kan säga att deras stilar kompletterar varandra. Jag hade gärna sett lite mer samspel och motsättningar mellan dessa båda.

SpindlarHistorien i sig är ju för fantastisk för att ta på allvar, men Arachnophobia är ju främst en komedi. Fast jag måste säga att den där spindeln som tar kål på fotografen nere i Venezuela var en envis och hämndlysten jäkel. En tänkande spindel.

Hur var krypfaktorn nu då? Blev det nåt creepy? Mja, hyfsat. Man har fått till en del bra scener. Speciellt bra är man på att skapa spänning genom att låta en spindel krypa mot t ex någons hand och sen i sista sekunden så lyfter personen på handen och lämnar rummet. Greppet användes en masse. Annars är det inte så creepy. Fokus ligger egentligen mer på Ross och om han ska lyckas som doktor och familjefar. Spielbergskt. Steven är ju även en av filmens exekutiva producenter.

Inget som sker, folk dör till höger och vänster, får några konsekvenser som känns. Allt puttrar på. Men så är det ju en lättsam komedi med lätta och mest mysiga skräckinslag. Det känns som en Steve Martin-komedi, typ Parenthood som kom ’89, fast med spindlar istället för en jobbig chef. Förresten så är det Harley Jane Kozak, som är Ross fru här, som spelar Rick Moranis fru i Parenthood. Jag tyckte väl att jag kände igen henne…

Några fler lösryckta kommentarer…

Under de inledande djungelscenerna tänker jag på filmer som King Kong och Cannibal Holocaust. Människan tror att man kan kontrollera naturen men det går fel, fruktansvärt fel.

Fotografen, vilken tönt. Han var ju fotograf och måste, eller borde, ha varit ute på uppdrag tidigare i jobbiga miljöer. Nu är han som en stor barnunge, totalt bortkommen i djungeln och bara vill hem till teven och titta på football. Märkligt.

Namnet på småstaden Canaima är för övrigt en homage till nationalparken Canaima i just Venezuela. Här hittar vi t ex världens högsta vattenfall, Angel Falls.

Slutligen så säger Delbert (Goodman, som är filmens behållning får man lov att säga) nåt udda vid ett tillfälle: ”They got a saying, I believe it’s in the Benelux contries…”. Här avbryts han och det följs inte upp senare. Vad har de för talesätt i Beneluxländerna?

Kryp och/eller kräla nu över till de andra filmspanarna och kolla vad de skriver om.

Except Fear (länk funkar när Jimmy är klar med inlägget 😉 )
Flmr
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Har du inte sett den? (podsnack)
Har du inte sett den? (textkrönika)

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

A Million Ways to Die in the West (2014)

3 juni, 2014 17 kommentarer

MustaschPrrrruuutt! Så skulle man kunna sammanfatta det stora skämtet under slutscenerna i A Million Ways to Fart… ehe Die in the West. Då gör vi väl det.

Jag är inte så bekant med Seth MacFarlane. Det jag kände till innan jag slog mig ner på Rigoletto för att se hans senaste film var att han ligger bakom tv-serien Family Guy, en film om den talande teddybjörnen Ted samt att han var värd på 2013 års Oscarsgala.

Filmen inleds pampigt med en ändlös följd av vackra panoramabilder på de klassiska westernbergen. Ni vet hur de ser ut. Än så länge är det inget som skvallrar om att det här är en komedi eller parodi. Här hade jag faktiskt väntat mig nåt litet skämt. Att man under förtexterna twistat till det lite kring de bilder man visade. Men det enda som stack ut var att förtexterna pågick i vad som kändes en evighet.

Sen börjar filmen och vi får träffa vår (anti)hjälte, fårfarmaren Albert Stark (MacFarlane), precis när hans flickvän (Amanda Seyfried) inser att Albert är en fegis och att deras förhållande inte kommer leda nån vart. Hon hookar istället upp med mustaschprydde Doogie Howser (sorry, jag kan inte se Neil Patrick Harris som nån annan än Dr Howser).

Alberts liv tar en vändning till det bättre, eller åtminstone det oväntade, när Anna (Charlize Theron) anländer till hålan i Arizona. Albert blir förtjust i Anna, och Anna i Albert. Vad Albert inte vet är att Anna är gift med revolvermannen, mannen utanför lagen, hårdingen Clint (Liam Neeson). Kaktusarna darrar.

