Green Book (2018)

11 januari, 2019 2 kommentarer

Årets Annandagsfilm på bio blev Green Book och det visade sig vara ett alldeles utmärkt val. Efter filmen fick jag beröm av mina föräldrar för det fina valet. Och det är ju alltid det viktigaste när man väljer film: att den uppskattas av de personer man valt åt! Vad man själv tycker är sekundärt.

Green Book utspelar sig i början av 60-talet och handlar om utkastaren Tony Lip som jobbar på en nattklubb med att ta hand om bråkstakar. Bråka med Tony Lip!? ”Fuggetaboutit!”. Vem spelar denne bufflige italiensk-amerikan? Jo, danske Viggo Mortensen som har ätit många munkar som förberedelse inför rollen. Dessutom har han troligen gått hos en dialektcoach. Jag har nämligen inte några problem alls med att tro på att han bor i Bronx på 60-talet.

När nattklubben där Lip jobbar ska stängas under sommaren för renovering behöver han en ny inkomstkälla. I tidningen ser han en annons om att det behövs en chaufför under några månader och går till ”anställningsintervjun”. Lip blir minst sagt förvånad när det visar sig vara en afroamerikansk klassiskt skolad pianovirtuos vid namn Don Shirley (Mahershala Ali) som behöver skjuts och dessutom beskydd. Varför beskydd? Jo, Dons trio ska åka på turné i den djupaste amerikanska Södern och som svart man på 60-talet så kan det då vara bra att ha nån som Tony Lip på och vid sin sida. Låt resan börja!

Det som direkt talar för Green Book för min del är att det är en roadmovie. Roadmovies är alltid bra, det är sen gammalt. Det uppstår en mysig känsla direkt. Rollfigurerna åker från ett ställe till ett annat, pratar och lär känna varandra. Nåt okänt och kanske spännande väntar bakom nästa krök.

Det andra stora pluset är samspelet mellan Viggo och Mahershala. De båda är strålande i sina roller. De är varandras motsatser i mångt och mycket. Mahershala för sig med en delikat grace medan Viggo är den som äter kycklingvingar med fingrarna.

Just deras kontraster är givetvis något överdrivna för att få till en dramatisk och komisk effekt. Mahershala är orealistiskt stel när han tvekar att hålla en kycklingvinge med handen och frågar efter bestick. Det kändes inte heller realistiskt när det framkommer att Don aldrig nånsin hade hört en sån pianist som Fats Domino. Det är upp till Viggo att utbilda honom i hans ”egen” musik. Really? Fast bara en stund senare så har Don stor uppvisning och spelar boogie-woogie som om han aldrig gjort nåt annat.

Det hela tiden bakomliggande temat om rasism hanterar filmen genom att slå in öppna dörrar. Tony Lip och hans familj är smygrasister där man slänger glas som svarta hantverkare använt i soptunnan. Fast Tonys fru är givetvis mer öppen. Det är männen i familjen som är sluskar.

I Södern är rasismen mer öppen, eller snarare helt öppen. Det känns galet idag, just hur satt i system det var, men det var inte speciellt länge sen. I filmen saknas dock nyanserna och jag tycker inget nytt eller intressant berättas (som t ex i en nutida skildring som Blindspotting). Även Tony Lips omvändelse är väl enkel.

Med det sagt så uppskattar jag ändå nästan alltid den här typen av filmer, om utsatta människor som står upp för sin sak och där budskapet är positivt i grunden, så betyget hamnar på en ganska stabil trea. Jag tror den här filmen kommer gå hem i stugorna, och kanske på några av de kommande filmgalorna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Semestersabotören (1953)

10 januari, 2019 Lämna en kommentar

Jacques Tati är inte en komiker som jag är speciellt bekant med. När jag kollar på Filmtipset – ja, den sajten lever faktiskt fortfarande, men jag måste nog snabba mig med att föra över mina betyg till Letterboxd för säkerhets skull – så verkar det som att jag bara har sett en enda film, och det är just Semestersabotören. Men jag tror att jag även har kollat in Playtime en gång i tiden. Anledningen till att det inte blev några fler filmer är kanske att jag inte riktigt förstod tjusningen med Tati. Min lilla text skrevs i januari 2007.

Tati. Ta i. Försök gilla. Jag försöker, men tyvärr, det här var inte riktigt bra. Eller, ibland var det roligt – och det hade kanske funkat om det hade varit en 25 minuters novellfilm. Tati har en helt egen stil. Semestersabotören hade lika gärna kunnat vara en stumfilm med ljudeffekter och musik. En annan egenhet är att det liksom inte finns nån historia. Handling och rollfigurer i egentlig mening finns inte. Det är i princip en episodfilm med korta och lågmälda slapstick-scener. I längden blev det lite tråkigt och figuren Hulot (som Tati gör)… nja, jag vet inte, jag tyckte inte han var nåt speciellt. Då är Mr Bean (Rowan Atkinson har säkert tittat på Tati) tio gånger roligare, tycker jag. Gammal är inte alltid äldst.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Meg (2018)

9 januari, 2019 4 kommentarer

Under slutet av 2018 satte jag ihop en lista på science fiction-filmer som kom ut under 2018 som jag fortfarande inte hade sett och som kanske eller kanske inte var värda att se.

När jag googlade runt på the interwebs så dök The Meg upp på några listor och kallades för en science fiction-film. Jaha, jag trodde det var en haj-film? En haj-film som jag inte hade hört speciellt mycket gott om heller för den delen. Men jag gillar ju science fiction och den tillhörde ju den genren enligt IMDb. Så jag tog en rövare och kollade på den.

The Meg visade sig faktiskt vara en film som innehöll en del vetenskaplig fiktion. I filmens manus har man fantiserat ihop att Marianergraven är täckt av ett lager med vätesulfid (usch!) och att man därför inte insett att djuphavsgraven är djupare än man hela tiden trott. Ett forskningsteam ger sig ner för att undersöka vad som finns under svavelvätet. Vad hittar man, och än viktigare, vad är det man släpper lös? Muahahaha.

Alla scener som utspelar sig under havsytan var totalt värdelösa. Allt är mörkt, grumligt och förvirrat. Det känns som att man försökt dölja en begränsad cgi-budget genom att göra skeendet… mörkt, grumligt och förvirrat. Det är ju lite synd och märkligt då filmen handlar om en förhistorisk jättehaj.

Det förekommer en liten unge i filmen, en barnskådis som spelar dottern till en av forskarna. Detta brukar ju vara ett givet störningsmoment men inledningsvis funkade hon förvånansvärt bra. Eller kanske snarare, störde förvånansvärt lite. En bit in i filmen utbrister dock Jason Stathams tuffe dykare ”This is possibly the worst moment of my life!” efter att ungen i en oerhört krystad scen försöker hooka upp sin mamma med The Stath. Ja, och det var även filmens värsta ögonblick.

Filmen är väldigt förutsägbar och använder en mängd filmiska ”knep” som vi sett tusen gånger tidigare. Ett exempel är när en ”smart” rollfigur hela tiden inser faran före alla andra pellejönsar och skriker ut ”Kill the lights!”, ”No vibrations!”. Det blir mest komiskt.

The Meg är en märklig blandning av amerikansk blockbuster och kinesisk melodram. Av nån anledning så funkade just detta för mig.

Jag kom att tänka på en kinesisk tv-serie (från 90-talet (?), som SVT visade) som utspelade sig bland anställda på ett stålverk och som utspelade sig under den kulturella revolutionen. Det var en klassisk melodram med stora känslor. Vi bjuds på lite av samma vara även här, speciellt när det gäller relationen mellan den kvinnliga forskaren och hennes pappa.

The Meg är inte en bra film men den märkvärdiga mixen av stilar gör att den inte är helt förglömlig och i slutändan tyckte jag den var sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Mowgli (2018)

8 januari, 2019 2 kommentarer

Ska det verkligen behövas en till filmatisering om den lille pojken som växer upp i djungeln, uppfostras av vargar och måste föras till människobyn?

”Till människobyn? Har du fått spader? Då blir han ju en människa!”

Jag pratar givetvis om Mowgli och Djungelboken. Bara för två år sen så kom Disney och Jon Favreaus nya version, ett cgi-spektakel där alla verklighetstrogna miljöer är gjorda med s.k. virtual production, dvs i datorn. Den enda rollfigur som krävde en skådis framför kameran var just Mowgli själv. Well, och så kanske några skådisar i svarta sparkdräkter med vita prickar i ansiktet och på kroppen.

Tydligen tyckte Andy Serkis (hans andra film som regissör) och Netflix (bidrog med slantarna) att det var dags för ytterligare en omtolkning av Rudyard Kiplings böcker.

Jag gillar stämningen i Mowgli från början. Den känns betydligt råare än The Jungle Book, 2016 års Disney-version. Ett exempel är att man faktiskt får se ett rovdjur döda ett byte. Det är Bagheera som under en jakt tar död på en hjort. Som panter måste han ju äta, och jag gillar att filmen inte sticker under stol med detta faktum. Mowgli själv var intressantare som rollfigur. Här spelas han av en lite äldre barnskådis som funkade bättre för mig. Fortfarande med gigantiska rådjursögon men aningen mindre gullig och jag tycker han är mer av en egen person.

Djungeln och djuren i djungeln sjunger på sista versen. Det är en förgången djungel som har en sorglig stämning över sig. Djuren är gamla och slitna. Mossiga. Det råder en grym och otäck stämning här. Äta eller ätas. Det är inte nån tillrättalagd naturdokumentär detta, och jag gillar’t.

Mowgli som växt upp i en vargfamilj går och springer på alla fyra som andra vargar. Det är ju så han har lärt sig att det ska vara. Men när det är fara på färde på riktigt (när tigern Shere Khan dyker upp) så tar instinkten över och han springer på två ben eftersom han nånstans vet att det går snabbare. Intressant.

Under filmens sista 30 minuter kraschlandar filmen tyvärr totalt. Detta händer när vi och Mowgli kommer till människobyn. Här blir handlingen fånig och saker och ting händer alldeles för snabbt och utan logik. Mowglis karaktärsutveckling är inte rimlig. Ena sekunden är han en medlem i vargflocken, sen hävdar han att människobyn är hans enda rätta hem, och slutligen vänder han igen och blir förkämpe för djurens och djungelns rätt. Det han känner och hur han vänder fram och tillbaka är egentligen rimligt men man lyckas tyvärr inte förmedla det i filmen. Det bara händer utan förklaring på två röda sekunder.

Trots den väldigt svaga avslutande delen så kan jag ändå inte låta bli att dela ut en trea till Mowgli då den var tillräckligt intressant fram tills dess.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Puzzle (2018)

7 januari, 2019 4 kommentarer

Oj. Hoppsan. Jag upptäckte precis att jag har glömt att skriva om en av de filmer som jag såg under höstens Malmö Filmdagar, och dessutom är det en film som redan har haft biopremiär. Slarvigt.

Puzzle är en film som handlar om… pussel. Livspusslet. Hur ofta har jag hört det skämtet när recensenter beskrivit filmen? Ofta! Fast grejen är att filmen inte handlar om livspusslet. Den handlar snarare om livet. Kelly Macdonald (underskattad och underanvänd?) spelar Agnes, en hemmafru i en småstad i USA. Hennes liv går, vad det verkar, ut på att serva man och barn, och inte så mycket mer.

En dag får Agnes ett nytt intresse som hon vill fortsätta med. Att lägga pussel! Det visar sig att det finns en hel värld av människor som är besatta av att lägga pussel. Givetvis finns det även sammankomster där pusselnördar tävlar om att lägga ihop de små utsågade bitarna till ett färdigt pussel.

Sköna Irrfan Khan spelar en annan pusselfantast som Agnes börjar träffa i hemlighet för att träna och så småningom delta i det nationella pusselmästerskapet tillsammans, i partävlingen. Börjar de fatta tycke för varandra? Börjar Agnes öppna upp sig och fundera på sitt eget liv? Är Agnes man helt oförstående inför hennes nya intresse och vilja att leva ett eget liv? Ja, ja, ja.

Puzzle är en totalt ofarlig och mysig film. Jag tycker som sagt att Kelly Macdonald är en underutnyttjad skådis som jag skulle vilja ser mer av. Här spelar hon en blyg och tillbakadragen person och hon gör det mer eller mindre perfekt.

Filmen som helhet är dock lite väl snäll och kanske för liten i sitt omfång. Jag saknade viss spänning och dramatik. Den puttrar på men bränner aldrig till. Agnes man är inte ett totalt svin som är genomond, vilket på ett sätt känns bra då det oftast inte är så svartvitt. Samtidigt kändes han mest tråkig, och ett litet svin var han förstås. Men mest bekväm och lat.

