Cargo (2017)

Det är lite The Walking Dead över Cargo, denna australiska postapokalyps-rulle. Världen har drabbats av en pandemi som gör folk galna på 48 timmar. Hur blir man smittad? Jo, genom att bli biten förstås. Filmens tema är tydligt: en man gör allt han kan för att skydda sin fru och sin lilla dotter. I sin kamp för överlevnad så blir han i princip en djurisk urvarelse.

Att jag drar paralleller till The Walking Dead beror på, förutom de uppenbara likheterna i handlingen, att det framgår med all önskvärd tydlighet att det är människan själv som är den värsta fienden mot sig själv i en katastrofsituation. Misstänksamheten och avundsjukan väcks verkligen till liv. Om man passerar en grupp människor som har det hyfsat bra i en fristad så gör nog man bäst i att just passera.

Jag gillar en del av de vardagliga detaljerna som förekommer. Ja, de är vardagliga detaljer för människorna i filmen. Som t ex ett sorts zombie survival kit som inkluderar en nål att skjuta in i örat på sig själv och en klocka som räknar ner från 48 timmar.

Pappan i huvudrollen spelas av Bilbo himself, ja, Martin Freeman alltså, inte Ian Holm. Freeman är helt ok, och är rätt så bra på att spela en vanlig person som hamnat i en fruktansvärd situation.

En bit in i filmen dyker det upp en aborigin-tjej som påminde en del om Michonne i The Walking Dead. En tuff tjej som lärt sig att överleva, helt enkelt.

Är det politiskt inkorrekt att tycka att det blir lite fånigt att de vita i filmen framställs som världens ondaste människor medan ursprungsbefolkningen är nobla, förstår naturen och dessutom på nåt sätt visste att pandemin var på väg? Det känns som att man slår in öppna dörrar här.

Jag tyckte även det var lite synd att filmen är så familjevänlig. Det förekommer ju inget gore alls, trots att potentialen ju finns där. Istället blir det smörigt och för snällt.

PS. Det finns fler filmer som heter Cargo, t ex en från 2009 och den har jag skrivit om på bloggen tidigare.