Jag gillade en del av skämten. A Million Ways to Die in the West är hyfsat underhållande. Det är aldrig tråkigt, även om den är lite för lång förstås. Måste alla filmer klocka över två timmar nu för tiden? Det är låg nivå på skämten, under bältet. Kiss, bajs, sex, sperma, får som kissar, mustaschprydda män som bajsar i cowboyhattar. Men om man skrattar eller tycker det är roligt så skulle jag säga att det är hög nivå.

Filmens humor är inte riktigt min typ av humor så jag skrattade inte så mycket. Skämtet om att prostituerade Ruth (Sarah Silverman) inte vill ha sex… med pojkvännen Edward (Giovanni Ribisi) innan äktenskapet dras två gånger för mycket.

En sak som störde var idioten bredvid som satt och fipplade med mobilen stup i kvarten (eller snarare tre gånger per kvart) under filmens inledande halvtimme. Han försökte dölja ljuset genom att hålla handen framför skärmen men det gjorde egentligen saken värre eftersom det visade att han visste att han gjorde fel men ändå så gjorde han det. Idiot.

Ytterligare en detalj som jag tror störde en hel del var att jag hade sett filmens trailer två gånger. Många av skämten hade jag alltså redan sett och när de var dags för dessa i filmen så blev ju givetvis effekten betydligt sämre. Satans trailers. Ta bort dem.

Många delar av westerngenren driver man givetvis med. Slagsmålen i saloonen, hästparkeringen utanför saloonen, bordellerna, pistolfajterna, indianerna, ja, det mesta. Jag tycker ändå inte man får till en riktigt skarp parodi. Kanske skulle man se Mel Brooks Blazing Saddles för att se om den är bättre? Bäst tyckte jag nästan var när man drev med hur stora ögon Amanda Seyfried har, och det har ju inget med westerngenren att göra. Kanske MacFarlane inte riktigt visste vilken typ av film han ville göra?

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tomsep

Filmen sågs i samarbete med Henke som också skrivit om filmen. Sen tidigare har även Fiffi och Christian delat med sig av sina åsikter.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Captain Phillips (2013)

1 juni, 2014 4 kommentarer

CaptainPaul Greengrass är något av en favorit. Jag tror inte jag sett en enda dålig film av honom. Jo, förresten, Green Zone var ingen höjdare. Captain Phillips är en nervig (som vanligt när det gäller Greengrass) thriller. Det jag gillar är att det skapas spänning utan att det behöver vara spektakulärt. Jordens öde står inte på spel men ändå är det bitvis ruggigt spännande samtidigt som man känner för rollfigurerna. De attackerande somalierna framställs någorlunda nyanserat och man känner hela tiden att de inte har full koll på situationen. Och så har vi då Hanks prestation, den totala genomklappningen, i slutet. Det ska bli intressant att se om Johannes Bah Kuhnke kan matcha den i den kommande Ruben Östlund-filmen Turist (Force Majeure).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Djungelboken (1967)

30 maj, 2014 7 kommentarer

decadesKaaDet har blivit lite av ett tema i temat att vi decenniespanare har med en Disney-film varje årtionde. Efter 40-talets Dumbo och 50-talets Lady och Lufsen tar vi nu oss an 1967 års klassiker Djungelboken. Mowgli hittas som bebis i djungeln av pantern Bagheera och adopteras sen av djungelns vargflock där han växer upp och har det gott. Hela tiden ruvar en skugga över Mowgli och hans öde. Förr eller senare måste han tillbaka till människobyn, det vet Bagheera. När den människohatande tigern Shere Khan kommer tillbaka till vargarnas del av djungeln blir det skarpt läge. Mowgli vill stanna och det är nu han träffar läppbjörnen Baloo som lär honom allt han kan…

Jag säger det direkt. De engelska rösterna kändes fel. Jag ville ha ALLA TALAR SVENSKA den här gången. Det var nog lite likadant när jag såg Lady och Lufsen men då var det inget som störde. Den här gången saknade jag faktiskt Gösta Prüzelius (som Bagheera) och Beppe Wolgers (som Baloo). Det som funkade var elefanterna och det kanske beror på att man inte sett dem lika ofta eftersom de inte är med i klippet som brukar ingå i Kalle Anka på julafton.