Jag önskar att slutet hade känts mer för mig, betytt mer. Nu var det lite som att filmens handling rann ut i sanden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioPuzzle hade biopremiär på juldagen men går fortfarande på bio. Är du sugen på en mysig och småputtrig rulle som kanske inte gör nåt jätteintryck så rekommenderar jag den.

Om jag minns rätt så var det bara jag och Fripps filmrevyer-Henke som såg Puzzle nere i Malmö.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Vargtimmen (1968)

6 januari, 2019 2 kommentarer

Bra poster!

Efter det monumentala misslyckandet, i mina och många andras ögon, med färgfilmen För att inte tala om alla dessa kvinnor så gjorde Bergman sin bästa film Persona, återigen i mina och många andras ögon. Vilken berg-och-dal-bane-tur. Från bottenskrap i färg till toppnivå i svartvitt. Persona har jag skrivit om tidigare och faktum är att det var det första inlägg som jag publicerade på min blogg i september 2010. Så idag handlar det om den efterföljande filmen Vargtimmen och min text om den skrevs i april 2007.

Den här filmen bleknar rejält i skuggan av mästerverket Persona. Precis som Persona är den inspelad på Fårö, har Liv Ullman i en huvudroll, och Sven Nykvist är fotograf. Här spelar Max von Sydow en konstnär med inre demoner orsakade av, vad det verkar, en trasslig barndom och händelser tidigare i livet. Ullman spelar frun som försöker förstå. Paret flyttar ut till en ö för att komma ifrån och få lugn. Det går inget vidare, då även frun börjar se syner.

Trots att filmen inte alls har samma magiska kvaliteter som Persona så är den ändå välspelad och med ett foto i toppklass. Problemet är att den inte engagerar mig fullt ut. Det tar för lång tid innan det kommer nån riktigt intensiv och bra scen. Den känns kanske lite tråkig i början men är aldrig helt ointressant. Det finns vissa överraskande scener och allra bäst är en obehaglig sekvens när Max von Sydow är ute och fiskar och en läskig liten pojke dyker upp (troligen konstnärens egna fantasier). Bra var även scenen när Max von Sydow kollar hur lång en minut egentligen är.

Mot slutet blir det riktigt surrealistiskt och drömsekvenserna avlöser varandra. Så här i efterhand har jag faktiskt lite svårt att förstå filmen fullt ut. Hur var det egentligen med de personer som är med i filmen? Jag är ganska säker på att förutom Max von Sydows och Liv Ullmans rollfigurer så var de flesta andra bara figurer som existerade i deras fantasi. Men jag är inte helt säker. Jag känner nästan att jag måste se om filmen. Jag kan inte underkänna Vargtimmen trots att den var trögstartad. Jag gillar även den absolut sista scenen; det var klassisk Bergman. Knappt godkänt blir det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Eye Martini?

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Skräck, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Das Experiment (2001)

3 januari, 2019 Lämna en kommentar

Jag inleder 2019 med att skicka ut en gammal preblogg-text om Oliver Hirschbiegels debutfilm Das Experiment. Min text skrevs i februari 2004.

Experimentet är en tysk film baserad på verkliga händelser där en grupp försökspersoner under två veckor ska spela fångar respektive vakter på ett ”låtsasfängelse”. Till en början är allt också just på låtsas men efter en ganska kort tid blir det mer allvar än vad någon kunnat räkna med. Muahaha. En av rollerna spelas för övrigt av Moritz Bleibtreu som spelar Lolas pojkvän i Spring Lola.

Ok, jag måste medge att vissa beslut som tas och vissa handlingar som utförs av vissa personer i filmen känns orealistiska. Även om det måste ha varit en pressad situation så tror jag inte man förvandlas till psykopat så snabbt. Men vad vet jag. Jag har inte deltagit i något liknande experiment.

Med det sagt så måste jag också säga att jag tyckte filmen var ruskigt bra, och ruskig också för den delen. Den sista halvtimmen är bland det svettigaste jag har sett faktiskt. Riktigt spännande och obehagligt på samma gång. Skådespelarna gör toppinsatser. Foto och klippning håller hög klass. Bra och passande stämningsmusik. Jag håller med Movies – Noir lite grann, om att tjejen som figurerar i handlingen kanske känns lite ditsatt, men det var inget jag störde mig nämnvärt på. Nej, jag gillar verkligen filmen och den får högt betyg!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, BOATS, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Film- och bloggåret 2018

1 januari, 2019 6 kommentarer

Årets första dag och dags för en årskrönika där jag sammanfattar 2018 ur mitt eget och bloggens perspektiv. Vilka filmer såg jag? Behövde jag byta bloggheader? Kanske blir det lite om tv också. Tidsbrist och att jag är lite sen i starten gör att det möjligen blir ett något mindre matigt inlägg än normalt. Men bättre ett litet inlägg än inget alls tänker jag. Årsbästalistan över 2018 års bästa filmer får ni vänta på ett tag till. Jag har alldeles för många filmer kvar att se. Men lite ledtrådar om vilka filmer som kommer på den listan kan man nog få.

Obs! Det här handlar alltså om filmer jag har sett i år och inte om 2018 års bästa filmer i olika kategorier. Så när jag utnämner årets komedier så är det komedier som jag har sett i år, inte 2018 års bästa komedier (även om det förstås kan överlappa).

 

Bästa filmerna jag sett i år:
En film sticker ut och det är den enda femman jag sett i år. Annihilation var nämligen filmen som fick mig att byta bloggheader. 5/5! Hmm, men nu när jag kollar igenom listan på filmer jag har sett i år så ser jag en femma till. I februari såg jag om The Shawshank Redemption på SVT Play och den behöll sin femma. Kanske borde jag ha uppdaterat bloggheadern redan där. Regeln är nämligen att headern ska uppdateras om jag ser en 5/5-film oavsett om den är gammal eller ej. Nåväl, en månad senare såg jag i alla fall Annihilation. Två andra filmer som jag vill lyfta här är First Reformed och Mandy. Båda knockade mig totalt även om de inte nådde toppbetyget.

Sämsta filmerna jag sett i år:
Tommy Wiseaus The Room är den sämsta filmen jag sett i år, utan konkurrens. Vilken tur då att belöningen var så stor (se kategorin Årets komedier längre ner). För att inte tala om alla dessa kvinnor måste vara Bergmans absolut sämsta film. Trams rakt igenom, vilket ni kunde läsa om i söndags. Slutligen kollade jag även in Inferno, Ron Howards tredje film om Robert Langdon. Urusel och framförallt är slutet en förvirrad soppa.

Årets besvikelser:
The Death of Stalin är med på denna trista lista. Jag älskar In the Loop och såg verkligen fram emot Armando Iannuccis senaste film. Men den föll platt för mig. En annan besvikelse var den för mig sega, tråkiga, tomma och sega A Ghost Story. Apostle är en tredje film som förtjänar att nämnas i detta sammanhang. Skräp i mina ögon.

Årets överraskningar:
Only the Brave överraskade mig rejält. Jag hade förväntat mig den värsta sortens patriotism, den smöriga sorten, men Only the Brave var både välspelad och gripande på helt rätt sätt. Maze Runner: The Death Cure var en trevlig avslutning på en i övrigt ganska blek trilogi. Slutligen måste jag nämna Upgrade som var smart, snygg och häftig och utnyttjade sin lilla budget på precis rätt sätt.

Årets komedier:
The Disaster Artist. Efter att ha genomlidit The Room så var det underbart att få betalt tillbaka i form av årets bästa komedi. Oj, jag höll ju på att glömma Juliet, Naked som jag såg under Malmö Filmdagar. Efter den visningen studsade jag nerför trapporna på Filmstaden glad som en lärka.

Tv-serie som blev bättre för varje avsnitt och troligen min favorit under året:
The Orville. Seth MacFarlanes rymdserie är en homage till Star Trek och en underbar sådan. Efter en knackig start så avslutade The Orville på topp och visade sig vara bättre än omstarten av Star Trek, Star Trek: Discovery. Nu längtar jag till säsong två som började i söndags. Nu är bara frågan om jag ska vänta in de 14 avsnitten och hetstitta eller se dem en gång i veckan.

Årets bästa bioupplevelser:
The Disaster Artist var en lisa för själen att se och extra kul att se den i en skrattande biosalong under Stockholm Filmdagar. Mission: Impossible – Fallout. Om det är nån film man ska se på bio så är det den senaste filmen i Mission: Impossible-serien. Maffigt var ordet. First Man i Sveriges bästa biosalong, Royal i Malmö, var en mäktig upplevelse i både det lilla och det stora. Lisa för själen nämnde jag ovan. Det passar även in på Juliet, Naked. Mysigare går det inte att få i en biosalong.

Årets värsta bioupplevelser:
Inga katastrofer men jag minns att visningen av Hereditary inte var klockren. Folk i salongen verkade tycka den var seg eftersom det pratades och prasslades väldigt mycket. Jag tror detta kan ha bidragit till att jag inte uppskattade filmen så mycket som jag kanske borde ha gjort.

Bloggprojekt:
Jag tog mig i kragen och dammade av ett gammalt projekt, filmer om att överleva i vildmarken, som legat i malpåse i flera år. Jag är stolt över att jag gick i mål med detta tema som jag kallade Into the Wild. Samtidigt drog jag igång ett annat projekt där jag ska skriva om alla Ingmar Bergmans filmer. Galenskaper kan tyckas men faktum är att jag redan hade sett och skrivit om väldigt många av Bergmans filmer innan jag startade bloggen. Men det är en lång resa, det ska inte förnekas.

Årets bästa score i en film som bara var helt ok: You Were Never Really Here.

Bästa filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: Blaze.

Svenska filmer: The Square, en rad Bergman-filmer – och Gräns som jag borde ha sett.

Min lista över de Netflix-filmer jag har sett, från den sämsta till den bästa:
10. Apostle (1/5)
9. Mudbound (2,5/5)
8. Anon (3/5)
7. The Cloverfield Paradox (3/5)
6. Outlaw King (2,5/5)
5. Mowgli (3/5)
4. The Ballad of Buster Scruggs (2,5/5)
3. Roma (3/5)
2. Hold the Dark (4/5)
1. Annihilation (5/5)

De ovanstående filmerna är alltså s.k. Netflix Originals, vad det nu än betyder.

Mest deprimerande men ändå väldigt bra tv-serie: The Vietnam War.

Årets fem mest lästa blogginlägg:
Potatishandlaren, 10 i topp: Filmer 1993, Robin Hood, Modstrilogin: Det sociala arvet och Djungelboken. Midvinterduell missar topp-5 för första gången på flera år men Lars Molin tar ändå förstaplatsen med Potatishandlaren. Disney verkar även gå hem.

Vilka länder kommer bloggbesökarna/bottarna ifrån?
Topp-5 (förutom Sverige): USA, Hongkong, Finland, Norge och Storbritannien. Varför Hongkong seglat in på listan är oklart. Jag antar att det måste vara nån form av spindelbot som kör från Hongkong.

graffititomten

Och därmed önskar jag och graffititomten Gott Nytt År! 🙂

 

 

Till sist: Vila i frid Anthony Bourdain och Jóhann Jóhannsson

Arkiverad under Årskrönika, Film, Listor, TV Tagged with

Söndagar med Bergman: För att inte tala om alla dessa kvinnor (1964)

30 december, 2018 4 kommentarer

Det var en konstig känsla att se en Bergman-film i färg må jag säga. Bergman och svartvitt hör ihop, är det inte så? Visst, Viskningar och rop och Fanny och Alexander är ju färgfilmer och har alltid varit färgfilmer och ska vara färgfilmer. Men i övrigt är det ju i princip svartvitt som gäller.

Men nu är det ju inte färgen som är felet med den film jag nyligen har sett för första gången. Det var ett tag sen men nu var det alltså dags för mig att ta mig an en tidigare osedd Bergman-film. Filmen i fråga har den långa och fåniga titeln För att inte tala om alla dessa kvinnor och dess manus skrevs av Bergman tillsammans med Erland Josephson. Enligt Bergman själv gjordes filmen för att SF skulle tjäna pengar. Well, jag vet inte hur det gick med den saken. Jag har svårt att tro att För att inte tala om alla dessa kvinnor gick hem nånstans, vare sig i slott eller koja.

Under förtexterna listas, förutom regissör, skådisar och det vanliga, även filmens musik och det står ”Musik: Diverse”. Jag får intrycket av att man vill leka med filmen som medium genom nån form av metainslag, lite som man gör i våra dagars Deadpool. Man förmedlar att filmen inte är nåt ta på allvar. Vi, filmskaparna, har gjort den lite hipp som happ, lite slarvigt för att det är kul bara. Såna här studentikosa inslag blir sällan bra.

För att inte tala om alla dessa kvinnor ska förmodligen vara en satir och komedi om kritiker, en drift med kritiker och den meningslösa roll som de kan tyckas ha. Ja, må så vara att det kan vara ett intressant tema men tyvärr blev även filmen i sig totalt meningslös.

Jarl Kulle spelar en kritiker som anländer till cellovirtuosen Felix hem för att intervjua honom inför en kommande biografi. I huset, eller snarare slottet, befinner sig en mängd kvinnor som alla är fruar och/eller älskarinnor till Felix. Den Don Juan-liknande kritikern gör till sig i byxan när han träffar alla dessa kvinnor som spelas av bl a Bibi Andersson, Harriet Andersson och Eva Dahlbeck, dvs idel ädel skådespelar-adel från Bergmans eget stall.

Det här är trams. Trams i kubik. Kulle råkar välta ner en byst av Mästaren Felix och spenderar sen några minuter med att försöka lyfta upp bysten (uppenbart gjord av papier-maché) på piedestalen igen som nån sorts Papphammar. Ah. Jag förstår. Det är en skildring av relationen mellan konstnär och kritiker. Smart.

Och alla dessa kvinnor som springer runt i slottet ska väl representera olika kvinnotyper och personligheter av samma kvinna på nåt sätt antar jag. Ja, jo, kanske det. Men det framställs mest som ett sorts harem. Å andra sidan så slutar filmen med att kvinnorna efter att Felix har dött (ja, han dör, spoiler!) sätter tänderna i en ny ung man så det kanske är just kvinnorna som styr ändå. Är de en sorts vampyrer tro?

Apropå metainslagen så förekommer det en sexscen, men den skildras som en tango i svartvitt för att undvika censurfaran. Och en textskylt i filmen informerar oss tittare om just detta faktum. Kulle tittar även rätt in i kameran, bryter fjärde väggen och talar direkt till oss tittare. Jag kan ofta gilla såna här tilltag men här tillförde det ingenting men det beror nog mest på att filmen som helhet var outhärdlig.

Nej. För att inte tala om alla dessa kvinnor är en fars av värsta sort. Jag får vibbar från Woody Allens sämsta filmer. Det är sextrams in absurdum. Med jämna mellanrum avbryts filmen av olidlig gladjazz samtidigt som filmens tempo speedas upp. ”Yes! We Have No Bananas”. Det är fullkomligt outhärdligt och sagolikt dåligt. Jag visste knappt vart jag skulle ta vägen.

De enda ljuspunkterna var att se Jarl Kulle utklädd till kvinna (i ett försök att få prata med Felix) samt en ung Mona Malm (som ju spelade Jarl Kulles fru i Fanny Alexander 20 år senare!). Men dessa ljuspunkter kan inte rädda denna film från en totalkatastrof. Jag drar till med ett lågt betyg som endast föräras de där riktigt usla filmerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 0, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Capote (2005)

28 december, 2018 4 kommentarer

Jag gör det lätt för mig under julen och tar ledigt men låter bloggen jobba av sig själv med att skicka ut några korta och gamla preblogg-texter som skrevs i oktober 2006. Den tredje och sista filmen är Capote som gav Philip Seymour Hoffman (*snyft*) en välförtjänt Oscar för bästa manliga huvudroll.

En ganska speciell film om en speciell man, en man som i den här filmen gestaltas obehagligt bra av Philip Seymour Hoffman. Truman Capote var uppenbarligen ganska odräglig och självcentrerad (men rolig) och samtidigt en briljant författare som efter att ha skrivit Breakfast at Tiffany’s blir besatt av mordet på en familj i Kansas. Denna besatthet ledde till han sista bok In Cold Blood och filmen, som är ambitiös och välgjord i alla aspekter, berättar om hans arbete med den boken. Filmen hade en förmåga att komma in under skinnet på en och den skildrar väldigt bra hur Capotes arbete med boken, och hans nära kontakt med en av mördarna, tär på honom. Jag brukar alltid vara lite skeptisk till biografifilmer. Jag får alltid för mig att de ska vara tråkiga av nån anledning men Capote var intensiv, intressant och spännande i sin skildring av personen Capote och hans twistade ego.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, BOATS, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →