First Reformed (2017)

När man betygsätter filmer på Letterboxd så kan man även göra en hjärta-markering på filmer som man verkligen gillar. Dessa hjärtan klickar jag endast på om en film har nått upp till 4,5/5 eller 5/5 i betyg. Innan jag såg First Reformed så var Annihilation den senaste film som jag hjärtat. Det var ett tag sen.

När jag loggade First Reformed på Letterboxd så hjärtade jag den. Paul Schraders film gick nämligen hem hos mig så det slog härliga till.

Ethan Hawke spelar, Ernst Toller, en tungsint präst som totalt tappat tron på livet och inte minst på Gud. Som präst gör han dock sitt bästa när människor kommer till honom för att få hjälp. Amanda Seyfried spelar Mary, en gravid kvinna vars man är deprimerad – klimatkrisen och jordens undergång hemsöker honom – och hon vill att Toller ska prata med honom. En blind leder en blind kan man säga.

Filmens förtexter är klassiska, som i en Bergman-film (eller en Woody Allen-film för den delen). Vit text på svart bakgrund. Rakt upp och ner bara. Där kan man kan läsa att musiken är gjord av Lustmord! Ingen svenskkoppling förutom namnet visar mina snabba efterforskningar. Lustmord är en brittisk artist (från Wales) vid namn Brian Williams som gör härlig Dark Ambient med 23 minuter långa låtar bestående av ljud till synes inspelade i rymden på frekvenser bara valar kan höra. ”Haunting!” som Paul Schaffer säger efter Lykke Lis framträdande hos Letterman.

Filmens inleds med en flashig scen där kameran får jobba rejält. Haha, nej, jag skämtar förstås. Men faktum är att den inledande låååångsamma inzoomningen mot First Reformed-kyrkan är det mesta som kameran nånsin rör på sig under resten av filmen (förutom några viktiga undantag, främst i slutet). Den där vackra vitmålade kyrkan förresten, den tornade ju upp sig som ett hot snarare än som tröst. Redan under dessa första minuter låter jag mig ledas in i filmens stillsamma universum.

Ganska så omgående kommer en väldigt bra scen mellan Marys man och Toller. Mannen är klimataktivist, besatt av ämnet. Mary är gravid och mannen vill inte sätta ett barn till världen om världen ju ändå kommer att gå under. Jag skrev i mina anteckningar att ”krisen är värre men människans svarta skräck inombords är densamma”. Undrar om jag syftar på att (klimat)krisen framställs som värre än den är i filmen men att det ändå inte gör nån skillnad på hur man kan känna sig inombords i mörka stunder.

Toller besöker en kör som har repetition. Jag får intrycket att musiken för Toller är en lättnad, en sorts frälsning där han kan förlora sig själv. Körledaren är en kvinna som Toller är ointresserad av men kvinnan själv ser det som sin livsuppgift att ta hand om Toller. Ni som har sett Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna känner säkert igen detta tema. Ja, faktum är ju att Schrader snott i princip hela ramberättelsen från Bergmans må-bra-film.

Jag gillar filmens stillsamma och rena foto. Den meditativa känslan i filmen fick mig att bli lugn, helt avslappnad. Det märkliga är att i filmen så är ju samtidigt Toller plågad, ruggigt mörk i sinnet, inmålad i sitt eget hörn. Bildformatet 4:3 passade för övrigt utmärkt eftersom det förstärkte Tollers nästan klaustrofobiska känsla. Jag kommer osökt att tänka på Meek’s Cutoff som ju även den använde sig av detta format på ett bra sätt.

Ethan Hawke är svinbra. Varför blev inte han Oscarsnominerad frågar jag mig? Hawke är subtil men tydlig. Ett exempel är när Toller är med i en samtalsgrupp, en sån där grupp som sitter i cirkel på små stolar, och känner sig obekväm men försöker dölja det. Hawke förmedlar detta obehag med små medel genom att försiktigt vrida på sig i stolen. Han vill verkligen inte vara där. Strålande skådespeleri.

En skådis som lyfter den tunga stämningen är sköne Cedric the Entertainer (fast här under sitt riktiga namn Cedric Kyles) som spelar Tollers chef. Scenerna mellan Kyles och Hawke var höjdpunkter och bitvis ganska så roliga. Kontrasten mellan den dystre Toller och hans jovialiske chef var slående.

First Reformed är en film med magiska scener staplade på varandra. Det är intensivt och långsamt. Slutdelen av filmen är fylld med en ödesmättad score, komponerad av tidigare nämnde Lustmord. Jag gjorde kopplingar till genren drone, som jag lärde mig om på Norberg-festivalen för några år sen. Filmen dränks av ett dovt muller som dallrar över filmen som en skugga gjord utan sol.

Paul Schrader överraskar mig rejält. Efter att ha sett den vedervärdiga Dog Eat Dog på Stockholm Filmfestival för några år sen hade jag inte väntat mig det här. First Reformed är istället vedervärdigt bra. Det är en film där publiken dras in i filmen snarare än att filmen kommer ut till tittaren. När detta lågmälda grepp lyckas så blir resultatet starkt.

Lustmords album Dark Matter har blivit min nya jobbmusik. Perfekt att programmera till.