Jag vet inte om jag var extra trött den kväll jag såg filmen. Det är ju inte direkt så att det är en lång film, bara 78 minuter, men efter halva filmen, ungefär när Mowgli träffar apkungen Louie, så började jag nicka till, tappa intresset. Jag tyckte inte handlingen var nåt speciellt. Det hoppade liksom fram för snabbt. Hur växte Mowgli upp med vargarna? Vi får inte veta nåt om det. Plötsligt ska Mowgli bara iväg till människobyn och på väg dit avverkas i snabb takt pytonormen Kaa, björnen Baloo, apkungen Louie tigern Shere Khan och så var det slut.

Nu när jag skriver detta så rullar filmen faktiskt igen parallellt med att min text växer fram. Det blir lite av en direktkommentering. Jag ville se filmen igen eftersom jag alltså hade svårt att hålla ögonen öppna första gången. Kanske var det Kaa som hypnotiserade mig då? Det går faktiskt inte så himla mycket bättre den här gången heller, men…

Scenerna med Baloo är störtsköna. Så är det. Kaa är också en skön figur och har en bra scen med Shere Khan där han försöker dölja att han fångat in Mowgli. Intressant också hur man väver in mänskliga egenskaper och företeelser in i det som djuren gör. Är Baloo egentligen en snubbe i ett tufft arbetarområde i en storstad som ska ta hand om en yngling från landet?

(Här kommer en parentes om när Baloo dyker upp första gången. Han säger ”Well now, haha, what have we here?” och jag visste direkt att jag hade hört det förut nånstans i en raplåt. Under 90-talet lyssnade jag en hel del på hip hop och rap och jag visste att jag hade en skiva där just denna replik samplades. Det krävdes lite research men det var så skönt att komma på det. Låten är Fat Cats, Bigga Fish med den politiska west coast hip hop-gruppen The Coup. Då vet vi, och framförallt jag, det.)

Det som jag inte riktigt tycker funkar är att djuren ska vara realistiska samtidigt som man kör Tom och Jerry-liknande skämt. Det skaver. Jag funderar även på hur det funkar med språket. Mowgli och djuren kan uppenbarligen prata med varandra. Hur går det till? Även här blir det skumt eftersom man blandar realism med mer fantastiska element. Det är ju en verklig värld med djur, djungel och människoby, inte Narnia med pratande djur. Jag får inte ihop det. Kanske det funkar, förklaras, i boken.

Varför är Shere Khan skurk? Varför vill han döda Mowgli? Jo, för att han hatar människor. Inte för att han är hungrig? Bagheera då? Är inte han hungrig? Vad äter han? Bär? Söta rådjur? Hur man än försöker lösa det så blir det fel.

Och slutet då. Haha. Nja. Snacka om att bli hypnotiserad. Jag vet inte.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? Den här gången hakar även Fiffi på fast med 24 timmars fördröjning. Tjoho!

Fiffi
Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Disney, Film, Komedi, Musikal, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

X-Men: Days of Future Past (2014)

29 maj, 2014 10 kommentarer

Charles möter CharlesMarvelskapelserna X-Men är ju inte en del av The Marvel Cinematic Universe (som t ex The Avengers) eftersom det inte är Marvel Studios som äger rättigheterna till filmerna om mutanterna. Därför har X-Men, precis som Spider-Man, kört sitt eget race vid sidan om Thor, Captain America, Iron Man & Co.

Fast egentligen var det den första X-Men som, i mina ögon, satte en ny nivå och banade vägen för kommande superhjältefilmer. 2000 kom den filmen och jag gillar den skarpt och den har länge varit den bästa filmen i serietidnings/superhjältegenren. Uppföljarna (prequels, reboots, etc.) har varit allt från bra via ok till dåliga. Den senaste X-Men: First Class gillade jag inte.

I X-Men: Days of Future Past kombinerar vi X-Men-sagan med, som titeln antyder, allas vår vän Tidsresan. Filmens inledning utspelas i en dystopisk Terminator-liknande framtid där mutanter, och människor som hjälper mutanter, jagas av s.k. Sentinels. Dessa Sentinels är mutantuppsökande och -dödande robotar som är oövervinnliga. Enda sättet för X-Men att besegra dem är att åka tillbaka i tiden och hindra den händelse som var källan till att Sentinels skapades från första början. Det faller på Wolverines (Hugh Jackman, exakt hur många gånger har han spelat den rollen, en fråga för en kommande quiz kanske?) lott att göra tidsresan eftersom hans kropp är den enda som klarar av att läkas efter ett tidshopp på 50 år tillbaka i tiden till 1973.

Ja, men det här var ju en riktigt underhållande film, nästan från början till slut. Efter X-Men: First Class, som i min ögon urartade till X-Men: Beverly Hills med alldeles för många rollfigurer, så var mina förväntningar ganska låga. Nu ska sägas att jag nästan alltid gillar tidsresor i film så redan där var man på plus. Precis som i Looper så är det ändå inget man ägnar speciellt mycket tid åt eller uppmärksamhet på. Fast lite får vi ändå. Som t ex det här med att tiden är som en flod. Den rinner i en riktning. Du kan kasta i en sten och orsaka ringrörelser men i slutändan rinner den ändå mot sitt mål. Tiden och det som sker ändrar sig gärna inte. Just detta tema var nåt som Stephen Kings utmärkta 11/22/63 djupdök i. Det finns faktiskt ytterligare en referens till 11/22/63 som ju kretsar kring mordet på JFK…

Det var härligt att återigen se Sir Patrick Stewart som Charles Xavier (Professor X) och Sir Ian McKellen som Erik Lehnsherr (Magneto) men jag ska erkänna att den del av filmen som utspelas i framtiden är den minst intressanta. Den känns lite slarvigt, pliktskyldigt, gjord och miljöerna övertygar inte. De känns inte på riktigt. Nej, filmen lever upp när vi är tillbaka på 70-talet där vi träffar Jennifer Lawrence som Mystique, James McAvoy som en ung Charles och förstås our man Michael Fassbender som Magneto. Vi återser även Hank ”Beast to be” McAvoy (Nicholas Hoult). En ny bekantskap för mig är Quicksilver (Evan Peters).

Quicksilver

Quicksilver var det. Han må vara en ganska irriterande snorunge men han var huvudperson i min absoluta favoritscen. Det är en scen som sticker ut. Tempot stannar upp och det var bara att njuta. Wolverine, Beast och Charles är i Pentagon för att frita Magneto som sitter fängslad där inunder långt bort från allt som stavas metall. Till sin hjälp har de snabbheten själv, Quicksilver, som när det ser mörkt ut rycker ut till undsättning. Efter visningen nämnde jag för Joel och Har du inte sett den?-Johan, som jag såg filmen med, att jag älskade den scenen och då fick jag höra att ”jo, det var en bra scen men det blev väl lite väl Wes Anderson-quirky”. Haha, det är andra gången på kort tid som jag verkligen gillat en film (första gången var det The Graduate det handlade om) men ändå har det dragits paralleller till Wes Anderson, som ju inte är min favorit direkt. Man kanske skulle se The Grand Budapest Hotel ändå. Så småningom, ja.

Här kommer vi till det märkligaste. Några gånger under filmen fick jag tårar i ögonen. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Det blev känslosamt. Dammigt. Jag gillade verkligen hela avsnittet när Charles (som McAvoy) åker till framtiden för att prata med sig själv (Patrick Stewart alltså) och sen kommunicerar med Mystique via olika väntade människor på en flygplats. En snygg sekvens.

En skön sak var att ”skurken” Bolivar Trasks kortväxthet aldrig berörs, förutom en liten kommentar en liten gång. Trask spelas ju av Peter Dinklage som jag känner igen från Living in Oblivion och The Station Agent och ni andra även från Game of Thrones. Han funkar hur som helst perfekt i rollen och skönt att han liksom bara är en skådis som alla andra. Gillart.

Magneto. Magneto. Erik. Vad ond du är. Just när jag tror att du ska vända och faktiskt visa din goda sida då har du helt andra planer. Hård som den magnetiska metall du kan kontrollera.

Jag tyckte mig se några logiska luckor i filmen, och några finns det säkert, men eftersnacket med Joel och Johan rätade ut de frågetecken jag hade.

När ni ser filmen, sitt kvar under hela eftertexterna! Det kommer en märklig extrascen. Joel (X-Men-nörden i sällskapet) kunde i samarbete med den SF-värd (jultomten!) som kom i in salongen efter visningen så småningom identifiera vilka fyra ryttare vi hade sett plus vem mutanten i kåpa var.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Vad tycker andra om Days of Future Past? Kolla in här: Har du inte sett den?-Johan, Fiffi, Filmitch, Sofia, Cecilia, Henke och Joel.

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Graduate (1967)

23 maj, 2014 20 kommentarer

decadesNär jag skriver det här är det fem minuter sen jag såg klart The Graduate. Det är torsdagkväll och imorgon fredag (idag alltså!) ska Christian, Henke och jag publicera våra recensioner av filmen som en del av det pågående decennie-temat. Med andra ord så blir det här något av en ”skjuta från höften”-recension. Det är maj månads fjärde fredagsfilm och vi är nu alltså inne på 60-talet om ni missat det.

Mike Nichols är filmens regissör och han föddes samma år som Anne Bancroft, som gör rollen som Mrs Robinson som förför en till en början oskuldsfull Dustin Hoffman. Hoffman spelar Ben som precis klarat av college och nu spenderar en sommar med att fundera på vad han ska göra med livet.

Oj, oj. Vilken film. Jag har nog sett den förut. Jag är ganska säker på att jag sett den tidigare. Jag kände igen ganska många scener, men jag kände inte igen helhetskänslan av att ta in filmen från början till slut.

Inledningen är magisk med en sorgsen, apatisk, förvirrad Hoffman som inte vet vart han ska ta vägen när hans föräldrar ordnar poolparties för att fira honom. Han tar istället vägen ner under täcket tillsammans med Mrs Robinson. Rätt eller fel, så var det rätt för Ben. Han behövde så sitt vilda havre, helt enkelt.

Under filmens första 45 minuter så skrattar jag högt ett antal gånger. Det är fullkomligt hysteriskt roligt när Hoffman och Bancroft samspelar. Det finns ett antal klassiska scener här. Citat från dessa scener har jag hört i Filmspotting (”Now look, we are going to do this thing, we are going to have a conversation”) och, tror jag, i George Michaels ”Too Funky” (”Would you like me to seduce you?”). Japp, research visar att George mycket riktigt samplat från filmen. Roligt att snappa upp såna här referenser.

Det är en film om att vara där på tröskeln men det gäller att våga kliva över och när man väl gör det så känns det så skönt. Som på bussen i slutet. Kanske det kommer att hålla mellan Ben och Elaine (Katharine Ross) men troligen inte. Det är inte poängen. Poängen är att de har klivit över tröskeln. Bitterljuvt innan det ens blivit bitterljuvt.

Musiken. Simon & Garfunkel. Kanske är det musiken som man först tänker på när man tänker på Mandomsprovet. Den är underbar, det går inte att förneka.

Ett antal gånger under filmen tänker jag att det här är som Wes Anderson, t ex den där grodmansscenen – MEN BRA. Det är stiliserat men med en känsla av att personerna inte är dockor. Det är en oerhört snygg film med innovativ klippning men utan att det blir föör quirky. Scenerna hakar i varandra med en lätthet som jag gillar. Det är liksom utan ansträngning, som att se Roger Federer spela en perfekt tennismatch. Det ser så lätt ut. Humor och allvar i en perfekt mix.

Det är så sagolikt nära att jag delar ut högsta betyg men det finns några detaljer som gör att det inte kommer att ske denna gång. Jag kan nämna nåt om dessa detaljer i en kommentar till inlägget om nån är intresserad av att veta varför det inte blev en femma. Kanske kan jag ha överseende vid en omtitt, vem vet?

Uppdatering: Detaljer var det. Varför blev det inte en femma i slutändan när min text var så själaglatt positiv. Jag hann inte riktigt få ner dessa igår kväll så därför uppdaterar jag inlägget nu. Egentligen är det inte så mycket att snacka om. Jag tyckte inte förhållande mellan Ben och Elaine jätteintressant. Plötsligt var de bara ihop utan nån egentlig förklaring. Det fanns även en scen efter ett besök på en strippklubb som jag inte tyckte funkade. Elaine har blivit förnedrad och är ledsen men när Ben börjar kyssas är allt plötsligt ok. Det kändes lite så där.

That’s it! Over and out.

Extas

Extas

Eftertanke

Eftertanke

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv

Jag tror och hoppas att mina decenniespanarkompisar gillar The Graduate. Blev de förförda eller blev de förförda?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →